Utflykten, sökandet — eller vad man nu ville kalla det — hade inte gett honom någon närmare aning om var Maksim kunde befinna sig, och Radagast var på väg att vända tillbaka till flockens tillfälliga boplats. Trots att det snart skulle börja skymma var det fortfarande mycket folk i omlopp, och han vek in på en lite mer avskild gata. Strax därpå fick han syn på en mörk skepnad vandrande längre fram, och den bekanta doften talade om för honom vem det var. 
    Ett par sekunder överlade han med sig själv kring huruvida han borde säga hej eller inte; Stephano hade varit trevlig när de möttes tidigare, men det betydde väl knappast att de var goda vänner. Kanske hade Stephano inte alls lust att prata med honom igen; han hade väl inte direkt framställt sig själv som ett geni precis, med den klumpiga kollisionen och alla storögda frågor om staden. Radagast sköt ifrån sig tankarna och ökade på stegen en aning för att komma ikapp. 
    "Hej", utbrast han, egentligen mest för att förvarna, när han kommit så nära att det kändes befogat att göra det. Han log försiktigt, sökte svartvargens blick. "Det är jag igen ... stör jag?" 

[Utspelar sig ... samma dag (?) som deras första möte, fast senare ¯\_(ツ)_/¯]

Stephano hade börjat styra stegen hemåt. Det hade varit en lång och händelserik dag, och han kunde inte vänta med att få berätta för Alonso vad som hänt. Brodern skulle med all säkerhet finna det roande. Ett litet leende spred sig på hans läppar vid tanken att kunna glädja Alonso, att höra hans skratt var trots allt något utav de bästa han visste.
    “Hej.”
    Svartvargen nästan slogs omkull av den plötsliga händelsen och såg sig snabbt om. Det förvånade och aningen rädda uttrycket som nyss präglat hans ansikte ersattes av ett stort leende. Nästan som solen själv.
    “Nämen! Gasten!” Hälsade han glatt. Svansen viftade lekfullt bakom och öronen var rakt spetsade. Stephano skulle ljuga om han sa att han inte tänkt på den nyfunna vännen som han träffat för bara några timmar sedan. Faktum var att mötet hade nålat sig fast i hans hjärna under hela dagen.
    “Mig stör du aldrig! Dagen jag säger att du stör… då..,” Stephano avslutade inte meningen, men nickade menande och hoppades att han skulle förstå ändå. "Är du fortfarande kvar? Borde du inte börja bege dig hemåt, eller till din familj?" Antydan till oro hördes i hans röst. "Det kommer bli mörkt snart. Efter himlen slutat dansa, de vill säga."

För ett ögonblick grep osäkerheten tag om honom när Stephano skrämt vände sig om, men sedan sprack svartvargen upp i ett brett leende och hälsade glatt — Radagast blev en aning överraskad över att han mindes hans namn, för trots allt hade de inte pratat särskilt länge och hans namn var ganska långt och krångligt att minnas. Men han gladde sig åt det, liksom åt Stephanos fortsättning. Mig stör du aldrig. Radagast log lättat, men lät sedan leendet dö ut och harklade sig kort. 
    "Jag … jo, det borde jag nog. Det finns bara så mycket att titta på här …" I ena mungipan lekte återigen ett leende, men sanningen — åtminstone en del av den — var att han inte velat ge upp sökandet efter Maksim. Så länge han fortfarande var ute på gatorna verkade det finnas en möjlighet att få syn på honom, eller åtminstone hitta en ledtråd. 
    Med det sagt tyckte han verkligen att Civitas hade mycket att bjuda på, om än staden var i folktätaste laget för hans smak. Den hade ju introducerat honom för Stephano, till exempel, och det måste den väl ändå få något pluspoäng för. 
    "Jag har inte velat gå hem", tillade han mjukt och såg på Stephano.

“Det har du helt rätt i,” nickade Stephano instämmande. Civitas var full av sevärdheter, och även om han själv var uppväxt i staden så var han osäker om han hunnit ta del av allt.
    Svartvargen lutade huvudet lite på sned. Ville inte gå hem? Varför ville han inte- En glimt från deras förra möte blixtrade förbi.
    “Jag letar efter min bror, Maksim.”
    “Jag förstår dig.” Harklade han sig lättsamt och tog ett litet kliv närmare. Radagast var både större och mer muskulös byggd än honom, och trots att tanken slog honom ägnade han inte någon större tid åt det. Hela hans personlighet vägde upp för hans mindre och slankare kroppstyp.
    “Men du vet, Civitas kommer alltid finnas kvar.” Det ryckte i hans läppar. “Jag också.”
    Solnedgången glimmade till i hans brandgula ögon och för några sekunder fastnade han i Radagast bärnstensfärgade. Stephano slogs av tanken att han ville veta mer om honom; om hans familj och hem.
    “Hörru Gasten, jag var egentligen på väg hem,” började han lågmält och aningen försiktigt. “men vill du ta en promenad?” Ett vänligt skratt rullade ur honom. “Var ska du möta din familj? Jag kan följa dig.”

