Det hade gått så många år nu, och det började närma sig mörkare tider. Även om resten av Numoori inte kunde känna av dess vibbar, och trodde säkerligen att det skulle bli bättre så visste han, visste vad som skulle ske. Kunde ske. Allt levande kunde skapa, styra och bemästra. Dom va kapabla till vad som helst, liksom han själv.
Tankarna fick honom att flina förnöjt, likt vanligt stolt över sina egna insatser. Men det fanns så mycket mer som doldes bakom det där flinet.
Den vita vargen slängde sig på marken, och den smala kroppen sträcktes ut. Skelettet knakade härligt och huvudet böjdes bakåt så att han kunde skymta den ljusa månen som lös upp honom. I vanliga fall skulle han stå dold i skuggan från skenet, men i natt tog han en paus från det gamla. Fortfarande låg han utsträckt på marken, på höger sida och huvudet bakåt böjt vilad mot gräset. Sommaren hade hunnit i fatt, och det var slut på det kyliga nätterna. Dock hade fåglarna slutat kvittra i samma stund som han smög förbi. Det var ännu en väldigt tidig natt, det skulle dröja flera timmar innan solen trädde himlen igen. Solen, fienden.
Ögonen slöts, istället fångade han in allt runt omkring sig. Det fotografiska minnet hade redan sparat en bild av omgivningen, och nu började även steg höras. Hur tyst det än tog sig fram, det skulle lika gärna kunna vara en annan vampyr. Dofter kunde han söka upp också, men lät bli. I natt ville han bli lugnt överraskad om vad, eller vem som skulle störa honom under månens sken vid vattenfallet.
Denna magiska, mystiska plats.

[ joinar med Chica, hon är ute på äventyr långt bort från familjen xD ]

Den fulla månens mjuka sken lyste upp skogen med ett nästan spöklikt silvrigt sken.
Mellan träden gick en ung tikvalp, djupt koncentrerad på Doften av hare hon fått upp för någon minut sedan. Hon hade bestämt sig för att skaffa lite mat själv och inte bara äta från de halvruttna kadaver hon hittat påvägen på sin lilla utflykt från familjen. Dom visste om att hon var borta, eller i varje fall hennes pappa, Terock. Han hade sagt att det var en bra ide som skulle träna henne för framtiden. Att det säkert inte skulle vara så svårt för henne att klara sig själv. Men han hade nog inte trott att hon skulle gå vilse...
Den unga tiken glömde för ett ögonblick bort att följa spåret och förlorade sig själv för en stund i sina funderingar. Kanske var dom oroliga för henne? Tänk om dom trodde att hon var död?!
Valpen spärrade förskräckt upp ögonen, men förkastade snabbt tankarna. Hennes familj visste att hon kunde klara sig själv.

Hon sökte än en gång upp spåret och smög målmedvetet längs spåret.
Ett svagt knakande fick henne att titta upp från marken och ett leende lekte på hennes läppar när hon fick syn på haren bara en bit därifrån.
Valpen sjönk ner på huk och kröp närmare haren.
Hon blottade tänderna i ett hungrigt leende och viftade smått på svansen innan hon kastade sig på haren.
Den sprang skräckslaget iväg och valpen följde hungrigt efter, men det var omöjligt för henne att springa lika fort som den lilla gräsätaren. Men den missnöjd suck stannade hon och hörde magen kurra ljudligt.
Så nära!
Besvikelsen låg tung över henne när hon hungrigt började gå igen.
Ett mjukt porlande från en bäck fångade hennes intressen och valpen spetsade öronen för att höra från vilket håll porlandet kom ifrån. När hon väl klutat ut det började hon gå och följa ljudet.
Till sin förvåning hörde hon snart ett högt plaskande ljud och skyndade på stegen. Vad kunde det vara som lät så högt?

