Han var långt hemifrån, alldeles för långt. Han visste inte riktigt varför han tagit sig så långt bort öknen. Han hade behövt gå en omväg också, dofterna från Qu var starka på Numoorislätten, och han ville ogärna beblanda sig med dem igen. Det var inte mycket han mindes från kriget. Men han mindes honans vredesord om honom. Kom han in på deras revir var han död. Med en sådan vrede i rösten som hon hade var han säker på att han skulle råka illa ut om han ens stötte på henne eller någon annan i hennes flock - oavsett när eller var.
Han hade grubblat en del på vem hon var, varför han inte kunde minnas henne. Han förstod att det var något speciellt med henne - den svarta honan med ett trasat öga och det andra i en klar gul färg. Det var något runt omkring henne, och saknaden av vetskapen om vem hon var, som inte stod rätt till.
Han tog sig upp på en sten och slog sig ner med en djup suck. Han placerade huvudet på tassarna och lät kroppen slappna av helt. Nu kändes det istället otroligt skönt att ha kommit bort från öknen.

Den unga hanen rör sig mellan träden. Han är nyfiken på allt han kan upptäcka men är ändå inte uppspelt som en liten barnslig valp. Även om han inte kan räknas som vuxen än så är han ändå ingen valp. Han rör sig med långa stolta och värdiga steg när han vandrar mellan träden. Det pirrar lätt inom honom av välbehag av att veta att han vandrar på en främmande flocks marker. Han finner det ytterst roande. De stora svarta vingarna ligger mjukt vikta mot kroppen. Huvudet hålls högt liksom svansen. En dumdristig ungvarg som vill utmana ödet? Kanske det. Kroppen är ännu inte tillräckligt musklad. Hans kropp är senig och det är mest den tjocka fluffiga pälsen som får honom att se större ut.

En välbekant doft bryter allt det okända och hanen stannar upp. Öronen klipper till på huvudet och han vrider på huvudet. En impuls att ge ifrån sig ett klart yl slår honom men det vore väldigt dumt att röja sin position i en skog där en flock huserar. Istället sätter han kroppen i rörelse igen och travar fram mellan träden. Snart får han syn på den stora svarta hanen på en sten. En välbekant gestalt men ändå verkar det inte stå rätt till. Unghanen saktar farten och går de sista stegen tyst närmare. Sedan stannar han. De udda ögonen fixerar den svarta gestalten framför honom.
"Far?" Det hörs på stämman att unghanen är långt ifrån vuxen. Men en mörk melodisk ton viskar om att han ändå inte är någon valp. Stämman är frågande. Kanske lite orolig med? Förvånda? För den svarta hanen framför honom är den han känner så väl. Men ändå inte?

En doft Malvado tidigare inte lyckats snappa upp gjorde sig nu till känna. En välbekant doft från någon han inte sett på väldigt länge. Han lyfte på huvudet, såg ut mellan träden, och tycker sig se något bakom buskar och träd. Hanen blir tydligare och Malvado spetsar öronen.
"Midas..." svarar han och ger sin son ett litet leende. Han reser sig upp tar ett litet hopp ner från stenen. Han betraktar under tystnad den unga hanen han hade framför sig. Lika svart som han själv, till skillnad från ansiktet som var delat i två - svart och vitt. Han ser in i sin sons olikfärgade ögon, de som hade samma färg som Amanita, något som gör honom varm i kroppen.
"Varför har du kommit hit?" han var tvungen att fråga, han trodde inte att någon av hans valpar skulle ta sig så här långt norr- och västerut i Numoori.

Han besvarar lätt leendet han får från Malvado. Framför sig har Midas en varg han verkligen ser upp till. Öronen klipper lätt till på huvudet.
"Jag är tillräckligt stor för att klara mig bra på egen tass. Du och mor har tränat mig och mina syskon väl". Säger han och böjer lätt på nacken så att huvudet sänks något innan det höjs igen. Men han ser ändå upp på Malvado.
Orden han just yttrat kanske inte är tillfredställande svar på fars fråga.
"Jag sökte efter er" Säger han då. Han har sökt efter sin far. Ett bra tag. Men han har ändå passat på att se sig om i landet. En del i alla fall. Hamnade rätt mycket norrut. Inte trodde han att han skulle möta sin far här. Så snart.
"Varför har ni själv kommit hit?" Frågar han lätt. Far kommer från en öken. En sådan doft har alltid legat omkring honom varje gång han varit hos dem. En trygg doft har Midas alltid tyckt. Far har aldrig doftat som de andra. Så det är öknen han sökte. Det var först där han trott att han skulle möta Malvado. Inte här. Inte i en skog som denna. Varför hade Malvado sökt sig hit? Har han något ärende i denna skog. Kanske ärende som har med flocken i denna skog att göra? Midas är nyfiken.

