[Pax till Ronia! Utspelar sig någon gång efter att Srao hittats död, men innan Digne.]

Wami, Nace, Srao. WamiNaceSrao. Så fort han slöt ögonen så kunde han se dem framför sig. Ibland lät drömmarna dem vara så som de varit i livet, dansande och fria. 
Ibland, oftare, så vankade de med kättingar blodiga och ögon tomma. Ekon av metall-mot-sten väckte honom alltid.
Elden brann i natten. Röken luktade av fukt och aska. Koncentrerade han sig kanske han kunde avgöra vilken vad som använts. Det förutsatte att lungorna kunde fungera som de skulle, men han hade övergett det sedan en tid tillbaka. 
Luft var överskattat ändå. 
Kroppen värkte av trötthet, så tung att han hade kunnat smälta genom kullerstenen. Ändå var sömn så, så långt bort.
"Du borde sova." sade han. Om det var till Ronia, som slagit sig ner på andra sidan elden för en stund sedan, eller till honom framgick inte.
Han hade räknat. Båda borde verkligen sova. Konceptet var så banalt att han skrattade. Skrattade. Moriko, vart var världen påväg?

"Du med", kontrade Ronia tonlöst. Hon makade något på sig för att kunna lägga huvudet över frambenen, men släppte honom inte med blicken. Hon kikade tankfullt på vännen från andra sidan elden. Färgerna löpte över hennes päls när en lätt vindpust fick flammorna att dansa i den kalla natten.
   "Vi ska ordna allt." Så långt som allt sträckte sig. "Jag svär på mitt liv att vi-" Hon hejdade sig. En hård suck slapp ut mellan läpparna när hon reste sig. Det var inte mer än ett par meter mellan de båda vargarna, och hon sjönk snart ner intill den grå hanen. Inte så nära för att de skulle röra vid varandra, men tillräckligt för att kunna dela varandras närhet. 
   "Vad som än krävs."

När skrattet väl tonats ut var det lite som att luften gick ur honom. Ork till något ordentligt svar förmådde han sig inte, utan nöjde sig med att kasta en syrlig blick på henne mellan de flackande lågorna. Nya ord kom farande, han lyssnade utan att riktigt kunna fokusera på något annat än hur lågorna slingrade sig upp mot den mörka himlen. 
"Jag svär på mitt liv att vi-"
Sen var hon där; nära utan att röra, men tillräckligt för att han kunde inbilla sig strålvärmen från en annan levande varelse. Kroppen stelnade till utan hans tillåtelse, spänd som för inför strid, innan han plågsamt tvingade kroppen att slappna av. Han brukade vara bättre; lättare till kontakt och avslappnad till den grad att han till och med självmant kunde finna sig ihopslingrad med vissa av flocksyskonen.
Han brukade vara bättre, men ibland var det som att vara tillbaka på ruta ett; varje oväntad rörelse kunde vara ett hot, ett löfte. 
"Vad som än krävs."
En låg morrning genljöd djupt nere i hans strupe. Mer vibration med ljud än en faktiskt morrning. Det var något han instinktivt ogillade med hennes ord. Tankarna var svåra att samla, allt bara ett kaotiskt moln som han inte kunde forma till något genomtänkt. Vid moriko vad var ens sömn? 
"Du kan inte svära på något som inte är ditt." rösten var låg, mer mullrande än talande. Vad som helst var inte värt det. Inte om hans snigelslöa hjärnas farhågor stämde. 
Ronias liv var inte hennes eget. Inte på riktigt. Hon var ledaren för en flock, ett helt samhälles överhuvud med det allt växande Yanamore. Hennes liv var deras, på samma sätt som deras, hans, liv tillhörde henne.
Han drog ett rasslande andetag, huvudet vridet på ett sådant sätt att han bara precis kunde se henne ur ögonvrån, slippa se henne i ögonen som den ynkrygg han var.

Ronia fnös torrt. Även om hon förstod vad Chayan syftade på så fick uttalandet ändå en morrning att krusa nosryggen. De hade alla valt att vara en del av flocken, så även hon. Vad var alternativet? Att stå vid sidan av och se sina vänner bli slitna i stycken? Gömma sig i skuggorna, i tryggheten bortom kärnans murar? Det var inte vad någon av dem stod för. Åtminstone ville hon tro det. Det var inte vad hon sett från någon av dem. Chayan undvek hennes blick, men hon kunde se att han lyssnade. Vad som än rörde sig i hans huvud gjorde det honom värre än vanligt.
   "Mitt liv tillhör mig." Hon hade självt tagit på sig rollen som ledare, och självuppoffring var en del av det. Mercedes hade förstått det när hon ställde sig emellan Molok och Digne, trots att hon var ung och otränad. Det hade inte varit plikt, utan lojalitet. Hon skulle inte tvivla att göra detsamma. 
   "När jag får en chans tar jag den."

