Skymningens ankomst var efterlängtad. Vårdagen hade spenderats på många olika sätt, men det mesta gällde förberedelser inför kvällens ceremoni. Niyaha hade stigit upp långt innan sin vanliga tid för att hjälpa till. Hon, Nadie och Beata hade gjort ordning faten med färg, sedan dekorerat kring samlingsplatsen och templet och leden där emellan. Efter det hade hon bett Arno hjälpa henne göra blomkransar till alla valparna.
     Solnedgångens varma färger satte dalen i brand. Alla var redan samlade och det sorlade av låga skratt och ivriga viskningar. Niyaha hade burit med sig en pirrande känsla hela dagen och när hon mötte sina flocksyskons glada leenden kunde hon se det i dem också. Det låg mycket känslor i luften, även sådana som inte var lika lätta. Frånvaron från de som inte längre var med dem lös stark; ett skuggigt hål i hennes hjärta som aldrig skulle läka. Men saknaden var hennes att bära, och hon skulle alltid göra det. Det var dagar som denna som påminde henne om varför de alltid skulle blicka framåt, varför de alltid skulle se till nästa gryning, se till dagar som idag.
     Framför den otända bålen steg Vikaanen fram, huvudet högt och den sedvanliga stillheten i sin uppsyn. Hennes uppenbarelse fick genast sorlet att tyna bort och bytas ut mot en statisk spänning. I ögonvrån tycktes Sixtens päls exalterat gnistra. Gemensamt lät flocken Vikaanens röst leda dem genom sånger och psalmer. Det var en stund av gemenskap, av ro och fridfullhet. När sångerna avslutades, tog Dimitrij högt till orda igen.
     “Azdell Birgir. Delshay Aberash. Gharrow Faramund. Nena Aleksei. Nepotonje Nobu. Sixten Ivane. Ni har gått en mödosam väg, tillsammans och enskilt. Ni har fallit, ni har rest er upp igen. Ni har visat viljan som kommer med mod. Ni har visat styrkan som kommer med trofasthet och tålamod. Ni har visat värdet av hängivenhet och lojalitet. Stå med oss.” De sex nämnda radade upp sig inför ledaren. Niyaha kunde se den bottenlösa stoltheten och ivern som tindrade likt stjärnor i deras blickar. En efter en färgade Dimitrij deras ansikten med det färgglada pulvret hon doppat sitt eget ansikte i. Det väckte starka minnen och ännu starkare känslor, som fick det att tåras i Niyahas ögon. Hon var så innerligt stolt.
     Tillsammans med resten av den skrattande, nästan jublande flocken målade hon sina sex vänner i färg. Flocken sjöng högt och klart medan Janos och Ren skrattade med en sprudlande förtjusning.
     Elden som blossade upp bakom dem signalerade om ceremonins nästa akt. Sången och skratten tynade bort, men samma upprymda stämning behölls. Precis som Dimitrij, och resten av de fulländade Jägarna, gick hon fram till sin högtidsmask och tog på den. När de vände sig tillbaka till de antagna såg hon på dem genom de runda hålen i masken. Snart skulle de få deras alldeles egna. Dimitrij stod framför Jägarna, vänd mot de antagna, och det var hennes röst som talade först.
     “Azdell Birgir. Delshay Aberash. Gharrow Faramund. Nena Aleksei. Nepotonje Nobu. Sixten Ivane. Ni har vandrat en lång och svår väg. Var har ni funnit på er färd?”
     “Jag har funnit erfarenhet och kunskap,” svarade de alla enhetligt. Dessa ord var som etsade i hennes sinne, i hennes hjärta, precis som hon visste att de var för dem.
     “Och hur kommer ni till oss nu?”
     “Jag kommer klädd i ljus.”
     “Vad är ert ljus?”
     “Mitt ljus är gryningen efter natten. Det är glöden som ska kämpa.”
     “För vad kämpar ni?”
     “Jag kämpar för familjen, för gudarna och för framtiden.”
     “För vilka kämpar ni?”
     “För de oskyldiga och för de okunniga.”
     “Ni har testats, och ni har visat era ljus. Er resa har varit lång. Vart är ni på väg?”
     “Jag är på väg hem.”
     “Så gå! Fullfölj er resa som Antagna, och återvänd till oss som Jägare.” Dimitrij såg på dem alla var och en. Deras masker skulle ligga i respektive order som hon talat till dem. Azdells längst till höger och Sixtens längst till vänster.
     “Må gudarna leda er hem i säkerhet.”

