På säkra, men trötta, tassar följde hon stigen den sista biten upp mot Himmelspasset. Även om hon önskade att hon hade fått viktigare uppgifter kunde hon inte förneka att hon såg värdet i att vara vid en av utposterna. Förutsatt att hon hade någonting att rapportera. Detta till trots kände hon att det var sådant slöseri med hennes förmågor. Nephania stannade upp för att ruska överflödigt regnvatten ur pälsen. Missnöjt försökte hon få luggen (som klistrat sig fast vid hennes ansikte) att ligga rätt, men fick till sist inse att den inte skulle lyssna på henne. Med en djup suck fortsatte hon upp för berget, muttrandes fula ord över det stilla regnet.

Efter en kort tid hade hon nått sitt mål och firade genom att ännu en gång skaka vatten ur pälsen.
    "Achilles?"
Hon mötte honom med ett varmt leende då han uppenbarade sig.
    "Du ser utvilad ut." noterade hon "Jag antar att det varit lugnt här uppe?"
Han hade inte varit hos flocken på ett par dagar, men trots detta var det länge sedan hon hade sett honom så pigg. Omedvetet försökte hon återigen rätta till luggen, utan att lyckas.

Achilles hade ryckts ur sina tankar när Nephania plötsligt dykt upp. Han var inte van vid att skrämmas av att någon smög sig på honom. Han brukade i vanliga fall höra andra långt tidigare, så att han helt hade missat henne nu sa väl en del om hans sinnelag för stunden. Han studerade Nephania när hon kom. Hon var verkligen som någon från en annan värld än han själv, av en kultur han själv var så långt ifrån man kunde komma. Nephania hade alltid känts lite malplacerad i Qu, men han gillade att ha med henne. Hon hade annan kunskap än någon av de andra i flocken.

Han log mot henne även det var ett ganska avlägset leende.
"Jasså? Då ser jag nog mer utvilad än vad jag känner mig." Han såg ut över utsikten. Det var inte mycket som hände där ute. Han hade inte sett till Devils, och knappt nån annan heller passera. "Jag antar att jag behövde vara för mig själv ett tag. Jag har funderat en del på Qu och vad vi ska göra. Jag vill inte känna att vi överger Turbo, och Teck, men samtidigt måste vi gå vidare. Jag gillar inte att vi känner så instängda här. Och vi kommer oavsett aldrig att finna dem om vi inte börjar ge oss iväg längre bort och letar. Någon måste veta vart de har tagit vägen" Achilles hade aldrig velat säga det, men han hade nog börjat gett upp hoppet om att finna dem levande igen. Han hade kanske svårt att se något direkt skulle kunna hända Teck, men hade något hänt Turbo.. Kunde han mycket väl se att Teck aldrig återvände igen. Han vände sig mot Nephania. "Jag saknar det. Äventyret av att vara ute och vandra. Tiden när Damon tog med oss ut på vandring är kanske den bästa tiden jag varit med om med allt vi fick se och uppleva. Det finns så mycket mer vi skulle kunna göra och upptäcka." Achilles tänkte på Filia och hans valpar. Det var det bästa han hade och han skulle göra allt i sin makt för att skydda dem livet ut. Men valparna började bli stora nu och Achilles kände sig inte gammal, men han kände sig stel. Han hade varit stilla här för länge. "Jag är en äventyrare Nephania. Allt jag vill just nu är att ge mig ut och se vad Qu kan göra. Och jag tror att fler känner samma sak." Han flinade plötsligt. "Jag vet att Yargol känner samma. Han har blivit så tjurig och bångstyrig att jag tror han kommer äta upp någon av valparna hela snart." Flinet dog ut och han såg bara på Nephania med ärlig och något osäker blick. "Tänker jag fel tycker du?"

Hon följde hans blick och såg ut över området. Även om det bara var sten så kunde inte ens hon förneka att det var en storslagen utsikt. Medan Achilles talade vände hon långsamt sitt nätta huvud mot honom. Turbo. Det gjorde så ont att tänka, men en del av henne höll med honom. Hoppet om att återigen finna hennes vänners dotter skulle aldrig tillåta henne att ge upp helt och hållet, men de var samtidigt tvungna att gå vidare. Hon var tvungen att gå vidare.

Nephania gav honom ett litet leende när deras blickar möttes, och blev bara bredare ju mer han berättade. En äventyrare. Det förvånade henne inte det minsta. Tänkte hon efter hade väl Achilles aldrig direkt slagit henne som en varg som slog rot.
    "Jag vet att Yargol känner samma."
Ett kort, frysande läte lämnade henne.
    "Yargol har nog varit tjurig och bångstyrig sen den dagen han föddes."
Hon gillade inte den svarta hannen. Men trots detta fanns det inte någonting direkt illvilligt i hennes röst. Hennes ord färgades mer av en viss retfullhet än någonting annat.
    "Och nej, det tycker jag inte att du gör," svarade hon med ett mjukt leende.
    "Jag har väl aldrig direkt sett mig själv som en äventyrare, men samtidigt..."
Hon skulle nog aldrig klara av att leva utan en flocks närhet, men att vara fast på det här viset satt inte bra med henne.
    "Jag vill se något annat än Byoomi. Uppleva något annat än vattenfall och fisk."
Ett kort, klingande skratt lämnade henne. All denna förbannade fisk.
    "Jag vill bli en äventyrare jag också," medgav hon full av säkerhet. "Att ge sig ut och leta efter Turbo och Teck har varit det äventyrligaste jag gjort sen jag kom till Qu."
Det mest äventyrliga hon gjort sen hon förlorade hela flocken utöver Oscuro. Hon tyckte inte om att minnas det. Alla odöda som kastat sig över dem. Att se Ventus som en av dem. Nej, så mycket äventyr ville hon nog aldrig mer ha. Bara mer än vad hon hade just nu.

Achilles skrattade till tyst när hon pratade om Yargol. Han kunde inte säga emot henne där. 

"Du vet, jag kommer aldrig hindra dig från att äventyra eller upptäcka världen." Han gav henne ett snett leende och såg bort mot horisonten igen. "Jag skulle aldrig vilja hindra någon från att upptäcka världen. Även fast den kan va mörk och farlig, så finns det mycket skönhet också. Som alla borde ha chansen att se." Han fnyste. "Dessutom orkar jag inte sitta still för länge. Och jag har märkt redan samma tendens hos de flesta av valparna. Jag kommer inte kunna hålla kvar dem här länge." Han såg på Nephania igen med ett tillgjort oroat uttryck. "Även om jag kommer att försöka så länge som möjligt, så kommer de också att vilja ge sig iväg som äventyrare." 

Ett mjukt skratt lämnade henne.
    "De har alldeles för mycket av sin pappa i sig för att vara nöjda med att sitta stilla."
En del mer än andra, men att de alla verkade ha ärvt Achilles äventyrslystnad var inte svårt att se.
    "Och precis som sin pappa är jag helt säker på att de kommer klara av äventyrandet galant."

[Avslutat]