Tystnaden bröts av ett ilsket vrål, likaså gjorde hennes tankar. Och genast när den ilskna rösten nådde hennes öron rycktes huvudet tillbaka mot Demetri. De ljust röda ögonen hade snabbt antagit en vinröd färg och öronen låg mot nacken medan hon såg på honom med den stirrande blicken.
Tankarna rusade genom huvudet, för snabbt för att hon skulle kunna uppfatta någon av dem. De var osammanhängande och säkerligen helt meningslösa. För ingenting skulle kunna rädda henne nu, ingenting skulle kunna förbereda henne på vad som komma skulle. Det var något var tvungen att vänta in, något som hon var tvingade att ta då det väl kom. Och känslorna började vakna till liv inom henne, för hon gillade inte att hon inte hade kontroll över situationen. Ingen av dem verkade ha det, ingen av de tre vampyrerna visste vad de kunde vänta att detta möte slutade med.
- Nöjd nu?
Väste hon fram. Trotsigt. Hon uppskattade inte sättet hon blev tilltalad på, hon var värd mer än så. Hon ville vara värd mer än så.

Han stod blickstilla och vände tillbaka blicken, sakta, mot Demetri.
Det var som om allt gick i slow-motion. Ja, så kändes det.
Vampyren stirrade på honom med blodtörstig blick, som om han ville slita strupen av Tavar.
Han kunde se varenda färgad tråd i dennes irisar.
Varenda hårstrå i den vita pälsen.
Och han tvivlade inte en sekund på att det var det han ville.
Han hade inte oroat sig, om det varit någon annan.
Men nu gällde det Demetri, som faktiskt var kapabel att göra det.

Blicken flackade mot Locura. Varför sade hon ingenting?
Hon tittade bort.
Hundratals frågor snurrade i hans huvud.

Varför försvarade hon inte honom? Han visste att vampyrer inte var varma nog att vara vänner, men hade de varit dödliga hade det varit det han kallat henne, en vän.
Som det var nu... mest bundsförvant.
Eller något sådant. Han visste inte!
Men det han visste var att han själv var i knipa, och hon stod bara där.
Demetrius morrade. Tavar svalde en egen.
'Vilken mes du är, Tavar. Vilken otroligt patetisk varelse du är. Du är inte värd din egen vikt i elefantbajs.' ljöd Den Vites kyliga röst i hans huvud.
Till slut stod han inte ut, utan vred på huvudet och såg rakt på Locura.
Mötte hennes blick.
Sedan tog han de avgörande tre stegen mot henne.
Vilket han inte skulle ha gjort.



(Ert efterlängtade svar! 8D)

Det var spänt mellan dem alla, ingen verkade veta vad den andra skulle göra. Men dom båda kände Demetri allt för väl, och speciellt Tavar, det hade han på känn. Det enda som nu skulle kunna bryta denna tysta minut var en rörelse. Orden kunde få eka så länge de ville, och Demetris ansiktsuttryck förändrades drastiskt då Locura talade. Det svarta läpparna drogs åt och ett smalt flin lade sig över hans vita ansikte. Det passade honom, gjorde honom komplett på något läskigt sätt.
Sen hände det som han hade väntat på, det som egentligen inte skulle få hända. Hans muskler rörde sig ännu en gång i all hast, den långa halsen for mot Tavars håll och käftarna slogs upp och han tvekade inte en enda sekund utan var rätt på. Bara på någon sekund hade han hunnit korsa vägen som Tavar skulle ta för att nå fram till sin vän. Tänderna slogs ihop och verkade fjäderlätt gå igenom den mörka hannens skinn och kött. Blod blandad med vampyrgift fyllde hans mun, men han åt inte sina egna. Det skulle vara samma sak som att dricka sitt egna giftfyllda blod. Med all sin kraft slungade han den mörka hannen åt sidan, och det verkade se så lätt ut, som om han lyft en nyfödd valp.
Tänderna slets ur vampyren och skrapade nog upp ett och annat sår i samma stund som denne for åt sidan. Det breda tassarna slog i marken och halsen sänktes, raggen reste sig även över nacken och en bit nerför ryggen, och istället för att morra lämnade ett väsande läte hans käftar, likt en giftorm. Han var inte att leka med, ingen skulle lita på honom, det kunde dom inte.
Det här var den han va, och alltid skulle förbli. Ett enda snedsteg kunde trigga upp honom, och fel ord kunde bli den andres död.