[Vet inte hur mycket Malvado har berättat för valparna om... ja... allt. x3 Så jag bara skriver något.]

Det lilla leendet ligger kvar på Malvados läppar när sonen svarar på hans fråga. Han hade aldrig tvivlat på att någon av hans valpar skulle klara sig, men han hade blivit mäkta förvånad av att träffa på Midas här.
"Man behöver komma bort ibland", svarade han på Midas fråga. "Jag vistas sällan i Kaiwood, men det är en rofylld plats", sade han sedan aningen drömmande.
"Hur mår din mor då?" frågade han sedan. Han var ärligt intresserad av att veta hur hon hade det då han själv inte hade varken kraften eller tiden till att söka upp henne.

[lägger in ett litet inlägg i tråden om vad Mallis kan ha berättat för dem]

Han är väldigt glad över att se sig far igen. Och svansen viftar lätt bakom honom där han står. Han nickar lätt.
"Jag har märkt det själv. Det är en fin plats. Men det bor visst en flock här". Han ser sig lite omkring. Det verkar ännu inte befinna sig någon annan i närheten. Trots att det är vindstilla i denna skog så är vinden ändå där för honom. Och den viskar till honom. Håller koll åt honom.
"Sist jag såg henne mådde hon bra som vanligt". Säger han och ler lätt vid tanken på sin mor. Han kommer alltid att sakna henne så länge de inte kan se varandra. Men han kände att han inte kunde stanna där hela livet. Han ville inte det.
"Hur mår ni då? Far". Frågar han sedan och tippar huvudet på sne. Malvado verkar inte vara vid bästa hälsa med tanke på hans magra kropp. Midas undrar vad som har hänt. Vad eller vem som gjord fadern såhär.

[Såg det och läste det. ^^]

Malvado nickade kort.
"Skönt att höra", svarade han. Det var länge sedan han träffade Ghita sist, och det var betryggande att höra att hon var okej.
Vid sonens fråga fick han något bekymmersamt i blicken, men gav ändå Midas ett litet leende.
"Jag har ju mått bättre", svarade han. "Sedan senaste kriget mot Qu har jag haft problem med minnet, det är mycket jag inte minns - det är jag säker på", fortsatte han och insåg att det inte var säkert att Midas hört om det senaste kriget. Mal visste inte hur snabbt eller långsamt saker spred sig i Numoori.

Ja, det är skönt att veta att mor mår bra. Det var väl inte så länge sedan han lämnade henne? Eller? Midas har nog inte så bra koll på hur lång tid som gott.
Han besvarar lätt fars leende och lyssnar på honom. Öronen klipper till på huvudet och spetsas sedan framåt igen. Han nickar lätt.
"Vinden viskade om ett krig. Men jag var inte säker på vad det handlade om. Hade jag vetat att ni var med hade jag utan omvägar tagit mig dit direkt. För att kunna slåss vid er sida". Han sänker huvudet lätt. För Midas är Malvado verkligen någon att se upp till. Malvado är ju hans far. Och ett krig låter intressant. Men Midas är ändå inte så dum att han ser tjusning i krig. Det för död och elände med sig. Man vet aldrig vem som dukar under. Men att stå vid sin fars sida. Det är något han vill.
"Jag är glad att ni överlevde i alla fall. Och att ni inte glömt mor och oss". Han ler igen. Det är han verkligen glad över att far minns. Midas vet inte vad han skulle ta sig till om far glömt honom.

