Nyaldi och Hathor hade korsat floden för bara ett litet tag sedan, och deras päls var fortfarande blöt trots den värmande solens sken; inte drypande våt men sådär obehagligt fuktig utan att vara direkt blöt. 
Hathor var ungefär lika road av det hela som hon brukade vara, och löste sina bekymmer genom att blänga likgiltigt på allt som rörde sig; Nyaldi tog inte illa vid sig, även om hon också blev utsatt för Hathors skeptisk-till-intelligent-liv blick kanske lite väl mycket. 
Det var inte hennes fel att stenarna varit hala.
Vandringen genom Azhekaslätten, de dödas slätt enligt vittnesmål, hade varit oväntat spänningslös med få möten och inga dåliga skämt.
De hade fått reda på att det fanns en flock söder om slätten, där bergen var färgade av gudarnas gråtande blod och att de tydligen inte var vänligt sinnade. Inget namn på flocken hade de fått, men det faktumet att det fanns en flock där var bättre än ingenting. Det var information Nyaldi kunde ge Konungen, det var något som kunde börja betala tillbaka det hon var skyldig Honom för allt han gett henne.
De fortsatte frammåt under tystnad; dagens stillsamma solsken silat genom höga träds kronor. Det var en vacker plats, det kunde Nyaldi erkänna, på ett annat sätt än Silverpiles glänsande träd och Snöslättens gnistrande isar. 

[Öppet för någon att hoppa in ;D]

[Hoppar in om det går bra (: ]

Det var ett grönt område hon hade nått. En lövskog som verkade, trots den rofyllda omgivning, vara full av liv. Sannerligen en plats som var värd att stanna till vid, om än bara för att uppskatta skönheten den bar på.
Andúnë hade befunnits sig på denna plats i några månvarv nu. Hon trivdes här. Och hon hade vandrat planlöst fram och tillbaka under tiden hon spenderat i denna skog, utan att direkt ha bråttom vidare. Om nätterna hade månen viskat åt henne att hon började närma sig något. Vad hade hon ingen aning om, men kanske det var därför hon inte heller hade bråttom vidare. Hon hade varit på vandrade tass hela sitt liv, och nu när hon närmade sig något, kändes det lite konstigt. Tanken hade slagit henne att det kanske var en plats hon kunde kalla för hem? Det hon längtade efter. Men det kändes tillika konstigt att lämna det vandrande livet bakom sig. Kanske var det därför hon inte hade bråttom.
Men trots det hade hon när denna dagen grytt sträckt på kroppen och rest sig för att fortsätta framåt. Hon kanske inte gick fort, men hon rörde sig framåt. Dessutom var det en fröjd att vandra genom den gamla skogen. 
Hon visste inte vad denna dag hade att erbjuda. Kanske det var idag hon skulle finna det hon sökte. Men hon lade ingen fokus på den saken, säkerligen skulle hon märka ifall det stämde eller inte senare.

[Asså FÖRLÅT att du fått vänta så länge! Missade att lägga till detta roll i bevakningslistan och var jag inte inloggad på ett bra tag! Men här kommer ett svar om du fortfarande är sugen? :)) ]


Nyaldi skrattade högt och klingande när hon fångade Hathor blänga på en kvittrande fågel. Det var ovanligt mycket känslor hon fått från tiken denna dag, men hon knöt det till doppet i bäcken snarare än något annat. 
De fortsatte genom skogen, sida vid sida. Hathors lunga kliv kom jämt i otakt med Nyaldis mindre steg, och ibland hade de roat sig med att försöka marschera i takt och hålla jämna steg samtidigt, vilket inte var så lätt när var en bra bit kortare än sin kamrat. 
Den svarta tiken stannade tvärt och vädrade i luften, osäker på om hon inbillat sig eller om det var skogen som spelade hennes nos ett spratt.
Den milda vinden silades genom nosen, och jo, det var en främmande varg som fått vittring av. Hon nickade mot Hathor, som också hade stannat. 
"Det är någon häromkring." sade hon, och bakom henne slog svansen lätt i tillbakahållen iver. De hade inte stött på någon på ett tag, och det var alltid en svindlande uppgradering av sällskapet för stunden.  
Nyaldi såg sig omkring, men träden och buskarna gav henne inga ledtrådar.
"Hallå? Någon där?" ropade hon med en klar, vänlig stämma. Hon såg ur ögonvrån hur Hathor rullade med ögonen, och hon stack ut tungan till sin kamrat som svar.

