Pågående Event
Senaste ämnen
» [VE20]Skulpterande snö[P]
En vänskap utan slut [Endast Vit] EmptyIgår på 15:36 av Poppel

» [Avslutat] Till dödslistan
En vänskap utan slut [Endast Vit] Emptytor 21 jan 2021, 10:55 av Yargol

» [Avslutat] Titeländringar
En vänskap utan slut [Endast Vit] Emptytor 21 jan 2021, 10:51 av Yargol

» [Avslutat] Titlar
En vänskap utan slut [Endast Vit] Emptytor 21 jan 2021, 10:51 av Yargol

» Äntligen hemma [P]
En vänskap utan slut [Endast Vit] Emptytor 21 jan 2021, 00:33 av Flippa

» Utan mitt liv [Flippa]
En vänskap utan slut [Endast Vit] Emptytor 21 jan 2021, 00:13 av Flippa

» Skapandet av en Yeti [Lune]
En vänskap utan slut [Endast Vit] Emptytis 19 jan 2021, 12:01 av Trian

» Ett nervöst bakhåll [P]
En vänskap utan slut [Endast Vit] Emptytis 19 jan 2021, 10:17 av Trian

» Its on [P]
En vänskap utan slut [Endast Vit] Emptytis 19 jan 2021, 00:19 av Matvei

Vem är online
Totalt 4 användare online :: 0 registrerade, 0 dolda och 4 gäster.

Inga

Flest användare online samtidigt: 152, den mån 04 nov 2019, 23:54
Chatt
Heads up! Uppdatering av karaktärslistor och titlar
En vänskap utan slut [Endast Vit] Emptytor 10 dec 2020, 15:57 av Yargol

Hej allesammans!

Nu när Numoori äntligen tycks vakna upp lite igen efter årets långa dvala så passar vi i Crew på att se över medlemslistan och alla karaktärer och konton vi har på sidan. Vi har med detta upptäckt att där är väldigt många karaktärer och konton som i dagsläget saknar rätt titel eller någon form av notis om vad som hänt dem, och det gör därför just nu att det ser ut som att flera spelare …


[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 1
Vinterevent 2020
En vänskap utan slut [Endast Vit] Emptytis 01 dec 2020, 00:29 av Admin

.•¨*•.¸.•¨*•.¸.•¨*•.

Mörker och stjärnklar natt bryts snart av ljus
Och plötsligt nu som förr
Med färger från en dröm
Så ser vi himlen åter dansa


.•¨*•.¸.•¨*•.¸.•¨*•.






Välkommen till vårt officiella vinterevent 2020 som är en direkt callback till norrskenseventet 2014.

Det vi fick bevittna då …


[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 0
Affiliates




 

 En vänskap utan slut [Endast Vit]

Gå ner 
FörfattareMeddelande
Vit

Vit

Spelas av : Julia

En vänskap utan slut [Endast Vit] Empty
InläggRubrik: En vänskap utan slut [Endast Vit]   En vänskap utan slut [Endast Vit] Emptyfre 25 jan 2019, 21:48