Malvados läppar bildade en ogillande grimars och han la bak öronen.
"Du hade inte fått sätta din tass ens i närheten av kriget", sade han bestämt och fäste blicken på sin son. Han gick närmre Midas och sänkte tonen lite. "Du må tycka att du är stor och vuxen, men ett krig är något som du inte ska behöva uppleva på många, många år. Om ens någonsin", han mjuknade sedan upp lite och gav den unga hanen ett leende.
"Men jag hoppas att när, eller om, du någonsin är med i ett krig så är det på en sida där jag också kan stå", vid hanens senare ord så skrattade han till en aning. "Er skulle jag nog aldrig kunna glömma", han nafsade lite lekfullt i sonens öra, kände sig med ens ung på nytt.

När far se sådan där ut och talar sådär så känner sig Midas verkligen som en valp. Han sänker huvudet och öronen tippar ut åt sidorna när Malvado talar till honom på ett uppläxande vis. Allt Midas vill är att stå vid sin fars sida. Även om han inte är tillåten. Han kommer fortsätta kämpa tills han blir erkänd. Aldrig tänker han ge upp. Aldrig svika far. Öronen lägger sig sakta mot nacken men hinner knappt stanna där förrän de spetsas framåt igen och huvudet höjs när Malvado ler åt honom. Svansen börjar vifta bakom honom. Som en glad liten valp.
"Jag vill alltid stå vid er sida, far". Säger han och sträcker på sin hållning. Han ler stort när far skrattar.
"Det glädjer mig verkligen att föra". Säger han och skrattar till och det rycker till i örat varefter han ruskar på hela huvudet när Malvado nafsade honom i örat. Svansen viftar glatt och lekfullt bakom honom.

Malvado lyssnade på Midas, log vid hans ord.
"Vad har du för planer i livet, Midas?" frågade han sedan upp uppriktig nyfikenhet i rösten. "Ska du stanna i Numoori?" Han hade svårt att förstå att Midas blivit så stor, att alla hans barn hade blivit så stora.

[total cp-torka på idéer... ]

Hans planer i livet. Hade han kunnat hade han förmodligen visat sig lite generad inför frågan. Han ler lite lätt.
"Mina planer? Det handlar mer om vilka mål ja vill uppnå". Säger han och fuktar lätt nosen med tungan.
"Mitt största mål är att få tillstånd av er flockledare att få bli medlem i er flock". Säger han. Lite osäker på vad fadern ska tycka om just det. Men Midas sitter med sträckt hållning. Försöker att verka så säker på sina ord som möjligt. Men sanningen är att han vill bli erkänd av sin far. Och det gör honom osäker.
"Jag vill inget hellre än att få stå vid er sida. Kämpa med er. Lära mer av er" Han vill det så innerligt. Det är det hans hjärta trånar efter. Har alltid gjort.

Malvado lyssnade och höjde på ögonbrynen när Midas sa att han ville bli medlem i Devils.
"Jag tror att dina chanser att bli medlem ser goda ut... Speciellt då du på sätt och vis redan är en del av familjen", log han. "Devils kan ha användning av dig, utan tvekan!" fortsatte han med en säker och stadig röst. Han tvivlade inte det minsta på Midas och han var själv säker på att han skulle göra nytta i flocken.
"Säg mig, hur är dina krafter nuförtiden?"

Han känner sig genast mer uppåt när far svarar. Han har goda chanser. En del av familjen. Kan ha användning av. Det peppar hans självförtroende. Inte för att han precis har något dåligt självförtroende. Men ändå.
"Jag ska kämpa hårt". Säger han. Han ska alltid kämpa. Han besitter en otrolig kämparglöd och energi. Han är villig, beredd att göra vad som helst.

Öronen klipper till på huvudet när Malvado frågar om hans krafter.
"Vinden är lätt att styra. Elden är tricksigare". Ändå känns det som att han står närmast elden. Och Vinden kan vara svår den med. Men ändå lätt. På ett sätt. Men det är elden han vill ha mer kontroll över. Det är hans huvudkraft.

