[öööh, ensamroll, som utspelar sig i semilång förfluten tid]

Ännu ett veck framträdde i pannan och ett annat av dem djupnade. Öronbrynen drogs i varandras riktning och Esk var precis där man svettades av psykisk utmattning och han stannade upp. 
  "Tänk, gubbe...!" muttrade han okoncentrerat, men var svindlande yr av rosornas laddade sötma, den var praktiskt taget inuti hans huvud och den var samtidigt, samtidigt öronbedövande. Att tänka var kom därav inte naturligt, och det var svårt att treva i rätt riktning. Han slog knut på sig själv. Till slut drog han ett djupt andetag. 
  "Nå!" gläfste han hest. "Nog nu!"
  Åh, han var hemskt orolig för sin son, som han släppt så lättvindigt. Han hade varit så ställt, på något vis sjönk det in några timmar efter att ett "Vänta!" skulle ha fallit sig naturligt. Han hade också tänkt att Ajodelle hjälpt honom mer än han hjälpt henne, men nu var han inte så säker. Ivo var hans bästa kompis, ändå. En del av Esk hade velat att han skulle gå. Faktum var att han omöjligt kunde leta efter något förlorat han inte ens visste var det tappats, men han intalade sig mer och mer, så säkert, att Ivo var trygg. Kanske, för att sätta skulden på paus lika väl som att söva skammen för ett tag. Kanske var han så betagen av Itrozo att han bara var menad att gå vilse. Han kom på sig själv med att ha gått i en cirkel medan han tänkt, hur många varv visste han inte. Oj. När han stannade, stannade han av en annan anledning. Esk hade gjort dragit i några lösa trådar och preliminärt format beslut som fick duga. Han hade aldrig varit orolig för Ivo förut, förutom de gånger när allt mycket snart ordnat sig, så han påminde sig om detta. På något sätt var han ärligt och fast övertygad om att de endast skulle mötas när de minst väntade det, och därför försökte han orientera sig. Det var meningslöst att backtracka, och han valde en ny väg. Vägen skulle leda honom ut. För nu.