Det var länge sedan nu. Väldigt länge sedan. Ibland kändes det hela som en dröm, som något som aldrig hade hänt. Samtidigt kändes det som vore det igår hon stod i det höga gräset. Som vore det gårdagen hon gav skall till farväl. Det lilla leendet ryckte i mungiporna och brednade något. Var befann de sig nu? Hur mådde de? Var de friska? Var de ännu vid liv? Hur länge sedan var det nu egentligen? Månader? Hur många? Leendet brednade ytterligare. Hon var stolt. Oavsett var de befann sig så var hon stolt över dem. Cuywendz blinkade, betraktade glaciärens branta slut och bergkedjans robusta fot. Såg mot topparna, mot solen som lekte bak klipporna. Öronen stod spetsade på hennes huvud, lyssnade till vinden och ljudet av de vargar som befann sig omkring henne. Hennes vänner. Biancas familj. Bivlindes familj. Hennes familj. Hon ville kalla dem det. De hade tagit henne till sig som inget mindre än en familjemedlem. Huvudet vändes för att låta henne se på dem, le åt dem. Valparna som tumlade, de äldre som var med i leken eller långsamt passerade. Snart skulle hon behöva röra på sig, för att de inte skulle behöva vänta på henne. De skulle inte stanna här. Platsen var alldeles för öppen och kylan för stark när natten trädde in över landet. Vinden rev i den långa pälsen, slet den av och an omkring den tunna kroppen. Den snö som fallit föregående natt nådde en bit upp över hennes smala ben. Visserligen huttrade kroppen, men hon kunde inte påstå att hon kände sig särskilt kall. Elden, hennes eld, värmde inifrån.

Blicken återvände till bergen. Avlägsna men ändock nära. Så nära gränsen. Om de inte redan passerat den? Kanske låg numooris gräns utanför bergen? Det spelade mindre roll. Hon skulle nog alltid tänka på bergen som Numooris gräns. På andra sidan fanns de. Hennes andra familj. Den familj som verkligen var hennes. Leendet fick en något moloken ton, men förblev ett leende. Hon saknade dem. Självklart saknade hon dem, oroade sig för dem. Hon tänkte på dem var dag. Lyckönskade dem var morgon. Leendet blev med ens varmare. Hon älskade dem. Sina små. De var väl inte så små längre? Kanske kunde hon träffa dem igen, den dag hon beslutade återvända.

"Cuywendz" hördes den välbekanta stämman säga. Hon vände sitt leende åt Bivlinde. "Jag kommer" Hon blickade som hastigast förbi Bivlinde, mot resten av flocken innan hon åter lät ögonen vila på honom. Han besvarade hennes leende redan innan hon svarat, och nickade sedan.
"Bra." Den ljusa hanens svans gungade lätt. Han stod kvar, väntade på henne. Cuywendz blick hade redan sökt sig till bergen på nytt.

Den stora svarta hanen rör sig vid bergets fot. Glaciären sträcker ut sig på ena sidan om honom. Kall och öde. Ingen plats denna hane skulle gilla att befinna sig på. Men elden ser till att han inte fryser. Det är sällan han fryser. Berget reser sig mäktigt på hans andra sida. Han borde bege sig upp dit igen. Över på den sida han borde hålla sig på. På Numoori's marker. Men han är nyfiken. En nyfiken unghane som ville se glaciären med egna ögon innan han fortsatte inåt landet.
Vinden drar i hans svarta päls. Viskar till honom på ett lugnande vis. Han stannar upp fäller ut vingarna och sträcker på dem och därefter ruskar han på hela kroppen. Sedan sträcker han på sig varefter vingarna mjukt viks mot kroppen igen. Han fnyser lätt och ett vitt moln bildas kring hans nos. Intressant. Han flinar lätt. Sedan vrider han lätt på huvudet. Den udda blicken söker sig ut över glaciären. Någonting kan han skymta där. Vita vargar? Glaciärvandrare. Men något annat är det där med. Något som inte riktigt ser ut att höra hemma. En varmt rödbrun varg. Långbent. Ser inte alls ut att vara skapt för en sådan här plats. Hanen tippar huvudet på sne.

Där var någon, vid bergets fot. Hon såg en mörk skepnad växa och sedan krympa. Vingar. En bevingad varg. Huvudet lades lätt på sned. En främling i dessa trakter. Kanske en nyfiken vandrare. En från numoori? Hon rätade på sig, stod stilla och betraktade skepnaden långt borta. Kanske var det någon hon hade mött tidigare. Kanske inte. Leendet antog en något nyfiknare nyans, men hon stod kvar. Flocken väntade på henne. Hon kände Bivlindes blick i ryggen och öronen vändes som hastigast bakåt mot hanen innan de åter spetsades på huvudet. Det smala ansiktet höjdes mot skyn, den djupa stämman ljöd över vidderna. Ett rytskall. Två. Hon sänkte ansiktet på nytt. Svansen gungade lätt. Hon visste inte vem främlingen var, om den ens var en främling, men hälsade ändå. Leendet brednade åter.

Ljudet av galopperande tassar i snön fick Cuywendz att hastigt vända på sig. Den vita vännen träffade henne med en tackling, och manvargen föll omkull i snön skrattande. Innan hon kommit på benen på nytt hade såväl Bianca som Bivlinde satt fart efter resten av flocken. Så snart hon kom upp från snön och ruskade den ur pälsen sprang hon efter dem. Bort från gränsen. Den gräns som skiljde henne från sina små. Så nära, men så långt bort.

Han står och studerar främlingen. Den som ser så malplacerad ut på dessa kalla vita vidder. Det ser lustigt ut tycker hanen och rätar på nacken. Men han tänkte inte lägga ner särskilt mycket mer tid på att fundera på. Han har annat att göra. Viktigt för honom. Han hade vänt bort huvudet då ett underligt lustigt yl skär genom vindens vinande. Han vänder blicken mot den rödbruna igen. Studerar scenen. Sedan höjer han nosen mot skyn och släpper lös ett högt klart yl. Det ligger en styrka i rösten. Vittnar även om hanens ännu unga ålder. Han ylar till svar. Långt och utdraget. Sedan dör det ut i vindens eget ylande. Öronen klipper till på huvudet och han kastar en sista blick på den rödbruna. Den som fångade hans nyfikenhet för en stund. Sedan börjar han klättra upp för berget igen. För han har en egen väg att gå.

[Vill du inte svara mer där så är det väl avslutat här nu då^^]

[Avslutat låter bra C;]