Förväntan hade hängt över flocken i flera nätter, och när Dimitrij slutligen hade bett dem samla sten och virke för en stor eld så hade de skyndat med bubblande iver. Dagens träning och vila hade ersatts av förberedelser. När kvällen äntligen börjat närma sig så hade Dimitrij inte behövt kalla flocken till samling. Alla hade redan varit där. Hyschade viskningar och nervöst fnitter hängde mellan dem. Några hade tagit sig tid under dagen till att hänga vårblommor i pälsen.
     Värme spred sig i Dimitrijs inre när hon ställde sig framför den ännu ej tända brasan och vände sig mot flocken. De var en brokig skara, ärrade på så många vis. Men nu spelade glädje i deras ögon. Förväntansfulla. Bakom Dimitrij, mellan henne och stenringen runtom bålet, låg en samling stora fat av bark och trä. Faten var av lika varierande former och skick som flockmedlemmarna själva, och på varje fat låg ett klart färgat puder. Vid sidan om faten låg hennes egen högtidsmask.
     Dimitrijs röst bröt tystnaden, stark och klar. Hon talade till dem, om tiden som gått, om allt de varit med om. Deras resa, inte bara från Acherati, utan deras resa från främlingar till där de stod nu. Vänner, syskon, partners. En familj. De hade förlorat mycket, men de hade också vunnit så, så mycket. Tillsammans sjöng de för de som hade lämnat dem, innan Dimitrij åter tog till orda.
     ”Theano Nikolai. Loke Lamees. Niyaha Sisu. Nadie Min. Beata Vartina. Oberon Aguro. Arno Naira. Ni har kämpat, och ni har visat ofantlig styrka även i de svåraste av stunder. Med orubblig stabilitet”, hon höll Theanos blick, och vände sig sedan till Loke, ”och osviklig pålitlighet. Med otrolig målmedvetenhet, skarpt sinne och stort mod.” Niyaha, Nadie, Beata ”Med viljan att skydda, och styrkan att resa sig igen.” Oberon och Arno. ”Ni har kämpat, och nu står ni här. Stå med mig.” Dimitrij nickade åt dem att komma fram.
     De sju antagna ställde sig framför ledaren, i mitten av de församlade. Starka känslor speglade i deras anleten. Dimitrij såg på dem ytterligare ett ögonblick innan hon vände sig om. Hon lade ansiktet i en av de starka färgerna från faten bakom sig, och vände sig sedan tillbaks till de sju. En efter en mötte hon deras ansikten med sitt – panna mot panna, kind mot kind – och lämnade efter sig en fläck av färg. När de alla bar färg i ansiktet ställde Dimitrij sig framför dem igen.
     ”Jag är stolt.” Orden var lägre än det tidigare talet. Varmare. Hon vände sig till resten av flocken. De hade alla hört hur höjningen gick till förut, men ingen hade varit med om det tidigare. Hon nickade åt dem med ett ”Kom, allihop.”
     Under gemensam sång, uppbruten av enskilda skratt, klädde familjen sina ansikten i olika färger. De sju antagna stod kvar i mitten, leende, skrattande, medan resten av flocken pressade sina ansikten och tassar mot dem och målade deras fällar i alla färger. Dimitrij vände sig under tiden mot bålet igen och släppte ut ett djupt andetag. Det var dags. Äntligen. Till ljudet av familjens rörelser och röster sänkte hon nosen mot bålet. Elden dansade till liv framför henne. Hon böjde sig till högtidsmasken på marken, och vände sig tillbaks till resten av flocken bärande den över ansiktet. De såg henne, och återvände till sina platser runtom de sju. Stoft av färg dansade runtom dem i de nedgående solen och brasans sken. De sju antagna rätade på sig framför henne när Dimitrij tog till orda på nytt.
     ”Theano Nikolai. Loke Lamees. Niyaha Sisu. Nadie Min. Beata Vartina. Oberon Aguro. Arno Naira.  Ni har vandrat en lång och svår väg. Vad har ni funnit på er färd?”
     ”Jag har funnit erfarenhet och kunskap.” De svarade tillsammans; ord som de fått höra och börjat lära sig redan tidigt efter att de Antagits.
     ”Och hur kommer ni till oss nu?”
     ”Jag kommer klädd i ljus.”
     ”Vad är ert ljus?”
     ”Mitt ljus är gryningen efter natten. Det är glöden som ska kämpa.”
     ”För vad kämpar ni?”
     ”Jag kämpar för familjen, för gudarna och för framtiden.”
     ”För vilka kämpar ni?”
     ”För de oskyldiga och för de okunniga.”
     ”Ni har testats, och ni har visat era ljus. Er resa har varit lång. Vart är ni på väg?”
     ”Jag är på väg hem.” Deras gemensamma svar var starkt och utan tvivel.
     ”Så gå! Fullfölj er resa som Antagna, och återvänd till oss som Jägare.” Hon fortsatte i en mer stilla stämma, och vände ansiktet mot de sju i tur och ordning. ”Ni finner era masker högst upp i Templets mitt. De ligger från vänster till höger. Oberon, din först till vänster. Niyaha, Nadie, Loke, Beata, Theano, och Arnos sist till höger.”
     Dimitrij backade ett steg och fällde snabbt ut vingarna i en vid gest. Färg virvlade upp från faten bakom henne av vinddraget. Hon tog till orda igen, högt och högtidligt.
     ”Må gudarna leda er hem i säkerhet.”


