Mardrömmarna hade ännu en gång slitit i den unga bergvargens muskulösa kropp så pass att det smärtat för mycket att försöka sova. Blodiga drömmar där hans mors förtvivlade röst blandades med Kleons fördömande blickar och Lyas tårfyllda blick. I ren panik hade han kastat sig ut från sin sovplats och vandrade nu maniskt runt i natten. Så länge de stora tassarna mötte marken i en och samma takt så verkade sinnet hålla sig från att gå sönder. 
     "Arien, Valendria, Kleon, Riveri, Lya" mumlade han lågt som ett mantra medan han tog sig fram genom snår och buskar. "Arien, Valendria, Kleon, Riveri, Lya" Han fick aldrig glömma dem. Sin familj. Trots att han nu svurit sin eviga lojalitet till Cirkeln så skulle hans hjärta alltid tillhöra de snötäckta bergen i Norr. Långt bort ifrån Numoori. 
      "Arien, Valendria, Kleon, Riveri, Lya" viskade han i mörkret. Himlen var denna natt full av stjärnor som dömande blängde på honom från ovan, som om de visste vad han hade gjort. De visste det han själv inte visste. De visste om hans brott. Hans fruktansvärda handling. 
     En doft av varg verkade slå honom ur sin trans och han stannade upp med ett framben hängandes i luften. Hans saffirblå amulett glimmade till på den lurviga bröstet. Han kisade smått med blicken och ett svagt leende kunde skymtas i hans mörka mungipa. Han hade ju blivit expert på att stänga av den djupa, trasiga sidan av sig själv och låta den kaxiga charmen ta över på en sekund. "Hey, sedan när leker vi kurragömma?" 

Försiktigt hade hon smugit efter den stora gråa hanen och spänt lyssnat, ord som hon inte alls förstod. Var det namn, platser kanske. Eller fåglar som Trian kanske ägt en gång i tiden. Fåglar var lite coola och avunden att dom kunde flyga fick Poppel att stanna upp i en av korridorerna. Kanske kunde hon tämja en jätte örn den kunde ta henne på flygturer.
Trians stämma blev nästan ohörbar och dom mörka tassarna började att röra på sig igen. Risken att han skulle upptäcka henne var liten och hon hade inte riktigt fått chansen att lära kanna den stora hanen än. Hon hade funnit honom lite läskig och, stor.

Väl utanför fortets väggar så kunde Poppel röra sig fritt, ta sig fram obemärkt. Trian verkade inte alls uppfatta att hon var där, inte än iallafall och den ljusa lilla tiken hoppade ljudlöst bland den blankpolerade stenen. Hon hade spenderat ändlösa timmar utanför murarna med sina syskon då gårdarna inne i fortet inte höll dom i schack längre. Här ute kunde dom sträcka på sig ordentligt och verkligen träna fullt ut.
Poppel satt lite högre upp på ett klippblock och tittade ner på Trian, han hade verkat besvärad. Härjad och plågad under hela tiden hon följt honom men plötsligt var det som bortblåst och hans stämma bröt tystnaden.
"Jag måste nog låna en av mammas örter nästa gång." sa hon med en lite besviken röst och suckade.

Trian lyfte den ljusa blicken när Poppels besvikna stämma svarade honom. Han betraktade henne sådär intensivt som han betraktade alla han mötte, som om han studerade varje liten centimeter av hennes ansikte och kropp för att aldrig glömma. Poppel. Det var inte längesedan han själv varit i hennes ålder. En ålder som befann sig någonstans mellan valp och vuxen, där kroppen inte riktigt kunde bestämma sig. Smala muskler, långa ben. Han kunde dock inte låta bli att tycka att hon var rätt gullig. Därav tippade han huvudet något på sned och de stora, lurviga öronen vinklades vänligt framåt. 
     "Din mammas örter? Hokus-pokus-örter, hm?" Han höjde ena ögonbrynet. "Eller så blir du bara bättre på att gömma dig? Ett tips: håll koll på vinden, just nu är den full av... dig"
     Hans blick vilade fortfarande på den unga honan. Han hade aldrig haft chansen att samtala med henne och han visste inte mer om henne än att hon var syster till Lurlei. 
     "Hamnar du inte i trubbel om du smyger runt mitt i natten? Blir inte mamma arg på dig, huh?" flinade han retsamt.