Mal nickar.
"Det låter bra", svarade han. Han hoppades att Midas tog sig in i flocken, han skulle vara otroligt stolt över att ha en av sina barn i Devils, om så bara ett.
Det ryckte i hans mungipa och han klippte med öronen.
"Elden kan vara en svår kraft", sade han och mindes hans unga år när kraften ännu var ny för honom. "Men så länge du känner att det är du som står elden så är du starkare med den än vad du kanske tror". När Malvado var i Midas var kraften helt ny för honom, och han kunde inte låta bli att avundas Midas lite eftersom han har haft elden i yngre år än vad Mal själv hade. Men den avundsjukan kunde inte på långa vägar mäta sig med den stolthet han kände för sin son.

Han nickar. Aldrig skulle han ge upp.
Och elden är en oberäknelig kraft. Men det är även en lockande kraft. Svansen sveper till bakom honom.
"Jag känner mig närmare elden än vinden. Men vinden är mer följsam och verkar lyssna mer till mig". Det är det bästa sättet han kan förklara det på. Och han är glad över båda sina krafter. Vinden är även bra att ha då han är flygare och kan manövrera på helt otroligt snabba och komplicerade sätt i luften.
Men elden är ändå hans favorit.

"Jag kan ingenting om vinden som kraft, även om de elementära krafterna är väldigt lika i sättet de kan användas", sade han och insåg att han lät som en lärare, något som han i och för sig gärna var åt andra vargar.
"Det roliga med att hela tiden utveckla sin kraft är allt det nya man lär sig. Jag blev alltid så otroligt stolt över mig själv varje gång jag lyckades göra något helt nytt med mina krafter", sade han och log roat. "Något som jag var otroligt stolt över var detta...", han lät eld flamma upp på marken vid hans tassar. Elden formades till ben, sedan kom en kropp, en svans och till sist ett huvud. Eldvargen var ungefär hälften så stor som han själv, även om han kunde göra den större. Han lät den springa upp i luften i en cirkel innan den sakta blev till rök.
"Dock känns det som om jag har kommit till den punkt att jag har lärt mig allt som finns att lära om kraften."

Han nickar i medhåll till det Malvado berättar. Att elementära krafter ligger rätt nära varandra i sätter man kan använda dem på. Men de är ändå så olika även om de alla är destruktiva om man lär sig att använda dem på rätt sätt. Men elden är nyckfull och kan vara väldigt farlig om man inte har kontroll över den. Fast det är samma med de andra elementärkrafterna med. De alla kan ställa till med problem utan kontroll.

Sedan ser han storögt och imponerat på när Malvado framkallar eldvargen.
Svansen viftar bakom Midas. Den är rätt höjd, men inte på något dominant sätt, och viftar från sida till sida i repetition.
"Det där var coolt" Säger han och låter verkligen som en exalterad valp. Han ler.
"Jag hoppas jag någon dag kan lyckas med något sånt". Midas har mycket kvar att lära. Han ser på sin far. Sänker lätt huvudet i respektfull gest.
"Jag hoppas ni vill lära mig allt ni kan, far". Säger han. Malvado har ändå tränat valparna bra när han var hos dem. Midas har lärt mycket av honom redan. Men han vill lära sig mer. Och Malvado är mästaren.

Malvado skrattade roat.
"Det kommer du nog kunna göra fortare än du tror", sade han med ett brett leende på läpparna. Han var stolt över sin son, och glad över krafterna som han hade fått. Det skulle bli intressant att se honom växa upp och utveckla sina krafter.
"Jag lär dig med glädje, Midas", svarade han sedan. "I princip alla krafter kan användas både offensivt och defensivt, beroende på situation. Att använda kraften avledande kan va till fördel ibland också, som att t.ex bara sätta eld på någonting i närheten. Det behövs lite energi och kan dra uppmärksamheten från motståndaren för en kort stund", han klippte med öronen och såg på Midas med ett varmt uttryck. Han hade längtat efter den dag valparna, som egentligen inte var valpar längre, skulle komma till Numoori och han kunde få se dem växa upp.

Svansen sveper glatt till bakom honom och han ler lätt. Hans far tror på honom. Det gör honom väldigt glad. Han lyssnar uppmärksammat och fokuserat på vad Malvado säger. Nickar lät där det passar bra.
"Det låter smart. Som om man kan manövrera motståndaren lite som man vill". Han försöker låta kunnig. Men han har mycket att lära. Det är långt ifrån att han har ordentligt kontroll över sina krafter. Även om han kan en hel del är det inte mycket i det stora hela. Far kan så mycket. Har varit med om så mycket. Midas vill lära sig så mycket som möjligt. Men han är smart nog att inte gapa efter för mycket. Små steg är säkrare om man ska lära sig mycket. Ingen kan lära sig allt direkt. Det krävs tid.