[Jag gav Nadie ett tillfälligt andranamn. Elsa, hojta på mig när du valt så ändrar jag!]

När mörkret slutligen fallit, och gruppen med antagna hade gett sig av emot Templet, så var Arno fortfarande fylld av glättig energi och bubblande nervositet. Han hade hoppats, men hade egentligen inte riktigt trott att han skulle vara en i gruppen. Deras färd till Templet fylldes av blandad spänd tystnad och plötsliga, uppspelta kommentarer. Högt yttrade tankar om hur de inte trott att de själva skulle vara de första, eller tankar om hur långt de kommit. Om vad de trodde väntade dem i templet, eller vad som skulle hända härnäst.
    Arno höll sig i närheten av Niyaha hela vägen. Han kunde inte låta bli att se på henne, eller med jämna mellanrum lägga sin kind mot hennes. Färgen som klädde hennes nu tydligt runda kropp var vacker även i nattmörkret. Hon var alltid vacker. Han fylldes av värme av att se henne. Vid hans andra sida hade han Oberon. Älskade Oberon. Arno skulle aldrig vilja ha honom någon annan stans än i sin närhet. Inte ens Templets magiska kraft kunde frånta honom den kärlek han kände för dem båda. För dem allihop.
    Tillsammans korsade de Templets broar, passerade in under de höga valvbågarna i den övervuxna muren som omgav platsen. Templets var byggt in i sidan av ett berg, och i dess mitt reste sig en hög och brant klippa över resten av ruinerna. De korsade ett par större, öppnare ytor kantade av brutna murar och resterna av vad som en gång i tiden kanske varit pelare och tak. De passerade genom gamla, raserade salar och upp längs flera slingrande trappor där träd hade brutit genom stenläggningen och bildade grönskande tak över deras huvuden. Hela tiden med den höga klippan i templets mitt inom sikte.
    När de nått Templets bortre sida så fann de sig klättrande upp för en lång trappa, vilken grävts ut ur bergets kant. Likt en ytlig grotta med släta väggar och tak, och med pelare och valv som öppnade stora fönster och hål i väggen ut mot resten av dalen. Vid trappans slut öppnade den höga klippan upp sig framför dem. Här porlade vatten från någonstans längre in i berget, och rann ut över klippans onaturligt platta yta i en grund bäck, kantad av för raka sidor. Låga murar följde klippans kanter; låga nog att lätt se över för alla i gruppen. Vattnet rann längs med klippans mitt, och bildade mot dess slut en stor, rund damm innan det rann över kanten i ett för tyst vattenfall. Stjärnorna speglade klart i det grunda vattnet. I dammens mitt höjde sig en rund, platt stenhäll av vit sten. Dess sidor var formade i etapper, som trappsteg, och i dess mitt fanns en mindre rund häll. Arno hade aldrig själv varit här uppe, han hade bara hört Dimitrij berätta om platsen. När han såg den framför sig, även i det blå nattmörkret, så förstod han varför ledaren ibland sökte sig hit.
    Ovanför stenhällens trappsteg låg sju masker av trä. De var alla av olika form och storlek, med mönster målade i klara färger och detaljer av horn, päls och fjädrar. Sju masker för sju Jägare. När Arno såg på dem så kände han plötsligt hur verkligt det hela var. Det var på riktigt. De hade klarat sig hit. Från sina första dagar i Acherati, genom så mycket mörker, hela vägen till den här stunden. Det var med tårar i ögonen som Arno, tillsammans med sina vänner, sina älskade, sin familj, hjälptes åt att ta på sig de masker de skulle bära hela vägen hem.
    De var de första Jägarna sedan de Vitas bortgång. De första nya Jägarna på många, många år. Det var på riktigt, och, på många vis, mycket större än vad Arno kunde förstå.