Tikvalpens svans viftade ivrigt då hon fick syn på ett stort vattenfall som plaskade rätt ner i en sjö.
Hon beundrade synen en lång stund innan hon förskräckt ryggade bakåt, en vit varg låg ner i det långa gräset bara en bit ifrån.
Valpen sträckte på sig för att verka större, modigare och tog ett steg närmare vargen.
- Vem är du? Jag är Chica. hon såg undrande på vargen och viftade smått på svansen, kanske kunde den fånga mat till henne? Inte en tanke hade valpen på att den främmande vargen inte luktade någonting.

Han öppnade ögonen igen. En doft nådde honom, även om han försökt att låta bli så var det svårt. han ville avslöja henne. Såklart att det skulle vara en valp. Aldrig hade han gillat dom, kanske för att dom var så olärda, de hade knappt börja leva det som alla andra kallade livet. Så mycket ondska hon skulle få se, och hur mångas död skulle hon behöva bära på? Stackars liten.
Demetris smala flin lade sig perfekt över hans smala ansikte, och han rullade över på mage, men lät fortfarande hakan vila mot marken då han såg mot valpen med sin silverfärgade blick. Det enda som kunde anses vara positivt med en valp va att dom va så unga, deras blod va nytt, fräscht. Insikterna vakna till liv, och ett sug som nästan var omöjligt att motstå började spöka. Den röda färgen slingrade sig likt ormar kring hans pupiller.
Omgivningen försvann, allt blev svart för en sekund och även ljudet tycktes försvinna i intet. Han kunde inte längre höra vattenfallet, inte heller orden som valpen yttrade, trots att hennes mun rörde på sig. Demetri höjde långsamt huvudet, och det långa öronen tippade framåt.
- Demetrius, men du kan kalla mig Demetri.
Allt kom tillbaka igen, verkligheten fanns på plats. Även om han inte hört henne hade han läst av hennes fråga på hennes läppar. Efter alla dessa år var det dem vanligaste frågan han fick, därefter hade han även lärt sig läsa av det med hjälp av endast läpparnas rörelse.
- Och du?

(ursäkta min inaktivitet, men är ganska off^^')

Chica log och gick lite närmare hannen - Demetri.
- Chica. hon såg stolt på honom och luktade efter en doft från honom, en doft Som skulle berätta vilken flock han tillhörde.
Inget
Ingen doft alls kom från honom.
Hon rynkade smått på pannan och backade sakta ett steg efter att ha sett den röda färgen i hans annars silvriga ögon.
- Du..., Du är en sån, en vampyr, eller hur? hennes pappa hade berättat om dom, nattens barn, vampyrerna, vargar som drack andras blod, aldrig dog av ålder och inte kunde vara i solen.
Alla tankar på mat lämnade henne och allt som fanns kvar i hennes tankar var nyfikenhet, skräck och hannens röda ögon.
monster...

Han såg hur hon kom närmre, hur hon försökte fånga upp hans doft, hennes förvirrande ansiktsuttryck. Det var roande, men kanske lite sorgligt.
Då vapen backade så satte han sig istället upp, sänkte halsen så att huvudet sjönk närmre henne. Flinet fanns kvar vid hennes fråga och blicken låg helt fokuserad på henne. Livlöst stirrade han in i hennes ögon, i samma stund som han hörde hennes sista tanke, som endast var ett ord. Monster.
"Inte skall du behöva frukta mig för det."
Flinet förvandlades istället till ett fejkat leende. Munnen var ännu stängd och rösten hade nått henne via sinnet, han hade talat till henne i det tysta. Bara hon kunde höra hans ord.

När vampyren satte sig upp kastade hon sig bakåt, bort från honom.
- no me toques! [rör mig inte!] hon övergick utan att tänka på det till spanska och morrade till då han talade till henne utan att egentligen tala.
Hans röst hördes i hennes huvud.
Låt mitt huvud vara!
Hon antog att han hörde hennes tankar och backade ännu ett steg, ett steg bort från det vita monstret som satt framför henne. Hon litade inte på honom, och definitivt inte på hans leende. Pappa hade varnat henne för deras slughet, utseende, styrka och snabbhet. Men denna hannens krafter hade han inte varnat för...

