Hon närmade sig sjö med trötta steg. Hon kände hur det brände i halsen av törst. Hon skulle bara dricka lite innan hon skulle fortsätt med sin meningslösa försök att springa från minnena. Hon sänkt huvudet och börja dricka det svalkande vattnet.
   Hon höjd huvudet och sniffade i luften. Hon kände lukten av en främling. Hon stelnade några sekunder innan hon börja leta med blicken efter främlingen.

(Bliv lite kort... men hoppas att det duger ändå :) .)

Solen tog sin vanliga bana på himmelen. Årstider förändrades, och hösten närmade sig med stormsteg. Fåglar och bytesdjur började göra sig redo för höst och vinter. Allting rullade på som vanligt.

Lainadan såg med tomma ögon på medan världen förändrades. Tassarna gick på autopilot bredvid floden han funnit en tid efter hans möte med den orangea, smala tiken och hennes manliga sällskap. Ända sedan han lämnat dem hade han inte kunnat släppa tankarna på dem. Han övertygade sig själv om att deras vänlighet endast hade varit för att de själva var ute efter något. Men ändå.. undrade han om det verkligen var så. Han hade själv varit vänlig mot andra utan att vilja ha någonting i gengäld. Men det var han. Enligt Phol var det för att han var korkad som han inte bad om någonting. Varför hjälpa någon gratis? Vrenen kände sig kluven. Han visste inte längre vad han skulle tro.

"Känner du det där?"
Firdrachs röst var främmande och plötsligt. Fram till nu hade Lainadan endast haft ett fåtal fåglar och flodens ljud till sällskap.
"Försvinn." mumlade han tyst åt den andre.
Han var inte välkommen. Han var aldrig med välkommen.
"Men, lyssna på mig för..."
"Jag sa, försvinn!" avbröt han honom med hård röst.
Han höjde på huvudet och visade tänderna åt någon som ingen kunde se. Den havsgröna blicken fastnade på en vit individ lite längre bort. Han stannade abrupt upp. I luften låg en doft av tik. Var det den Firdrach hade menat? Inte omöjligt... Med försiktiga steg började han röra på sig igen. Kanske kunde han undvika den ljusa tiken om han försökte. Han kände inte för att fastna i ett fruktlöst samtal, där någon annan låtsades bry sig om honom. Falska, vidriga varelser.

[Förlåt att det tog sån tid att svara >:]

När hennes blick träffade hanen slog hon direkt undan den. Den snabba synen hon fick av hanen tydde på att han var en vren. Eller det var det hon trodde. Hon hade aldrig sätt en vren tidigare. Hennes blick träffade försiktigt hanen igen. Jo, han liknade henne och hennes familj i kropps form. Men han hade inga horn. Det var så hennes mor förklarade vrener.
   
När hon såg hur hanen börja gå ifrån henne så vågade hon titta ordentligt på honom. När hon studerade hanen börja han ända sitt utseende utan hon märkt det. Hanen mörkbruna päls bliv ljusare. 

Hon blinkade sedan såg hon sin bror där hanen stod tidigare. Hon ryck till och blickade en gång till. Hanen stod åter igen där. "Nej, lämna mig inte igen." Bad hon lågt sin inbillning. Undermedvetet så började hon följa hanen. När hon märkt att hon följde hanen så stannade hon upp. Men efter en sekund så börja hon följa efter den främmande hanen. Efter att hon hade sett hanen förvandlas till hennes bror så börja hon känna sig trygg på något viss när hon kunde se hanen.

De långa öronen vred sig konstant i försök att fånga upp ljud. Han kunde höra hur den vita tiken han sett på håll började följa efter honom. Vad var det egentligen hon hade haft på huvudet. Lainadan vågade sig på att kasta en blick över skuldran. Det såg ut som.. horn? I övrigt var hon väldigt lik honom själv. En vren med.. horn? Var hon en sådan med förbannelse över sig? Om så, ville han inte att det skulle smitta. Det var inte speciellt vackert med de där hornen. När ett tunn stämma bad honom att stanna upphörde han att röra sig. Han stirra med stor ögon på marken framför sig. Hade hon verkligen.. bett honom att stanna? Vad var hon ute efter? De sjögröna smalnade av. Falska, falska varelse!

