[Skriver så som jag tänker mig Mariotte, ändrar senare om vi kommer fram till någonting annat]

Det var inte ofta Vit inte sov som en stock. För det mesta slocknade hon omedelbart efter att ha kurat ihop sig intill syskonen och modern, vaggad till sömns av deras betryggande andetag, då hon fördes mot drömmarnas värld. Den här natten, var inte en sån natt. Det hade varit någonting hela dagen, någonting Vit inte kunde sätta namn på. Någonting, som en klåda i sinnet som inte kunde klias. För det mesta brukade hon råka väcka Blue när det hände att hon inte kunde sova eller vaknade mitt i natten, men den här gången låg hon knäpptyst och blickade ut i lyans mörker. Det var varmt där inne, till skillnad från den kyliga vinternatten utanför där snön fortfarande täckte backen. Blue hade berättat om våren, då allt det vita skulle försvinna och bytas ut mot grönt och varmt. Vit såg med spänning fram emot den nya årstiden, även fast hon ännu inte kunde tänkta sig hur det skulle kunna se ut. Grönt överallt? Det var ju så fint med vitt och frostigt, som hennes päls.
  Valpen vred lite på sig, fyllde lungorna med ny luft och andades ut i en lätt pust. De genomskinligt röda ögonen hade långsamt blivit tyngre igen. Den där känslan av att vara iakttagen hade försvunnit mot kvällen, efter att den under några fåtal minuter växt sig riktigt stark och obehaglig. Det var nog bara någon främling som varit i närheten. Å andra sidan hade hon inte kunnat känna lukten av denne.. Så konstigt.. Ögonlocken slog långsamt igen och valpen dåsade till, fortfarande utan att kunna somna helt.
En uggla svävade förbi utanför lyan på tysta vingar. Den försvann i mörkret. Men någonting annat nalkades samtidigt.
   "Vit."
Valpen spratt till, och lyckades precis hejda vänstra baktassen från att smälla till Valkyrian på nosen. Honvalpen såg mot Blue, övertygad om att modern vaknat och insett att hon inte sov.  Huden mellan ögonen rynkades smått. Blue låg utbredd på sidan, i allra högsta grad sovande. Hade de inte hört det?
  "Vit.."
Valpen höjde huvudet ytterligare. Långsamt tog hon sig upp på de krumma benen. Öronen, som fortfarande var valpigt vikta på mitten, höjdes upp. Men det var ju nån som sade något. Eller? Vit kastade en osäker blick mot familjen.  Sen så gjorde hon någonting hon aldrig hade gjort förut – hon vände sig om, såg  mot utgången, och gick ut själv. Hennes huvud sade att hon inte borde gå någonstans själv, så som hon alltid tänkte. Men det var en udda känsla som spridit sig i bröstkorgen och det var inte helt av egen maskin som hon traskade ut i vinterkylan. Snön knarrade under tassarna, puffiga flingor dalade i fåtal ner mot marken av de som lossnat från grenarna. Stjärnorna gnistrade ovanför trädtopparna och visade inget tecken av vidare snöfall. Månpärlan spred ett drömskt sken utanför lyan, men Vit hade långsamt tagit sig längre än så. Lyan hade försvunnit mellan träden.
  Känslan var tillbaka. Iakttagen. Vit stannade. Den osynliga kraft som styrt hennes tassar var borta. Hon började bli rädd, och det visade sig på öronen som sjönk tillbaka mot nacken och hur svansen långsamt slapp in mellan bakbenen.
  "Vit." Valpen backade ett osäkert steg. Nån talade, som en viskning mellan träden. En mjuk röst, som inte verkade hysa något agg gentemot henne. Men ändå, blev hon rädd. Känslan av att vara iakttagen ökade. Någonting rörde vid hennes sinne, som en lätt puff. Som ett nyfiket rådjur, försiktigt vidrörande ett främmande föremål.
  ".. V-va?" Valpens röst var ett svagt pip. Ögonen svepte vilt runt henne, försökte lokalisera rösten.
  "Du är rädd", svarade någon. Vit ryckte till över att vad det nu var faktiskt börjat tala annat än "Vit". Det blev obehagligt verkligt. Kanske drömde hon?
  "..." Vit öppnade munnen och försökte säga någonting, men ut kom ingenting. Hon smällde igen käkarna igen. Kröp ihop ytterligare lite mot marken.
  "Rädd..." Rösten ändrades en aning i tonfall, blev ännu mjukare då ordet uttalades i en mjuk suck. Som om hon.. För det lät som en hon, vore nöjd. Vit sade ingenting. 
  "Jag är här för att hjälpa dig. Vit."
  "H.. Hur.. Va? Hur det du mitt namn?" Valpen var mållös. Hjälpa?
  "Mycket vet jag om dig, Vit. Jag vet att du inte är som din bror. Jag vet att du inte är som din syster. Jag vet att du är rädd. Vit." Valpen förstod lika lite som någon annan valp skulle gjort. Hon rörde sig inte.
  "Låt mig hjälpa."
   ".. Va?" Ett lätt, oroat gnyende slapp ut mellan läpparna innan honvalpen plötsligt fylldes av en oerhört märklig känsla. Den där känslan av att vara iakttagen försvann, med förstärktes på samma gång. Det var som om någonting tog sig in i hennes medvetande, och flöt ihop med hennes identitet. Som om någonting lagt sig som lindrande bomull runt oron och skräcken över situationen. Plötsligt var hon lugn.
  "Jag är hos dig nu." Vit kände som att allt var som det borde vara. Hennes tassar vände om av egen maskin, och hon leddes av osynliga krafter tillbaka till lyan. Familjen sov fortfarande, då hon kurades ihop mot moderns varma päls igen. 
  "Jag är hos dig nu." 
En mjuk, hummande sång sövde henne till drömmarnas land.