(lite pp, men fick tillstånd!)

Under tystnad betraktade Locura det som skedde. Demetri hade slitit blicken från henne efter att ha gett henne ett kort flin, och istället gett sig på Tavar. Den svarta hanen som Locura hade sett som ett relativt roande sällskap kastades genom luften som om han inte vägde något alls och föll i marken en längre bit bort. Den vita hanen stod kvar med ett väsande ljud kommande ur strupen. Locura kunde se hur den vita pälsen runt hans käftar var fläckad av blod.
Hon reagerade inte alls.
Det var som om tomheten hade tagit över inom henne, en tomhet som fick henne att likgiltigt se på. Hur var det med Tavar? Skulle Demetri ge sig på henne nu? De var endast två av alla de frågor och funderingar som kretsade i hennes huvud, men hon förmådde sig inte göra något. Hon kunde inte glömma blicken som den vite vampyren hade gett henne.
Var hon verkligen värd så lite? Var hon verkligen så patetisk och irriterande i hans ögon? Hon ville inte tro det.
Demetri var, och hade varit det enda sedan han förvandlade henne, hela hennes värld. Visst brydde hon sig om sig själv, överlevnad var det viktigaste och blodtörsten drev henne framåt. Men inte heller ville hon säga nej till honom. Hon kunde inte, och varför det var så fanns det inget svar på. Kanske det var ett underligt band mellan skaparen och skapelsen. Kanske var det något annat. Men det fanns där och det var för starkt för att hon skulle kunna ignorera det.
Ögonen hade fortfarande en vinröd färg, en färg som de antog då hon jagade. Öronen låg fortfarande pressade mot nacken. Och hon såg mot Demetri.
- Ska jag anta att jag står näst på tur, eller är det endast Tavar du ska plåga i natt?
Varför envisades hon med att tala? Hon visste inte, men hon visste att det var dumt. Nästan som att utmana döden, som att be om att få känna på samma behandling. Men såren skulle läka, det visste hon. Åtminstone de fysiska. Däremot var det inte säkert att hennes psyke skulle klara sig lika bra, och ändå kunde hon inte hålla tyst. Det var bara dumdristigt.

Han hade nästan väntat på att det skulle hända, utan att veta det.
En stickande känsla när Demetris käftar slöts om hans kött.
När tänderna trängde genom skinnet.
Tavar drog ett andetag, spärrade upp ögonen, och i nästa sekund försvann marken under hans tassar och luften ven förbi.
Han slungades in i ett träd, med ett brakande ljud som av åska, och det var nära att trädet gav vika för kraften.
Han slogs alltså mot stammen, och sedan vann gravitationskraften för att låta honom sjunka ner på marken.

Det var en underlig känsla, det här.
Han såg allt som i ett töcken, en röd dimma skymde delar av synfältet.
En skapelse kunde inte stå emot sin skapare, så var det bara.
En djup suck undslapp hans kropp, en blodliknande, kall vätska rann ur såren Den Vite slitit upp.
Rann långsamt, trögflytande, ner i pälsen och färgade den mörkare än svart.