(Det står Öppet, så...)

Svarta tassar sattes regelbundet ner i gräset, som färgades av månskenet.
På denna plats kunde man nästan luras att inget ont fanns att frukta. Nästan.
Vampyrhanen stod uppe på en klippa, med huvudet höjt och blicken lugnt synande i fjärran.
Han såg saker som hände.
En bra bit bort i en avlägsen glänta fällde någon av Numooris individer en hjort.
Han såg konturerna av dem i det silvriga ljuset.

Snart vände han tillbaka till sitt eget och tog ett smidigt hopp från klippan.
Framtassarna tog emot den lätta stöten och han landade med en knappt hörbar duns på marken nedanför.
Nosen var en decimeter från gräset, vädrade.
Aha.
Han lyfte snabbt på huvudet, vände ansiktet bort mot vattenfallets fot och öronen tippade framåt för att uppfatta ännu mer än vad han redan gjorde.
Ögonen kvicknade till. Fortfarande vid gott humör släntrade han en bit, rundade några träd och fann en roande scen framför sig.

En valptik, med rosa man som fladdrade lätt i ett vinddrag. Svarta korpliknande vingar.
Hon var på sin vakt, och anledningen fanns framför hans nos.
Den majestätiske gestalten i gräset behövde han inte se på två gånger för att veta vem det var.
Tavar tog ett par steg ut från skuggorna bakom träden och vände sig till honom.
Huvudet lades en aning på sned, den röda blicken kunde inte tolkas.
"Demetrius. Det var ett tag sedan.." skrockade han lågt.
Han visste att vampyren skulle höra även om det så skulle vara att han bara andades ut orden.

Tavar visste hur denne hane sett på honom sedan han blivit förvandlad.
Ungefär i höjd av ett avskum, inte mycket mer värd än de levande.
Men det var länge sedan nu. Den svarte var förändrad, han hade mognat med tiden.
Insett saker och ting. Han hade fått ett stort hat inom sig.
Ett hat mot de dödliga.

Ögonbryna höjdes då han hörde hennes röst igen, den här gången på spanska. Han kunde inte spanska fullt ut, men språket hade funnits allt för länge i landet så nog hade han hunnit snappa upp några ord och lärt sig dem.
"Hmm, te he tocado todavia? No.." [har jag rört dig än? nej]
Sade han via tanken och flinet vart allt bredare efter varje sekund, hennes skria röst fick honom att knipa ihop med ögonen. Det kunde inte bara använda munnen för att göra ifrån sig oljud, utav även deras tankar bar samma irriterande ton.
Stelt så sträckte han på sig, ställde sig upp. Det långa bena knakade, liksom hela hans ryggrad och alla tillfälliga rörelser han nu gjorde.
- Vad för nöje skulle jag ha om jag gjorde slut på ditt patetiska liv redan nu? Det skulle vara för lätt.
Hans blick borrade sig fast i valpens. Han var allvarlig. Demetri var en jägare, han levde för att jaga och döda, och ville ha kul på vägen dit. Men hur skulle valpen kunna veta det?
Öronen vinklades bakåt, han hade hört något. Därefter en bekants röst. Tavar. Med ett fejkat andetag som han använde till en tillgjord suck, vände han det smala ansiktet mot den svarta vampyrens håll.
- Ännu, har du inte lärt dig att det är otrevligt att avbryta?
Sarkasmen nästan lös genom natten då han hade yttrat sig. Han kunde ännu minnas natten då han mötte Tavar första gången, då han vart en ung levande varg. En feg sådan. Han hade inte ens slagit tillbaka, bara försökt fly och komma lindrigt undan, men Demetri hade vart en gentleman och väntat i flera timmar på att den unga vargen skulle vakna så att han kunde informera om vad han precis hade gjort.
Ögonen blänkte utav månens sken, men lika snabbt såg han tillbaka mot valpen. Höll henne helt i fokus.

