Doften av bräckt vatten hängde i luften. Den svala vinden som kom från havet i öst förde med sig skrik av måsar och trutar. Solen hade inte nått mer än sin egen bredd över horisonten, men morgonen var ljus och ljum. Några fjärilar dansade redan över sommarblomstren som lös med sina gula, blåa, violetta och vita blad bland det höga gräset. De krokiga lövträdens vindpinade kronor viskade lugnt. Dimitrij ruskade på huvudet när flugorna än en gång försökte sätta sig i hennes öron. Blicken förblev fokuserad på skalbaggen som kilade fram i den gryniga sanden framför henne. Tuvor av gräs stack upp ur stranden, och på sina ställen stod vassa, korta pinnar efter torrt fjolårsgräs och vass. Hon sträckte ut ena tassen och stod för ett ögonblick med insekten under trampdynorna. När hon lyfte på tassen igen så hoppade baggen med ett klickljud upp i luften, för att sedan landa på rygg. Hon sänkte nosen mot dess hjälplöst sprattlande ben. När den grep tag i hennes nos i ett försök att vända på sig skakade hon kraftigt på ansiktet. Insekten flög en bit bort av rörelsen. Hon lokaliserade den snabbt igen innan hon tog ett kort skutt och fångade den med munnen. Hon kunde känna de många benen mot tungan innan hon svalde.

Insektsjakt var något hon börjat med den senaste tiden. Det var ett ganska underhållande tidsfördriv. Hon behövde inte tänka så mycket. Och behövde inte anstränga sig så mycket. Ett avslappnat tidsfördriv. Hon satte sig ned och kliade sig med ena baktassen bakom hornen. Morgonsolen värmde henne. Hon kände sig lugn. Glad. Över himmelen vandrade tunna slingor av dimmoln, men i övrigt var den blå ytan klar. Hon gäspade stort. Mardrömmarna hade blivit många den senaste tiden, och ibland kändes det som att hon inte sovit ordentligt, även om hon legat hela natten. De tröttade ut henne. Ändå var det väldigt få av dem hon mindes när hon väl vaknat. Det enda hon brukade komma ihåg var att det varit en mardröm. Ibland vaknade hon av att hon skrek. Ibland väckte han henne med sin varma närvaro. Det ena örat ställde sig upp när hon hörde ljudet av Aldo som rullade runt på sanden. Hon log mot honom när han sträckte ut sig på sidan och mötte hennes blick.
    "Du är vacker, vet du det?" Han log mot henne.

Dimitrij reste sig upp och tog de få stegen bort till honom. Tassarna lämnade spår efter sig i den gräsblandade sanden. Hon lade sig ned vid sidan om honom. Deras ansikten gneds mot varandra. Hon makade på sig för att kunna sträcka ut bakbenen åt sidan. Med den ena baktassen knuffade hon på Aldo så att han tvingades rulla över på mage. Han viftade på svansen och nosade henne i ansiktet. Förde nosen över hennes stadigt växande buk.
    "Fem." Hon viftade på svansen när han lyfte ansiktet. "Jag känner dem." Hennes leende blev bredare när hans svans viftade kraftigare. Hon kände dem. Deras sinnen. Det var en underlig känsla. Men de fanns där. Fem stycken. Så små. Hon hade inte vågat se in i något av sinnena. Rädslan för att hon skulle störa något, att det kanske skulle bli något fel hindrade henne från att göra det. Men vetskapen att de fanns där, hos henne, värmde hennes hjärta.

Det var en ljus, ljummen och vacker morgon. Hon hade följt havs kanten ett tag, och mött den viktigaste personen i hennes liv och snart, snart skulle de träffas igen. Bara tanken på honom både smärtade och helade henne. Hon var kluven, hon visste trots allt inte vad kärlek var, eftersom hon inte hade ett minne om det, men det kändes rätt, så rätt, men ändock så var det så fel. Känslan gjorde att hon kände sig hundra, kanske tusen, gånger starkare men också lika mycket svagare. Hon suckade och lät benen räta ut sig åt sidan. Hon skulle bara ligga här ett litet tag till, låta solens första strålar varsamt smeka hennes silvervita päls. Hon slöt de blå orberna som hon hade som ögon och bara njöt av den friska vinden som mjukt lekte med hennes päls. kunde det vara bättre? Ja om han var här. Ett leende prydde snart de svarta läpparna och hon söp in känslan en sista gång innan hon vek in benen under sig och sedan rätade ut dem så att hon stod upp.

