Platsen stank av träskets unkna dofter. Stillastående vatten som samlade bakterier och diverse förmultnande plantor. Trädens rötter grävde djupt ner genom den förrädiska marken för att inte falla omkull. Flugornas melodiska surrande var det mest påtagliga ljudet, sånär som på en ensam fågel som sjöng. Solen gömde sig bakom ett dis av moln och kastade ett blekt ljus över det frostiga landskapet. Den förvånansvärt stilla luften fick platsens odörer att tungt fylla lungorna på de som vandrade därigenom. För vart steg han tog sjönk tassarna en bit i mossan. Vart han var på väg brydde han sig föga om. Det var oviktigt. Med lövskogen bakom sig vandrade han långsamt framåt. Den högresta manen gungade lätt för vart steg och öronen klippte när myggorna envist försökte landa. Flugorna hastade över hans nos. Den här platsen var äcklig. Inte för doften, och inte för den fuktiga marken, utan för flugorna som försökte dricka ur hans ögonvrår.

De hade vandrat ett tag, de två. Tillsammans så länge att det kändes som om de aldrig varit utan varandra. Från ena änden av Numoori och tillbaka. Snöklädda vidder som soliga slätter hade passerat under deras tassar. Det hade gått många år. Det ryckte lätt i hanens nos när en fluga landade där. Huvudet ruskades kraftigt och insekterna flydde för en kort sekund. Frosten frasade lätt under hans tassar. Det tunna lagret med is som klädde vattenytorna bröts vid den lättaste beröring. Det var inte kallt. Kyligt snarare. En stilla kyla fylld av träskstanken. Ett öra vinklades bakåt när hanen insåg att den andra hade stannat.

En suck lämnade hans nos och blicken vändes åt hans följeslagare. Den dumma vrenen hade stannat och stod och betraktade något en liten bit bort. Vad hade han nu hittat? Phol himlade kort med ögonen innan han vände sig om. "Vad har du där då?" Rösten var monoton och utan känslor. Den korta svansen ryckte lätt bakom kroppen när han tog på sig ett, vid första anblicken någorlunda vänligt, leende. Han var inte det minsta intresserad. Inte egentligen. Men om Lainadan hade hittat något så behövde han veta vad det var. Stegen bar av mot vrenen. Med högburet huvud och ett leende som inte nådde ögonen stannade han upp vid den korkade individens sida.

"Vad har du hittat?"

Den lätt snöbeklädda lövskogen hade för en tid sedan lämnats bakom och de hade anlänt till träsket. Denna förrädiska plats som kunde förkorta ens liv något avsevärt. Den tunga doften utav förmultnande växtlighet och smutsigt vatten drogs gång på gång ner i vrenens lungor. Men det störde honom inte. Inte ens flugornas eller myggornas envetna sånger och bitande störde honom speciellt mycket. Faktum var att han knapp lade märke till det. Lainadan såg efter lawarvargen. Phol hade gått i förväg och var en bra bit framför honom nu.
"Nu har du din chans."
Rösten som lämnade honom var väsande. Orden hade lämnat honom i en knappt hörbar viskning.
"Nej, jag tänker inte lämna honom. Han behöver mig. Min herre behöver mig."
Lainadan svarade tyst på de väsande orden och skakade vilt på huvudet åt dem. Han stannade upp och såg ner i den grumliga vattnet. Ett par illvilliga ögon glimmade mot honom.
"En herre som slår dig och torterar dig? Torterar oss?!"
Orden var inte längre i en normal samtalston utan mer hetsig på slutet. Lainadan var kvick med att försöka tysta rösten.
"Han får inte höra dig!"
Vrenen kastade en nervös blick mot Pohl håll och såg till sin förskräckelse att han kom närmare. Ett leende fanns på lawarvargens läppar, men han kunde ännu inte avgöra om det var någonting bra eller dåligt. Då han ställde en fråga dök ett lätt ursäktande leende upp.
"Ingenting, herre." svarade han och hukade sig.
Även om Lainadan var större till storleken var det ingenting som märktes av speciellt väl.

Ingenting. Lawaren suckade och skakade på huvudet innan de gröna ögonen sökte sig till vrenens blåare. Ett ögonbryn höjdes. "Varför står du stilla då? Vill du gå någonstans så vet du att du ska be mig först. På så vis vet jag var du är. Vi vill ju inte att du ska komma bort, eller hur?" Leendet försvann och ersattes av en mer allvarlig min.