Hon skakade snabbt på huvudet, nej, men han kunde.
Snälla, snälla, döda mig inte! Jag har inte gjort dig något.
Hennes ögon spärrades förskräckt upp då hon följde den vita vampyrens blick och fick syn på en annan, svart som natten.
Kunde det vara Locura? Vampyren pappa hade pratat om? Eller nej, detta var en hanne, det hade inte Locura varit...
- Vem är du? hon backade ytterligare och kunde inte hindra ett svagt, skräckslaget gnyende som bubblade upp i halsen.
Snälla, snälla, kan ni låta mig vara? Jag vill inte dö!
Hon kände tårar rinna längs nosryggen av ren skräck, dom skulle döda henne, hon var helt säker på det.

[mysko inlägg...]

Hans huvud sänktes, ögonen smalnade av.
Blicken for mellan valpen och den vite.
"Du har i allafall inte varit den bästa läraren vad gäller uppförande."
Det ryckte svagt i hans ena mungipa när han höjde huvudet till manknivå.

"Har ni roligt? Synd att jag avbröt er."
Han ruskade vätan ur pälsen, fuktade nosen med tungan och svepte med blicken över sällskapet.
Sedan vände han blicken mot vattenfallet.

Kaskader av skimrande vatten forsade ner över klippkanten, brusade vilt.
Månens sken träffade vattenytan och klöv ljuset i tusentals små bitar så att det glittrade.
Det var vackert. Ja, det var en vacker natt.
Natten brukade vara sådan.
Därför var det inte outhärdligt att leva med den. Vilket han gjort sedan vampyrismen tagit honom.
Han kunde inte förstå hur folk stod ut att röra sig om dagarna, men solens hetta brännande i nacken.
De dödliga klarade det.
Fy, han hatade solen.
Och solen hatade honom och hans jämlikar.

Han undrade vart Locura tagit vägen. Han hade faktiskt så sent som förra natten jagat en stund tillsammans med henne.
Hon var trevlig, på sitt sätt.
Han återvände till nuet, blinkade en gång och fäste blicken vid sin skapare.
Lika känslokall som vanligt, det var han.
Men Tavar var ingen mes längre.
Han satte hakan i vädret, gjorde en mörk kopia av Demetris bestämt kyliga utstrålning.
För en gångs skull lyckades han bra.
Men han var inte ännu lika gammal..
Nåja, tids nog. Han skulle i allafall inte göra hanen besviken igen.


(Fy vad mycket "han" och "hon" det blev... jaja.)

- Du är ingen lärling, Tavar.
Blicken blev skarp i samma stund som han såg tillbaka mot den andra vampyren.
- Du är bara en slav.
Han flinade igen, hånade den svarta vampyren som försökt tilltala Demetrius själv utan någon som helst respekt. Och det var just det, som gjorde att Demetri ännu såg ner på denne.
Samtidigt hörde han ännu valpens eviga tjat i sina tankar. Den vita vampyren morrade lågt, vände sig hastigt om för att hotfullt hugga mot valpen. Det sylvassa tänderna glimtade till utav skenet, men dom var långt ifrån den levande varelsen. Han ville bara skrämma henne, ännu inte skada.
- Som du kanske vet, är Zafrina borta, det finns inte många av oss kvar. Och kanske blir vi färre.
Om den mörka vampyren skulle ta det som ett hot eller inte var upp till han själv att bestämma. Men från Demetris sida var det bara ord.
Tavar hade bara träffat Zafrina ett par enstaka gånger förut, hon hade vart en gammal vampyr och en lojal följeslagare till Demetri. Zafrina hade litat fullt ut på honom, det var hennes misstag.
- Om du är så rädd, så kommer jag inte hindra dig..
Sade han med ett snett flin då han tilltalade valpen igen.