Hon såg ut över vattnet och kollade på de konstiga fläckarna av land därute. Om hon mindes rätt från de få resor hon gjort så hade hon aldrig hört talas om flytande landmassor i vattnet. Skulle det vara värt att simma ut? Kanske kanske inte. Sedan hände något som fick henne att snabbt fatta ett beslut. En bris som kom från havet, och öarna, drog med sig en välkänd doft, en doft hon längtat efter att få känna, men även en främmande. Hade det som nu än jagat vännen kommit ikapp henne? Var hennes vän i fara?

Hon kastade sig över stranden och sedan ett skutt ut i havet, tog hjälp av sin kraft för att snabba på simningen. Samtidigt som hon simmade så lät hon dofterna, gång på gång, filtreras genom den känsliga nosen, hon flög upp på den ena lilla ön till den andra. Sedan, en liten bit bort så var det en stör ö, en som doften var starkare på. Så fort som hennes tassar nuddade botten flög hon fram i en 'galopp'. Men eftersom hon ännu inte känt doften av blod antog hon att vännen inte bråkade med någon och saktade snabbt av till trav.

Mycket snart kunde hon se en ljus brun gestalt och en mörkare. Den ena identifierade hon direkt som sin vän. 'Dimitrij!' Namnet ropades i den nämndas sinne och tonfallet dröp av lycka att få återse vännen. Hon hade mycket att berätta.

Hon upptäckte inte det andra sinnet förrän det kommit ganska nära. Hon hade inte haft sitt eget sinne öppet, men sträckte det genast efter det nya när hon kände det. Loiana. Hon vände snabbt huvudet i den riktning hon kände vännen. Leendet i hennes ansikte blev bredare och hon kom en aning klumpigt på fötter. Aldo reste sig han också.

"Är det någon du känner?" Dimitrij såg hur Aldo studerade hennes ansikte. Hon nickade. Svansen gungade bakom henne.

"En vän." Vän. Det var ett ord hon använde för sällan. Hon hade inte knutit många kontakter sedan familjens bortgång. Men hennes liv hade börjat på nytt, och det kändes bra. Den senaste tiden hade det mesta känts bra. Kanske hade hennes böner äntligen hörsammats. Kanske var gudarnas förrädiska spel över. Hon kastades inte längre mellan onda öden. Hon ruskade på huvudet. Nej. Det skulle hon inte tänka på nu. Hon kunde se Loiana komma mot dem, över en av de närmare, mindre öarna.

'Dimitrij!' Vännens röst ropade bland hennes tankar. De hängande öronen ställde sig över huvudet när Dimitrij gav röst för ett glatt skall. Hennes svans viftade kraftigare ju närmare den mindre honan kom. Hon travade ned mot vattnet för att möta vännen. Aldo stod kvar på stranden bakom henne.

"Loiana!" Hennes röst var varm och uppsluppen. Det kändes underligt att möta den andra här, där morgonen grydde och solen värmde. Utan regn, mörka träd eller oro. Hon rörde sig lättare nu, var fri från ömma muskler och värkande tankar. Av alla hon kunde möta hade hon inte väntat sig att den mindre också skulle vandra söderut. Loiana, om än drypande blöt av att ha simmat, tycktes lättare till hjärtat. Kanske hade hon funnit något av det som gått henne förlorat, eller funnit något att fylla tomrummet med. "Inte vid gudarna trodde jag att våra vägar skulle mötas här." Kanske var det ödet.

Den mörka figuren varken svarade eller gjorde någon ljud, så han försvann snabbt ut ur hennes synfält och vännen som sprang henne till mötes var allt hon såg. Dimitrij såg rundare ut, näst intill tjock, hon var glad men undrade varför hon blivit så... Tjock. "Detsamma" skrattade hon lyckligt och skuttade runt vännen för att granska henne, hon såg friskare ut. Kanske hade den mörka gestalten hjälpt henne? Hon kastade en blick på gestalten. Kanske.