  “Stanna, Vit.”
  Albinon stannade tvärt, och drog efter andan i lycklig överraskning.  
  “Mariotte!”, pep Vit, och svepte med svansen där hon stod. Tiken snurrade runt på stället, som att hon förväntade sig se den älskade vännen stå där, även fast hon visste mycket väl att Mariotte inte skulle synas. Det hade hon aldrig gjort. Vit hade ibland undrat varför, men hon hade aldrig fått ett svar. Hon hade lärt sig att respektera Mariottes vilja. Hon visste bättre än så, numera. Hon hade inte heller ifrågasatt de stunder, eller dagar, eller numera veckor, när Mariotte nästan verkade försvinna. Vit ville inte pocka på hennes uppmärksamhet mer än nödvändigt, i rädsla att göra henne besviken. Inte för att ängeln någonsin utstrålad sådana energier, men för att hon återigen litade på Mariotte att alltid göra det som var bäst. Hon var trots alltid där någonstans, och den mentala länken, värmen, närheten, hade aldrig någonsin brutits. Den senaste tiden hade varit... märklig. Hon hade sen gammalt erfarenhet av vännens avstånd, trots att hon alltid var nära. Att det ibland kunde känna som att hon befann sig precis bredvid henne, kristallklar som genom det renaste vatten, med en närvaro som nästan gick att ta på, och ibland var hon bara i närheten, väntade. Ibland kunde hon vara som på andra sidan av en mindre äng, men ända sedan striden mot de odöda.. Hade Mariotte betett sig annorlunda. Som om hon var någon annanstans, långt bort. Inte oåtkomligt, men som att hon satt på en stjärna långt uppe i skyn och vakade över henne. De talade inte ofta, längre. Det hade gått ett tag sedan hon senast hört vännens vackra, varma röst. Vit hade inte varit orolig, för hon visste att Mariotte var nyckfull, men att hon alltid kom närmre igen.
  Men den här gången skulle vara annorlunda.
  Vit hade stannat längre runt Eriinaris trakter. Vandrat fram och tillbaka, åt norr och söder, i ett lönlöst sökande efter sina syskon. Hon hade jagat ensam, sovit ensam, och vandrat ensam. Det var nästan en vana vid det här laget, trots att saknaden efter sin älskade familj gnagde i henne och lämnade henne sömnlös vissa nätter när Mariotte kändes som allra mest frånvarande. Tystnaden gjorde henne ledsen, nedstämd, men ännu hade hon inte vågat förlora hoppet. Syskonen fanns där ute, någonstans. Hon var säker på det.  
  “Vit”, svarade Mariotte. Ängeln hälsade henne med värme, med en mental omfamning som hon saknat mer än något den senaste tiden.  
  “Du har varit- Du- Vart var-”, hon skrattade. Hade Mariotte stått framför henne hade Vit kastat sig över henne och kärleksfullt dragit vännen i örat. “Du var så långt bort! Jag trodde nästan du glömt bort mig.”  
 “Jag skulle aldrig glömma dig, Vit.”
 “Jag vet.” Hon bet sig i tungspetsen för att inte le så brett att det gjorde ont. Svansen viftade än vildare. Plötsligt tog hon ett stort skutt framåt, och satte benen i rörelse. “Det trodde jag inte heller, inte på riktigt, men nu-”
 “Stanna, Vit.”
 Vit stannade lydigt men abrupt, och det var inte förrän då hon kände auran av allvar som ängeln utstrålade.  
Hon blev plötsligt kall inombords.
  “Mariotte?” Rösten var fylld av undran. “Vad är det?”
  Ängeln svarade inte först.
  “Det är dags, Vit.”
  Vit blinkade oförstående.
  “Dags för vad?”
  Sekunderna tickade långsamt förbi.  
  “Det är någonting jag inte berättat för dig. Någonting som alltid varit behövt hända.”
  Vit svalde hårt, trots att munnen blivit snustorr.
  “Vad menar du? Du skrämmer mig.”
  “Jag kom till dig för att det var vad jag valde. Jag har skyddat dig. Sett efter dig, följt dig, älskat dig. Men det har gått för lång tid. Det är dags.”
  Vit svarade inte. Pulsen hade skenat iväg, och magen vred sig i kramp. Vad menade hon?
  “Vad menar du?”
  “Jag måste gå.”
  Vit skakade på huvudet.
  “Gå? Du kan inte gå, du är ju-”
  “Jag måste vidare. Det är min plikt.”
  “Jag förstår inte.”
  Ängeln sade inget, medan Vit stirrade ut i tomma luften. Hon skakade sedan åter på huvudet, ville inte förstå.
  “Nej. Nej, du kan inte gå. Du är i mitt huvud. Du kan inte-”
  “Jag måste lämna. Det är så det måste vara. Jag skulle förberett dig mer. Förlåt mig.”
  “Nej. Nej, du kan inte. Jag kan inte- Du ska inte-”
  “Jag vet att du kan, Vit. Jag har sett vad du kan göra.”
  Vit andades ytligt, snabbt. Pulsen bultade i öronen.
  “Nej. NEJ. Vi ska ju alltid vara tillsammans!”
  “Jag vet att du kan.”
  “Mariotte-”
  “Jag kan aldrig glömma en skyddling, Vit. Jag kommer alltid finnas hos dig.”
  En ilsken tår rann nerför kinden. Nej, hon ljög. Hon kunde inte gå någonstans. Mariotte hade alltid funnits hos henne, hon kunde inte minnas en tid när hon varit ensam. Det var inte möjligt.  
  “Nej. Du kan inte gå. Jag älskar dig. Du kan inte, du-”
  “Farväl, Vit. Minns allt jag lärt dig.”
  Hennes röst, mer frånvarande än någonsin. Ett utdöende eko. Vit drog hastigt efter andan, kastade sig framåt i panik. Hon rev i luften, i jorden, allt för att försöka få grepp om närvaron hon aldrig kunnat förklara. Den gled ur hennes grepp, och det fanns inget hon kunde göra. Tårarna rann, droppade ner marken inunder.
  “Nejnejnej- Mariotte-”
  “Farväl.”
  "NEJ!"
  Det blev tyst, som om någon stängt av ljudet av syrsor i natten. Vit stelnade till, och slutade abrupt att riva omgivningen. Hon stirrade oseende framför sig. Tårarna brände i ögonen. Varje andetag var som ett rivjärn i strupen.  
  Det dröjde länge innan hon slutligen kröp ihop mot marken, kurade ihop sig i den upprivna jorden. Hon vältrade sig i kylan Mariotte lämnat efter sig. Undrade vad hon skulle ta sig till. Saknade sina syskon, och frågade sig själv hur hon någonsin skulle kunna våga lämna platsen ensam.
  Slutligen föll hon in i en orolig sömn. Det var inte förrän nästa morgon hon reste sig upp, skakade dammet ur pälsen, och rörde sig framåt med trevande steg.
  Mariotte hade sagt att hon kunde. Hon hade aldrig förr haft fel.
  Kanske änglar kunde ha fel, ändå.
  Mariotte.