Han såg sig om och försökte se stint på henne. Personligen tyckte han att han lyckades bra, men vad han inte visste var att han uttryck blev tomt. Ingenstans utom i hans insjunkna ögon syntes hans tankar.
"Vad?" frågade han kort.
Hans röst lät mycket släpigare än vad han först tänkt sig.

Tiken vände bort blicken från honom och svarade tyst på hans fråga. Hela hennes person visade på undergivenhet. Med ett kort läte vände han blicken framåt igen och började långsamt gå. En hornklädd vren. En av de förbannade vrenerna. Nä, här ville han inte stanna om han inte var tvungen till det. Av osagt anledning kastade Lainadan en blick över skuldran. Han såg hennes vita päls, hennes blå ögon. De var klart blå, som sommarhimlen. Hon var nästan... vacker. Trots de där hornen. Han stirrade på henne. Hur kunde han ha tyckt att hon var ful. Han måste ha sett fel.
"Skärp dig!" viskade Firdrach i hans huvud.
Varför skulle han skärpa sig? Vad var det han hade gjort fel nu? Ingenting!
"Jag sa åt dig att vara tyst." väste han mot den andre.
Den andre som han tvingades dela kropp med. Den andre som han avskydde. Den andre som hade tagit ifrån honom hans enda vän.
Ursäktande vände han blicken mot den vita.
"Förlåt." sade han och vred öronen lätt bakåt.

När hanen vände sin blick mot henne kände hon hur hjärtat stannade några sekunder innan det börja slå igen. Vad hade hon gjort? Hon slog undan blicken medan hanen väst fram en mening. Hon hade inte sagt något. Hon kikade försiktigt mot hanen. 


När hanen uttalade förlåt så kunde hon inte hindra sig själv att stirra chockade på honom. Varför bad han om förlåt? Om någon som skulle be om förlåt så var det hon som hade följd efter honom. Hon öppnade försiktig munnen. "Varför be du om förlåt?" Frågade hon med en skakade röst. Hon drog tillbaka öronen försiktigt mot halsen. Tittade tveksamt mot hanen medan hon väntade på svar.

Han öppnade munnen för att svara, men stängde den igen. Ja, vad var det han bad om ursäkt för? Sina tankar? Nej, det var inte det. Firdrach. Det var Firdrach han sade förlåt för. Trodde han åtminstone.
"Jag..." började han med tystnade igen.
Vrenen skakade lätt på huvudet.
"Ingenting." sade han sedan.

Om jag inte låtsas om honom finns han inte.

Det var åtminstone vad han försökte intala sig själv. Hittills hade det inte gått helt som han planerat. Men, om han bara gav det tid skulle han säkert tillslut försvinna.

Hon tittade fundersamt mot hanen en sekund innan hon slog bort blicken igen. Hon förstod inte hanen. Man bad inte om förlåt i onödan. Så hade i alla fall hennes far lärt henne. 

Hon fuktade läpparna med tungan. Hon öppnade munnen men inget ljud kommer ut ur den. Hon sänkt huvudet en aning. Vad partisk hon var. Kan knappt prata. Hon svalda hårt. Vad händ med det lilla mod hon hade nyss. Hon kämpade en halv minut innan hon gav upp och bara forma läpparna om ett förlåt utan ge från sig ett ljud. Hon vände upp huvudet och riktade blicken mot hanens panna. Ett svagt leende trängde fram mellan det spända käkarna. Hon hoppas att hanen skulle svara tillbaka med ett leende. Hon visst annars inte vad hon skull göra. Dem få andra varg hon har prata ha varit sin familj. Hon har aldrig prata med en främling tidigare.

Han sökte efter tikens blick när hon vände bort den. Lainadan undrade varför hon inte ville se på honom. Var det för att han gjort någonting dumt? Så var det nog. Han hade så svårt för att umgås med andra individer. Hade Phol varit här hade det inte varit några problem. Phol... minnet fick honom att knipa ihop ögonen. Han kämpade med att tränga bort minnet. Det förundrade honom hur mycket blod det fanns in en varg. Med ett lätt kvidande läte öppnade han ögonen igen. Han saknade Phol något enormt.

