"Heh, Janos", flinade Ren och såg sig om. Niyaha och Nepotonje hade lämnat dem åt att utforska Civitas på egen hand, men med strängt förmanande ord om att uppföra sig. Ren var ganska säker på att mamma bara tittat på Janos när hon sa det, men när han brutit in och lovat att hålla koll på Janos hade hon fnyst åt honom. De hade i alla fall fått smita iväg, och nu stod de vid ett torg. En stor fontän var belägen i mitten, och runt om talade vargar med varandra. 
     Ren hade sett vattnet och fått en superbra idé. Nu hade han vänt sig mot sin bror, som tittade mot honom. "Jag slår vad om att du inte vågar springa till fontänen och plaska runt i den." Hehe. Det skulle bli kul. Om inte annat kunde de springa iväg om något gick fel, och benbanden bar de inte den här dagen. Det fanns inga chanser att det här skulle gå snett.

[För Janos och andra som vill!!]

Janos kunde läsa sin bror utan och innan. Det var nästan som att de delade någon slags telepati, som inte ens var telepati. Vid första ordet yttrat kunde Janos ana vad som var att komma - en utmaning. De blåa ögonen fick en lyster av lekfullhet. Men minen som han gav var dess mer oimponerad.
     “Du måste skoja, brorsan” frågade han nästan anklagande. “Var det de bästa du kunde komma på eller?” Ett retsamt flin drog upp hans mungipor långt. Visst, Janos förstod vad poängen var, och egentligen, helst av allt, hade han inte gjort det. Men det hade blivit som i hans natur att aldrig säga nej till ett vad. Ibland slutade det inte så bra, eller snarare de allra flesta gångerna, men de gjorde alltid för roliga historier att berätta.
    Janos frustade till, spelat oberörd samtidigt som han samlade modet för sig. Det här var en stad av många vargar och framför allt många ögon. Han var trots allt ingen unge längre, även om gängligheten tycktes hålla i sig. Många skulle nog ifrågasätta hans mentala hälsa, men det var han redan van vid.
     Snabbt och intensivt, intalade han sig själv. Så tog han ett förvånansvärt långt skutt i avstamp och kastade sig i full fart emot fontänen.
     “Ingen minns en fegis, Ren!” ropade han i farten. Med ett långt hopp kastade han sig över den lilla kanten, dök ner i vattnet som flög i kaskader runt om honom och rullade över sin egna skuldra i en kullerbytta. Janos ylade av skratt när han flög upp på benen igen. Tungan hängde snett ur munnen på honom och svansen viftade av iver.
     “WOWZA!” ropade han och sträckte på sig triumferat. Blickarna som kastades mot honom låtsades han inte om. Så länge det inte var mamma som såg honom så fanns det inget som skrämde. Slå det då, tänkte han och sög fast sin utmanande blick på Ren.

Hah! Janos var bara avundsjuk för att Ren kommit på något så bra. Med pigga ögon såg han på när brodern med full fart rusade mot fontänen. Det skvätte våldsamt när han plaskade i, och runt om ryggade folk tillbaka för att inte bli blöta.
     "WOWZA!" Rens svans började också dunka. Det var ju inte så svårt! De mörka blickarna från förbipasserande var han van vid - de liknande blickarna som bröderna kunde få när de prankade någon i Jägarna. Med samma entusiasm rusade Ren efter, och plaskade ner bredvid Janos i vattnet. Kylan var uppfriskande. Med ett flin skakade han på sig så vattnet skvätte åt alla håll. 
      "Nä, ingen minns en-", började Ren och såg på sin bror. Hans blick gled över Janos ansikte och fastnade på något bakom ryggen på honom. Ett par vakter kom emot dem, och två genomsura besökare följde efter i deras kölspår med arga miner. "Ojdå." Han gav inte Janos någon tid att se efter själv, utan spottade bara ur sig ett: "Spring, Janne, spring!" Med en väldans fart var Ren ur fontänen igen så vattnet dröp av honom och ner i hala pölar runt om. Han tvekade inte att Janos skulle komma ikapp - när Janos blev jagad hände det saker. Bara han inte började skrika här, det vore pinsamt. Ren såg minst två söta tjejer när han pilade förbi, och de skulle ju aldrig kunna snacka med sådana om de skämde ut sig.

Janos rungande gapskratt fyllde hela torget. Om deras uppståndelse på något sätt lyckats förbigå någon skulle så inte längre vara fallet. Janos skulle just slänga ett framben över broderns nacke för att lekfullt dränka honom när han såg Ren stelna till. Janos visste allt för väl vad det betydde, han hade sett det hända mer gånger än vad han kunde räkna till. Specifikt i situationer när de gjorde saker man inte borde.
      “Mamma?” väste han förskräckt. Ren skrek åt honom att fly och Janos sprattlade när han hävde sig upp på benen. Förskräckt såg Janos snabbt bakom sig. Det var inte alls mamma, utan istället några riktigt buffliga bjässar.
     “Åh Gudars,” stönade han. På ett sätt var han lättad över att det inte var mamma, men vad hon skulle göra om hon var tvungen att lösa ut dem från någon slags arrest ville han inte ens föreställa sig. Adrenalinet slog på nästan omedelbart när Janos kastade sig ur fontänen och efter sin bror.
     “Åh Aurinko,” flåsade han i panik, “Moriko, Chaibos, Kaito, Winfari,” i panik rabblade han deras namn. En taktik som kanske skulle kunna hålla honom från att skrika rakt ut som han brukade. Han kunde inte rå för det, men spänningen av att bli jagad var så intensiv. Janos kom ikapp Ren och delade en panikslagen blick med honom.
     “Skrik inte. Skrik inte. SkriIIHHH-” Janos kastade en blick över axeln och såg att även de tagit till språngmarsch. De behövde gömma sig. Janos såg sin chans längre fram.
     “Fönstret!” uppmanade han Ren innan han plötsligt avvek från huvudleden och med ett långt språng hoppade in genom fönstret. Landningen blev lite sned och Janos rullade runt två gånger och slog i den bortre väggen.