Musklerna i nacken spände sig när hon fnös, och hans kropp vinklades bara de få grader han behövde för att på riktigt kunna ha henne under uppsikt utan göra det för uppenbart. 
Huvudet var som lera, men instinkten den slipade stenen som aldrig riktigt försvann. Det var samma sak som höll honom vaken om nätterna, vakenvakenvaken i väntan på att allt skulle falla i bitar om han slöt ögonen för länge.
Gör det? ville han säga men svalde de vassa orden. Mellan alla vargar i flocken, Yanamore och självaste Aurinko, fanns det tillräckligt mycket av Ronia kvar till hennes själv?
Wami, Nace, Srao. Det var ett tomrum som ekade i takt med hjärtslagen. Ekade och ekade tills namnen pulserade i öronen och han kvävdes på dem. 
Vilket tomrum skulle Ronia lämna efter sig?
"Och sen då?" spottade han ur sig, som om orden smakade härsket. Modet kom från ingenstans, blicken sökte Ronias. "När chansen tar dig istället och vi andra.." vi andra drunknar i tomrummet. Waminacesraoronia.
"Vad gör vi då Ronia?" rösten var så nära på att brista, i gränslandet mellan anklagande och trasig.

Spoiler:

Där var den igen, känslan av att vassa klor kramade om hjärtat. Det gjorde henne illamående, och plötsligt hade hon ingen lust att se på honom alls. Innerst inne förstod hon vad han menade. Hon kände det också - en nyligen rotad rädsla för att förlora, för att fler liv skulle rinna ut i jorden mellan deras tassar. Ändå kunde hon inte fokusera på det i ögonblicket, och istället steg pulsen tills det susade i öronen. Var det så de alla resonerade? Att de inte skulle kunna ta sina chanser att försvara sina egna, för att de möjligtvis skulle förlora någonting i processen? Att de hellre såg att Sraosha och Nace inte förblev något annat än två anonyma offer än att använda sina tänder och klor för att försvara sig?
   "Är det här vad vi blivit?" Hon fixerade honom med blicken, och plötsligt stod hon upp. Gift dröp om rösten när hon fortsatte. "Bytesdjur? Oförmögna att försvara oss? Så rädda för skuggor och mörker att vi inte vågar sova om nätterna?" Hon fnös, hårt och ljudligt. Det var en patetisk tanke. Efter alla år och all tid de spenderat tillsammans, hade de verkligen inte kommit längre än så? Hade de inte nått längre än att inte kunna hämnas sina flockbröder, sina flocksystrar? Det var inte vad Isil Anar stod för. "Få mig inte att tro att du är en ynkrygg, Chayan."

Han var på benen nästan samma ögonblick som Ronia reste sig, ett halvt steg bort lätt hopsjunken redan innan han hunnit tänka. Avstånd, skrek hans dunkande huvud. Avstånd, om att ifall.. 
Bara ord kom. Och Chayan ville slå sig själv för den fåne han var. Men han lyssnade, lät kroppen räta sig fast benen ville knäckas under tyngden av allt. Av utmattningen och mörkret och tvivlet.  
"Få mig inte att tro att du är en ynkrygg, Chayan." 
Något slog slint. Han visste inte vad. Tankarna tog slut. Luften tog slut. Allt slukat av tomrummet som ekade och ekade och ekade. Hennes ord var gift; syra som brände hans tunga och fyllde hans strupe. 
Ynkrygg. 
Är det här vad vi blivit?
Han hade inget svar. För att tala krävdes lungor, krävdes tankar, krävdes saker han inte kunde ge, saker som kanske aldrig skulle finnas. 
Ynkrygg. Senaste gången någon hade kallat honom det..  
Han såg på Ronia utan en enda barriär uppe. Han insåg vad som slagit slint blott ögonblick tidigare, att den spärr som alltid höll saker inne, slutet, höll honom samman, var borta. Raserad. 
Han måste se helt förstörd ut. 
"Du låter som dom." orden var tunna, bräckliga. Han vred undan huvudet, skämdes över sin svaghet, och hur naken han kände sig. Skämdes över att han inte kunde motsäga henne. Benen skakade. Han satte sig för dölja det värsta, svansen lindad runt kroppen som ett skydd. Som om den kunde hålla ihop honom. Det var samma ord; han kände igen dem från en svunnen tid. Bytesdjur. Monster i mörkret. Ynkrygg.
In, ut. In, in, in. Utandningen var skör. "Om det är feghet att inte vilja" kunna, kunna. "förlora någon mer, då.." är jag hellre en ynkrygg än sörjande.