Vrenen tvingade upp blicken på honan igen, som såg ut att kämpa med orden. När hon till sist verkade ge upp och istället log vagt spred sig ett snett leende på hans läppar. Ingen av dem sa någonting på en kort stund och Lainadan började tycka att tystnaden blev allt för påfrestande.
"Så..." började han.
Hur skulle han fortsätta? Han var verkligen inget bra på det här.
"Jag är Lainadan." sade han klumpigt.

När hanen svarade tillbaka med ett leende så blev hennes leende lite större. Hanen presenterade sig så växt leende till ett normal leende. Hennes ögon ställd sig normalt på huvudet och svansen avslappnade.

"Jag heter Drasila." Sa hon med en låg röst och tittade in i Lainadans blågröna ögon. Hon blev fascinerade över hanens ögonfärg. Hur kunde man ha två ögonfärger samtidigt? Drasilas öron börja luta sig tveksamt bak. Hennes ljusblåa blick darrade och hennes svans vill åka in mellan benen. Hon kämpade att svansen inte skulle åka in mellan benen. Men till slut åkt svansen in mellan benen trots allt men hon lyckades att hålla kvar blicken på hanen. Hon försökt desperat komma på ett nytt samtals ämne. Hennes blick blev tankfull innan den fokuserade åter på hanen igen. 

"Eh... så... du är en vren?" Frågade hon och vill bita sig själv. Gudar var dålig hon var på att prata med andra. Hon slog bort blicken och tittade på sina tassar med en uppgiven kropps hållning.

Drasila. Han nickade lätt för att visa att han hört hennes ord. Ögonen såg på hennes med en blandning av oro och förvåning. Det var första gången någon hade intagit en sådan ställning framför honom, som om han var den som hade högst rankning. Men nej... Nej. Hon ljög. Hennes kroppshållning ljög. Falsk. Falsk! Känslorna bubblade upp, men sprack snart igen. Han kunde inte bli arg, inte på henne. Det gick bara inte. Ögonen mjuknade igen.
"Ja." svarade han på hennes fråga. "Och du är... en med förbannelse, eller hur?"
Han kunde inte komma på namnet på dem. Allt han visste var att de blivit högmodiga och straffade för det.

Med en förbannelse. Hon vände upp blicken med ett chockade utryck i sina blåa ögon mot hanens ögon när ordet förbannelse lämnade hanens läppar. När hon insåg vad hon gjord tittade hon ner mot marken igen. Varför skulle hon ha en förbannelse på sig? Och vad menar han med en av dem?

"Jag vet inget... om förbannelse." Svarade hon med en förvirrade stämma. "Men jag är en ragana. Men kan nu vara snäll att förklara varför du tror att jag ska ha en förbannelse på mig." Hennes röst bliv lägre för varje ord. Hon studerade sina tassar medan hon väntade på hanens svar.

Drasilas blå ögon spärrades upp och blev nästan helt runda. Lainadan lade lätt huvudet på sned. Visste hon inte? Då hon började tala fick han svar. Nej. Hon visste inte.
   "Ragana! Just det." mumlade han för sig själv.
Så var det de hette. Hannen skruvade något på sig när hon frågade om förbannelsen. Hur kunde hon inte veta? Hon var en utan dem!
   "Jo.. erm..." började han, osäker på hur han skulle fortsätta. "Raganor är egentligen vrener, med en förbannelse. Det är därför ni har horn." sade han tyst.
Ingen idé att gå runt det. Det var så det var.
   "Och vad jag har hört så fick ni dem för att ni försökte bli odödliga... så som straff... gav gudarna er..." hans röst tynade bort.
Han visste inte om han ville fortsätta i och med blicken i hennes ögon.

