Trots den tidiga morgonen och det faktum att solens strålar nu började leta sig fram över slätten så låg dimman tjock runt om wyrgen där han vandrade. Han hade redan hunnit vandra ganska långt den här dagen, hade tvingats starta sin dag alldeles för tidigt då en grupp besvärliga ungvargar hade väckt honom helt i onödan. Han hade inte kunnat somna om efter det så han hade valt att börja röra på sig, dock hade han behövt sakta av på takten när han vandrat rakt in i den tjocka dimman som gjorde det nästan omöjligt att se någonting. Den positiva känslan han känt av att nu kommit ungefär halvvägs på sin resa hem hade mattats av rätt fort under morgonen. Så här tjock brukade väl dimman ändå inte vara, inte när solen varit uppe ett tag? Det var allt en märklig plats, inte för att det i sig var ett ovanligt koncept här i världen, men han trivdes inte så bra med att inte kunna orientera sig.
Han hade efter en stund fått nog och bestämt sig för att testa värma upp luften omkring honom lite grann, för att se om det kunde få dimman att ge med sig lite. Det hjälpte definitivt lite grann, men hans värmekraft hade inte egentligen tillräcklig räckvidd för att göra någon markant skillnad. Nåja, han behövde åtminstone inte förvirrat stirra in i en helt kritvit vägg längre, och han kände sig inte alls lika fuktig efter att ha höjt värmen lite.
Det kan inte ha hjälpt tillräckligt, för en stund senare så höll han nästan på att gå rakt in i en annan varg som korsade hans väg och behövde abrupt stanna till. Vilket var lättare sagt än gjort för den stora, tunga hanen med all sin packning.
''Oj!'' utbrast han överraskat. Den andra vargen, helt vit, smälte in så perfekt i dimman att det hade varit helt omöjligt att upptäcka denne i rimlig tid. ''Ursäkta, jag såg dig inte där'' fortsatte han och backade något steg till ett mer hövligt avstånd passande en främling.

(Gwenhwyfar)

Den unga dimmvargshonan gäspade mjukt i den tjocka dimman, även fast hon hade sovit bra så var hon fortfarande ganska trött. Tidiga mornar var inte hennes starka sida men i ett försök vakna till så bestämde hon sig för att öva lite på sin dimmkraft med att se hur mycket hon kunde manipulera den redan existerade dimman. Hon försökte se om hon kunde göra några häftiga former men att faktiskt göra något mer specifikt, det var mycket svårare än att bara föra bort dimman. Hon ville så gärna lära sig något som kunde vara underhållande på en scen än bara vag dimma längs benen. Hon vandrande omkring och försökte se om det var lättare från ett annat håll men hon var så inne i sitt att hon inte märkte av en annan individ innan de nästan gick in i varandra. ''Åh!'' brast hon ut förvånat och såg en mycket större varg framför sig. ''Nej, ursäkta mig!'' svarade hon främlingen som också bad om ursäkt. Hon drog genast undan dimman runt omkring dom så att det skulle lättare att se varandra. Det var lättare att se hanen nu, stor med fjäll och stora taggar. Gwen kände sig väldigt liten framför honom. ''Jag har en tendens att försvinna i min egen lilla värld och det gör det väl inte bättre med all dimma här'' skrattade hon smått. Hon kollade på hans packning sedan tillbaka till hanen. ''Jag hoppas inget gick sönder för dig?'' frågade hon smått ursäktande.