Malvado nickad.
"Precis", han log sedan kort mot Midas. "Jag tror inte det ska vara några problem för mig att lära dig det jag kan. Vem vet, du kanske till och med lär dig snabbare än vad jag gjorde?" Malvado hade trots allt mestadels lärt sig kraften på egen hand. Han hade snappat upp hur andra använde elementet och därefter försökt åstadkomma samma sak.

[sorry för det extremt sena svaret D: ]

Svansen går i ett bakom honom. Han gillar det han hör. Att far vill lära honom. Midas ler stort. Ser verkligen ut som den unga hane han är. Inte längre valp men långt ifrån vuxen. En ung hane som ser på sin far med beundran. Midas vill växa upp och bli som sin far. Och ingen plats passar bättre än den flock som fadern tillhör. Midas ska träna. Han ska visa sig värdig. Han har bestämt sig. Det är vad han vill. Och han vill det så innerligt.
"Tack, far". Säger han glatt.

[hihi. Lugnt. ^^ Mitt inlägg blev inte så bra. Kom verkligen inte på vad jag skulle skriva. x3]

Han kunde inte låta bli att undra hur snabbt eller långsamt det skulle ta för Midas att kunna kontrollera elden på en stark nivå. Han var glad över att han fick en chans att vara en del av träningen som skulle leda dit. I Malvados värld fanns det inget som kunde ge honom mer stolthet än att kunna se sin son utöva en kraft som han själv varit med och lärt ut.
Öronen klippte snabbt till på det svarta huvudet och han gav sin son en fundersam blick. Han var tyst en liten stund, innan han slutligen öppnade munnen.
"Visa mig något", sade han kort, med ett nyfiket uttryck i ansiktet.

Han känner en viss osäkerhet klia i kroppen när Malvado blir tyst. Att inte kunna förstå vad fadern tänker på väcker tvekan i Midas kropp. Han kan bara vänta ut tystnaden och se vad som händer. Eller görs eller så. Det är förmodligen det han har svårast med. Att inte kunna förstå. Öronen klipper till på huvudet när Malvado öppnar munnen.
Visa något? Vadå? Midas går igenom i huvudet allt han lärt sig hittills. Han kan reglera son kroppstemperatur men det är inget som är synligt. Han funderar en stund och tippar huvudet på sne i koncentration. Sedan rätar han på nacken och öronen tippar framåt. Han stirrar på en punkt i gräset mellan dem. Sedan sprakar det lätt till och elden flammar upp. Men det är en liten minield. Och sakta breddar denna ut dig i en båge tills den har bildat en liten ring, ungefär en decimeter i diameter, i gräset. Midas låter elden dansa lite innan ringen slocknar. Kvar är en bränd liten ring i gräset. Midas har inte lärt sig att behärska eld som inte bränner ännu. Det är i alla fall en liten miniversion av en jaktteknik där han omringar bytet med eld. Att hålla den så liten har tagit ett tag för honom att träna upp eftersom han måste koncentrera kraften. Han ser sedan på Malvado och väntar på en bedömning.

Malvado ser på under tystnad på det som Midas visar honom. Han ser på när det börjar brinna i gräset, hur gräset sprider sig till en liten ring. Han kände väl igen tekniken.

Och hade haft sitt fulla minne kvar hade han kommit ihåg att han använt sin eld på samma sätt i det senaste kriget. Han hade kommit ihåg den gigantiska ringen han hade skapat. Om han hade kommit ihåg att syftet var att bränna ner så stor del av slätten som möjligt så hade han antagligen inte blivit så stolt över sin son som han blev nu. Hans faderliga värme gentemot det hans son precis visat honom skulle tagit en helt annan vändning...

"Ser man på", sade han med ett leende, ovetandes om det bortglömda minnet. "Hur har du använt den tekniken?" frågade han sedan, nyfiken på svaret och intresserad över vad han kunde lära sin son mer.