I varje dröm är han där i någon form av skepnad.
Något svart bakom en klunga kaktus. Ögon pulserandes när han snabbt tittat upp mot solen. Ett skratt. Ylanden. Lidanden. Han kunde ha svurit på att han var där. Under kriget, vid hans sida. Hans doft och ett ignorant skratt, nästan ett fnissande. Han kunde känna en längtan, genom sina egna blodådror. Den mörkes längtan att hämnas på världen.
Vissa dagar lät han sig berusas, det var enklare så.

Men.

Det gjorde ont. Smärtan av förlust och längtan efter honom. Som om halva livet saknades. Som om varje andetag var för kort för dem båda. Kvävd av livet. Han önskade att det var fina snälla drömmar. Glada minnen. De stunder han känt sig trygg och lugn. Ett delat skratt med Tramptass, jakt med Kyoko. Lekar och mys med Shiro. Men han drömde inget om dem.
Aldrig.
Bara om honom. Oändligt djupa röda brinnande brännande hål som lockade från hans ansikte. Han kunde höra hans andetag, höga och besatta. ”Kom med mig! Följ!”
Så djupt påträngande att han förlorar sig själv i hans mörker. Han vaknar kallsvettig från en sorts abstinens och hatade sig själv. Han kände sig misslyckad och varje leende kändes som en lögn och varje lögn som ett leende.
Under det första året efter Tenkais död var sorgen ett bottenlöst hål. Tenkai hade varit den prick som han fokuserade på när han inte kunde placera sig själv i livet. Bredvid honom hörde han, tänkte han då. Han lät insupa varenda detalj av den svarte siluetten. Och han behövde inget annat. Allt var möjligt, och det som tordes omöjligt kunde de svepa bort. Med eld och silver. Med gemensamma krafter. Tillsammans. Tillsammans var de allt. Solen som alla planeter snurrade runt om. Men utan Tenkai föll allt isär. Planeterna blev skallbagar och flög iväg. Och kvar stod Nevada. Och han var så tom. Ensam i universum.
Men Tenkai hade fört in honom i den yttre världen, bort från hans isolerade tillvaro och han lämnades med ett ansvar över flera. Han tänkte att Tenkai skulle få leva genom honom. Hanen skulle få bo i ett litet skrymsle i hans hjärta, och där skulle han kunna styra när han ville. Och så började han sitt brutala ledarskap där smärta var lika mycket makt som familjeskapet. Ett slag var lika betydelsefullt som en varsam beröring.
Hela situationen blev en köttslig lust. Och han lät sig snabbt förlora sig i den. Dränkte sig själv i behaget att bara vara ett djur. Bara följa den uppenbara ledare som var Tenkai. Till en början fungerade ju detta, det var mycket enkelt, men som ledare måste man fatta beslut. Det hände att han blev helt kall i kroppen när han kom dit. Vad var rätt och vad var fel? Vem skulle bli dödad om jag säger si säger så? När det hände försökte han kallhjärtat skaka bort tankarna och tänka mer på Tenkai. Vad skulle han gjort? Efter en stunds filosofi kom han sålunda fram till ett beslut som han egentligen inte behövde stå bakom. Det var Tenkai som sagt detta, och han hade agerat så, därför gör jag likadant. Och Devils var en populär grupp. De hade ett onekligt rykte och betydligt många fler som ansökte än som försvann under årens gång. Så många själar som ville förvilla sig in i hans spår. De som behövde fly från världens egentliga närhet. Devils var de som skydde världen. De som såg äcklet i att vara något man inte är. De som hade tvingat bort sig själva. Och de som inte bara kunde vara. Här var de fria. Fria till den grad att de aldrig trotsade, aldrig nekade det som var Tenkais ande.

Men sedan började han inse saker. Små saker om sig själv. Enkla saker om sitt förflutna som han hade förträngt och tvingat bort. Han mindes sin barndom.

Han skulle varit ledare från början, redan som ung. Han skulle ärva sin faders tyranniska åsikter och leda en våldsamt brutal grupp. Han tvingades in i rollen, och vardagen var att sitta vid sin pappas sida och lära sig allt som denne gjorde. Hur gör man rätt val och hur man gör ännu mer rätt. Aldrig göra fel aldrig göra fel. I hemlighet lyssnade han inte. Han brydde sig inte. Senare förstod Nevada att detta berodde på att han ville göra sina val själv. Han ville inte göra något som han inte hade bestämt själv. Särskilt inte när det gick ut över andra.
När han blev gammal nog att bli ledare skulle han först vara tvungen att genom gå ett prov. Traditionellt för sin grupp. Ut på en resa för att finna ett föremål och ta med den tillbaka. Föremålet var en sorts metall som man ytligt kunde hitta i ett visst bergområde. Det skulle ta flera år, det visste han. Men han såg fram emot den. Han skulle få se världen och som ung tonåring ville han inget annat än att få komma undan från plikter och tvång.
Han hade precis slaktat och ätit delar av en hjort när han första gången såg honom. Röda djupa oändliga ögon som stirrade in i honom. De såg hans själ, granskade den, blottade den och frigjorde den. ”Kom med mig!” lockade dem. ”Vi kan bli en – du och jag.”

Kanske var han lätt påverkad vid den åldern. Men Tenkai var den totala friheten och han valde den.

Som sagt, nu på senare år, insåg han saker. Han insåg att han hatade de yngre – för han fick aldrig vara ung själv. Framförallt insåg han hur han missbrukat friheten som Tenkai erbjöd genom att blint lyda honom. Så småningom såg han också att det egentligen inte var så mycket skillnad mellan det liv han valde och det han annars skulle fått. Han var en våldsam ledare i båda fallen.
Och det var då han frågade sig: Var det han verkligen ville?
Han ville….

Han ville…

Ingenting.
Han ville ingenting alls. Han kände inte mer. Han hade redan förlorat denna världen, gjort alla fel som man kunde göra fel. Han hade förvisat sin älskare, valt smärta framför glädjen, separerat familjer, bråkat med gudar, förvisat och fördömt. Han skämdes. Kände verkligheten susa in mellan pälsstråna. Blottad och ful. Och allt han älskade hade han tagit med sig in i det fula. Hela flocken. Shiro.

Han ville inte göra mer fel.
För det skulle aldrig mer kunna bli rätt.

Aldrig någonsin.

Det tomma skal han nu var skulle fyllas med den sand han vandrat i. Den skulle förgöra honom i sitt sista svek mot världen. Ja. Han lämnar den. Lämnar allt och tar inget mer och ger inget mer. Gör inga mer val och går inga fler steg.
Han var så rädd. I sista stunden. Han hade vandrat tills hungern fällde honom. Bort bara bort. Flydde det han en gång tyckt var så starkt. Krampor och så skakiga ben. Tenkai kändes överallt.
Nevada bad om förlåtelse på sin dödsbädd. Det föll tårar som ingen någonsin fick se.

Det var bättre så här….

Det var… så mycket …. Bättre så..Här.