-----

Vit tog mod till sig, och frågade blygt.
  “Tror du på änglar?”
  “Änglar? Haha, nej, du.”
  “Åh.”
  Den främmande honan var tyst för några ögonblick.
  “Fast mor min brukade berätta vackra historier.”
  “Historier?”
  “Ja. Hon berättade att det finns fler än gudar som skyddar oss.”
  Vit svarade inte. Främlingen skrattade mjukt, och drog en nostalgisk suck.
  “Det var förstås länge sedan. Min gamla mor hittade på så många sagor. Min favorit var nog den om kristallskogen - änglarnas boning.”
  Vit höjde plötsligt blicken, och tittade upp i den åldrade honans anlete medan hon talade.  
  “Vill hon höra?”
  Vit nickade febrilt.
  “Jag kan inte minnas hur hon berättade den, bara att det ska finnas en vacker plats bortom en plats så långt nordväst man bara kan vandra inom Numooris gränser, förbi ett område många kallar för Wintera. Jag har aldrig varit där själv, men mor svor på att den finns.”
  “Wintera.”
  “Precis. Och bortom Wintera ligger änglarnas hem.”
  Den främmande honan såg på albinons allvarliga min, och skrockade sedan vänligt.
  “Ta mig inte på orden, vännen. Det är bara en saga. Men visst vore det fint om änglar fanns på riktigt?”
Vit nickade frånvarande.
  “Ja. Fint.”
  Hon såg upp mot den äldre honan.
  “Tror du verkligen att en sådan plats existerar?”
  “Hm... Svårt att svara på. Men det finns en ö utanför Winteras kust, flera mil från land. Kanske är det därifrån någon fick sagan.”
  Vit nickade igen.  
  Änglarnas boning.
  Wintera.
  Kristallön.
  Kanske... Kanske.
  Ja. Kanske.
Till överst på sidan Gå ner
 
En vänskap utan slut [Endast Vit]
Till överst på sidan 
Sida 1 av 1

Behörigheter i detta forum:Du kan inte svara på inlägg i det här forumet
numoori :: ::: IC: N U M O O R I ::: :: Eriinari :: Eriinari-
Hoppa till: