Det var natt. Uppe på himmelen doldes stjärnor och måne utav tunga svarta regnmoln. Floder av tårar från dem föll och smattrade mot marken och träden nedanför. Jordbävningarna hade tillfälligt slutat och överallt låg träd fällda som tecken på den kraft som nyss dragit förbi.

Nirmala hoppade upp på en utav de nyss omkullfallna träden. Hennes tassar halkade till och hon trodde för ett ögonblick att hon skulle ramla omkull. Adrenalin började skickas ut i hennes kropp och hjärtat hoppade över ett slag. Turen var dock på hennes sida och hon återfick fotfästet. Hon blev ståendes på tallens stam och hyperventilerade för en kort stund. När hon återfått kontrollen på andningen och kroppen tog hon sig ner ifrån stammen och landade med en duns på marken. Kroppen skakade fortfarande lätt ifrån chocken då hon rörde sig framåt igen. Hon började närma sig gränsen mellan Kaiwood och Lövskogen, och denna gången valde hon att istället för att försöka gena över de träd som fallit omkull.
Då den vita tiken började notera fler lövträd stannade hon upp och kastade en blick över axeln. Bakom henne viskade andarna. Varför Chaibos hade låtit dem fly undan stod utom hennes förståelse. Nirmala kastade en blick mot himmelen. Hon var tvungen att kisa för att inte få en massa vatten i ögonen. Hur blev det såhär? Varför lät gudarna världen bli såhär? Vad hade de egentligen gjort? Det var allt för många frågor som snurrade i hennes huvud. Då en blixt plötsligt lös upp hela himmelen drog hon hastigt ner huvudet och slöt ögonen. Den dånade högt och smärtsamt i hennes öron. Dumt blinkade hon till ett par gånger för att bli av med färgerna som dansade framför hennes ögon. Ringandet i öronen kunde hon inte göra någonting åt. Hon skakade på sig. Det hjälpte inte mycket för snart var hon lika blöt igen. Hon kastade en snabb blick på himmelen igen. Det här skulle bli en lång natt.

Den annars så nattsvarta himlen lystes upp av en klar blixt. Ljuset skar i Taleas ögon, det var som om blixten skrev även om man inte hörde mer än det öronbedövande muller som försökte hinna ikapp ljuset. Som om den släppte loss någon sort vrede. Hon förstod de inte, ovädret hade kommit så plötsligt, som om någon släppt lös dessa gudomliga krafter. Att det fanns gudar, eller vilka dessa var, hade hon ingen aning om.

Talea gick sakta framåt, hukad mot marken. Hela tiden hade hon blicken flackande runt sig om det skulle falla ännu ett träd. Hennes känsla sa åt henne att flyga. Flyg iväg från de stammar som höll på att falla. Men hennes förnuft höll henne kvar på marken. De starka vindar som smekte det blöta landskapet var för starka för henne. De skulle föra iväg henne, mot hennes vilja. Dessutom hade hon aldrig prövat att riktigt flyga på sina sargade vingar. Hon hade tagit sig upp i träd med hjälp av dem, men aldrig svävat några längre sträckor. Det var helt enkelt säkrare på marken, trots dess osäkerhet.

Hon hörde inte när trädet föll. I hennes öron satt ekot kvar av åskans dova muller. När hon väl insåg att den väldiga trädstammen var påväg mot henne hade hon inte många sekunder på sig att reagera. Tur var att refexena fungerade då resten av världen inte gjorde det. Hon sköt ifrån med bakbenen mot den blöta marken och lyckades i sista stund skjuta sig själv framåt. Men hela hennes kropp tvärstanna samtidigt som trädet nuddade marken. Ett plötsligt ryck gick genom hela kroppen och tog med sig smärtan. Det dröjde några ögonblick innan hon förstod vad som hänt. Hon levde, fast hennes svans satt fast under det stora trädet.
Osmidigt försökte hon vände sig om för att gräva loss sin mosade svans, det var inte mycket av den som hade kommit under stammen. Men nog för att hålla henne fast. I ren panik skrek hon ut sin förtvivlan. Hennes ljusa röst for genom landskapet även om den blåsande vinden åt upp det och det konstanta regnet dämpade det. Om det skulle falla ett till träd, eller om vattnet steg kunde hon inte rädda sig själv.