[Det är fritt att PPa Arno :')]

Bilder på maskerna:
Oberon (länk)
Niyaha (länk)
Nadie (länk)
Loke (länk)
Theano (länk)
Beata (länk)
Arno (länk)
Dimitrij (länk)

Dagen hade varit lång av förväntan och iver. Alla delade varandras glädje och värme. Vart man än vände sig möttes man av ett välkomnande, upprymt leende. När himlen äntligen skiftade i orange och solen långsamt tog avsked så hade alla redan varit på plats. Fjärilarna i hennes mage var näst intill överväldigande. Hon hade känt dem förut, de små liven ville sällan vara stilla, men idag var det som att även de delade flockens stolthet och lycka.
     Ett sällsamt leende var klistrat i hennes ljusa anlete när Dimitrij steg fram. Fjärilarna kittlade ömt till ledarens vördsamma ord. Niyaha kunde varken känna eller hindra tårarna som glittrade i de djupblå ögonen, och när Dimitrij steg fram och lade sin panna mot hennes började de ohämmat strila ner längs hennes kinder. Tårar av glädje och tacksamhet.
     Färgstoft dansade i solens efterhängsamma strålar. Skratt och glädjesång fyllde gläntan med liv och kärlek. Hon skrattade och sjung med dem när de färgade hennes fäll i vackra, livliga kulörer. Ingen av de blivande Jägarna lämnades orörda.
     När bålen tändes hade himlen hunnit djupna. En plötsligt pirrande nervositet spred sig när hon såg Dimitrij genom elden där hon bar sin mask. Hänförd över uppsynen, tillsammans med många andra, tystnade hon och resten av flocken backande undan. Med bländande stolthet och styrka talade hon orden hon så länge väntat på att få säga.

Gruppen lämnade sina familjemedlemmar bakom sig, de skrattade, sjung och jublade. Trots att det var de var de som gjorde vandringen upp till templet, så var det för alla de firade och sjöng. Det här var för alla, inte bara de ärade. Niyaha visste att om det inte varit för dem hade hon aldrig klarat resan hit, där hon äntligen var för att krönas som Jägare. 
     Tyst hummade hon för sig själv när de korsade bron och äntrade templet. Trots att de steg in under de kraftlösas slöja så försvann inte värmen från hennes bröst denna gång. De höga stenbyggnaderna slutade aldrig att imponera henne. De fick henne att inse vilken kraft, kärlek och tro de som byggt detta tempel en gång i tiden, hade haft till Gudarna. Närmare Gudarna än just här i Sacraris tempel, kunde man nog inte vara.
     Den långa spiraltrappan huggen ur bergsväggen väntade dem. Niyaha var spänd och nervös över vad som väntade på dess topp. Helst av allt hade hon velat rusat med all sin kraft upp för dess höjd, men hennes kropp sade ifrån. Det hade varit svårt att erkänna sin otymplighet, men den blev allt mer påtaglig ju rundare hennes mage blev. Niyaha hamnade tidigt långt bak i ledet. När orken tröt tvingades hon att stanna ett kort slag för att återhämta sig – men hon blev aldrig lämnad, de stannade tålmodigt med henne trots att hon visste spänningen i deras kroppar.
     Vid spiraltrappans slut bredde sig den släta bergsklippan ut sig. Den blanka bäcken ledde dem alla till stenhällen i dammen – och där låg de. Oberon, Niyaha, Nadie, Loke, Beata, Theano och Arno. Det var med en flämtning hon tog sig fram till dem. Det kyliga bergsvattnet omgav hennes tassar när hon tog sig upp för stenhällen. När hon för första gången kunde se på dem riktigt kunde hon inte hindra den fula snyftningen till följd av heta tårar. En innerlig glädje och lättnad. De hade gjort det. Den tårblanka blicken såg på sina familjemedlemmar. Den lycka som överväldigande henne visade sig i det häftiga gråtblandade skrattet.
     ”Vi är Jägare,” andades hon emellan skrattgråten. ”Vi är Jägare.”

Theano, Loke, Niyaha, Nadie och Beata. För varje medlem Dimitrij kallade gav Oberon sina vänner ett uppmuntrande leende. Han såg på dem med värme i blicken. Stoltheten han kände var obeskrivlig, kärleken än större. Han älskade dem allihop. Det var en overklig känsla att få dela denna stund med dem – att stå med dem – och med Arno vid sin sida. En känsla han omöjligt kunde beskriva men som fick hjärtat att hamra i bröstet. Oberon Aguro. Arno Naira.
     Var han redo? Oberon var inte säker. Han ville tro att han förändrats; att all smärta och bitter ilska omvandlats till något bättre – men hur nära sanningen var det, egentligen? Var han stark nog för Arno? För Azdell, Gharrow och Nena? För Zayev? För flocken? Kunde han skydda dem? Han gömde sin tvivel bakom en neutral mask och mötte Dimitrijs grå över de dansade lågorna; färgerna i hans päls en stark kontrast mot sitt återhållsamma uttryck.
    "Ni har vandrat en lång och svår väg. Vad har ni funnit på er färd?" Styrkan i ledarens röst var beundransvärd. För några månvarv sedan hade Oberon inte kunnat matcha den; för uppslukad av sin inre kamp och sorg. Det var annorlunda nu. Mörkret låg fortfarande som en tyngd över bröstet, men skrämde honom inte i samma utsträckning. Han hade funnit sitt driv och orden kom; självsäkra och klara.