Tavar
Det måste vara namnet på den svarta.
Ett plötsligt utfall mot henne fick Chica att förskräckt backa och darrande stå och betrakta de båda vampyrerna, tyst.
Under deras samtal lugnade hon ner sig lite, en falsk känsla av säkerhet spred sig inom henne när de båda konverserade likt vilka vargar som helst, de såg ut som vilka vargar som helst... Förutom ögonen, de blodröda ögonen.
Men hon valde att se bort, bort från de läskiga ögonen och istället betrakta det vackra vattenfallet för att lugna ner sig.
Det föll så vackert i månens sken, skimrade och glänste.
Men så blev hon åter tilltalad och vände fort tillbaka blicken till den vita vampyren.
Hindra henne från vadå? Fly?
Under den stund hon tittat på vattenfallet hade ett lugn sänkt sig över henne, men rädslan var inte långt ifrån att komma tillbaka igen...
kommer du eller han att döda mig? Pappa har berättat om er sort, han träffade en tik som er, Locura sade han att hon hette. Han dog nästan... Kommer jag att dö?
Hennes känslor var precis som bedövade då rädslan lagt sig.
Hon var inte rädd längre, inte än, bara lugn och fundersam och hon såg allt mycket klarare än innan, hon kunde urskilja varenda vattendroppe som återspeglade månskenet då vattnet föll ner i dammen.
Hon hade på ett sätt accepterat döden, i stället för att vara rädd, på ett sätt gett upp.
Hon önskade bara att hon skulle fått säga farväl till sin familj.

[konstigt! ]

Valpen höll kvar honom i sinnet, hon vägrade släppa honom nu då hon fortsatte att tala direkt till honom. "Kanske, kanske inte. Men något som är säkert är att nått, eller någon kommer att döda dig. Frågan är bara när." Han flinade slugt vid sina ord.
Locura.. Ja så klart.. Vem annars. Han hade nästan glömt den varginnan för ett kort tag, han hade endast haft tid att tänka på sig själv senaste tiden. Dock kanske det var något han alltid gjorde. "Säg mig vem din far är?"
Han rätade snabbt på sig, såg bort mot Tavar igen som inte hade hunnit säga något, ännu. Han var arg, rent utav förbannad. Men han dolde det väl i sitt döda uttryck.
- Ryktena går Tavar. Du har skapat en annan vampyr, utan mitt medvetande.
Nu. Nu kunde man se ilskan i det silverfärgade ögonen. Han morrade dovt.
- Glöm aldrig din plats, du må stå över det dödliga men inte mig. Jag vill ha hit den nya vampyren, så snabbt som möjligt.
Kanske Tavar hade räknat med att skapa sig egna slavar? Nej, inte en chans. Helt fel. Tavar visste det bara inte än.

Tavar tog ett par självsäkra steg mot dem,
så att de nu bildade en underligt formad ring.
Han lyssnade till vartenda ord, och fnös.
"Vet du vad? De är förbanne mig sanna, de där ryktena du har hört." morrade han och svepte till med svansen.

Ett illa dolt ursinne kokade inom honom. Han avskydde när folk trodde att de var så mycket bättre än andra. (Även om han själv såg ned på de dödliga, men det hör inte hit.)

Han såg på valpen med avsky. Patetiskare varelse får man leta efter.
Ögonen smalnade när han vände blicken mot Demetri.
"Ni får ursäka mig.." han backade in i skuggorna.
Sedan hejdade han sig tvärt.
"Nej, förresten, gör inte det." Ett flin prydde hans läppar.
"Jag ska jaga. Är det något mer du vill ha sagt, Demetri, så säg det nu."
Han fixerade gamlingen med blicken i väntan på ett svar.
Eller, han fick svara om han ville, eller låta bli.
Han själv brydde sig faktiskt inte ett skvatt.