En plötslig blixt for över himmelen igen. Denna gången valde Nirmala att se ner i marken istället för upp i himmelen. Hon såg för ett kort ögonblick sin egen skugga i ljuset innan den försvann igen. En lika öronbedövande skräll som innan smärtade hennes öron. Hon vred dem bort från himlavalvet. Vad höll egentligen på att hända med världen? Frågorna surrade fortfarande som envisa flugor i huvudet på henne.
Den vita tiken satte sig ner. Gudarna... Hon ville tro på dem utav hela sitt hjärta. Men hon kunde inte släppa det som hänt i hennes förflutna. Hon vågade sig på att kasta en kisande blick på himmelen. De mörka molnen skymde natthimlen och stjärnorna med den. Med en suck lade hon sig ner. Huvudet placerades varsamt mellan tassarna och öronen var på helspänn. Hon ville inte ligga kvar om ett träd skulle falla ner över henne.

Nirmala hade legat en stund och övervägt om det var värt att be om finare väder. Det hade visserligen fungerat för hennes familj flera utav gångerna men hon visste inte om det bara var en tillfällighet eller om Aurinko hade lyssnat till dem. Då hade hon blint trott att det var guden som uppfyllt deras bön, men nu... En blixt for över himlavalvet som för att visa missnöje över hennes brist på tro. Hon suckade ljudligt ännu en gång. Lika plötsligt som blixten själv skar ett ljud genom skogen. Ett ljud som fick Nirmala att kvickt komma på fötterna och se sig om. Det hade varit ett skrik. Hon försökte avgöra åt vilken håll det hade kommit. Det tog inte lång tid innan hon trodde sig funnit målet och satte av i galopp mot det. Vattnet på marken plaskade ljudligt när hennes tassar slog i marken. Hela tiden höll hon konstant koll på omgivningen, vilket var svårare än vad man kunde tro. Hennes närsynthet gjorde att skogen endast såg ut som en otydligt bakgrund. Allting smälte ihop med allt. Vanligtvis var det inte några problem, men vanligtvis var inte hela skogen i kaos. De röda-rosa ögonen fick syn på någonting hon trodde var ett omkullfallet träd. Invid dess stam låg någonting med ljus färg. Mot den ganska mörka bakgrunden stod den ut. Då Nirmala andades in insåg hon att det var en tik som låg invid trädet. I hastig skritt tog hon sig fram till henne och då hon kom närmare såg hon de späda vingarna. En älva var det första som for genom albinons huvud.
"Hur gick det?" frågade hon och granskade kvickt älvans tillstånd.

Regnet placerade sina droppar längs med hennes rygg, som om den masserade henne. Men de våta vattendropparna var allt för hårda för hon skulle njuta av det, de kändes inte så mjuka som vanligt regn, de kändes vassa. De slog ner med sådan kraft att hon undrade vad de ville. Det var som om de försökte få hennes uppmärksamhet samtidigt som de straffade henne. Fast det kanske var normalt. Kanske inbillade hon sig allt om att vädret ville säga henne någonting, detta kanske var ett fenomen som hände ofta. I vilket fall tyckte hon inte om det. Men hon hade inte mycket tid att ägna åt dessa tankebanor. Hon satt ju fast med svansen! Efter en kort paus av uppgivenhet gjorde hon några försök att få loss sin svans från de liggande trädet. Trots att jorden borde vara mjuk från det fuktiga regnet var det förvånansvärt svårt att gräva när man låg dubbel vikt.
Hon var så inne i befriande av sig själv att hon inte hörde när den okända honan dök upp. Visserligen var det mycket ljud som omringade henne. Vindens dova röst som lekte med trädens prasslande löv, det smattrande regnet som våldsamt slog mot sin omgivning. Men plötsligt hörde hon en främmande röst "Hur gick det". Förvånat slog hon upp blicken och fäste det på den främmande vargen.
- Bra, tror jag.. Sa hon innan hennes hjärna hann tänka efter.
- Fast jag fastnade med svanstippen, och lyckas inte gräva mig loss. Har du lust att hjälpa mig lite? frågade hon osäkert med sin ljusa stämma. Kanske var det inte det bästa sättet att hälsa på en ny varg, men hon behövde hjälpen. Det smärtade henne lite att be om hjälp hon hade gärna klarat sig själv, behållit den ytters lilla värdighet hon hade.
Ännu en blixt klädde den mörka molntäckta himlen. Ljuset speglades i de vattendroppar som föll i det ögonblicket. Men snart tog natten över igen, stoppade undan ljuset och drog fram sitt mörker.

