Dagarna hade gått och den lilla silvriga tiken hade inte slutat springa sen hon lämnade den hemska kaosfulla platsen.
Men nu orkade dom nötta röda tassarna inte bära henne längre och Ayira segade ihop under några breda rötter som hade rest sig från marken och skapat ett litet krypin.
Försiktigt försökte hon få bort det värsta av smutsen under tassarna men det gjorde så ont att hon istället kurrade ihop sig i en liten boll med tassarna tätt tryckta intill henne.
Tårarna började rulla ner för dom kopparfärgade kinderna och hon drog ihop sig mer.
Känslan av att kaos drogs med henne gick inte att undgå, var hon än befann sig så följde kaoset med. Individer och vänner dog runt om henne och blodet slutade aldrig flyta.
Känslan av alla panikfyllda steg bankade fortfarande inom henne och det var en bild Ayira aldrig skulle kunna sudda ut. Död, panik och förskräckelse hade fyllt luften den dagen tillsammans med doften av blod och eld. Hon hade lyckas ta sig därifrån utan några större skador men andra hade inte haft lika tur.
Så fort hon hade fått chansen hade hon flytt med dom större massorna till Civitas men visste att där kunde hon inte stanna speciellt länge, hon var rädd att något mer hemskt skulle hända om hon stannade med dom.

[EzekieeeeeeeeeeeeeEEEl!]

[Utspelar sig några dagar efter attacken mot Måntemplet, innan Cirkeln lämnar Ötamon.]

Cirkeln var på väg att lämna månskogen, och Ezekiel var full av blandade känslor. Det var trots allt här han spenderat största delen av sitt liv. Dessutom var den senaste tidens händelser färska i minnet, och han hade inte riktigt hunnit bearbeta dem. Vad var det ens som hade hänt? Vad var det de hade bidragit till? Han var inte säker, och inte ens så här i efterhand kunde han på riktigt reda ut röran. 
    De andra hade gått en bit i förväg, medan Ezekiel hade stannat kvar ett litet tag för att se till att inga spår fanns kvar av deras lägerplats och att ingenting glömdes kvar. Han intog också gärna platsen längst bak för att se så att ingen sackade efter eller försvann. De andras lukter förde honom stadigt framåt där han gick, försjunken i tankar — de kunde inte vara mer än några hundra meter bort. 
    Plötsligt var det något som fick honom att lyfta huvudet och spetsa öronen. Inte ett ljud direkt, mer … en närvaro. Fakargen spanade omkring sig och fick syn på några tjocka rötter som bildade en liten håla. Utan att riktigt veta varför gick han närmare, och när han såg vem som låg där stannade han tvärt. 
    "Hej", sa Ezekiel mjukt, osäker på hur han skulle fortsätta. Tiken såg ut att gråta och verkade inte alls må bra. Han tog ett par försiktiga steg närmare, ville inte tränga sig på. "Ursäkta. Vad är det som har hänt? Kan jag … kan jag hjälpa dig på något sätt?" 

En mjuk stämma fick den lilla tiken att lyfta på huvudet och se emot en hane som hade kommit fram. Hon hade känt honom komma närmare men trodde inte att han skulle stanna vid, eller hoppades på att han skulle fortsätta. Fast det ville hon inte heller.
Snabbt torkade hon bort tårarna mot sitt ena framben innan hon såg upp emot honom igen med sin vanliga tomma blick.
"Hej." stämman var låg och Ayira kände sig nästan lite skamsen som blivit påkommen i detta skick.
-Ursäkta. Vad är det som har hänt?
Först visste Ayira inte vad hon skulle säga men det var något med den främmande hannen som kändes så varmt och säkert att hon inte kunde hålla tillbaka det.
"Det var så hemskt! Det var skrin, panik och vargar överallt. Och dofterna..." dom stora uppspärrade ögonen stirrade rakt framför henne och dom silvriga öronen låg tätt emot nacken.
När han frågade om det fanns något han kunde göra för att hjälpa henne skakade hon på huvudet.
"Jag vet inte, om du inte känner någon helerska eller kunnig inom läkekonst tror jag inte det finns mycket att göra." försiktigt visade hon honom hennes blodiga nötta tassar för att sedan dra undan dom lika fort igen.
Hjälp var något hon inte hade fått på länge, inte denna typ av hjälp och Ayira visste inte riktigt hur hon skulle reagera eller agera.
"Jag hade kunnat ta hand om det själv men jag har slut på rätt örter och ingen tillgång till vatten." runt hennes hals satt en liten läderväska med vackra graveringar och benbitar. Hennes lilla älskade medicinväska.

