Stegen var som alltid varken långsamma eller snabba där hon gick längs gatan. De tycktes ha precis rätt hastighet för att utstråla säkerhet och avslappning samtidigt som hon onekligen verkade vara på väg mot ett bestämt mål. Ansiktsuttrycket var tillslutet och obestämbart; det var omöjligt att avgöra vad för slags tankar som rörde sig bakom pannbenet på den nätta dimmvargen, även om de allt som oftast kretsade kring en och samma individ. Han verkade nästan ha bosatt sig i huvudet på henne, och det var faktiskt väldigt befriande. Hon välkomnade det; hon behövde ett levande ansikte att tänka på. 
    Plötsligt for någonting rätt in i hennes sida, med ganska stor kraft. Nomë vred på huvudet och öppnade munnen, men så föll blicken på den svarta ynglingen som uppenbarligen var skyldig till brottet. Ett ögonblick velade hon, sedan — som om hon fått en idé — mjuknade dragen på en gång. 
    "Oj då!" Rösten var full av känsla, så mjuk att man velat klappa den om man kunnat, och lätt orolig. "Du får förlåta mig, jag såg dig inte. Gjorde du dig illa?" Ögonen sökte forskande valpens. Den måste ha fått upp rätt hög fart för att kunna fara in i henne sådär, och även om hon knappast var någon expert på valpar visste hon att de var mycket ömtåliga. Ju mindre kroppen var, desto ömtåligare var den. Sådant var hon faktiskt ganska bekant med.

Stephano hade bråttom. Han hade lovat sin mor att de skulle umgås, men hade helt glömt av tiden. Solen stod redan högt när han insåg sin försening, och med rusande fart for han genom Civitas gator utan att direkt lägga märke till allt omkring honom.
    Inte förrän han sprang rakt in i någon större än honom insåg han vilken kraft och fart han rört sig i. Förvånat såg hon upp mot en ljus tik, vars ansikte var omringat av långa, vackra lockar. Stephano drog efter andan när han insåg hur vacker hon var och med öppen mun och stora ögon såg han på henne när hon talade.
    “Nej jag mår bra!”, svarade han henne med glad röst. Inte tänkte han erkänna för henne att det faktiskt hade gjort ganska ont. “Förlåt, det var inte meningen att springa in i dig så! Skadade du dig?”
    Stephano log stort mot den främmande tiken. I bakhuvudet kunde han höra sina föräldrars röst att vara försiktig med främlingar, men hon verkade vara snäll.
    “Jag heter Stephano. Vad heter du?”

"Nej då, det är ingen fara med mig." Nomë log och skakade på huvudet när han angeläget frågade ifall hon hade skadat sig. Valpens entusiasm riktigt strålade omkring honom och hon noterade detta med svalt intresse; sällan under uppväxten kunde hon minnas att hon varit ens hälften så lycklig som han verkade vara nu. Det var uppiggande. Han var fullständigt bedårande, en fröjd att se på. Så oskuldsfull, så ovetande ... impulsen var överväldigande. 
    "Stephano!" utbrast Nomë förtjust. "Ett sådant underbart namn." Hon sänkte huvudet lite för att komma närmare honom och fortsatte förtroligt: "Jag heter Nomë." Det vänliga leendet låg kvar på läpparna när hon studerade honom, registrerade varenda rörelse han gjorde, varje ord han sa — praktiskt taget varje andetag han tog. Sög i sig alla detaljer. Hon hade öga för sådant. 
    "Vart var du på väg innan jag stoppade dig? Du verkade ha väldigt bråttom." Ett kort, skämtsamt skratt undslapp henne. "Jag hoppas att du inte har glömt göra någon viktig uppgift, unge man! Vad säger din mamma om det?" 

Nomë. Det var ett väldigt fint namn var han tvungen att erkänna. Mycket finare än hans. Men hans mamma hade sagt att hans namn var vacker, så han var tvungen att tro henne.
    "Ja - juste! Jag har faktiskt bråttom." Hans glada ord hade ändrat ton till en lägre nu. Skamset såg han ned i marken. Vad skulle hans mamma säga om detta? Han skakade på huvudet och mötte återigen den vita tikens blick. Hennes leende var så snällt, som om hon faktiskt brydde sig om honom. "Jag måste leta upp henne, annars blir mamma ledsen."

"Åh." Hon drog sig lite bakåt. "Ja, men då ska jag inte uppehålla dig längre. Var …" Nomë kastade en snabb blick omkring sig. Det var nackdelen med att bo i en stad; det var en aldrig sinande tillgång på byten, men man var heller sällan helt ensam. 
    "Var har du henne då? Jag kanske kan hjälpa dig att hitta henne", tillade hon muntert. Ögonen vilade mjukt på valpen men det fanns en glimt av något maniskt bakom den omhändertagande fasaden, om man visste vad man letade efter. 
    "Finns det någon speciell plats hon brukar vara på, som du känner till?" Med andra ord, en plats hon kunde undvika att leda honom till.

Stephano såg fundersamt på den vita damen. Han hade ingen aning om vart mamma kunde hålla till, men han visste att hon oftast hade mer koll på honom än vad han ville tro. Som om Nilo hade läst hans tankar kunde han skymta hennes svarta päls ett par meter bort.
    “Nämen där är hon!” Utbrast han och svansen började okontrollerat att vifta bakom honom. “Det var trevligt att träffa dig Nomë, men nu måste jag springa!” Utan att säga mer satte han av efter sin mor.

[Avslutat.]