"Du ser ut att må bättre" Konstaterade hon och leendet breddades på litet. "Vem är din vän?" frågade hon sedan och blickade åter mot främlingen. Han liknande Dimtirij, till kroppsformen men han saknade hennes vingar och horn, och eftersom Dimitrij kallat sig själv för 'smutsblod' första gången de träffats så kunde hon snabbt dra slutsatsen att han var en v hennes raser, vren tror hon att Dimitrij kallat den. Men färgerna var mörkare än Dimitrijs, med undantag av hans axlar och hans rygg som var ljusare än resten av kroppen.

Hon följde Loiana med nosen när denna skuttade runt henne så att de nästan dansade runt varandra. Hon svarade med ett snabbt "Du med" när vännen kommenterade att hon såg ut att må bättre, och såg sedan upp på Aldo när Loiana frågade om honom. Vrenhanen kom på lätta steg bort till dem, även han viftande på svansen.

"Loiana, det här är Aldo." Dimitrij såg mellan dem. "Aldo, Loiana." Aldo ställde sig bredvid Dimitrij, så nära att han, innan han höjde nacken, vidrörde hennes sida med ansiktet. Hon makade sig ett halvt steg i sidled för att inte tappa balansen och såg varmt på honom. Han log när han vände sig till den nyanlända.

"Trevligt att träffas. Dimitrij har berättat om dig." Hans röst var ljus och vänlig.

De blå pupill lösa ögonen granskade den mörkare hanen noggrant, misstänksamt, hon litade inte riktigt på honom än, även om vännen verkade göra det. Kanske var han som Dimitrijs andra "vän" honom hade hon absolut inte litat på, inte när han kom från den beryktade flocken. 'Trevlig att träffa dig också' hon log trots de tvivel som gnagde i bakhuvudet. Hon lät sin röst att enbart ljuda i den mörkare hanens huvud, ville inte låta Dimitrij höra de få stråk av tvivel i hennes röst. Hon vände sedan den blå blicken mot den bevingade vännen. "Får man höra om din resa?" frågade hon sedan, rösten var den som ljudade över hennes svarta läppar, len och mjuk, som vanligt.. Ännu ett leende prydde de mörka läpparna efter frågan och hennes svans slog från sida till sida, åter igen glad. Åter hade främlingen glömts. "Jag menar, något speciellt måste väl ha hänt?, annars skulle du inte vara så" hon pausade och rodnade, om det inte varit för pälsen skulle nosen vara rosa. "Förlåt Dimitrij, men hur annars skulle du vara så... Tjock" hon såg ner i marken, nästan skamset. Hon hoppades att vännen skulle fatta vad hon menade, fatta att det inte var en förolämpning.

Hon kunde inte hindra det skratt som bubblande fram i henne när Loiana kallade henne för tjock. Huvudet gungade bakåt med det klingande ljudet innan hon med ett leende åter såg på vännen.
    "Jag är mycket hellre tjock än mager." Hon slöt ögonen i leendet och tog ett steg mot vännen. "Speciellt är kanske rätt ord." Hon sänkte huvudet och sträckte på nacken i en rörelse som bjöd den mindre att komma närmare. Med ett djupt andetag sträckte hon försiktigt sitt sinne till Loianas, bjöd henne att dela det hon ville visa. De små sinnena. Alla livs levande och nästan skrämmande närvarande. Hon sträckte sinnet till Aldo också, och även om han inte hade någon telepatisk förmåga så visste hon att han kände. Han viftade på svansen. Hennes svans viftade också, och de grå ögonen vilade vid Loiana.
    "Det har hänt mycket sedan vi skiljdes vid gränsen."


[Osäker på om det framgick helt, men Dimitrij försöker dela med sig av känslan av närvaron av valparnas sinnen C':]

Ett mjukt skratt lämnade hennes ljusa kropp när Dimitrij svarade och det avslutades mjukt i ett leende. "Jo om du formulerar det så" Sedan, när Dimitrij med en gest bjöd henne närmre, tog hon något steg fram mot henne. Åter kände hon känslan av att Dimitrij ville dela med något och lät henne göra det. Lät henne visa henne närheten av fem sinnen. Fem små sinnen. Förundrat stirrade hon på vännen. Vart kom de ifrån? Hur? Hon sneglade på Aldo, näst intill anklagande. Han? När? Hon tog omedvetet några steg närmre Dimitrij och sträckte försiktigt nosen mot den runda magen. Hur långt var det kvar? Tills att vännen skulle föda?