Jag har funnit erfarenhet och kunskap,
Jag kommer klädd i ljus,
Mitt ljus är gryningen efter natten,
Det är glöden som ska kämpa,
Jag kämpar för familjen,
För gudarna och för framtiden,
För de oskyldiga och för de okunniga,
Jag är på väg hem.

Stämman var orubblig och för varje ny mening Oberon yttrade dränktes hans tvivel. Han skulle kämpa. Om vägen hem innebar döden, var det så det fick vara. Detta var hans plats.
    Han klättrade stentrapporna under tystnad; för tagen av de vilt virvlande känslorna för att finna ord. Vid toppen möttes gruppen av raka fåror vatten som ledde dem mellan och genom grottans många pelare och valv. Vinden var sval och stilla när de tog sig fram till dammen med stenhällen i sin mitt. Oberon stirrade ner på sin mask; mörkt trä omsorgsfullt snidat och dekorerat med skarpa färger. Det knöt sig i bröstet på honom; pressade ur all luft i en hård utandning, och han brast ut i gråt. Tjocka tårar strömmade ner för kinderna och han knep ihop ögonen där han stod, hukad över masken.
    "Tack. Tacktacktacktack. Tack", andades Oberon genom gråten. Han tänkte på Naira och på resten av sin familj. På flocken och på gudarna. Vem var han utan dem? Det var tack vare dem han stod här. Den överväldigande vördnaden och tacksamheten skakade honom in i benmärgen, något som förstärktes ytterligare när resten anslöt sig till honom i en enda stor omfamning; alla med tårmilda leenden på sina läppar. "Tack, alla."

Maskens tyngd var ovan på Arnos huvud. De långa bitarna av läder och den långa nosen svängde med i hans rörelser. Det var med stor vördnad som de alla hjälptes åt att fästa maskerna. Tårar rann över deras ansikten, när känslorna i deras inre blev för starka och spillde ut i det öppna. Arno såg ut mot klippans ände, ut över dalen i nattmörkret. Där ute, flimrande bakom träden långt borta, kunde han se ett ljus. Elden som väntade på dem. Han vände sig tillbaks till de andra, såg på dem, allihop. Hans familj, alla klädda i sina nya masker, klädda i färg och liv. Jägare. De var här nu. De hade klarat sig hela vägen hit, genom allt. Han log brett under masken, ett leende som tydligt hördes i rösten.
     ”Låt oss gå…” Arnos röst var tjock, fylld av kärlek för dem alla. Den brast, och han tvingades harkla sig innan han kunde fortsätta. ”Låt oss gå hem.”
 
De återvände samma väg som de kom. Ner för trapporna, och över templets broar. Tillsammans. Alltid tillsammans. Arno sade inte mycket på vägen tillbaka; det gick inte att sätta nog sammanhängande ord på allt han kände. Och han behövde inte säga mycket. När de lämnat templet igen så höjde han nosen mot himlen och ylade. De andra stämde in i samma ton. Deras röster ekade ut över dalen. De var på väg. Ett svar kallade dem tillbaka.
     De återvände till eldens ljus, och familjens rop och skall. De möttes vid brasan av Dimitrij. Resten av flockens röster dämpades, tillfälligt, när de stannade framför ledaren. Hon såg på dem, de skarpa ögonen tydliga även bakom maskens mörker, men tystnaden varade inte länge. Hennes stämma var stark och klar.
     ”Er resa har varit lång. Vi har väntat länge.” Det gick tydligt att se spänningen som lämnade Dimitrijs kropp när hon andades ut. Hon fortsatte med en röst fylld av stolthet. ”Välkomna hem, Jägare.”
     Om Arno inte hade gråtit redan, så hade han börjat nu. Hade han inte stått så nära Niyaha och Oberon, inklämd mellan dem, så hade hans skälvande ben kanske inte längre burit när resten av flocken samlades runt dem igen. Skrattande, gråtande, med jublande röster och stolta ord. De välkomnade dem hem, som om de varit borta i en evighet. Kanske hade de varit det. Men inte längre.
     De var hemma.