Ren hade egentligen inte trott att vakterna skulle ta upp jakten. När Janos såg bakåt gjorde han det också - och krockade nästan in i en tant. Ett spjut av adrenalin sköt igenom Ren och han hastade vidare.
     "Fönstret!" Utan att ifrågasätta följde Ren sin bror huvudstupa in. Han snubblade omkull och stod på nosen, men var så uppe i varv att han inte ens märkte det. Något fnittrig av adrenalinet tryckte han sig mot väggen, och bröderna lyssnade på när förföljarna sprang förbi utan att hitta dem.
     Det dröjde många långa minuter innan de vågade kravla sig ut på gatan igen. Något slokna smög de de första stegen, men båda pojkarna rätade snabbt ut sig. Deras steg förde dem mållöst runt i staden - innan Ren plötsligt tvärstannade. Hans blick hade fastnat på en liten silanni med stora, underliga ärr. De var för fina och för estetiska för att kunna vara stridsärr. Hon var i full färd med att rista snirkliga mönster över en blek hanes bakben. Blodet som kom var ymnigt men fläckade ändå pälsen. När ristaren var färdig skakade hon vingarna så ett salt föll ner i såren. Hanen grimaserade, men saltet bytte snart färg, och Ren häpnade när såren läktes i ultrarapid. Kvar blev bara ärr i samma stil som silannins egna.
     Ren hade aldrig sett något så häftigt.
     "Janne", andades han hänfört. "Ser du? Ska-" Han formulerade en betydligt bekvämare tanke. Bättre att testa på sin bror först. "Vågar du skaffa en? Frambenet, typ. Eller pannan, det vore coolt!"

Janos fick kämpa med varenda fiber i sitt kropp för att inte brista ut i gapskratt. Hjärtat slog hårt och blodet rusade i öronen. Det tog honom säkert en minut innan han kunde höra klart igen. Han fnittrade fortfarande lågt när de smög ur byggnaden som tacksamt nog varit tom.
      “Sådär rädd har jag inte varit sen när vi snodde Obbes horn, kommer du ih-” Ren verkade inte alls ha lyssnat på honom. Det var lätt att avgöra när Janos såg hans fixerade blick. Nyfiket följde han den till andra sidan gatan. Det tog honom några långa sekunder innan han förstod vad som hände och plötsligt delade han sin brors förtjusning.
      “I pannan?” ekade han dumt och för ett ögonblick såg han ut att överväga förslaget. “Jag skulle inte ha något huvud kvar,” mumlade han buttert och gav Ren en menande blick. Den blev inte långvarig för intresset slet den tillbaka till silannin. Det såg förbannat coolt ut.
      “Sten, klo, påse?” föreslog han med ett illmarigt flin. Ögonen glödde av en barnslig lekfullhet när dem mötte broderns igen. Janos hade en känsla av att de redan satt i klistret gällande deras mamma - ibland undrade han om hon kunde lukta sattyg i pälsen på dem - så varför inte gå fullt ut?

Nä, det var sant. Niyaha skulle personligen slita av Rens huvud också om Janos skaffade en tatuering i pannan.
     "Okejdå", svarade Ren, och kunde inte hindra ett exalterat flin.
     "Sten, klo, påse-" mässade de i takt, och sedan såg Ren snopen ut. Janos hade knappt hunnit börja sin segerdans, men han visste att den skulle komma. 
     "Okejdå!" muttrade han nu igen, och skyndade sig bort innan brodern kom igång ordentligt. Silannin såg upp när han närmade sig.
     "Tjo", sa han, och försökte verka cool och avslappnad. Det borde inte vara så svårt, egentligen. Ren kopplade på sin största swag. "Jag, öh, skulle vilja ha en sån där." Han försökte se oberörd ut när han gestikulerade mot märkningarna. Det fanns exempel på hudarna, och han slängde en snabb blick mot Janos. Lite lägre, för att inte sabba sin cool-status för de förbipasserande, mumlade han till sin bror:
     "Ska vi köra på matchande, eller?"

Janos tog sidosteg fram och tillbaka i en segerdans och sjöng lågt på sin segerlåt. När han  såg sig omkring igen insåg han att Ren redan tagit sig fram till silannin och skyndade sig efter. Han kikade storögt över Rens axel på de olika motiven. Bakom de silannin i skuggan kunde han se ännu fler. När brodern vände sig om sänkte han huvudet tätt intill hans.
       “Aa, det blir fett, brush,” Janos visste inte vad han gick med på för han hade glömt att titta på den som Ren faktiskt pekat på. Silannin gestikulerade åt dem att följa med honom in i ett halvöppet tält. Janos satt sig på hennes order och såg sig storögt omkring. Det luktade konstigt, men han kunde inte avgöra om det var Ren eller lukten från silannistoftet blandat med blod som luktade. Otåligt väntade Janos på sin tur, och stirrade fascinerat när silanning tog fram det vassa verktyget.
       “OOo jävLAR, aooo. Chilla,” hörde han Ren väsa och Janos fnissade lågt. Det tog inte lång tid, och var tunna fina linjer. Kanske skulle mamma inte ens märka.

[Avslutat]