[Utspelar sig egentligen våren -19.]

"Azdell Birgir. Delshay Aberash. Gharrow Faramund. Nena Aleksei. Nepotonje Nobu. Sixten Ivane. Ni har vandrat en lång och svår väg. Var har ni funnit på er färd?"
Dimitrij kände varje hjärtslag, när de antagna framför henne svarade som en röst. Hon kände rytmen i luften, av varje ord som lämnade hennes eget bröst, och besvarades av deras fasta, säkra svar. De var gryningen efter natten. De var glöden som skulle kämpa. För familjen, gudarna, framtiden. För de oskyldiga. De okunniga. De stod framför henne, och de Jägare som kommit före dem. Levande, såväl som generationer sedan länge svunna, som alltid skulle hålla dem i ryggen. De stod framför dem, som Antagna, och de var på väg hem. Dimitrij fällde ut sina vingar i en snabb, ljudlig gest som fick det färgglada pulvret på faten runtom att virvla upp i luften, och elden bakom henne att dansa.
    "Så gå! Fullfölj er resa som Antagna, och återvänd till oss som Jägare." Hon mötte deras blickar genom maskens ögonhålor. Deras iver sken klart i varje andetag när de påbörjade sin resa hem. "Må gudarna leda er hem i säkerhet."
    De Antagna gav sig ut i skymningen, följda av ett eko av hurrande och glättiga skall. Dimitrij, som många andra, följde dem med blicken innan de försvann bakom träd och åsar. Hon var stolt, så otroligt stolt, men det gjorde också ont. När Loke slöt upp vid Dimitrijs sida så satte hon sig ner med en suck, och lutade sig tungt mot hans sida. Deras masker klapprade mot varandra, och den uppsluppna luften runt dem drog ett kort skratt från Dimitrijs läppar.
    "Niara skulle ha varit med dem." Hennes röst var låg när hon tog till orda igen, och drunknade i resten av flockens firande. Men Loke visste. Det gjorde de alla. Och när några av flockens medlemmar envisades med att färglägga hennes mage, som tydligt vittnade om de valpar som skulle komma, så lät hon sig sköljas med i de andras glädje, om så bara för en stund.

Arno grät, när hans småsyskon fick sina namn kallade. Han skämdes inte det minsta. Det var med tårarna rinnande som han pressade sitt färgade ansikte mot deras kroppar, och han slog sina labbar runt dem för att gnida in färgen extra noggrant, helt ignorerande eventuella klagomål över hur han snorade dem i pälsen. De fick stå ut med lite snor i pälsen. Det ingick!
    Han klädde sig själv i sin mask, precis som de andra Jägarna, på Dimitrijs signal. Syskonen och hans vänners röster som svarade på ledarens frågor fick det att vibrera i Arnos inre. Han var så obeskrivligt stolt. Över sina syskon, över sin familj. Och över sina valpar, som lyckats hålla sig mestadels tysta när de skulle under talet. När de sex antagna gav sig av ut i kvällen så fick Arno se till att Janos, Ren, Liv och Silas inte följde efter. Skrattande förklarade han att de också skulle få komma hem som Jägare en dag, men inte förrän de blev äldre. Och när den dagen kom, så skulle han vara så väldigt, väldigt stolt över dem.