Samma stund som hennes nos nuddade Dimitrijs päls värkte tanken i hennes huvud. Inte för att hon inte var glad för vännens skull, nej, utan för i samma sekund som hon kunde känna de små liven så önskade hon, med sådan stor längtan, att de var hennes. Hennes små liv. Tankarna for direkt till Kenai, hennes Kenai. Hjärtat slog fortare och hon slöt de blå ögonen. Saknaden var enorm, trots att hon stod vid hennes vän. Hon kom nu ihåg att detta var varför hon inte följt med han direkt, varför hon inte vandrade vid hans sida. Dimitrij. Men var all den här smärtan de orsakade värt det, var Dimitrij värd smärtan? Ja, ja det var hon. Dimitrij hade räddat henne från att falla. Räddat henne från sig själv. Hon var värd smärtan.

Utan att hon hade märkt det själv hade hon nu backat undan från Dimitrij och satt nu rakt nere i vattnet, med ögonen slutna och ett näst intill plågat ansiktsuttryck. Kenai. Hon pep tyst till innan hon öppnade ögonen och blickade på vännen, vad trodde hon? Visste hon vad Loiana tänkt på?

Den lätt anklagande minen Loiana vände mot Aldo väckte fler tankar hos Dimitrij än hon önskat. Hon hade mer än en gång tänkt att det var för tidigt. De hade pratat om det, hon och Aldo. Även om hon var lycklig nu så hade de inte planerat något. Men hon fann tröst i de små sinnena, och i hans närvaro. Även om det kanske var för tidigt.

Förändringen i Loianas ansikte kom lika plötsligt som förändringen i hennes sinne. Dimitrij hann känna vännens saknad innan hon drog tillbaka sina tankar och känslor. Inte enbart för att hon inte ville snoka i Loianas sinne. Hon kände igen känslan allt för väl. Plågsamt väl. När den mindre honan ryggade bakåt och satte sig ner i vattnet hukade sig Dimitrij och tog ett försiktigt steg närmare. Sjönk ned mot stranden så att hon vidrörde sanden och gräset med den långa pälsen under bröstet. När hon slutligen mötte vännens blick - det plågade henne att se saknaden i dem - spred sig ett litet, mjukt leende i hennes ansikte. Ett varmt leende som sade att hon förstod.
    "Han måste vara någon alldeles särskild." Hennes röst var låg och mjuk. Hon ville inte tvinga Loiana att berätta om hon inte själv valde det. Någon hon saknade så måste vara viktig. Om det var en han visste hon inte egentligen, men hon gissade att det var det.

Dimitrij förstod. Hon såg, hon visste. Loiana Besvarade det lilla leendet och nickade. "Det är han, men vi ska mötas igen, snart. Han sade något om en skog, men jag har glömt namnet på den" Hon reste sig upp och blickade på dem mörka figuren, Aldo, och undrade vad han tänkte på. Undrade vad han såg i hennes egna patetiska gestalt. Ville veta. "men jag tror han pratade om att det var 'en skog av rosor' och om jag minns rätt börjar dess namn på I"

Hon tänkte tillbaka på den dagen, hur hon för första gången sett havet, hur hon sprungit ut och lekt i vattnet innan hon fick syn på en brun gestalt. Hon hade gått ut till honom, och de hade pratat. Hon mindes hans mörka varma röst. Hon drogs tillbaka till verkligheten av att en sval bris drog över hennes fortfarande blöta päls, vilket gjorde att det blev lite kyligt. Hon lät den blå, pupill lösa, blicken dras mot vännen igen med ett leende på de svarta läpparna. Hon ville dela med den glädje hon känt med Kenai. Ville visa vännen.

En skog av rosor. Dimitrijs min förblev lugn, men hon kände hur det ryckte krampaktigt i hennes hjärta. Hon drog ett djupt andetag och besvarade vännens leende.
    "Itrozo." Det var där hon hade mött Honom. Där hon förlorat sig själv, endast för att räddas av en ängel. Hade det inte varit för den grå... Det var länge sedan nu. Hon ville inte oroa Loiana med sådana tankar. Skogen var vacker. Dödligt vacker.