Plötsligt forsade ord ur tikens mun, och Ezekiel kände igen vad hon beskrev. En liten klump av skam och dåligt samvete växte i magen — han hade ju varit en del av det, hade varit med och skapat paniken hon talade om. Inte med avsikt att skada eller döda, bara för att skapa kaos. Och det hade de allihop tydligen lyckats bra med. 
   "Jag vet." Han visste inte riktigt vad han skulle säga. "Jag var också där." Rösten var låg och bekymrad, liksom ansiktet med den lätt rynkade pannan. Det hon beskrev var levande för honom också. 
    Ezekiel studerade allvarsamt hennes skadade tassar och rätade sedan på ryggen. "Tekniskt sett ingen helare, men jag känner några som är bra på att hjälpa folk. Om du vill kan du följa med mig. Följa med oss. Jag är på väg till dem nu." 
    Hans blick föll på den lilla väskan runt tikens hals, och ett mjukt leende vilade på läpparna. "Annars hjälper jag dig mer än gärna att hitta vad du behöver." Han kunde aldrig lämna henne i det här skicket med gott samvete, och så länge hon ville ha hans hjälp var han mer än villig att erbjuda den.

Ayira såg upp emot hannen och lyssnade på vad han sa.
Han hade också befunnit sig där. 
När han nämnde att han inte kände en helerska så sjönk hon ihop lite grann och missade nästan vad som blev sagt efteråt.
"Menar du, att jag får följa med dig. Till dom?" trotts dom blåa ögonen var tomma så kunde man se nyfikenheten i ansiktet. Så gärna ville den lilla silvriga följa med men hon visste inte om det var säkert så hon drog ihop sig igen och öronen la sig tätt emot nacken och huvudet sjönk ner på marken igen.
"Jag hade verkligen uppskattat att följa med, men var jag än går så verkar kaos följa efter."


[potatis hjärna pls...]

Han nickade och log när hon frågade om hon fick följa med. Inget snack om saken!
    "Såklart du får följa med! Vi hjälper dig gärna om du låter oss." Men hon verkade ändå inte riktigt övertygad. Kaos följde henne överallt, sa hon, och Ezekiel bet sig fundersamt i läppen. Om det var det som hindrade henne från att följa med behövde hon inte oroa sig. Cirkeln bestod av de starkaste individer Ezekiel kände. 
    "Jag tror att vi klarar det", sa han slutligen och nickade uppmanande åt henne. "Vi har varit med om ganska mycket, allihopa. Vi tar hand om varandra, så mot oss har kaos inte en chans."
    Han tog ett litet steg närmare henne och väntade. Det var trots allt hennes beslut. Men han skulle finnas här för att stödja henne om hon bestämde sig för att följa med.
   "Jag är Ezekiel. Vad heter du?" 

Hon visste inte fall dom skulle klara av olyckan som hon bringar med sig men inte heller ville hon bli lämnad kvar här.
"Om du vet att kaoset inte har en chans så vill jag väldigt gärna följa med." försiktigt reste hon sig upp dom dom ömma tassarna och tog några små steg framåt.
Hade dom burit henne så här långt så kunde dom bära henne en bra bit till.
Ezekiel, ett tämlingen intressant namn hon aldrig hört förr. Aldrig ehller hört något liknande.
"Jag är väldigt glad att få träffa dig Ezekiel." den silvriga lilla tiken satte sig ner hastigt och lyfte upp sin mest sårade framtass från marken.
"Ayira." ett mjukt leende vilade på dom mörka läpparna och hon reste sig upp igen och skuttade mjukt fram på tre ben.

Hon följde med till slut. Ezekiel log varmt. Det kändes bra - han hade inte kunnat komma till ro ifall han blivit tvungen att lämna henne här. Inte för att han tvivlade på att hon kunde ta hand om sig själv, mer av princip.
    "Detsamma, Ayira", svarade han och smakade på namnet. Det var fint, låg bra i munnen. "Välkommen." Så rynkades pannan och han nickade fundersamt mot hennes lyfta tass. Det var tydligt att den gjorde ont.
    "Tror du att du kan gå? De andra är inte långt före. Annars kanske jag kan bära dig … Flyga, alltså, om det inte går." Han hade burit skadade individer i luften förut, och det kunde inte vara stor storleksskillnad mellan Alii och Ayira. Han såg frågande på henne. Det var tröttsamt, men värt det. Hellre det än att hon skulle behöva ha ont.

Det sved när dom ljusa tassarna nuddade marken men det var inte olidligt, bara irriterande och stickande.
"Nej Ezekiel, jag går gärna. Om det går bra?" Hon visste att det skulle ta lite tid men hon ville verkligen inte att han skulle ödsla energi med att bära henne. 
"Att du går med mig är mer än jag skulle kunna be någon göra för mig." Stämman var fylld av en mix av av tacksamhet och skam. Förr hade den lilla knte haft problem att fråga om hjälp, bett andra hjälpa henne eller komma i närheten. Men ju längre hon har levt ju svårare har allt blivit. Ljuset inom henne kämpar så hårt att hålla henne flytande.

*wohoo, mobilsvar x))

"Såklart", sa han. De hade inte bråttom, det fick ta så lång tid det ville. De andra skulle vänta på dem. Han var tvungen att le åt hennes ord; en varm känsla spred sig i bröstet, känslan av att ha gjort rätt, att ha varit till hjälp. 
    Ez stannade med skuldran intill hennes, redo att stödja henne när hon var beredd att gå. 
    "Då går vi."

[Avslutat, om du inte vill lägga till något!]