Samtidigt som älvtiken talade valde Nirmala att kvickt granska henne. Precis som främlingen sagt såg hennes svans ut att sitta riktigt ordentligt.
"Jag kan inte lovs någonting, men jag ska försöka." svarade hon med ett kort vänligt leende.
Leendet försvann snart och med lätt granskande blick såg hon på trädet. Att kalla det enormt var att ta i men stort var det. Nirmala var osäker på att hon skulle lyckas flytta på det. I ögonvrån såg hon mot älvan. Hon hade nämnt någonting om att gräva. Det var värt ett försök. Den vita tiken började gräva. Hon kände att hon var tvungen till att vara försiktigare i och med att hon inte ville riskera att skada en redan skadad varg.

Regnet föll i kaskader och gjorde det svårare för Nirmala att få ett ordentligt grepp om marken. Efter vad som kändes som en evighet i det piskande regnet hade hon dock äntligen lyckats göra en sänka vid älvans svans.
"Jag tror nu att du kan flytta på den." sade hon och backade undan något steg.
Med vaksamma ögon övervakade hon hur det gick för älvan. Om svansen fortfarande satt fast fick hon lov att prova någonting hon inte var säker på att hon skulle klara.

Talea gav den främmande honan en lätt nick när denne gick med på att hjälpa henne. En svag lättnad for genom henne, väldigt svag. Trädet var ganska stort, tänk om det inte skulle räcka att gräva? Men hur hon än tänkte kunde hon inte komma på något annat sätt att komma loss. Att på något sätt flytta på trädet kändes orealistiskt, även om det inte var de största träd hon hade sett var de stort. Antagligen var det inte möjligt att flytta genom att bara trycka på det, inte för bara de två iallafall. Den lättnad som rört sig genom kroppen ersattes av en spändhet, visserligen var hon inte så orolig. Fanns det ens någon poäng att vara oroad? Kanske är hon fast här tills hon svälter och fryser ihjäl, men oro hade inget med det att göra. Oro gjorde henne inte fri. Oro gjorde henne inte starkare. Oro var någon som bröt ner en, vissa kanske skulle påstå att man ansträngde sig lite extra när man var nervös. Men Oron skavde inombords så hon lämnade den inlåst någonstans långt ner, bara en svag rädsla fanns i hennes kropp. I värsta fall fick hon väll tugga av sig svansen.
Honan hon just mött avbröt hennes hemska tanke gång. Talea drog ett djupt andetag innan hon försökte flytta svansen. Hon kunde fortfarande känna trädets tyngd mot sin svans när hon försökte dra den åt sidan. Den satt fast. Hon försökte hårdare samtidigt som regnet forsade ner över dem. De hårda dropparna slog ner emot marken, mot henne och mot trädet, det föll från den mörka himlen. Även om regnet kylde ner hennes numera grådaskiga päls så hade hon tur. De smattrande dropparna löste upp leran, de föll precis som ett isblock som kalvade. Med leran som försvann ner i kanal som vargen grävt följde svansen. Plötsligt var det möjligt för henne att flytta på svansen, även om det fortfarande tog emot.
Hon slängde hela sin kropp framåt, och när trädet släppte taget om hennes svan flög hon framåt. Det var som om någon knuffat henne framåt med stor kraft. Hela hennes mage, hals och ansikte blev fyllt av den kladdiga leran, men snart så hjälpte det fallande regnet till att tvätta bort det värsta.
- Tack! tack så hemskt mycket! sade hon och vände sin mjuka blick mot den främmande vargen. Hon fortsatte prata med sin ljusa röst;
- Väldigt snällt, finns det något jag kan göra för att kompensera dig för hjälpen?