Hon hörde hur Aldo trampade i sanden bakom henne, men stod kvar på samma plats. Antagligen bytte han endast ställning. Hon kastade en snabb blick över axeln, noggrann med att inte svänga hornen för nära vännens ansikte. Mörka, vida horn. Hur lätt hon än förde sig med dem så skulle de hindra henne den dag hon grävde en lya. Ingen kunde komma ner i ett hål i marken med sådana horn.
    Hon blinkade åt sina egna tankar och drog tillbaka nacken en aning. Lya. Hon hade inte tänkt tanken förrän nu. Lika hastigt som hon sett mot Aldo vände hon sig på nytt mot vännen. Svansen guppade mot marken bakom henne.

Vännen nämnde namnet på en plats "Precis!" Hon log ett brett leende och hoppade nästan av lycka nu, hur lång tid hade gått? Hur lång tid var det kvar? Inte så lång va? Hon sträckte ut sitt sinne mot Dimitrij 'Kolla' Hon väntade ett tag så att vännen skulle hinna med innan hon spelade upp den dagen då hon mötte Kenai. Hon visade den från början, hur hon gick i skogen, alla gröna träd och löv. hur hon kunde skymta ett starkt ljus längre fram mellan trädens grenar. Hon visade henne känslan av sanden som mjukt pressades undan under hennes tassar. Känslan av vattnet som stänkte upp på henne och lyckan av att få leka i det. Sedan visade hon hur hon upptäckte den bruna getsalten. Hon såg förvåningen i Kenais ögon då hon kontaktade honom i tanken. Sedan lyckan när han förstod. Hon visade bilderna, illusionen, han visat upp för henne och sedan nästa förvåning då han märkte att hon faktiskt gick på vattnets yta. Hon visade deras samtal på stranden. Kände åter hans varma kropp intill hennes när de sov på sandens uppvärmada yta. Lite osäkert visade hon sedan avkedet, kunde inte låta bli att känna den smärtande saknaden. Känslan av att slitas itu. Som om Kenai drog loss en bit från henne varje steg hon såg honom ta. Hon släppte minnena då saknaden tog över och tittade istället på vännen. Men inga ord yttrades. Så som hon såg det behövdes dem inte, inte nu.

När Loiana delade med sig av minnet kunde inte Dimitrij låta bli att le bredare. Både för vännens känslor, lyckan, och för att hon insåg att även om det kändes som om tiden gått skrämmande fort för henne och Aldo, så var det kanske inte så hastigt som hon ibland trott. Kärlek. En så förunderlig känsla som slog till när man minst anade. Hon mötte Loianas blick och såg sedan över axeln mot Aldo. Han stod kvar, med huvudet sänkt och svansen lugnt gungande från sida till sida.
"Hur länge sedan var det du mötte honom?" En månad tills de skulle mötas i Itrozo. En månad gick fort. Hon krökte nacken när hon insåg att vännen stod i vattenbrynet. "Vill du stå kvar?" En lätt road ton sökte sig in i rösten. Dimitrij hade satt sig ner, men övervägde om hon skulle ställa sig upp eller lägga sig. Den svullna buken fick henne att känna sig tung och klumpig. En... främmande känsla.

Hennes svans vaggade lätt bakom henne då hon såg på vännen som verkade glad, glad för hennes skull. "Trots att man kan tro att jag räknat varje dag har jag inte det, så jag vet inte. Kanske fem dagar max en vecka." Hon tittade mot himlen och solen. Kunde det bara gått så kort tid? Sedan sade Dimitrij en mening, med ett något retsamt tonfall och Loiana uppmärksammade åter vart hon stod. I vattnet. "Jag kan gärna komma upp på torra land om ni inte vill behålla ön för er själva" även hennes tonfall var retsamt och hon blinkade med ena ögat mot Dimitrij i en retsam gest.

Hon tog ett par steg bakåt med en road glimt i ögonen. När Loiana steg upp på stranden vände Dimitrij sig så att hon slöt upp längs den mindre tikens sida. Aldo mötte hennes blick och lade huvudet lätt på sned. Fortfarande med huvudet sänkt tog han ett försiktigt steg mot dem.
    "Berätta om din resa." Dimitrij stannade när de kommit fram till trädgränsen. Det spretiga gräset stack lätt mot hennes hasor när hon satte sig ner. Hon log mot vännen och såg sedan på Aldo igen. Han följde dem långsamt, som om han inte var säker på om han fick vara med eller inte.