Med en lätt rörelse hoppade hon ner från den högre höjden och landade mjukt en bit framför Trian. Hon hade alltid sett honom på avstånd men aldrig riktigt umgåtts med honom personligen. Sättet han talade om Ayiras örter fick Poppel att titta lite besviket på honom ett ögonblick, hon jobbade hårt att hjälpa sin mor att ta fram dessa för att hjälpa flocken men det var nog bara så att Trian inte riktigt visste hur dom funkade än. 
När han påpekade vinden tippade Poppel huvudet lite på sne och började känna och tänka efter. Hennes mor hade pratat om detta förr men Poppel trodde och visste att hon var bäst på att smyga sig på andra och att vinden bara var en dum ursäkt. Nu förstod hon att den inte var så dum utan var allt. "Jag tror vinden tycker om mig för mycket för att hjälpa till. Iallafall denna gång." fnissade hon fram. 
"Jag kan inte hamna i trubbel för någonting hon inte vet om." försiktigt gick hon närmare den stora gråa vargen och log lite grann. "Eller tänker du skvallra?"

Trian betraktade henne när hon så smidigt hoppade ner från höjden och landade en bit ifrån honom. Hennes doft blev ännu starkare och han drog in den i sina lungor. Den smakade sött mot gommen, som en sommarvind som drog fram över en äng med rödklöver. 
     Jag tror vinden tycker om mig för mycket för att hjälpa till. I alla fall denna gång. Trian drog sakta på sin ena mungipa och mötte hennes blick. "Inte helt omöjligt" höll han med. "Jag kan förstå om vinden skulle känna så" Den ungdomliga charmen glittrade till i de ljusblå ögonen. Ett självsäkert leende vilade över hans mörka läppar.
     När hon närmade sig honom spände han omedvetet sina unga muskler och sträckte lite extra på sig. Vinden virvlade återigen med sig av hennes söta doft och han skulle ljuga om han sa att den inte behagade honom. Det var något visst med tikar. 
     De stora öronen var fortfarande vänligt framåtvinklade, tog in hennes ord. Eller tänker du skvallra? Trian skrattade lågt till och tog ett prövande steg mot henne. "Hmm, tjänar jag något på att skvallra? Troligen är det jag som får skiten och anklagas för att lurat med dig ut i den stora, farliga natten" flinade han och hans stämma var överdriven och teatralisk.

Poppel log lite oskyldigt och fnittrade lite åt orden. Hon tyckte Trian var lite konstig men hade aldrig riktigt fått bygga sig en egen uppfattning av honom, kanske skulle hon få en nu. "Nä men du skulle nog få utstå många pranks från mina syskon. Dom gillar att utsätta dom äldre för det. Funkar på alla förutom mamma." hon vände sig om och började röra sig mot skogen. "Tur jag har dig då, som kan rädda mig från faror." Poppel visste att hon mest troligt kunde klara sig ganska bra mot nattens faror då både hon och syskonen är lite speciella. Dessutom så var ju ändå Trian här. Han är ju större än alla björnar i skogen, fanns inte en chans att något skulle hända.

... Dom gillar att utsätta dom äldre för det ... Trian låtsades se bakom sig. "De äldre? Vem snackar du om, huh?" flinade han och skakade på huvudet. "Låter som om jag skulle vara hundra" skrattade han kort till. "Eller att du och dina syskon skulle vara små valpar som precis öppnat ögonen" retades han. "Men det kanske stämmer, hm?"
     Han travade upp jämsides med henne när hon började röra sig mot skogen. Hon var helt klart liten i jämförelse med honom, men det var de flesta. Trian önskade ibland att hans far kunde dyka upp endast för att Trian misstänkte att Arien skulle likna en mammut i jämförelse med Numooris vargar. 
     ... som kan rädda mig från faror. Om hon bara visste. Om hon bara visste att Trian alltid skulle ta på sig rollen som beskyddaren, oavsett vem det gällde. Han skulle försvara Poppel till sista blodsdroppen om det behövdes, även om han knappt kände henne. "Mja, inte helt säker på att jag vill rädda någon som nyss kallat mig gamling" log han med ena mungipan. "Så, Poppel, vad gör du ute såhär mitt i natten? Förutom att smyga på mig" 

Hon fnissade lite och log brett. "Hellre liten, ung och dum än gammal och slö." med små nätta skutt hoppade hon mellan stenar och stockar som fanns lite här och var, rörde sig längre bort från fästningens portar. 
"Jag hörde din röst och såg dig vandra runt."
"Du såg så..." Poppel stannade upp och bet ihop, vände dom tvåfärgade ögonen emot Trian. "... besegrad ut." tonen var låg och lite sorgsen. Det var inte första gången hon hade hört honom mumla mellan dom tjocka stenväggarna men hade aldrig riktigt våga prata med honom.