- Terock... namnet slank ut mellan hennes läppar innan hon hann hindra det.
Varför ville han veta hennes fars namn?
Hon fick en klump av oro i magen och rös. Tänk om han ville döda hennes far?! Att det var därför han ville veta namnet...
Chica kände rädslan bubbla upp igen och såg spänt mellan vampyrerna då de talade.
"Jag ska jaga...
Den svartas ord fick henne att vakna till, och Chica spärrade förskräckt upp ögonen. Han var vampyr, vampyrer åt vanliga vargar...
Chica backade långsamt och höll blicken vaksamt fixerad vid den svarte, Tavar.

Ögonen smalnade och vart alldeles röda. Inte för att han var hungrig. Han var ilsken, rent utav förbannad. Det var inte valpen som hade lockat fram den sidan, det var hans egna slav som hade gjort det. Han lekte ännu en gång med döden.
Han hade lyssnat till vad valpen sade. Terock. Ja, en dag skulle han finna denna varg, och denna natt hade valpen även tur. han skulle skona dennes liv, tack vare Tavar.

Tavar.. Vad trodde han egentligen? att han skulle vinna respekt med en sådan piss attityd? att Demetri glatt skulle ta hans ord och skratta bort dem. Fel. Så fel.
Han rörde sig framåt, snabbt mot tavar och slog upp det breda käftarna som slängde sig mot Tavar. Demetris styrka gentemot den svarta vampyren var ingen match allt, den äldre hade en klar seger framför sig. Men skulle han kanske dra ut på det hela?
Den vita vampyren sträckte sig över den mindre, det svarta tandköttet blottades i ett brett grin och ögonen var uppspärrade med en minimal pupill. han såg nästan galen ut.
- VAD TROR DU EGENTLIGEN OM MIG!? JAG SKA SLITA AV DEN SISTA BITEN AV DIN SJÄL OCH LÅTA DIG PLÅGAS I ALL EVIGHET OM DET SÅ ÄR DET SOM KRÄVS!
Han röst ekade, ända upp till bergen.
Han kunde inte ens komma ihåg när han var så rasande sist.

Tavar såg uttråkat på medan Gamlingen (xD) verkade få något slags utbrott.
Ojsan.
Det var ganska lätt att få honom ur fattningen. Han kanske började bli lite skröplig, trots att hans utseende fortfarande var felfritt...?
Kanske borde han blivit skrämd av utskällningen, men han såg ingen nytta i det.
Så, om sanningen ska fran, hade han ingen aning om vad han skulle göra.
Tavar stod lugnt och bara... såg på Demetrius.

"Jaha? Och det du försöker säga är att du hatar alla som inte tillber dig likt en gud?"
Han lade huvudet på sned och mötte Gamlingens halvgalna blick med sin egen.
Kall.


(Den här situationen är för komisk! 8D)

- Hat? Jag känner ingen direkt hat, inte på det sättet som du ser det, inte heller föraktar jag någon slags kärlek till de som ser upp till mig. Det cirkulerar enbart om respekt, Tavar. Sånt du aldrig kommer kunna nå upp till, inte ens dina kyliga blickar. Du är bara ett tomt skal som så envist försöker...
Han avslutade inte meningen, han högg igen. Han var ilsken och ett rent raseri verkade ha tagit över.
Han var inte ute efter att skada Tavar. han skulle döda honom.

(Komisk..? Demetri kommer döda honom... *hålla tillbaka demetri*)

Han öppnade munnen för att svara, då Den Vite högg honom.
Dennes tänder rev upp ett sår i sidan på honom.
Tavar gläfste till av smärta och stapplade ett steg bakåt, av chock.
Det var länge sedan någon attackerat honom, mest därför att de dödliga inte vågade och vampyrerna inte hade haft någon anledning.
Så oförskämt!
Han sänkte huvudet och morrade instinktivt.
Raggen restes.

Han gav svar genom att hugga tillbaka mot Den Vites ena framben, och använde sig av sin fördel att röra sig i ultrarapid.
Något han var tacksam för nu, annars hade han slutat sitt andra liv.