Loiana klev upp på stranden då Dimitrij flyttat sig och stannade med henne där trädgränsen började. Hon såg aldo följa efter, sakta, nästan osäkert. "Äsch, kom hit och slå dig ner. Om Dimitrij litar på dig till Den gränsen" Hon pekade med nosen mot vännens mage "Så kan jag också lita på dig" Hon log retsamt mot hanen innan hon åter fäste blicken på vännen. Hennes resa, Vart skulle hon börja. "På min resa har det nog hänt mindre än vad jag tror. Men jag kan berätta den ändå." hon log och försökte komma ihåg vad som hänt direkt efter det att hon skilt sig ifrån vännen. "Först efter att vi skilt ås åt så kände jag en plötslig lust att få se havet, så jag tänkte på den information jag hört om att floder alltid, tillslut, ledde ut till haven och följde den som går genom lövskogen. Där mötte jag en mörk liten filur men mer än så kommer jag inte ihåg om honom. Men han verkade fundersam. Men iallafall jag forsatte följa floden, men plötsligt kom jag ut i något jag tror kallas ett träsk. Marken var sumpig och man visste aldrig vart man kunde sätta fötterna och insekterna var enorma, Men mer djur än så fann jag inte. Det ända som fanns att äta var små ödlor eller ormar. Så jag gick ner till skogen igen, slutade följa floden, för att hitta mat, och jag gick istället på instinkt och lukten av frisk luft. Sen såg jag äntligen stranden, ljuset och det oändliga vattnet." Hon log brett nu. "och resten vet du" Hon tittade mot den mörka hanen innan hon blickade tillbaka på Dimitrij "Så berätta om din resa nu"

Dimitrij lade sig ned med båda bakbenen utsträckta på ena sidan när Aldo sällade sig till dem. Hon kunde inte hindra det korta, roade lätet som undslapp henne när Loiana talade till honom. Under tystnad och med de grå lugnt vilande vid vännen lyssnade hon sedan på Loianas resa. Även om hon sade att hon inte varit med om mycket, så tyckte Dimitrij att det lät som om hon ändå hade sett en hel del. Hon nickade när vännen nämnde träsket - jo det kallades för träsk - men förblev tyst och lyssnade vidare. Hon följde vännens blick och såg snabbt på Aldo innan hon lyssnade på nytt.
    "Så berätta om din resa nu."
Hon spände läpparna i en fundersam min medan hon tänkte tillbaks på det som hade hänt sedan hon och Loiana gått skilda vägar. Hon kunde inte påstå att det hade hänt så fruktansvärt mycket för henne heller, vilket på ett sätt var väldigt skönt. Hon hade haft nog med upplevelser för en hel livstid.
    "När vi skildes åt fortsatte jag österut. Efter några dagar upptäckte jag en vargs sinne i närheten, men brydde mig inte om det. Men medan dagarna gick insåg jag att han förföljde mig. Jag stannade och väntade in honom, utan att veta vem han var."
    "Jag upptäckte spåren och kände på mig att någonting var fel, så jag följde efter." Aldos långa öron gav honom ett lätt komiskt utseende när han lade dem ut åt sidorna. Han fortsatte med en lätt bekymrad ton. "När jag kom ikapp..." Han harklade sig och såg på Dimitrij. "När du väntade in mig... Jag hade aldrig sett någon som henne." Han vände sig mot Loiana igen. "Och hon var skrämmande mager."
Dimitrij lade den ena framtassen över den andra. "Han erbjöd sig att hjälpa mig att jaga. Jag ville inte ha sällskap, men visste att jag inte skulle kunna jaga själv. Så jag väntade, och när han kommit tillbaka och vi ätit försökte jag lämna honom när han sov."
    "Men jag följde efter."
    "Men... han följde efter." Dimitrij gav ifrån sig en tunn suck. "Vi kom ut till kusten i norr. Jag fortsatte att försöka lämna Aldo, men jag... var inte i form för det. Och när våren närmade sig fortsatte han att följa efter mig och hjälpa mig att jaga. I början trodde jag att han hade någon baktanke med det hela, men den tanken tynade.
    Vi återvände in i Nordan och rörde oss söderut. Vi mötte några vargar längs vägen, men inga värda att nämnas nu. Jag försökte fortfarande att lämna Aldo, och han fortsatte att följa efter. Det blev lite av en trygghet att han var där. Att jag inte var ensam. Vi började prata mer med varandra, om vardagliga ting. Byten till en början. Platser och väder. Sen berättade han om sig själv."
    Aldo drog ett djupt andetag och lade sig ner på sidan. "Det tog en smärre evighet innan jag fick henne att berätta någon mer om sig själv än vad hon hette. Jag hade hört om hennes flock, men inte..."
    Dimitrij gav honom en skarp blick och rättade snabbt till tassarna så att hon låg bredbent. När hon fortsatte var rösten till en början något spänd innan den slappnade av och blev lugn igen. "Vi drev runt i lövskogens norra delar fram mot sommaren och rörde oss sedan mot öarna. Jag började uppskatta Aldos sällskap och det kändes mer och mer rätt att ha honom där. Och sen kom vi hit. Vi har varit här på ön ett tag nu. Och gissningsvis blir vi kvar ett tag till." Hon log och såg på sin egen buk. På de små som hon visste fanns där.