Den vita tiken väntade spänt. Modet sjönk i bröstet på henne när hon såg att älvan kämpade med att dra loss sin svans utan resultat. Oroligt såg hon på det omkullfallna trädet. Om den mindre tiken inte skulle kunna få loss sin svans på det hon gjorde skulle hon antagligen få försöka flytta på trädet. Men hur i all världen skulle hon kunna rubba trädet med sin egen styrka? Hon visste om att hon inte var en stark individ. Inte fysiskt åtminstone. Och krafter hade hon inte några heller. Hon var den enda i syskonkullen som inte hade fått några ännu. Varför var henne inget mysterium, men vad hon inte kunde förstå var varför hennes jämngamla syskon inte kunde tvivla efter vad som hänt. Eller, det var snarare att hon undrade varför hon var den enda som reagerade på det sätt som hon gjorde.

En plötslig rörelse i ögonvrån fick Nirmala tillbaka till verkligheten. Med en knyck såg hon mot älvan och såg att hon kommit loss. Underlaget lät ljudligt då hon slog i marken.
- Tack! tack så hemskt mycket! Väldigt snällt, finns det något jag kan göra för att kompensera dig för hjälpen?
Den vita log lättat när hon blivit varse att den ljust blå verkade må bra.
"Du hade nog försökt göra det samma för mig." svarade hon på det och log.
Himmelen lös upp på nytt och Nirmalas leende falnade då hon insåg att skrällen inte var långt bakom. Då den kom lade hon sig på den leriga marken och försökte så gott hon kunde täcka öronen med sina tassar. Hon blundade instinktivt hårt. När ljudet dragit förbi öppnade hon ögonen och reste sig upp igen. Hela hennes haka, mage, hals, ja hela hennes undre del var täckt utav lera. Hon såg på älvan med ett leende på läpparna igen.
"Jag begär ingenting tillbaka, men du skulle kunna få berätta ditt namn." sade hon och blinkade bort regnet som rann ner i hennes röda, lätt rosa, ögon.

[Enormt förlåt för det supersega svaret D: Roll-lusten har.. tja, varit på semester ett tag xD]

Talea lyssnade på den främmande honans ord, och det var sant som hon sade. Hade den andra honan legat fast under ett träd hade Talea själv gjort det som stod i hennes makt för att hjälpa främlingen. Med en lätt nickning och ett svagt leende som smög sig över hennes läppar visade hon att hon höll med. Leendet som för tillfälligt befann sig på ansiktet var svagt och bräckligt, hon ogillade vädret. Själv blixten och åskan hade hon inget större problem med förutom att de orsakade ett obehag för ögon och öron. Det var vattnet som störde henne mest, trots att det inte börjat samlas på markytan. Än i vilket fall. Vatten var i hennes ögon något av de lömskaste som fanns, det ville inget annat än att sluka en och dra en ner i djupet. Men nu fanns det som sagt inget djup, men känslan att bli omringad av vatten fanns där, en stark känsla av obehag.
Den ännu främmande honan frågade efter hennes namn. Hon var tvungen att tänka en kort stund innan hon kunde svara.
- Jag skulle gladeligen ge ert mitt namn om jag själv vetat om det, sade Talea med en uppriktig och mjuk ton. Det kändes nästan lite oartigt, honan hade räddat henne och det enda denne ville ha i gengäld var Taleas namn. Men inte ens den enkla frågan kunde hon svara på, men hon kände sig tvungen att ge en förklaring till sitt uttalande.
- Jo, jag vaknade upp en dag för inte allt så länge sen utan minne av mitt tidigare liv, det enda jag hade var såren som täcker min kropp, sade honan med sin lugna ljusa röst och hennes mjuka blick var placerad på den främmande honan. Å ena sidan ville hon gärna fråga främlingen efter ett namn, men samtidigt kändes det otroligt oartigt att fråga efter något man inte själv kan ge svar på. Istället valde hon att tiga, i alla fall för stunden, det fanns alltid tid kvar. Det fanns andra frågor hon ville fråga vargen som gjorde hennes sällskap för tillfället, förhoppningsvis kunde hon få några svar i alla fall.