Utan att säga mer vända han om. Phol förväntade sig att Lainadan skulle följa efter, så som alltid. Det bara var så, och så skulle det förbli. Han behövde ha koll på idioten så att han inte fastnade i sina egna tassar. Han skakade långsamt på huvudet medan han ökade takten aningen. Flugorna hade återvänt, envisare än någonsin.

[Kort som satan, men han kan ju inte göra mycket mer förrän Lai beslutat att följa efter eller stanna eller så C; ]

Lainadan hade stått redo för ett sorts straff, men det kom aldrig. Det verkade som om Phol var på någorlunda gott humör idag. Han kom undan med endast en suck och frågor.
"Jag vet inte..." vrenen sänkte huvudet och såg ner i marken.
Svaret på fråga nummer ett. Då lawaren fortsatte att tala såg Lainadan, något motvilligt, upp på honom. Leendet hade försvunnit och blivit ersatt med en mer allvarlig min. Vrenen skakade på huvudet åt det hans herre hade att säga.
"Nej."
Nej, att villa bort sig i träsket ville han verkligen inte. Han såg på Phol då denne började gå. Han var noga med att inte gå för nära: han ville ju inte verka klängig.

Lainadan kunde se att lawaren skakade på huvudet. Hans öronen vred sig något moloket bakåt.
"Du skulle ha smitit när du fick chansen." väste den andra personligheten, Firdrach, tyst.
Vrenen fick ett skrämt uttryck i ansiktet. Nervöst såg han mot sin herre.
"Snälla, tyst." bad han tyst.
Han ville verkligen inte hamna i mer trubbel an vad han gjort tidigare bara för att Firdrach inte kunde hålla munnen stängd.

[Han följer efter som en envis liten fluugaaaaa~ ;D XD]

Ett öra vinklades lätt bakåt när han tyckte sig höra vrenen säga något. Han lät det dock passera som något oviktigt. Hade det varit av vikt hade Lainadan fått upprepa sig. Och tala högre. Hade han inte lärt sig det än? En fnysning lämnade Phols nos. Dumma, dumma vren.

Tassarna sjönk lätt i den fuktiga marken, och lawarvargen fick sakta ned hastigheten något för att hinna se sig för innan han satte tassarna i någon vattenpöl. Han skulle vara så glad när de kom igenom detta område. Han skulle vara glad att slippa flugorna. Det frasade lätt under hans tassar när de frostiga grässtråna bröts under deras tyngd. Klorna lämnade små märken efter sig i mossan. Ett lätt dis av dimma hade börjat bildas över träskens marken. Härligt, då skulle det bli ännu svårare att röra sig utan att sjunka ner i ett dyhål...

Just som tanken passerade tycktes marken under Phols framtassar försvinna helt. Hela bringan sjönk ner i det förfärligt stinkande vattnet och ansiktet försvann tillfälligt under ytan. Den korta svansen ryckte förargat när han plaskande försökte få grepp med framtassarna för att kunna backa upp ur det så gott som osynliga hålet. Mossa flöt på vattnets yta och fick den förrädiskt djupa pölen att likna marken runtom. Phol krökte nacken bakåt, huvudet så högt upp han kunde och morrade ilsket. Han väste en hel ramsa med svordomar innan bakkroppen lade sig ner för att backa utan frambenens hjälp. Med sin kraft slet han tag i närmsta jordbit och ryckte loss den från sin plats. Placerade den under sina framtassar för stöd.

Frustande, förbannat, formligen kastade han sig upp på fötter. Med ett ordlöst vrål lät han pölen stänka upp ut sitt gömsle innan telekinesin släppte och han stelt ruskade av sig det smutsiga, stinkande vattnet.

