[Ensam roll, svara ej tack. :3]

Lawenya kände hur tassarna värkte efter ännu en dagsmarsch. Vandringen var lång, och om inte slut ännu. Det var en evig vandring mot ett mål som ännu inte fanns. Hon skådade platser som många vargar före henne hade skådat, men allt var en ny syn för henne, trädens gröna blad som prydde de bruna grenarna, hur bäckar letade sig fram längs marken och allt fick henne att känna en stark känsla av att något nytt skulle ske, något stort - för hennes del. "Sliverpile" mumlade hon tyst när hon kände lättnaden av att ha lämnat vampyrernas marker, om det nu var sant. När hon först hade satt sina tassar innanför Numooris gränser så hade hon och Mikael - hennes bror - träffat på en gammal varg, han hade berättat om De Vita, hur de jagade vampyrer. Han berättade om vampyrernas marker, om hur de jagade och dödade oskyldiga vargar. Flera nätter efter att hon hade lämnat Mikael så hade hon legat vaken och hoppat flera meter upp i luften för minsta ljud, trots att hon visste att det bara var historier. Hon hade varit livrädd, och samma rädsla hade tänts inom henne igen när hon beträdde vampyrernas marker. Rädslan hade även väckt starka minnen, speciellt minnet av Mikael, hennes bror och hon kunde inte neka den starka saknaden.

Lawenya slog upp ögonen, något stod inte rätt till, verkligen inte. Ljuden som hon hade vant sig med de senaste timmarna hade förändrats, inte av dygnets naturliga rytm. Något eller någon var i närheten, tankarna av att det var en vampyr försökte hon sakta att mota bort. Ljudet av tassar kom allt närmre, hon drog sig närmre stammen till ett stort träd som stod lutat över henne. Law försökte lita på att mörkret skulle dölja henne, månen hade gått bakom moln för bara några få minuter sedan, och ifall främlingen inte skulle passera henne snart så skulle den avslöja henne. Det gick sekunder som kändes som minuter, minuter kändes som timmar och så plötsligt så kunde hon skymta något mellan träden. En vit varg, minst 100 cm upp till manken en liknande byggnad som Lawenya. Den hade strumpor som var mörkt bruna, nästan svarta. Och då släppte det för henne, doften och utseendet till och med stegen stämde för Lawenya. Hon var nästan uppe på tassarna på tio hundradelar. "Mikael!" ropade hon glatt. Men plötsligt så stannade hon, "Var är din familj..?" sa hon och hon kunde se hur hennes bror lyfte huvudet. "Law, Lawenya vad gör du här..?" började Mikael sakta. Han rörde sig närmre sin syster och då kunde Law se hur svag han var, han var bara ett skelett. "Mikael vill du ha något, ett rådjur kanske?" började Law förtvivlat. "Nej.. Law jag klarar mig. Lugn" sa han, hans röst var utmattad. "Mikeal du måste äta, det finns ingen chans att du klarar dig utan mat!" sa Lawenya och började vädra, det fanns en liten chans att hon skulle kunna få tag på något som i alla fall skulle mätta Mikeal, hon kunde äta senare. Men Mikeal skakade bara på huvudet, rörelsen var mycket liten och utdragen. "Nej, det har gått för långt Law, allt som jag äter stöter jag upp igen. Det är försent. Jag lämnade de, fick inte i mig något vidare med mat eller vatten när jag var skadad, om jag inte är det ännu.." började han sakta men Lawenya avbröt honom snabbt: "Mikeal, lägg dig ner, du behöver vila. Trött inte ut dig själv, vi ska lösa det, allt i hop" sa hon och nickade mot platsen där hon nyss hade sovit. Stegen som Mikeal tog var korta och ansträngda, men tillslut så la han sig ner. Han jämrade sig över hur besvärligt allt var. "Nej, det är försent. Lawenya, den här natten är min sista." Han tystnade för en stund, precis som om han letade ord. "Men jag hittade dig, det är inte så illa va?" han lät aldrig henne svara på frågan. "Jag skadades när jag jagade åt min familj. Det var vår andra kull och de behövde mat. Jag lämnade de, hon fick aldrig veta vad som hade hänt, jag har vandrat sedan dess, magkänslan förde mig hit, till dig" sa han och ansträngde sig för att se upp på henne. "Jag älskar dig, som en syster då" sa  han och drog på läpparna en aning. "Men jag kommer förlora dig" sa Law och kände känna hur det brände bakom ögonlocken. "Så ja, sörj inte det du ännu har Law. Jag kommer möta Ting och Lash på andra sidan. Det är inte häller så dumt. Hur har det varit den senaste tiden..?" sa han för att byta samtalsämne. Law sa inte emot, hon behövde någon som hon litade på att prata med, hon berättade de hon mött under åren, hur allt var, allt hon hade lärt sig.

Deras samtal drog sig ut ända till gryningen och Mikael började känna sig allt svagare. Han kände hur andetagen var allt tyngre och såg på Law. "Mikael, nej!" utbrast hon och skakade förtvivlat på huvudet. "Law, jag ska bara ut på ett nytt äventyr. Må du leva i frid en dag möts vi igen kära syster." sa han och kände hur gärna han ville stänga ögonlocken, bara sova en kort stund. "Mikeal, jag älskar dig. Lämna mig inte, jag har ingen.. Ingen nära vän, ingen mor eller far, inte några syskon. Förutom du.." Law rabblade upp allt, och det gick inte att undgå att höra hur förtvivlad hon var. "Lawenya, jag önskar att vi hade träffats tidigare. Min tid är över, lev för mig och för alla dina, våra syskon." sa han och slöt ögonen. Lawenya kände hur det brände till i bröstet. "Mikael? Mika..?" hon började mumla hans namn och snabbt så började det gå upp i högre toner. "Mikeal!? Nej, nej, nej..!" hon föll ner och blev liggandes. "Nej.." det sista ordet formade hon endast med munnen. 

Det tog timmar för Lawenya att lämna platsen innan hon började vandra igen. Dock inte i samma takt som tidigare, utan en mer sorgsen takt. Tiden skulle läka hennes sår, det var just det - Tiden, något så förödande och ändå så tröstande. Hennes steg styrdes mot Nordöst.