Han behövde inte syret som han nu drog in då han tog djupa andetag. Det var en vana från den levande tiden, och den vanan skulle han aldrig kunna bli av med. Men det störde inte honom.
Då Tavar låg helt utslagen på marken så smög sig den smala blicken tillbaka emot vampyrinnan, han såg på henne under dom tysta sekunderna och läste av hennes blickar. Hon verkade inte veta vad hon ville göra, eller hur hon nu skulle göra det. Hon var endast en förvirrad själ som inte längre verkade ha ett mål, kanske hade hon nu insett att hon aldrig skulle nå dit hon ville. Hon skulle inte räcka till.
Demetri rätade på sig igen då något lugn verkade ha lagt sig över honom. Troligen var det bara tillfälligt.
- Det är endast du som kan bestämma det.
Väste han kyligt fram och vände på hela kroppen och tog det sista stegen fram till henne, smög sig fram bakom hennes rygg för att stanna snett bakom henne. Han var plötsligt så lugn igen och rösten verkade ha blivit mildare, nästan så att han själv försökte lugna vampyrinnan han nu talade med. Han sträckte på halsen igen så att huvudet skulle komma en bit närmre tiken, så att hon skulle kunna höra hans låga stämma med ord han nästan viskade fram i hemlighet.
- Du är så rädd Locura. Du har en makt som du så stolt kan visa upp när det passar dig, men när det väl kommer till kritan kryper du ihop och försvinner. Men det är en sak jag undrar.. Är du rädd för att någon ska ta den makten ifrån dig, eller är du rädd för ensamheten? Rädd att jag inte kommer finnas där för dig och hålla dig i schack, inte låta dig gå över styr och tappa kontrollen?
Han slog pannan mot hennes axel, och flinet kom återigen tillbaka då han drog upp ansiktet. Dragen kunde nästan komma ifrån ett kattdjur som strök sig mot det som dom paxade, erövrade.
- Du är min.

Inte en muskel rördes medan han vandrade runt henne, medan han ställde sig bakom henne, medan hon lyssnade till de hånande orden som kom ur hans mun. De irriterade henne, men samtidigt kunde hon inte låta bli att uppskatta dem också. En konstig känsla, men självklart var den väntad med tanke på deras ännu konstigare relation. Och faktiskt kunde hon inte låta bli att flina när hon tänkte på det.
Han huvud tog i hennes axel och hon vred huvudet bakåt. Leendet som nyss hade växt fram låg kvar på läpparna när hon såg på honom. Han hade rätt, hon visste det. Han hade beskrivit henne, och inget av det han hade sagt kunde hon neka till. Och nu när hon väl insåg att hon egentligen inte hade något att dölja då han redan visste om allt, så kunde hon inte göra annat än flina åt det. Hela situationen tedde sig bara så... underhållande. Här var de, tre mäktiga varelser, och de kunde inte ens hålla sams. Kanske världen var för liten för dem alla tre. Det skulle bli intressant att se vad framtiden hade att visa dem.
- Varför skulle jag svara på din fråga? Ifall du ville ha ett svar hade du redan tagit det... Vissa saker kanske är bättre outtalade.
Ögonen återfick sakta sin vanliga, lysröda färg.

Medans Locura fick tid över att ta till sig det han hade sagt såg han åter mot Tavar som bara låg där. Skulle han ta kraften till sig och resa sig upp, eller skulle han fortsätta hålla sig låg. Kanske skulle han aldrig igen resa sig heller, det visste han inte.
Han flinade kort och sneglade mot tiken då hon talade igen.
- Jag tar bara det jag behöver ja, men jag gillar att ha dig orörd och längtar tills jag får höra svaren.
Öronen tippades framåt igen då han såg lugnt på henne. Detta var första gången dom alla hade träffats tillsammans, och inte hade det slutat bra. Kanske var det därför han försökte ha så få slavar som möjligt. Dom alla skulle slåss om makten. Därför gjorde han sig av med dem innan det vart för gamla, för mäktiga.
Demetri sneglade tillbaka mot den som låg utslagen igen och han flinade snett, kvävde ett skratt och backade sen undan.
- Ska du inte hjälpa din vän? Får du inte dåligt samvete när du vet att han vände sig mot dig när han behövde hjälp. Han valde dig, ska du nu bara låta honom dö?