[Tänk Bear Grylls när han vandrade ner i ett osynligt hål XD]

Ett dåligt kvävt skratt lämnade den bruna vrenen då Phol föll i vattnet. Firdrach tyckte att det det hela var oerhört roande medan Lainadan snarare tyckte det hela var aningen otäckt. Med tveksamma steg gick han något närmare. Dock stod han fortfarande på behörigt avstånd. Han ville inte gå för nära och riskera att antingen knuffa i honom eller att bli nerdragen. Vrenen såg på medan hans herre tog sig upp ur hålet. En hel flodvåg med svordomar han hört flera gånger tidigare men aldrig förstått lämnade lawarens mun. Då Lainadan kunde se att Phol var på säker mark igen började han sakta röra sig mot honom. Då hålet exploderade och vatten flög åt alla tänkbara riktningar stannade han hastigt upp. Med ett bestämt tyst läte gick han närmare igen. Dock stannade han upp så att han stod mellan 1 och 2 meter ifrån honom.
"Herre, hur gick det med er?" frågade han med orolig ton i rösten.
I bakhuvudet kunde han höra hur Firdrach nöjt skrattade åt det som nyss skett.

[Alltså... jag har kommit fram till att telekinesi är en sjukt PPande kraft. Han gör inte så mycket än, så förhoppningsvis är det okej, annars ändrar jag C; ]

Han lät kraften flöda genom sin kropp. Sände den mot Lainadan för att slita tag i dennes haka och hålla den fast. Han vände sig hastigt mot vrenen och hade snabbt tagit de steg som skiljde dem åt. Med vrenens blick i samma höjd som sin egen spände han de klargröna ögonen i Lainadans blåare blick. Hans skägg och pälsen om kinder, nacke och hals hängde i fuktiga, mörka stripor och det stinkande vattnet droppade lugnt från den allt annat än lugna vargen. Med framtänderna blottade väste han ett svar:

"Vad ser det ut som? Trodde du att jag inte skulle höra? Va? VAH?! Trodde du att jag inte skulle höra dig?!" Väsningen höjdes i ett vrål och han lät kraften slita Lainadans haka mot marken för att dra idioten med sig. Med den korta svansen höjd och all ragg över hela kroppen rest ställde sig Phol bredbent över vrenen - framtassarna brett isär och på var sidan om Lainadans huvud. Tänderna blottade och öronen aggressivt vinklade framåt. Nosen rynkad i en gurglande morrning. Redo att agera. "Skratta igen Lainadan." Rösten hade blivit oroväckande lugn för situationen. Tungan stacks ut mellan framtänderna för att försvinna lika hastigt igen. Vattendropparna föll från hans haka när han klapprade med käkarna. "Skratta åt mig en. gång. till."

[Det är lugnt, bara kör på c:]

Lainadan kände den bekanta känslan utav Phols teleknesi ta tag i honom. Det äldre vargen höll hans haka i ett järngrepp. Med hotfulla steg kom han närmare. Vrenen kände hur han blev mer och mer nervös.
"Vad ser det ut som? Trodde du att jag inte skulle höra? Va? VAH?! Trodde du att jag inte skulle höra dig?!"
Lainadan pep till då Phol började skrika på honom. Hans ögon vidgades aningen och snart slog hans haka i marken. Tänderna slog ihop med en smäll och det var ett under att han inte bitit sig själv i tungan. Bara en kort stund efter att han slagit i marken stod lawaren bredbent över hans huvud med rest ragg, blottade tänder och en hotfull ställning. Lainadan gjorde sitt bästa för att verka vara så liten som möjligt där han låg, oförmögen att röra sig. Phol talade igen, denna gången med en farligt lugn röst. Vrenen blev om möjligt ännu mer nervös än tidigare. Han visste att han borde välja sina ord rätt annars fanns det en chans att hans liv skulle ta slut. Dock visste han även att vilka ord han än valde skulle det sluta med att han fick stryk.
"Förlåt mig herre! Det var inte min mening!" sade han med svag pipig röst.
Firdrach hade en viss talang för att alltid få honom i trubbel.
"Men du såg helt idiotisk ut." väste den andre personligheten mellan tänderna.
Lainadan fick ett skrämt ansiktsuttryck och paniken steg inom honom.
"Nej! NEJ! Förlåt!! Snälla, förlåt mig!!"
Han lät nu desperat och hade uppnått ett gällt röstläge. Dock hade Firdrach sagt sitt och nu skulle han själv få betala. Det var inte rättvist.