"Sraosha", avbröt Ronia, "var min närmsta vän." Raggen reste sig över ryggen när han såg bort och undvek hennes blick. Han var inte den enda som förlorat, men till skillnad från de som arbetat ännu hårdare för att förhindra att någonting liknande hände igen så tycktes han vältra sig hjälplöst i förlusten. Det var patetiskt, och det gjorde henne rasande.
   "Du gör bäst i att inte glömma det. Tror du att jag, eller någon av oss, vill bränna fler vargar?" Hon morrade djupt. "Hur har vår passivitet fungerat? Hur många har vi inte förlorat?" Fyra själar på alldeles för kort tid. Nästan sex, om de inte hunnit förhindra det. Yanamore hade inte skänkt något som helst beskydd när de alla fallit för okända käftar. Det gjorde henne besviken att han ansåg det vara ett alternativ att backa, att ge upp. Hon rätade på nacken över honom. Det var som om han glömt allt hon någonsin berättat för honom om gudarnas vilja. Hon hade själv bevittnat den.  
   "Han beordrade mig att aldrig ge upp. Att aldrig ge in för mina rädslor. Du har en stödet av en gud, och du lägger dig på rygg för fienden. Är det den du vill vara?" Hon visste inte om det fanns ett svar på det, och om det i så fall var ett svar hon ville höra. "Jag vet vem jag är. Jag är inte som dem, och det är vad som kommer bli deras fall. Jag ska bränna den förbannade skogen till grunden om det är vad som krävs, om så Moriko aldrig förlåter mig." Hon tog ett djupt andetag, samlade sig något, och nästa gång hon talade var rösten lugnare. Kontroll. "Jag vet att du och Lykoris har ett förflutet, men Sraosha kommer inte vara den sista. Det är ditt val om du vill avsluta det här tillsammans med oss." Hon sänkte huvudet närmare Chayan tills deras blickar möttes igen. Hon höll den stadigt, läste de välkända dragen. Hon brydde sig om honom, skulle göra allt i sin makt för att skydda honom från vad mörker som skulle våga sträcka sig efter hanen. Men han hade spenderat alldeles för lång tid i tryckandes i skuggorna, rädd för vad som skulle kunna lura runt hörnet. Hon hade tillåtit det, rädd för att något skulle hända vännen, men tiden för rädslor var över.
   "Mercedes satte nästan livet till för att skydda Digne. Hon var knappt vuxen. Så jag frågar igen. Vem är du, general?"

Det var knappt att han kunde höra orden. Hon var nära, för nära. Nosryggen kursades och tänderna blottades. Hugg, skrek varje finslipad instinkt, hugg.
Nej.
Genom bruset och genom ekot föll innebörden av Ronias ord. Och det var något som som träffade. Något som tändes mellan varje trummande hjärtslag och drunknande, blytunga andetag. 
Ilska. 
Starkare än tvivlet. Starkare än varje skavande tanke. Så brännande att inget annat fanns jämte lågorna som pulsade i blodet.
Om Chayan var den slumrande glöden, så var Ronia den vind som blåst livet i flammorna. 
Allt kändes skevt. Yrsel. Andas. Girigt sög han skälvande i sig luften. Det fanns ingen plats. Lungorna var fyllda av bly och gift och ord, bekännelser, som aldrig blivit yttrade. 
Lågorna fick syre ändå. Gav näring till ofullbordad vedergällning och riktningslös, försummad vrede. 
Svaret kom efter inte ens ett ögonblick, ord likt den rök som tycktes uppfylla hela hans väsen. 
“Vem är du, general?”
"Den som bränner ner Kaiwood en gång för alla." ett mullrande löfte. Kanske inte ordagrant, men intentionen var där. 
Vad som än krävdes. 
Något i honom hade funnit ett ankare, en tanke som fjättrade sig fast när allt annat tumlade sinneslöst. Vad som än krävdes, hade hon sagt. 
Om det så kostade Chayan livet 
var det ändå
ett ganska lågt pris.
[ ]

Den som bränner ner Kaiwood en gång för alla. Ronia hörde allvaret i hans röst, trots att han skälvde. Hon hade väntat väldigt länge på det här, att han skulle våga ta ställning, både för sin egen skull och flockens. Det var dags, vad den närmsta framtiden än höll för dem. Hennes eld skulle falla över den fördömda skogen om det var vad som krävdes. De skulle få betala för vad de gjort.
   "Bra." Hon backade undan från honom med en fnysning och vände sig mot elden. Flammorna hade falnat, och det förkolnade virket hade fallit ihop till en glöd i mitten. Hon blev tyst i några sekunder. Det var slut med ovisshet. De skulle inte vara bytesdjur längre. Och nu när hon visste att hon hade Chayan bakom sig så fanns inga tvivel att resten skulle följa henne. Det var dags att samla flocken.
   "Lykoris ska känna ånger."

[Avslutat.]