“Stanna, Vit.”
  Albinon stannade tvärt, och drog efter andan i lycklig överraskning.  
  “Mariotte!”, pep Vit, och svepte med svansen där hon stod. Tiken snurrade runt på stället, som att hon förväntade sig se den älskade vännen stå där, även fast hon visste mycket väl att Mariotte inte skulle synas. Det hade hon aldrig gjort. Vit hade ibland undrat varför, men hon hade aldrig fått ett svar. Hon hade lärt sig att respektera Mariottes vilja. Hon visste bättre än så, numera. Hon hade inte heller ifrågasatt de stunder, eller dagar, eller numera veckor, när Mariotte nästan verkade försvinna. Vit ville inte pocka på hennes uppmärksamhet mer än nödvändigt, i rädsla att göra henne besviken. Inte för att ängeln någonsin utstrålad sådana energier, men för att hon återigen litade på Mariotte att alltid göra det som var bäst. Hon var trots alltid där någonstans, och den mentala länken, värmen, närheten, hade aldrig någonsin brutits. Den senaste tiden hade varit... märklig. Hon hade sen gammalt erfarenhet av vännens avstånd, trots att hon alltid var nära. Att det ibland kunde känna som att hon befann sig precis bredvid henne, kristallklar som genom det renaste vatten, med en närvaro som nästan gick att ta på, och ibland var hon bara i närheten, väntade. Ibland kunde hon vara som på andra sidan av en mindre äng, men ända sedan striden mot de odöda.. Hade Mariotte betett sig annorlunda. Som om hon var någon annanstans, långt bort. Inte oåtkomligt, men som att hon satt på en stjärna långt uppe i skyn och vakade över henne. De talade inte ofta, längre. Det hade gått ett tag sedan hon senast hört vännens vackra, varma röst. Vit hade inte varit orolig, för hon visste att Mariotte var nyckfull, men att hon alltid kom närmre igen.
  Men den här gången skulle vara annorlunda.
  Vit hade stannat längre runt Eriinaris trakter. Vandrat fram och tillbaka, åt norr och söder, i ett lönlöst sökande efter sina syskon. Hon hade jagat ensam, sovit ensam, och vandrat ensam. Det var nästan en vana vid det här laget, trots att saknaden efter sin älskade familj gnagde i henne och lämnade henne sömnlös vissa nätter när Mariotte kändes som allra mest frånvarande. Tystnaden gjorde henne ledsen, nedstämd, men ännu hade hon inte vågat förlora hoppet. Syskonen fanns där ute, någonstans. Hon var säker på det.  
  “Vit”, svarade Mariotte. Ängeln hälsade henne med värme, med en mental omfamning som hon saknat mer än något den senaste tiden.  
  “Du har varit- Du- Vart var-”, hon skrattade. Hade Mariotte stått framför henne hade Vit kastat sig över henne och kärleksfullt dragit vännen i örat. “Du var så långt bort! Jag trodde nästan du glömt bort mig.”  
 “Jag skulle aldrig glömma dig, Vit.”
 “Jag vet.” Hon bet sig i tungspetsen för att inte le så brett att det gjorde ont. Svansen viftade än vildare. Plötsligt tog hon ett stort skutt framåt, och satte benen i rörelse. “Det trodde jag inte heller, inte på riktigt, men nu-”
 “Stanna, Vit.”
 Vit stannade lydigt men abrupt, och det var inte förrän då hon kände auran av allvar som ängeln utstrålade.  
Hon blev plötsligt kall inombords.
  “Mariotte?” Rösten var fylld av undran. “Vad är det?”
  Ängeln svarade inte först.
  “Det är dags, Vit.”
  Vit blinkade oförstående.
  “Dags för vad?”
  Sekunderna tickade långsamt förbi.  
  “Det är någonting jag inte berättat för dig. Någonting som alltid varit behövt hända.”
  Vit svalde hårt, trots att munnen blivit snustorr.
  “Vad menar du? Du skrämmer mig.”
  “Jag kom till dig för att det var vad jag valde. Jag har skyddat dig. Sett efter dig, följt dig, älskat dig. Men det har gått för lång tid. Det är dags.”
  Vit svarade inte. Pulsen hade skenat iväg, och magen vred sig i kramp. Vad menade hon?
  “Vad menar du?”
  “Jag måste gå.”
  Vit skakade på huvudet.
  “Gå? Du kan inte gå, du är ju-”
  “Jag måste vidare. Det är min plikt.”
  “Jag förstår inte.”
  Ängeln sade inget, medan Vit stirrade ut i tomma luften. Hon skakade sedan åter på huvudet, ville inte förstå.
  “Nej. Nej, du kan inte gå. Du är i mitt huvud. Du kan inte-”
  “Jag måste lämna. Det är så det måste vara. Jag skulle förberett dig mer. Förlåt mig.”
  “Nej. Nej, du kan inte. Jag kan inte- Du ska inte-”
  “Jag vet att du kan, Vit. Jag har sett vad du kan göra.”
  Vit andades ytligt, snabbt. Pulsen bultade i öronen.
  “Nej. NEJ. Vi ska ju alltid vara tillsammans!”
  “Jag vet att du kan.”
  “Mariotte-”
  “Jag kan aldrig glömma en skyddling, Vit. Jag kommer alltid finnas hos dig.”
  En ilsken tår rann nerför kinden. Nej, hon ljög. Hon kunde inte gå någonstans. Mariotte hade alltid funnits hos henne, hon kunde inte minnas en tid när hon varit ensam. Det var inte möjligt.  
  “Nej. Du kan inte gå. Jag älskar dig. Du kan inte, du-”
  “Farväl, Vit. Minns allt jag lärt dig.”
  Hennes röst, mer frånvarande än någonsin. Ett utdöende eko. Vit drog hastigt efter andan, kastade sig framåt i panik. Hon rev i luften, i jorden, allt för att försöka få grepp om närvaron hon aldrig kunnat förklara. Den gled ur hennes grepp, och det fanns inget hon kunde göra. Tårarna rann, droppade ner marken inunder.
  “Nejnejnej- Mariotte-”
  “Farväl.”
  "NEJ!"
  Det blev tyst, som om någon stängt av ljudet av syrsor i natten. Vit stelnade till, och slutade abrupt att riva omgivningen. Hon stirrade oseende framför sig. Tårarna brände i ögonen. Varje andetag var som ett rivjärn i strupen.  
  Det dröjde länge innan hon slutligen kröp ihop mot marken, kurade ihop sig i den upprivna jorden. Hon vältrade sig i kylan Mariotte lämnat efter sig. Undrade vad hon skulle ta sig till. Saknade sina syskon, och frågade sig själv hur hon någonsin skulle kunna våga lämna platsen ensam.
  Slutligen föll hon in i en orolig sömn. Det var inte förrän nästa morgon hon reste sig upp, skakade dammet ur pälsen, och rörde sig framåt med trevande steg.
  Mariotte hade sagt att hon kunde. Hon hade aldrig förr haft fel.
  Kanske änglar kunde ha fel, ändå.
  Mariotte.