När Lainadan började tala var Phol nästan redo att låta vrenen komma undan med en utskällning. Sedan förvärrade idioten det hela för sig själv. Att han aldrig skulle lära sig. Ilskan bubblade över inom Phol, likt vatten som kokar över kärlet. Ögonen vidgades med krympt pupill och morrningen steg i en hes inandning. Den undergivne hanens panikslagna ursäkter hejdade inte Phol från att hugga mot hans kind. Inte för att mer än åsamka lätt smärta. Ge ett litet svidande sår för att påminna vrenen om hur man uppförde sig.

Ovanligt snabbt valde Phol att avsluta sin uppläxning. Ett par hugg mot kinden och nacken fick duga. Telekinesin höll vrenens haka mot marken när lawaren utan ett ord satte sig ned och lyssnade till den andres klagande. Det var synd om stackaren. Att han inte förstod bättre. Telekinesin släppte. Med dämpad ton sänkte Phol sitt ansikte till Lainadan för att mjukt lägga sin nos mor den andres panna och humma en tyst melodi.

[Jag kom inte på något vettigt.. Phol är... Phol. Hur många hugg och hurdana skador han givit Lai får du välja, då det känns skumt att bestämma att Phol bet honom ^^; ]

Lainadan såg med skräckfyllde ögon på Phol. Firdrachs kommentar hade inte gjort hans herre gladare. Helt förståeligt dock. Vrenen gnydde högt till då den äldre högg honom i ansiktet. Till sin stora lycka var det inte speciellt hårt, men det gjorde ont och skulle lämna märken. Flera gånger fick han prygel. Lainadan stängde hårt sina ögon. Han ville inte se. Kanske hoppades han att Phol på något magiskt vis skulle försvinna eller upphöra om han blundade tillräckligt hårt. Han visste inte ens säkert själv.

Efter ett flerotaliga tjuvnyp upphörde lawaren plötsligt. Lainadan låg och darrade märkbart och små lätta gnyende läten lämnade honom. Han kunde känna hur den kraft som tvingade honom ner mot marken släppte. Men han vågade inte resa sig. Han vågade inte ens öppna sina ögon för att se på sin herre. Då han kände Phol varsamt lägga sin nos mot hans panna ryckte han våldsamt till. Instinktivt väntade han sig mer prygel. Men det kom aldrig. Istället började lawaren mjukt att nynna på en utav de sånger han fick höra ibland. Lainadan slappnade nästintill omedelbart av. Försiktigt öppnade han sina ögon. Han blinkade snabbt till ett par gånger innan han på nyss slöt sina ögon. Han njöt utav melodin som hans herre hummade för honom. Efter en kort stund öppnade han ögonen på nytt.
"Förlåt mig..." sade han med tjock röst.
De blågröna ögonen såg uppriktigt ledsna ut.

Han satt en stund och nynnade på den mjuka melodin. En visa hans mor lärt honom, och en av de få han tagit till sig. När Lainadan öppnade munnen för att, med en röst full av gråt, ursäkta sig fortsatte Phol en stund som om ingenting sagts. När melodin avslutats höll han kvar nosen medan han talade.

"Jag förlåter dig." Än en gång. Stackaren, när skulle han lära sig att inte leka med elden? Hur skulle Phol någonsin kunna lämna Lainadan och veta att vrenen skulle klara sig själv? Med en suck, inte olik den en orolig förälder gjorde, lämnade Phols strupe när han lyfte huvudet för att blicka in i de tårfyllda ögonen. Hans eget ansikte var blankt som orörd snö - känslolöst för yttervärlden. Tankarna virvlade i hans huvud, skymtade i de gröna när han långsamt reste sig upp. Han var lugn igen. För stunden.

En dag skulle väl den stackars idioten lära sig.

Den lugna melodin fortsatte en stund efter att Lainadan talat. Då den slutade hörde vrenen Phols stämma. Han var förlåten. Ett lättat läte lämnade honom och han blickade in i sin herres kalla ögon. Någon dag skulle han klara av att göra som Phol. Han skulle klara av att stänga av sina känslor för världen. Någon dag. En orolig suck lämnade lawaren och fick Lainadan att lätt vrida på öronen i skam. Han såg på då hans herre ställde sig upp och då han kände att tillfället passade gjorde han detsamma. Med lätt darrande ben tog han sig upp i stående ställning. Han höll svansen lågt och stod lätt hopkrupen. Hela hans hållning vittnade om underlägsenhet.
"Herre. Om du inte misstycker att jag frågar... Var är vi på väg?" frågade Lainadan med tyst röst.
Han visste inte om det ännu var för tidigt att tala eller ställa frågor men just den frågan hade varit i hans sinne under en längre tid nu. Egentligen spelade det inte någon roll om Phol tog honom till världens ände: han skulle följa honom likt förbannat. Dock var det alltid något lugnande i att han visste vart de skulle.

