[ För Phaba <3 Hänger ihop med detta rollet --> On the way.]

Vad tror du händer?

Han ryckte till och såg på sin syster. Orden hon yttrat fick honom först att bli irriterad. Gå in med ett mentalt försvar. Han kunde väl inte veta vad som hände, hur skulle han göra det? Frihet kände av hans irritation och skruvade nervöst på sig där hon stod.
Han suckade sedan uppgivet och gav Phaba ett litet leende.
"Jag... vet inte...", han skakade långsamt på huvudet. 
Han vacklade till. Huvudet hade börjat snurra, en välbekant med ovälkommen känsla. Han försökte skaka av sig det, ruskade på huvudet, men fann bara att han blev ännu mera yr av det. Han vacklade till igen och såg framför sig hur omgivningen blev dimmig och tycktes röra sig.
"Inte igen..." mumlade han samtidigt som han stötte in i Elphaba. Med ens släppte det yra och världen slutade snurra. Han såg omkring. Skog. Vargar. Bilden var klar, inte alls suddig som den hade varit första gången. Nu kunde han se alla klart och tydligt. Och han såg...
"Mamma!" skrek han, men hon verkade inte höra. Han skrek högre, men inte heller nu verkade hon lyssna. Han såg sig omkring. Han såg Iwaku, Erekan... Vad var det som hände?
Han ryckte till. Bredvid sig hade han sin syster. Han såg förtvivlat på henne. Visste hon vad som hände?

Hon noterade irritationen hos sin bror, men valde att låta det passera. Han var antagligen lika orolig han. Då han svarade nickade hon stilla. Elphaba lade sig ner och placerade huvudet mellan tassarna. Ögonen var fästa på en punkt långt inne i skogen och en rynka bildades i hennes panna. Det här var inte speciellt kul. Inte alls. Hon såg upp mot sin bror igen. Han vinglade oroväckande mycket. Hastigt satte hon sig upp.
"Levi?" frågade hon med orolig stämma.
Någonting var fel.
"Inte igen..." hörde hon honom säga.
"Vad..." påbörjade hon, men avbröt sig själv väldigt snart.
Bilder flimrade framför hennes ögon. Skogen. Individer hon inte kände igen. Och... deras mor. Hon kunde höra brodern ropa efter henne bredvid sig. Varför hörde hon inte honom? Han försökte högre, men ingen reaktion denna gången heller. Själv försökte hon inte ens. Chocken över vad som hände var allt för stod för att hon ens skulle komma ihåg att andas. Fler välbekanta ansikten flimrade förbi. Iwaku. Erakan. Hennes familj. Deras familj.

Bilderna upphörde lika plötsligt som de börjat. Tyst och stilla blinkade hon ett antal gånger. Hon kunde inte få ordning på vad det var hon hänt. Elpahaba vred på huvudet och mötte sin brors förfärade blick.
"Levi... Vad var det där?" viskade hon.
Hon hoppades innerligt att han visste.

Lika hastigt som bilden frammanats för dem, lika fort försvann den iväg igen. Kvar stod de två syskonen. 
"Jag... Det..."
Ja, vad hur skulle han egentligen förklara detta? 
"Det händer ibland. Jag ser andra helt plötsligt... Och... Jag vet inte... Jag tror att jag ser saker som händer på riktigt... Eller som har hänt", sa han. Han försökte förklara så gott han kunde, men det var svårt då han inte ens själv visste exakt hur det fungerade. Synerna kom på de mest underliga sätten. Ibland hade synerna varit lika klara som om han var där, ibland var de väldigt dimmiga och otydliga. Och några få gånger hade de kommit under natten i hans drömmar. 
"Jag... jag har sett henne, Flaba... vår syster...", han slog ner blicken i marken. Plötsligt kändes synen av modern och flocken så långt borta. Men det var skönt att äntligen berätta för någon att han hade sett Ira, han hade hållit det för sig själv tillräckligt länge nu.