Hon tittade på de två högresta varelserna när Dimitrij började berätta. Hennes historia var intressant. Men av någon anledning blev hon irriterad över att Dimitrij försökt lämna Aldo medan han sov. För att, om hon hade gjort det, hur skulle hon då mått nu? Inte lika bra, och inte heller skulle de små liven växai hennes buk. Men Loianas ansikts uttryck förblev glatt och hon avslöjade inte irritationen. Även om den gnagde. Men samtidigt var hon glad att hon inte litat på aldo direkt. Vem visste vem han kunde ha varit. När hon sedan avslutade sin historia så hade Loianas Leende blivigt bredare. Skulle hon stanna ett tag med vännen? Hon hade ju trots allt letat upp henne, och nu när hon var dräktig kanske de behövde extra hjälp, och för att vara helt ärlig så visste inte Loiana vägen till Itrozo.

"Dimitrij, inte för att vara till besvär, men kan jag stanna här med dig ett par dar? Dig och Aldo" hon tittade mot den mörka hanen igen, visste inte säkert om hon ville lämna vännen helt i hans vård. Det skulle helt klart vara lättare i fall de var två. Hon lät blicken åter glida mot Dimitrij och lät den vila där i väntan på svar.

"Självklart får du stanna om du vill." Dimitrij såg endast kort på Aldo innan hon svarade. "Men det är långt till Itrozo." Hennes leende mjuknade när hon lät blicken glida västerut. Hon var inte säker på hur hon skulle känna. Itrozo var en vacker plats. En bra plats att återse någon man kände så starkt för. Men... Han. Hon skakade omedvetet på huvudet. Han kunde inte vara på samma plats hela tiden. Så vitt hon visste kunde han befinna sig på en av grann-öarna, precis utanför hennes sinnes räckvidd. Tanken fick hennes leende att blekna för en sekund, men hon log igen när hon mötte Loianas blick. Det var bara en dum tanke. "Har du varit i Rosenskogen någon gång?"

Hon sken upp med ett leende som dog ut när Dimitrij fortsatte. Även om det var långt, hur lång tid kunde det ta för att ta sig dit? Hon hade ju tre veckor på sig, visst. "Nej det har jag inte" Svarade hon på Dimitrij, trots att hon var lite frånvarande, uppe i tankar. Hon visste inte längre vad hon ville. Hon slets återigen itu. Hon ville inte välja mellan två personer hon älskade. För Dimitrij var, för henne, typ som en syster. Hon var familj, och nu skulle hon välja mellan Dimitrij, och hennes valpar, och den hon älskade. Det gjorde ont. Hon lade sig ner, då hon suttit, och lade fundersamt huvudet på framtassarna. Varför skulle livet vara så svårt för henne? Vad gjorde hon för fel? Varför ville gudarna straffa henne? "Hur lång tid tar det att gå till Itrozo?" Frågade hon sedan, lika frånvarande som sist. Skulle hon hinna stanna här med Dimitrij för att sedan bege sig av mot Kenai?