När den glada stämman klingade mellan träden stannade Andúnë upp. Nyfiket vädrade hon i luften och hon fångade upp inte en, utan två främmande dofter. Och med den insikten om vad som fanns omkring henne korrigerade hon sin färdriktning en aning, och vandrade mot de vargar som verkade vara i närheten av henne.
"Hallå!" ropade hon tillbaka, även hon med en vänlig stämma. Vänlig var hon alltid, och det var ingenting hon tänkte dölja.
Det var med graciösa rörelser hon rörde sig framåt, och inte hade hon tagit många steg innan hon lade de gråa ögonen på två gestalter. En mindre och en större. 
Och när hon lade blicken på dem, så stannade hon upp. Ett vänligt leende klädde hennes ansikte. 
"Hej," sade hon. Ännu en hälsning. Denna gång en lugnare, trevligare hälsning. Som för att faktiskt hälsa ordentligt. 

[Bah, vet inte vad mer jag ska skriva, men jag är då fortfarande på :'D]

Nyaldi ryggade till när hon hörde en främlings svar på avstånd, men sedan sprack tikens anlete upp i ett brett grin. Svansstumpen slog, något som mer påminde om en buske som skakade snarare än en faktiskt svansrörelse. 
När främlingen uppenbarade sig slogs hon av tikens utseende; graciöst och i det närmaste vackert, i brist på bättre ord. 
"Å vad skönt!" utbrast hon högt när främlingen närmat sig något. "Kanske någon som kan berätta för oss vart vi är!" rösten var upprymd, lättad, som om de två vargarna faktiskt gått vilse och nu inte hade en aning om vart de var påväg. 
Nyaldi tog ett försiktigt steg fram och böjde på nacken för att kunna se upp mot främlingens ansikte. Hathor stod stilla, snett bakom, och lika tyst som alltid.
"Jag är Nyaldi föresten, och detta är min resekamrat Hathor." sade hon och gjorde en nickande gest mot den mörka tiken. 
Fasaden var lyckad, om Nyaldi fick säga det själv. Hon hade utseendet på sin sida med en nätt, oanseenlig kropp och ett öppet, ungdomligt ansikte; att spela rollen av en både vilsen och ivrig ungvarg föll sig inte helt onatruligt. 
Den bästa lögnen var den som en gnutta sanning i. Nyaldi var lättad - för tikens sällskap betydde att Nyaldi slapp umgås med Hathors skeptiska blickar en liten stund - , och de kände inte till området. De ville främlingen inget ont, utan ville bara ha information. Många hjälpte gärna den artiga och tacksamma ungtiken, speciellt när hon spelade lite extra tafatt och utsatt för omständigheter utanför hennes egna kontroll.

[Som referens, Hathor är runt 140cm i manke, mörk päls, horn på huvudet och bepansring längst ryggen och frambenen ;D]

Blicken gled över de två vargarna, en av dem större än henne själv och den andra mindre. Båda mörka, och den större bar vissa ödlelika inslag i sitt utseende. Den mindre presenterade dem som Nyaldi och Hathor, och det barnslig glada uttrycket i den svartas ansikte gick inte att ta minste på då denne talade.
"Mitt namn är Andúnë," svarade den bruna honan med en vänlig röst samtidigt som hon fortfarande lät blicken glida från den ena till den andra.
De två honorna slog Andúnë som ett udda par, då de verkligen inte fanns någon likhet mellan dem, åtminstone inte som hon såg det. Men kanske de hade någon gemensam grund de stod på, något som fick dem att vandra tillsammans. Det hade varit trevligt om hon själv hade hittat en sådan partner, något som inte gjorde den långa, mödosamma resan lika ensam. 
"Är ni vilse?" Fortfarande låg det mjuka, vänliga leendet kvar på läpparna.