(Har en idé! Efter detta roll så kan Demetri's röst dyka upp i Tavars huvud och hemsöka honom när som helst, mest för att hacka på honom. xD Vad tycker du?)

Han skrattade kyligt och blicken var fäst vid den andra vampyren. Patetisk, han hade inte mycket att ge sitt liv för. Tavar högg även han mot den vita vampyren, men tack vare hans storlek hann han väja undan med huvudet fast bettet träffade någonstans kring bröstkorgen. Han kände inte av det, därför kunde han bara gissa.
Öronen tippades framåt och det elaka grinet var tillbaka för att håna den svarta vampyren. "Patetiska slav, jag kommer följa dig i all evighet, du kommer bli dödsdömd i Numoori. Du kan försöka fly men kommer aldrig undan."
Rösten ekade i Tavars då Demetri talade direkt till honom via tanken. "Jag kan ta alla dina minnen från dig, jag kan krossa dom. Sen lämnar jag endast våra möten kvar som du ska återspegla varje dag och känna dig förföljd."
- Glöm inte att jag lever för att jaga. Jag är en jägare.

Det var de högljudda lätena som hade lockat henne då hon hörde dem. Och med ett slugt leende på läpparna hade hon susat iväg genom natten för att se vad det hela rörde sig om. Och allt medan hon kom närmare så blev det mer och mer intressant. Hon kände igen rösterna, den ena tillhörande Demetri, skaparen, och den andra tillhörande Tavar, jämliken. Frågan var nu vad de talade om, men det verkade inte som att de kom vidare bra överens. 
Hon stannade upp när hon såg dem, kunde inte göra annat än flina när hon såg skadorna som de båda hade. Så det var en konflikt som pågick, så intressant...
Med stillsamma rörelser satte hon sig ned, tungan fuktade de smala läpparna. 
- Lugna er nu pojkar, det finns ingen mening att bli ovänner...
Hon skrattade till, uppenbarligen road av det som utspelade sig framför henne. 

[kort, men skriver på mobilen så... ;D]

Han gav till en dov morrning och öronen ströks bakåt.
När rösten ekade högt i hans inre grimarserade han och skakade på huvudet.
Tankerösten förde med sig en stark känsla av obehag, även efter den tystnat.
Sedan öppnade Den Vite munnen och talade vanligt.
´Glöm inte att jag lever för att jaga, Jag är en jägare.'
Jaha, ville Tavar svara. Det är jag också..

Plötsligt avbröts de av en len, väldigt bekant stämma som bad dem att lugna ner sig.
Tavars röda ögon riktades genast mot varginnan som slutit sig till deras lilla sällskap.
Valpen satt bortglömd i utkanten.
Locura. Hon som var lika svart som han själv, med samma nyans i sina ögon.
Hon verkade road av deras stridigheter.

Såklart. Han kände henne tillräckligt för att veta att det var hennes naturliga reaktion på sådant här.
Det roade henne, precis som det skulle roat honom om han varit utanför.
Men sanningen var den att hon var mer välkommen nu än vanligt.
Röstens ekon hängde fortfarande kvar i hans skalle.
Skulle den aldrig lämna honom?
Han ogillade Demetri.
Och hur i all sin dar skulle man visa respekt, som var det vampyren krävde, mot någon som hånade en så?
Mot någon man visste såg ner på en?
Det var svårt.