Ett förvånansvärt tankfullt läte lämnade det känslolösa ansiktet när den undergivne vrenen talade. För en stund stod allt stilla. Dimman låg stilla. Phol rörde inte en muskel. Sedan letade sig en liten rynka in i lawarens panna, för att sprida sig i en fundersam min. Den tidigare ilskan låg visserligen ännu och bubblade under ytan, men idioten hade lärt sig sin läxa för denna gång. Det skulle inte hjälpa att brusa upp för denna enkla fråga.

"Stranden" löd svaret när Phol efter en längre tankepaus yttrade sig. En lätt road ton, knappt hörbar om man inte visste vad man sökte, lekte under röstens i övrigt monotona tonfall. "Jag har länge velat återse havet" nickade han kort, som till sig själv. Ett ögonbryn höjdes lätt och den gröna blicken återvände till Lainadan efter att ha vandrat iväg. Så stod han åter stilla, väntade för att se vrenens reaktion. Ilskan var borta, för nu. Åh, så gärna han ville känna havsdoften och jaga fiskmåsar!

Allting runtom dem stod stilla. Lainadan fann känslan obehaglig och tyckte att det snart borde hända någonting. Han hade aldrig varit speciellt förtjust i att det var allt för lugnt. Det var någonting hotfull med det hela. Tystnaden och den obehaglig stämningen varade en längre tid då Phol tänkte.
"Stranden."
Äntligen kom svaret. Lainadan kom på sig själv med att nästan ha hållit andan för att inte störa omgivningens stilla atmosfär. Då Phol talade tog han chansen att dra in luft i lungorna och började andas normalt igen. Det han sa var knappast riktat mot Lainadan. Vrenen funderade för sig själv. Hur länge sedan hade det varit sen han själv hade sett havet? Otaliga år sedan om han inte minns helt fel. Det skulle vara skönt att få komma tillbaka och leka lite i vågorna. Minnet fick det att dra lite i hans mungipor. Då han märkte att hans herre stod och såg efter honom log han lite ursäktande och skyndade upp till honom. Hans hållning var fortfarande märkbart underlägsen.
"Förlåt."
Vad det var han bad om ursäkt om visste han inte men det var lika bra att göra det utifall att Phol kunde finna en anledning.

När Lainadan kom upp till honom visade inte Phol någon direkt reaktion. Hans tankar låg hos havet. Och fiskmåsarna. Så gärna han ville jaga de skrikande flygfäna. Se den flaxa med vingarna så att fjädrarna yrde. Se dem försöka andas, när han dränkte dem. Det var ett skådespel, och Phol tyckte om skådespel. Fåglar fanns det många av. Om en dog var det ingen tragedi... Inte om resten dog heller för den delen. Om Phol ville döda alla fiskmåsarna så skulle han göra det. Men det vore ju synd om alla dog. Då kanske där inte skulle finnas några nästa gång de återvände till stranden för att leka.

Han tog ingen notis om vrenens ursäkt, utan vände i godan ro nosen österut - mot havet.

[Funderar på om vi borde avsluta. Så får de rolla vidare på stranden senare C; Vi har ju ett par roll de cpar runt i C;]

Lainadan fick inte något svar ifrån sin mästare. Ibland var det bättre med varken en blick eller ett svar då det ofta innebar att han skulle klara sig undan utan någon sorts bestraffning. Med svansen lågt hållen följde han efter Phol då denne började röra sig bort mot stranden. Det skulle vara roligt att åter igen få leka bland vågorna och kanske till och med jaga de fiskmåsar som lawaren valde bort. Ett lätt leende lekte på hans läppar.

[Det kan vi göra c: Vill du skriva ett till så gör det, annars tycker jag vi avslutar här c:]

Off: Jag tycker också det kan vara avslutat här C;

Avslutat