Hon ruskade lätt på huvudet, ignorerade den hånande tonen som kom emot henne. Det var fortfarande ett spel de spelade, samma spel som de tidigare hade spelat och som de mest troligt alltid skulle komma att spela. Bara det att det verkade ha tagit en sväng mot något mer våldsamt. Kanske insatserna hade ökat, kanske priset var mer eftertraktat nu än förr. Det var svårt att säga, men fortfarande var hon med i leken. Och hon kände sig tillfreds med det.
Blicken vändes mot Tavar som fortfarande låg stilla under trädet. Hon undrade om han levde. Det var svårt att avgöra eftersom att han verkade vara död även då han vandrade runt. Det fanns inget som kunde avslöja ifall han var vid liv eller inte. Men spelade det egentligen någon roll? Det var väl naturens gång, alla skulle de möta slutet förr eller senare. Kanske det var lika bra på detta vis.
- Du borde veta bättre, vänner hag jag inga och inte heller kommer jag att finna några. Det var dumt av honom att tro på mig.
Hon fnös kort till. Visst gillade hon Tavar på det sättet att hon inte hade någonting emot honom, men inte så pass mycket att hon var villig att offra sitt egna liv för hans skull. Det var skillnad.

- Hur mycket man än vill, eller tror, så ska man aldrig lita på någon. Aldrig.
Han sade det tydligt och gav henne en skarp blick. Han hade sagt det många gånger förr, och han kunde heller inte minnas hur många han sagt det till, att dom inte skulle lita på honom. Men varje varg verkade tro att det fanns något gott inom de alla. Kanske var det dags för Numoori att inse att det inte fanns något sådant inom Demetri. Han var bara ett tomt skal, en mördarmaskin. Han skulle visa dem alla och sinka dem. Varenda liten jävel skulle falla framför honom. Det fanns inga undantag.
- När saker och ting inte går som jag vill så måste jag sätta stopp för det, jag gör inte det här för att vara elak Locura.
Han skakade på huvudet i takt med sina ord och flinade ännu. Han tog inte åt sig utav situationen, inte heller ångra han sin attack mot Tavar.
Men han hoppades egentligen på att han skulle vakna igen bara för att få uppleva det som hade hänt, plågas liite till bara.

Det var med en stillsam min i ansiktet hon fortsatte se mot Tavars kropp som inte rörde sig. Och en svag gnutta av förvåning stack till inom henne då hon hörde Demetris ord. Det var nästan som om han försökte förklara sitt beteende åt henne. Varför? Hon visste inte, och inte heller trodde hon att hon skulle få reda på det. 
- Har vi inte alla saker vi måste göra ibland? Går saker inte som planerat, måste man göra något åt saken.
Hon reste sig och susade runt, så att hon stod rakt emot den vita vampyren. 
- Det handlar om överlevnad.
Hon flinade och satte sig ännu en gång ned. Svansen lades över framtassarna och den röda blicken granskade natten. 

[Sämst, men skriver som sagt på mobilen xD]

- Förstår du ens vad det är du säger just nu?
Då hon vände sig om mot honom kunde han inte mer än bara följa henne stillsamt med blicken.
- Du ber mig mer eller mindre att döda dig.
Det sluga flinet kom tillbaka och han tog ett steg mot henne. Endast ett andrum skilde dem åt nu. Locura hade sekunden innan hans anfall stoppat honom, hon hade vart hindret i det här spelet. Kanske hade hon glömt det bara för en sekund utan att riktigt tänka efter.
- Men vad skulle jag vinna på att förlora min skatt.

Hon kunde inte låta bli att skratta. Ett kall läte, glädjelöst. 
- Kanske det är precis det jag ber dig om. Men något säger mig att du har mer nytta av mig levande än död.
Det glimmade i hennes ögon efter en känsla som inte riktigt gick att definiera. En skräckblandad glädje som få skulle förstå sig på. Hon hade inte valt att bli vampyr, men hon hade valt att leva på detta sätt. Med honom, eller kanske det var bättre att säga hos honom. För ingen skulle nog någonsin lyckas komma nog nära, det insåg hon nu medan de talade. Kanske hon hade gjort fel val. 
Men det fanns ingen mening att fundera över det. Gjort var gjort, och det var för sent för att backa nu. Hon hade gjort sitt val, och nu kunde hon inget mera göra än skratta åt det hela. 
Och det var just det hon gjorde, skrattade till igen. 