[500 år senare... jag är sämst på det här... Men, liiiitet PP, vill du att jag ändrar eller tar bort är det bara att säga till c:]

Hon känd hur chocken växt för varje mening hanen ut talade. Tills han nämnd gudar. Hon rynkade pannan åt hanen. Hur kan gudar förbanna vargar när dem inte ens finns? Hon tog modet att titta på hanens framben. Hon kände sig förvirrade av hanen. Först påstår han att hon och hennes familj är förbannade. Sedan verka han tror på gudar. Hennes huvud börja lut svagt. Hon känd sig som en valp som försöker hänga med när det vuxna pratar om vuxen saker. Hon förstådd orden och meningar men ändå känns det som hon har missat något.

"Tror du på gudar?" Frågan lämnade hennes läppar. Gudar är bara fantasi foster igenom hennes far och ingen har något sagt i mot honom tidigare. Så varför skulle hon tror på det när ingen annan gör det?

Han blinkade oförstående. Hennes fråga hade förvirrat honom. Fanns det de som inte trodde på gudarna? Okej, han var kanske inte den mest trogne som bad till dem var dag, men tron fanns där. Det hade den alltid gjort.
   "Gör inte du det?"
Efter gudarnas raseri kunde det väl knappt finnas någon som inte trodde på dem.

Hon tittade snabbt på hanens bruna ansikte innan hon åter igen gick till hennes lila fläck med den ljusblåa blicken. Hans sätt att uttrycka frågan verkade som alla trodde på gudar. Kunde hennes familj var det ända som inte trodd på gudar? Nej. Gudar var bara en önska tänk att någon skulle kunna lösa alla problem man hade. Dem fanns inte och där av kan hennes familj inte var förbannade. Det var i alla fall vad hon för sökt intala sig själv.

"Varför skulle jag tror på dem när jag aldrig har sätt dem?" Frågade hon med en dämpade stämma som man kunde höra en aning spydighet i.

Inte... sett dem? Han kunde inte förstå hur hon missat dem.
   "Men... raseriet?" frågade han, rösten full av förvirring.
Det hade inte hänt för så länge sedan, och tiken framför honom såg ut att vara gammal nog för att faktiskt ha varit med om det. Men hon kanske förnekade allt. Ja, så var det nog. Förbannelsen hade säkert fått henne förneka gudarna. Om även de hade kastat dem åt sidan, varför skulle de då tro på dem? Han skakade lätt på huvudet.
   "Glöm vad jag sa..." mumlade han tyst.
Han ville inte förarga flickan ännu mer än vad han redan verkade ha gjort.

Hon lyssnade spänt på hanen när han talade. Raseriet? Hon kände sig mera förvirrade. Hennes far hade aldrig nämnt något om raseriet. Betyder det att raseriet aldrig har hänt eller var hennes far inte så kunnig som hon trodde. 
Hanen mumlade att hon skulle glömma. Men det vill hon inte. Hanen hade väckt hennes intresse. Hon vill veta mera om livet utan för det berg som hon kommer ifrån. Mera än vad hennes far och mor har sagt.
"Vad är raseriet för något?", frågade hon nyfikenheten hade överrumplat hennes blyghet för en minut. Hon vill veta mera om världen och förstå världen bättre.

(Förlåt för segt svar ^^`)

Till hans stora förvåning fortsatte hon fråga. Han höjde på ögonbrynen åt henne. Raseriet. Han undrade återigen hur hon inte kunde veta om det.
   "Gudarna tröttnade på att alla vargar saknade tron, hade glömt gudarna och blivit högfärdiga... Så i sex dagar lät de alla drabbas av olidlig smärta..." han rös vid minnet.
För det mesta kunde han glömma bort händelsen, men ibland gjorde den sig påmind igen. Och han tyckte lika illa om det varje gång.
   "På den sjunde dagen började det dock regna ett helande regn och tog bort all smärta..."
Det hade varit som en befrielse då det skett. Förläget såg Lainadan på tiken. Varför satt han och slösade tid såhär? Han behövde finna Angelus. Än kunde han få tillbaka Phol! Vrenen reste sig upp och backade ett steg.
   "Jag..." började han tvekande. "Jag måste gå."
Han hade dröjt länge nog.

[Jag tror nog att jag tar och avslutar det hör rollspelet då det stått stilla så länge~]

AVSLUTAT