[ Haha, inga problem, vi får väll hoppas att den är tillbaka iallafall ^^]

Hon... visste inte sitt namn? Det var en ny sak för Nirmala. Aldrig tidigare hade hon trott att hon skulle träffa en varelse utan namn.
”Varför?” frågade den vita förvånat.
Hon lyssnade till det den ljust blå sade.
”Åhhh.” lät hon undslippa hennes läppar i plötsligt förståelse. ”Och du har inte en aning om var det var som hände innan du tappade minnet?”
Vad hade hänt henne? Kunde det helas utav gudarna? Om så, efter hur många böner? Nirmala övervägde det hela. Kunde gudarna ens hela henne? Hade de kunskapen att göra så? Som svar på sina frågor klöv en ny blixt himmelen.
”Inte igen.” mumlade hon och sänkte huvudet mellan sina framben.
Då skrällen kom på nytt kröktes hennes rygg uppåt och ögonen kneps ihop på nytt. När den var förbi kastade hon en vag blick på himmelen. Ordet förlåt for genom hennes huvud innan hon såg på älvan.
”Minns du någonting alls?” frågade hon och satte sig ner i leran, sedan insåg hon hur hon lät. ”Förlåt om jag är tjatig. Då får du säga ifrån.”
Hon såg ursäktande på den mindre vargen. Att älta hade inte varit hennes mening: nyfikenheten hade bara tagit överhanden.

[Ja, förhoppningsvis är den det c:]

Taleas isblåa blick vilade på honan hon nyss träffat, trots den kalla färgen fanns det ingen kallhet i blicken. Hon lyssnade på den andra honans ord och frågorna hon ställde. Det var samma frågor som hon så ofta ställde sig själv. Talea tänkte precis svara honan när ännu en blixt uppenbarade sig och som vanligt var den jagad av bullret. Även Talea sänkte huvudet en aning för att kanske slippa lite an oljudet. Hon såg på honan, var det i skräck eller enbart obehag. Att det var otrevligt för både syn och hörsel förstod hon, det kände hon. Men det fanns ingen rädsla för blixten. Så länge hon studerat en hade den endast träffat höga punkter så som trädtoppar, inte en enda gång hade den tagit sig ner till marken. Det som fanns att frukta var om trädet föll eller tog eld, men med tanke på det regn som ständigt tog sig ner kändes det inte som en särskilt stor risk för brand. Men vädret kändes inte normalt, inte alls, så vem vet om det skulle följa spelets regler?
Innan hon hann svara på honans första fråga kom det en ny, eller snarare samma igen.
- Det är okej, du är inte tjatig, det är lite förvirrande allihop.
Den sametslena rösten tog en liten paus då Talea funderade lite på hur hon skulle formulera nästa mening, och hur mycket hon skulle dela med sig av.
- Nej, jag minns ingenting från mitt tidigare liv. Jag vaknade upp i lövskogen, och fick hjälp till vatten och lite mat, sedan har jag vandrat lite i skogen. Men vet du om jag fortfarande befinner mig i lövskogen?
Det fanns fortfarande träd i den skog de befann sig, men det kändes nästan som atmosfären ändrats. Hon kunde inte sätta tassen på exakt det var som var skillnaden mellan skogarna, fast det kanske bara var två olika delar av samma skog.

Nirmala nickade åt det älvan hade att säga. Hon skulle gärna vilja veta hennes namn men då hon inte minns var det svårare sagt än gjort. En fråga.
"Så vitt jag vet befinner vi oss just nu på gränsen mellan Lövskogen och Kaiwood." svarade hon med ett mjukt leende.
"Men jag skulle råda dig till att inte vandra in i Kaiwood just nu. Andarna är rastlösa och Chaibos har släppt dem lösa för att de ska få springa av sig lite." sade hon sedan allvarligt. "Att vandra in där nu är ingenting jag rekommenderar."
Hon hade själv sprungit in i en utav andarna. Aldrig mer! Inte så länge Numoori betedde sig såhär underligt.

En liten våg utav förvåning kom över Nirmala. Egentligen borde det nog inte göra det insåg hon efteråt, i och med att älvan inte ens kunde minnas sitt namn.
"Chaibos är den gud som styr över dödsriket och som för döda vargars själar vidare." förklarade hon.
Chaibos var nog den enda gudomlighet som hon inte tvekade ett ögonblick på. Att han fanns och tog hand om hennes avlidna var det enda som gjorde henne trygg. Hon ville inte ens tänka på att han inte fanns och att deras själar vandrade omkring, förvirrade och vilse. Nirmala rös till.
- Är andarna farliga?
Den vita såg på älvan. Hon funderade på svaret.
"Det beror nog på hur de var i livet och hur de dog... Jag tror att de andar som Chaibos har släppt iväg är de som fortfarande har någonting otalt med vår värld. Det finns säkert det som är utav en annan mening, men det är min tro." hon log mot den ljust blå.
"Så det var inte för att skrämma upp dig jag sa så... Det var mest att om du kände ett tvång att gå genom Kaiwood ska du vara försiktig."
Rösten var fortfarande vänlig även om den hade blivit något allvarligare.

De triangelformade öron lyssnade spretsat på allt den vita honan hade att säga, hon tog in varje ord. Sparade Chaibos namn och historian runt denne i sitt tomma minne. Ögonen glittrade av den nyfikenhet hon kände inombords. Hon ville verkligen veta mer om världen som omgav henne, mer än det ögon kunde se. Av någon andledning lät det honan sade lite konstigt, andar? Någon som hade kraften att släppa dessa lösa. Men samtidigt var det allt hon någonsin hört talas om så antagligen var det rätt, kanske kunde någon annan hon mötte bekräfta de uppgifter som den andra honan gett henne? Fast för tillfället valde hon att tro på honan, det lät ju i alla fall som om denne talade sanning. Sade vad den själv trodde på.
- Jag har ingen egentlig anledning att ta mig igenom Kaiwood så jag kommer följa ditt råd och välja en annan väg. Tack för varningen.
Hon menade varje ord som lämnade hennes mun, det var väldigt vänligt av den andra vargen att berätta för henne. och svara på hennes ,kan tyckas, dumma frågor utan så mycket som en suck. Hon passade på att ta tillfället i akt och få veta lite mer om vad den vita hade berättat.
- Angånde Chaibos, är det en varg? Någon sorts varelse? eller bara en kraft?
Det undrande den ljusblåa tiden. Vem elle vad var Chaibos? Kunde man möta denna, eller fanns han på ett annat plan. Det lät som det var någon sorts gud som hade kontroll över andarna, men om det var en gud på fyra tassar eller någon som fanns i syret som omgav henne undrade hon. Kanske var han ingen gud alls?

Nirmala såg Taleas ögon flamma till och log lite för sig själv. Det hade inte varit en obekväm flamma, utan en nästan lekfull sådan. Det var åtminstone så hon tolkade den. Men om det var rätt spelade henne inte någon större roll. Älvan tackade för varningen.
"Det var så lite så." svarade albinon med ett leende på läpparna.
Hon var glad över att hon kunde vara till hjälp, nu när hon inte var så bra på så mycket annat. Fler frågor lämnade den mindre tiken. Nirmala var inte säker på om kunde kunde svara på den. Hon visste inte ens själv.
"Jag... jag vet faktiskt inte. Jag tror att han bara är en högre makt utan fast form, men man kan ju aldrig veta. Å andra sidan har jag aldrig träffat någon som sett honom i det verkliga livet."
Hon lade över tyngd fram och tillbaka mellan den högra och den vänstra framtassen. De sjönk ner i den mjuka leriga marken. Hon hoppades att detta besvarat älvans fråga någorlunda.

Det måste vara en underlig syn att se. En vanligtvis vit varg och en liten ljust blå med tunna spröda vingar som förde en konversation om Chaibos och andar, mitt i regnkaoset och leran.

[Ska vi fortsätta med det här eller avsluta det? c:]