- Vad får dig att tro det? För att jag ger dig lösa tyglar? Nej. Men inte ens den äldsta vampyr vill leva sitt liv ensamt, vi är ju trots allt inte mer än flockdjur. Förr fick du mig att tro att du inte va bytbar, men efter ikväll har jag börjat tvivla.
Han kisade med blicken och den skära tungan cirkulerade hans blodiga läppar, och han kunde inte låta bli att flina då vampyrinnan skratta. Skrattade hon för att hon var nervös och osäker, eller bara för att lätta på stämningen? Eller kanske såg hon bara roat på det hela.
- Därför ger jag dig ännu en chans att gå, som jag gjorde från allra första början. Bara för att bevisa att din existens inte längre betyder något för mig.
Blicken mörknade och plötsligt blev allt så allvarligt. Hur kunde det vända så snabbt? Var detta på riktigt, eller bara ett test?

Ett svagt fnissande ljud letade sig fram ut hennes strupe. Hon kunde inte hejda det, kunde inte låta bli. Sättet han såg henne på... Först hade det gjort henne nedslagen på något vis, men inte längre. Han såg ner på henne, men vad spelade det henne för roll? Hon insåg det nu, att även om hon var så fäst vid honom behövde hon honom inte för att överleva.
- Tvivlar du, Vitben?
Sade hon med sin silkeslena röst. Det var uppenbart att hon var road av det hela. Men det var inte heller en hemlighet att hon hade en sjuk humor.
- Låt oss säga så här... Jag är obytbar. Du kommer aldrig att finna någon som mig. Så tänk efter innan du gör dina val. Tavar kan jag förstå att du kastade bort, han var endast en tonåring som hade turen att bli vampyr. Dumdristig och övermodig. Kanske jag inte har alla egenskaper du kräver, men jag har mer än de andra. Och det hade du själv bevisat för mig, genom dina handlingar.
Trots att flinet låg kvar på läpparna blev rösten allt mer allvarlig medan hon talade. Så han tänkte kasta bort henne också, bevisa att han inte behövde henne. Ifall han ville skulle hon inte säga emot, det var ett nöje för henne att göra som han sade. Men hon visste själv att det endast var en lögn, han kanske inte behövde henne men han ville definitivt ha henne. Det hade hon förstått redan från första början. Hon var mer än en i mängden. Oavsett vad han sade.

Nu var det hans tur att skratta, och det gjorde han högt och tydligt. Hon kunde bara ana, de alla visste inget.. Inte ett piss.
- Du låter precis som Zafrina, stackars lilla vackra Zafrina.. Det var tragiskt att hon behövde gå så tidigt.
Han log snett vid tanken på det. Locura lät faktiskt precis som den förra vampyrinnan, det kanske var därför han hade dragit sig så mycket till henne en gång i tiden.
Men som sagt, det var nu över. Deras saga skulle sluta här, det visste Demetri. Det visste nog även Locura.
- Jag vill egentligen inte lämna dig med falska förhoppningar, men vad mer kan jag göra. Att ta din tro skulle vara allt för grymt, även för mig.
Han sade det kallt och med sarkasm. Klart han skulle kunna slita det från henne, det var ju precis det han hade gjort genom att säga det.
Han skrattade igen, kort den här gången för att sen vända sig om och stegen började styra honom bort från platsen. Han lämnade dessa varelser i smutsen bakom sig, och en skräckslagen valp som han sedan länge hade glömt bort.

Tyst hade han rest sig till sittande. Tyst hade han betraktat samtalet som pågått en lång stund. Han hade inte uppfattat allt, men kvicknat till nog för att höra mitten till slutet.
Locuras skratt ekade bland träden, medan Demetris vassa röst gjorde sig hörd.
'- Därför ger jag dig ännu en chans att gå, som jag gjorde från allra första början. Bara för att bevisa att din existens inte längre betyder något för mig.'
Och Locura svarade, tydligen fortfarande road till ytan.
' Tvivlar du, Vitben?'
Tavar rynkade pannan, de röda ögonen flackade mellan de båda. Det blodliknande rann ur ena mungipan, och från ett sår i pannan.

Han spetsade öronen för att lyssna till Locuras röst.
'- Låt oss säga så här... Jag är obytbar. Du kommer aldrig att finna någon som mig. Så tänk efter innan du gör dina val. Tavar kan jag förstå att du kastade bort, han var endast en tonåring som hade turen att bli vampyr. Dumdristig och övermodig. Kanske jag inte har alla egenskaper du kräver, men jag har mer än de andra. Och det hade du själv bevisat för mig, genom dina handlingar.'
Det han hörde, det gjorde så ont.
Mer ont än det borde. Han borde inte ta åt sig alls.
Men kanske var det sant ändå?
Han kanske var en patetisk tonåring som hade turen att bli vampyr.
Men i så fall.. varför dödade de inte honom, de som verkade passa så bra ihop?
'Kom igen', ville han vråla. 'Gör det.'
'Jag har ju ingenting kvar att förlora.'
Han fixerade blicken vid Locuras rygg där hon stod, medan Demetri försvann.

(Ewy känner sig bort-rollad.)

Han vände sig om för att gå, precis som han alltid hade lämnat henne. Kanske var det en dum tanke, men Locura kunde inte låta bli att känna att hon var van vid detta. Varje gång de hade mötts, varje gång hon hade sökt sig till honom, så hade han lämnat henne på samma sätt.
Ett dovt väsande kom ur hennes strupe.
Hon hade mer att bevisa. Orden som han sade var endast tomma och meningslösa. Det var inte sant, hon ville inte att de skulle vara sanna. Hon var bättre än de andra, hon vägrade vara en i mängden. Och det hade verkat som att han tyckte det, varför hade han nu ändrat sig? Hade hon verkligen inte bevisat att hon var någon? Det kunde bara inte vara sant. Och hon ville skrika, ville ropa högt och gällt för att fånga hans uppmärksamhet. Hon ville visa att hon var någon, ville få honom att tro på henne här och nu.
Men hon förmådde inte röra sig, som om hon vuxit fast i marken och inte kunde göra annat än se honom lämna henne.
Och när han slutligen var borta, när hon inte längre kunde se den vita pälsen skymta fram så tog ilskan över. Det var som om hon flög upp från platsen hon suttit på. Kastade sig med ett vrål mot ett träd, första bästa träd, och högg i det i ett blint raseri utbrott. Hon var arg, så ilsken att hon inte visste vad hon skulle ta sig till. Varför? På grund av Demetri, men ilskan riktades mest mot henne själv. Mot den patetiska Locura.
Blicken såg ut över området, mörkt röd. Den fastnade på Tavar som hade satt sig upp. Ett djupt andetag drogs ner i de döda lugnorna.

[Locura-rage xD]

(OMG Loocura <3 typ, tonårsbrud som vill åt den dåliga killen, om man tänker irl >: Demetri lmnar nu er, ni kan fortsätta om ni vill och jag följer med spänning <3)

Chica satt tyst och såg på, livrädd och skakande.
Och när ännu en vampyr kom dit blev hon alldeles kall.
Locura!
Hon var säker på att det var vampyrhonan som hennes far hade pratat om, hon som hade försökt döda honom.
Hon blev stel av skräck och vågade inte röra sig, då kanske vampyrerna skulle döda henne!
Men då den vita försvann från gläntan med det vackra vattenfallet ryckte Chica till, reste sig upp och backade långsamt in bland träden igen. Och sedan sprang hon, hon sprang som aldrig förr, hon sprang hem, hem till säkerheten.

[chica sprang hem ^^ vampyrerna var för läskiga för henne ;)]

(Tycker vi kan se detta som avslutat nu? :D)

[Okej, det låter bra. Locura glor lite på Tavar, sen sticker hon för hon är förbannad. Typ xD Så avslutat då (:]

(Vi säger så.)

AVSLUTAT!