Benen vek sig inunder honom återigen. Vad skulle han ta sig till? Utan Phol var han ingenting. Ingenting! Tårarna hade tagit slut för länge sedan. Även om han ville gråta kunde han inte. Lainadan kved och gömde nosen med framtassarna. Snön kylde honom underifrån och hans förnuft sade honom att han inte kunde ligga där för länge. Men han brydde sig inte. Han ville vara med Phol. Med levande, underbara Phol.
"Du kan inte ligga här hela dagen. Då fryser vi ihjäl."
"Jag bryr mig inte." mumlade han tyst.
För honom kvittade det om han var levande eller död. Hans skäl att leva var över.
"Men jag gör. Jag vill inte dö." förkunnade Firdrach överlägset.
Orden fick honom att se rött. Det var hans, Firdrachs, fel att hans husbonde inte längre var i livet. Hans fel att han inte kunde hitta ut ur skogen. Han hade inte någon talan längre. Vad han än hade att säga var som sand för vinden. Han brydde sig inte om hans ord.

Med ett ryck ställde Lainadan sig upp, reste ragg och blottade tänder.
"Du har inte längre någon talan! Din rätt att säga något, att så mycket som andas ett ord, har försvunnit! Jag hatar dig."
Han talade hetsigt i början med lugnade ner sig allt eftersom. Hans sista ord sades i en obehagligt lugn ton. Men det var sant. Han hatade Firdrach. För allting han hade gjort. Den andre gjorde ett försök i att protestera.
"Försvinn!" skrek han gällt åt honom.
Han ville inte tala med honom. Inte ens veta av hans närvaro. Han hatade honom. Det var hans fel att Phol var död. Han skulle aldrig förlåta honom för det. Firdrach tystnade och drog sig tillbaka.

Aldrig hade han trott att det skulle kännas så bra att få kontrollen över honom. Han hade inte hört från honom på över en vecka nu. Men han hade fortfarande inte hittat ut ur skogen. Fast besluten om att hitta ut lät han tassarna pulsa genom snön. Ibland blev det mer snö, ibland mindre. Vid ett tillfälle insåg han att han gått i en stor cirkel. Utmattad och besviken lade han sig ner för att fundera. Han ville ta sig ut ur skogen, så mycket visste han. Vad skulle han göra sen? Det var en fråga han ännu inte lyckats ge svar på. Långsamt började tankarna röra sig mot Gudarna. Han mindes vad Angelus sagt om dem; att de var värda respekt och om man visade sin tilltro på dem kunde de belöna en. Och han hade bett. Bett för att Phol skulle bli stolt över honom. Det hade inte gått som han planerat... Likt en blixt fick Lainadan en idé. Om han kunde hylla gudarna ytterligare, kanske kunde han be Chaibos om att få tillbaka Phol i livet? Kanske. Det var värt ett försök! Hastigt reste han sig upp för att genast söka sig till... Han stannade. Vart var det egentligen han hade träffat Angelus? Phol berättade inte alltid var de var någonstans. Det här hade varit ett av dem tillfällena. Besvärat satte han sig ner. Hur skulle han minnas var det hade varit? Han kunde inte följa sitt doftspår, för de hade försvunnit för läge sedan. Men han mindes namnet på flocken; Treontha. Kanske kunde han fråga någon om vägen? Deras revir kunde inte ligga långt ifrån den plats där de möttes! Med nytt hopp reste han sig och började trava för att finna sig väg ut ur skogen.

Vad han inte visste var att det skulle ta honom över ett halvår att faktiskt hitta ut ur lövskogen.

[Snälla, svara inte här <3]