En vag känsla av uppgivenhet började röra sig i magtrakten vid tanken på Maksim, men så log Stephano och det var som om uppgivenheten trängdes undan av en mjuk värme inom Radagast. "Men du vet, Civitas kommer alltid finnas kvar. Jag också."
    Radagast log tillbaka mot svartvargen; det var ett ganska brett leende och såg förmodligen rätt fånigt ut, men det gjorde inget. Han tog till sig orden, ville spara dem på något säkert ställe där de aldrig kunde försvinna — för de gjorde honom glad, väldigt glad. 
    Han vek ursäktande öronen en bit bakåt och öppnade munnen för att be om ursäkt när Stephano började säga att han varit på väg hem — då störde han ju ändå trots allt, och det var det sista han ville. Men sedan följde Stephano upp det med att föreslå en promenad, och Radagast lyste upp igen. 
    Samma värme som han tidigare känt inom sig spred sig nu till ansiktet och han var tacksam för att han hade så mycket päls som han hade, så att Stephano inte kunde se att kinderna hettade. Det var fånigt — det var ju bara en vanlig promenad, som inte ens var särskilt lång — men han gladde sig ändå hjärtligt åt att Stephano uppenbarligen inte fann honom alltför hemsk att tillbringa tid med. 
    "Gärna", fick han ur sig, återigen leende som en idiot, "jag … gärna." Han harklade sig. "Vi skulle mötas vid torget. Jag hoppas att det inte är en omväg för dig …"

Stephano skakade på huvudet. I själva verket var det en himla omväg, men det tänkte han inte nämna till sin nyfunna vän  — deras relation var redan viktigt för honom. Det var en bra bit tillbaka till torget, vilket innebar en lång promenad med Radagast. Kanske kunde han berätta några historier om sitt hem, om världen utanför.
    “Nejdå!” Log han uppmuntrande och vände sig om för att sluta upp bredvid den betydligt störres sida. “Om vi hinner så kanske vi kan se solnedgången från en av de finaste platserna i staden. Det är på vägen.”
    Utan att vänta på något vidare svar började han att röra sig åt det håll han nyligen kommit ifrån.
    “Har du vant dig än? Vid allt folk?” Stephano sneglade upp mot Radagast och undrade om han mindes vad de senast talat om.

"Åh", sa han när Stephano föreslog att de kunde titta på solnedgången om de hann. "Det låter jättefint." Han insåg att det lät lite mesigt så han tillade snabbt, med en lätt nick och vad han hoppades var ett lagom avslappnat och glatt tonfall: "Coolt."
    Han slöt upp intill Stephano och kunde inte låta bli att känna sig en aning förvuxen bredvid den mindre och slankare kamraten. Frågan förvirrade honom först, men så mindes han deras tidigare samtal och ryckte tankfullt på axlarna. 
    "Jag börjar vänja mig, tror jag. Men det är fortfarande lite … ovant. Allt är så stort. Fint, men stort." Han vred på huvudet och log mjukt mot Stephano. 
    "Fast det är ganska fint hemma också. I Norspiret. Jag skulle kunna visa dig ..." Han tänkte efter, rynkade pannan och skrattade sedan lätt. "... stenar, grottor, klippor. Okej, jag tar tillbaka det, jag skulle kanske inte kunna visa dig så mycket." 

Stephanos hjärta började slå lite snabbare och mer intensivt. Ville Radagast visa honom sitt hem? Åh vad roligt! Svartvargen kunde knappt bärga sig till den dagen, och det syntes i det nätta ansiktet som sprudlade av en varm glädje. För honom spelade det ingen roll om utflykten bara innebar sten, grottor och klippor - det var ett äventyr i sig med en nyfunnen kompis och kanske även möjligheten till något ytterligare. Tillsammans kanske de kunde finna något vackert… 
    Stephano märkte hur han vandrade iväg i sina tankar och ruskade något på huvudet innan han såg upp mot vännen med ett försäkrande leende.
    “Oavsett är det något alldeles nytt för mig,” nickade han. “jag har ju typ aldrig sett en riktig grotta. Du vet en sån där jättedjup med flygande möss i typ? Har ni sånna?” Stephano gjorde en gest med framtassarna för att efterlikna någon typ av vingar, innan han brast ut i skratt och ruskade på huvudet. Han gjorde sig bättre som varg, inget fjäderfä.

Tillsammans rörde de sig återigen genom Civitas. De stannade vid utsiktsplatsen och såg solnedgången försvinna bakom horisonten under en behaglig tystnad. De skrattade åt Stephanos dåliga skämt. De stannade även en kort stund och lyssnade på en av gatumusikanterna innan Radagast återförenades med sin familj. Stephano fick möjligheten att hälsa på några utav dem innan de försvann ut ur Civitas murar.
    Ungvargen stod kvar en lång stund och såg efter dem, och lämnades av en blandad känsla. En nedstämdhet att Radagast behövt gå, men också en pirrande och spännande känsla som Stephano inte kunde sätta fingret på vad det var. Nåväl, nu kunde han bara längta till deras nästa möte.

[Avslutat   ]