Han var stel, nästan helt orörlig och huvudet sjönk långsamt, långsamt ner på snedden. Blicken stannade envist på Tavar. Bena darrade, för han ville framåt, ta det där lilla steget för att slita av hans huvud. Så som han gjort med Zafrina. Men han höll tillbaka, bara ett litet tag till.
Han hade inte kommit överens med någon på flera år, och när han väl hittat något som kunde kallas hinder så steg han över det. Ett... Helst ville han slå ner det innan han klev över, att bara hoppa skulle vara så lätt. För lätt. Två... Det fick inte gå för snabbt, först fälla, sen krossa. Tre...
Han hann inte mer än att sträcka ut halsen och lyfta benet och blotta tänderna först Locuras röst satte stopp för det hela. Tre... Hon var hopplös. En patetisk varelse som aldrig skulle göra annat än att kräla runt utan syfte, bara förstöra allt han byggt upp. Det verkade vara det hon levde för. Han kunde inte låta bli att i smyg klandra henne för allt som gick fel i hans planering. Hon var roten till det hela då hon en gång i tiden hade stulit hans tankar, tagit all hans uppmärksamhet och förbrukat en livstid. Eller ja, det hade vart på väg åt det hållet. Men samtidigt kunde han inte anse den tiken vara patetisk, det var bara när ilskan låg på max alla sjönk med längder, lägre än vanligt. Nu hade hon bara visat ännu en gång varför han även borde lämna henne bakom sig. Det var självklart.
Demetri morrade dovt och det långa öronen la sig mot nacken i samma stund som blicken sneglade mot hennes håll. Han lyssnade hela tiden spänt på Tavar i fall han skulle ge ifrån sig något ljud, eller få för sig att flytta på sig. Då skulle han hugga.
Blicken låg spänt på Locura, men han sa inget. Men blicken skulle nog blotta alla hans tankar känslor, men han tillät det. Demetri ville att Locura skulle se att hon var på väg ner, bortom hans synfält.

Ingen sade något. Det enda som hördes var det dova morrande som kom ur Demetris strupe medan han såg på henne. Locuras röda ögon mötte hans blick, utan att tveka och med leendet fortfarande liggandes på läpparna. Men såg blev hon uppmärksam, först på färgen de bar och sedan på känslorna som var blottade för henne. Hur han med ilska och förakt såg på henne. Hon som var hans mest magnifika skapelse, hon som levde för att följa honom.
Och leendet dog ut.
Blicken gled bort den den vita, mot Tavar istället. Även denna såg rakt på henne, men inte alls med samma blick. Det var nästan så hon kunde ana en bedja i hans ögon, som om han önskade att hon skulle hjälpa honom. Från Demetri? Och sakta började hon inse att detta kanske var en konflikt som hon inte skulle ha lagt sig i, men inte heller kunde hon backa nu.
Så hon satt stilla, med ett uttryckslöst ansikte. Blicken gled sakta åter mot Demetri, men så fort hon mötte hans ögon såg hon bort. Tillbaka till Tavar.
Vad hade hon blivit? Var det på detta vis som de båda såg på henne, ett irritations objekt som endast kunde användas som ett tidsfördriv när inget annat roande fanns i närheten? De dödliga såg henne som en fara, eller som en patetisk varelse, men det spelade ingen roll. Hon brydde sig inte om dem, hon var mäktigare än dem. Men när hennes egen sort vände sig mot henne på detta vis, speciellt dessa två som hon faktiskt var kopplade till på mer än ett sätt...
Huvudet ruskades. Hon ville inte fundera mer över den saken.

Det ryckte till i mungipan på honom och huvudet höjdes strax därefter, likaså ena ögonbrynet då han stirrade på vampyrinnan som så snabbt hade lagt sig i men nu inte verkade ha något mer att säga. För honom kvittade det, skulle hon ställa sig framför Tavar kunde han med glädje ge henne bettet, kunna slita ut hennes döda organ och bara njuta medan paniken skulle bryta ut. Roande tanke, kanske lite synd.
Han såg snabbt åt sidan och sen tillbaka mot Locura. Hon vägrade se på honom, hon vägrade möta hans blick. Ville hon inte känna sig misslyckad? "SE PÅ MIG!" Rösten var hög och röt åt henne, men endast i hennes sinnessjuka värld. Ännu en gång morrade han och svansen piskade till bakom honom.
Varför fortsatte irritationen stiga?