Hon behövde inte känna vännens sinne för att se eller höra att hon slets mellan tankar. Dimitrij lade huvudet mot marken och såg på Loiana.
    "Det tar kanske två veckor, om du hittar dit och inte stöter på förhinder." Hon höjde blicken mot skyn utan att röra på huvudet. Hon brukade själv färdas fågelvägen. Det gick mycket snabbare. "Det beror ju mycket på väder och vind, som med all vandring. Vilka du möter, om du möter några." Hon log. "Jag kan kanske inte följa med, men jag kan visa vägen om du vill." Hennes sinne vidrörde vännens. Hon hade vandrat runt i världen hela livet. Flocken hade vandrat, och efter dem hade hon fortsatt vandra. Hon kunde visa Loiana landskapen, väderstrecket.

Två veckor, men då borde hon kunna stanna här ett tag. Några dar bara. Hon lyssnade sedan på resten av det Dimitrij hade att säga. "Jag vill gärna att du visar vägen" Sade hon och log, hon försökte ta emot Dimitrijs tankar, och snart såg hon dem, bilder på landskap, de fladdrade dock inte förbi för fort utan varje bild stannade kvar i några sekunder så att hon kunde memorera dem. Sedan en tanke, väster. Hon log när flödet av bilder slutade och nickade. Men hon hade bestämt sig. Hon skulle stanna ett tag, hon fick se hur länge det blev. Kenai skulle nog förstå, även om hon kom lite sent.
"Tack, men jag stannar nog ett litet tag" Hon tittade mot Aldo och log igen. Hon visste fortfarande inte vad han tyckte. "Om det inte är till något besvär?" Frågan var ställd till Aldo.

Aldo skakade på huvudet vid Loianas fråga. "Nejdå. Du får bara se upp så att hon inte biter nosen av dig när hon vaknar på fel sida."
    Dimitrij höjde snabbt huvudet och gav vrenen en mörk blick som han besvarade genom att skratta. Hon snörpte lätt på munnen. Det var ändå inte så ofta hon ville bita nosen av honom. Och när hon ville det hade han gjort sig förtjänt av det. Oftast. När hon tänkte efter var hon kanske lite mer stingslig än vanligt.

Aldos svar fick henne fört att lätt rynka på nosen innan hon förstod och log brett. Det beslut hon tagit kändes bra. Okej. Hon skulle stanna här, ta hand om Dimitrij med Aldo och sedan gå mot Itrozo. Hon tittade på Dimitrij och förstod nu vad en familj var. En familj var inte alltid den som du fötts in i utan en familj var folk som älskade dig, för just den du var och nu var hon här, med sin familj. Där hon var lycklig. Nu saknades bara en person, sedan skulle hon vara hel igen.

Hon lade huvudet mot sanden och sträckte slappt ut sig på sidan. Huvudet kunde hon inte lägga på sidan då hornen kom i vägen, men hon var van. Även under vintrarna, när hon tappade hornen, låt hon med hakan mot marken av ren vana. Hornen kunde se stora och otympliga ut, men de var en del av henne som hon hade god koll på. Öronen ryckte när flugorna åter försökte sätta sig i dem.
    Solen hade krupit en bit upp på himmelen vid det här laget, och morgonen började långsamt att övergå i förmiddag. Ändå var det flera timmar tills den skulle nå som högst på himlavalvet. Dimitrij såg på Loiana i ögonvrån. Hon var glad att vännen var där. Och hon var glad för att den andra också funnit någon att hålla kär. Hade det inte varit för valparna - det kändes fortfarande underligt att tänka på det - hade det inte varit för dem så skulle hon kanske ha följt med vännen. Kanske. Även om hon visste att Han lika gärna kunde vara i andra änden av landet så var det något som tog emot inom henne när hon tänkte på rosenskogen. Platsen skrämde henne i tankarna, mer än vad den borde göra. Hon hade andra platser hon borde frukta mer om hon skulle basera dem på död. För hon hade inte dött i rosenskogen, och hon hade inte haft en familj att förlora där. Hon gäspade stort och viftade frånvarande på svansen. Nu skulle hon börja om. Den familj hon föddes i, som gått henne förlorad, skulle hon kanske aldrig möta igen. Men hon hade Aldo och deras valpar. Och hon hade Loiana. Och det kändes bra.