Han hängde med i hennes steg. Tog ett smidigt skutt upp på en fallen trädstam. Så plötsligt stannade tiken och Trian stod stilla på trädstammen. Hennes röst lät annorlunda. Mötte hennes tvåfärgade blick med sin ljusblå. För en sekund så var han alldeles tyst, bara såg in i hennes ögon. Besegrad. Ja, kanske var det en perfekt beskrivning på hur han kände sig. 
     "Besegrad?" han höjde ena ögonbrynet. Genast försvann det allvar och djup som för en sekund skymtats i hans bergablick. "Mja, vem skulle inte se ut så när dina snarkningar skakar hela fästningen och gör det omöjligt att sova, huh?" flinade han och hoppade ner från trädstammen för att gå fram till henne och retsamt puffa till henne mot halsen med sin stora nos. "Och så blir jag inte ens av med dig när jag lämnar fästningen, fatta besvikelsen" flinade han och strök snabbt sin nos mellan hennes öron innan han fortsatte gå igen. Det där med att alla kanske inte var lika bekväma med närhet och beröring som han själv, det hade Trian aldrig reflekterat över.

Hon log lite roat och fnissade åt hans ord.
"Ja här i fästningen kommer du inte undan någon av oss, så var beredd på att aldrig ha lugn och ro."
Med bestämda steg travade Poppel snabbt in i mörkret utan att egentligen se om Trian var med eller ej, hon visste att han var där. "Kom, det är någonting jag vill visa dig." hon slängde en snabb blick mot honom och log lite lätt.
Efter en stunds travande så kom dom fram till en vägg av buskar och träd. En plats som hon inte hade visat för någon förutom Hassel. Honom visste hon att hon kunde lita på, har var lite speciell men ingen som skvallrade. "Jag visar dig bara denna plats för du ser ut att behöva det. Annars är det bara att hänga med Hassel, det är någonting med honom som gör att man bara mår bättre." med en allvarlig blick tittade hon på Trian för att sedan vända sig om och försvinna in bland trånga buskar och grenar.
En liten tjärn trädde fram, omringad av vita ludna blommor. Allt befann sig i en krans av buskar och träd. Gömt från omvärlden. En magisk och mystiskt känsla låg över platsen, men även ro och lugn. "Jag brukar komma hit då, jag behöver tänka. Det känns som att Moriko vakar över platsen. Tänkte att du kanske kan behöva en plats som denna ibland."

Trian följde efter tiken, in bland snår och buskar. Hon verkade kunna undvika varenda taggig gren med hans egen enorma kroppshydda verkade fastna i precis varenda tagg. Men tillslut kom de fram till en liten tjärn, en alldeles underbart vacker sådan. Små kvistar stack ut lite varstans i Trians gråa päls när han klev fram till vattnet. Blommorna omgav hela gläntan med en mjuk, lugnande doft. Den påminde honom om hans syster, å Riveri. 
     "Vad brukar du tänka på när du är här då?" Han röst var lite djupare, lugnare. Han slog sig ner vid tjärnens kant och lät blicken falla på den unga tiken. 
     "Inte kan väl en sån som du ha några problem, huh? Du är omringad av familj och du lever tryggt i Cirkelns famn" Han avundades henne på något sätt. Det liv som hon levde var det liv som han levat uppe i den nordligaste bergen. Ett liv som han aldrig skulle få tillbaka, hur mycket han än önskade.

Hon tittade på Trian och log. "Brukar tänka på sånt som man inte hinner tänka på när man är hemma." den stilla ytan bröts och små cirklar dansade över vattnet när hon tog lätt på den med sin ena mörka tass. "Jag tror vi alla har våra problem, oavsett vad vi är omringade av eller hur tryggt man bor." men nog hade han rätt, hon var omringad av nära och kära i ett säkert hem. Men det var allt annat än helt, det såg bara ut så. "Jag tänker gå tillbaka innan mor skickar efter en patrull." för det skulle hon utan problem göra, Poppel rös till bara av tanken när dom var i Civitas med dom där selarna. "Du får inte berätta för någon om denna plats, men du är alltid välkommen hit."


Avslutat 

[Poppel springer tillbaka hem och tänker vi efter 700år avslutar :D För att jag är seg och dåligt minne]