Något som föll sig väldift likt förlägenhet drog över Nyaldis mörka anlete, ena örat snärtade till och blicken sökte sig vagt ner mot marken snarare än att beskåda den långlemmade uppembarelsen framför.
"Det är en lång historia." Sade hon med ett litet skratt, och bakom henne fnös Harthor ljudligt. "Men ja, vi har villat bort oss och är inte helt säkra på vart vi är längre.." sade hon trevande, blicken åter igen på den graciösa honan.
"Vi hade nog hoppats på att ni kanske kunde berätta vad som finns i närheten?" Formulerat som en fråga, en ungtik osäker och nervös utan att vara rädd. 
Nyaldi hade övat på det här så länge hon kunde minnas med klarhet. Att ta en roll och spela den trovärdigt. Att tjäna det högre syftet var allt som betydde något.

Andúnë nickade kort. Klart hon skulle hjälpa, så gott hon kunde. Även om den större, ödlelika kanske inte verkade så vidare intresserad av någon hjälp, så visade de mindre en helt annan sida. En sida som lockade fram det hjälpsamma i Andúnë.
"Jag kommer från norr." Hon lyfte ena framtassen och visade vart norrut låt. "Skogen gränsar där till Eriinari, ett ganska kalt och ogästvänligt område. Men det har sin charm, trots allt. Och bortanför Eriinari har ni en bergskedja."
Området hade en viss charm, ja. Men inte vargen hon mött där. Otrevligare fick man leta efter. Andúnë sköt minnet av denna åt sidan.  
"Västerut finns samma bergskedja som den bortanför Eriinari, och österut olika skogsområden." Hon hade vandrat en del i sitt liv, sett ganska mycket av landet. "Jag själv är på väg mot Måntemplet, som borde ligga i denna riktning." Än en gång lyftes tassen och hon visade åt vilket håll hon vandrade. Hon följde månens ord på sin färd, och hon litade på att Duraneir förde henne rätt. Om sanningen skulle fram hade hon aldrig tidigare besökt Måntemplet, och hon vandrade lite i blindo.

Nyaldi log stort när tiken nämde Eriinari. Det fick henne att tänka på de varma källorna och de aldrig sinande förråden av kött vid Islagunen.
Sedan fortsatte hon lyssna med skärpta öron till tikens ord och rörelser. Ingen utav det tiken nämnde var direkt vad Nyaldi var ute efter. De sökte information om flockar, om rörelser och händelser som kunde vara Konungen till nytta eller intresse.
Måntemplet snodde hennes uppmärksamhet likt en en falk norpade åt sig en intet ont anande gnagare. Vad än måntemplet var så ville hon veta mer.
Fortfarande iklädd sin roll av enfaldig ungtik log hon brett mot tiken. 
"Kommer du från Eriinari? Då har du säkert hört talas om Islagunen som dykt upp där!" Sade hon som om det var en självklarhet. Att såklart man visste vad Islagunen var precis som om det vore Numoorislätten eller Kaiwood.
Sedan sken tikens ögon upp i ett nyfiket sken. 
"Vad är ett måntempel?" Undrade hon högt i nästan samma andetag.

[Sorrt för kvalitén, mobilinlägg ^^' ]

Andúnë spetsade öronen då den mindre av de två talade. Hennes blick var fäst vid Nyaldi, även om hon ur ögonvrån höll koll på den stora, tystlåtna vargen.
"Nej, tyvärr. Jag har inte passerat denna Islagun du talar om, inte heller hört om denna." Hon hade aldrig hört om platsen. Det var konstigt, hon hade levt länge i Numoori. "När har den dykt upp?" Kanske det var så enkelt att det hade skett medan hon höll till i bergen, skyddad undan den hemska smittan som dragit in över landet.
Hon gjorde en kort paus, innan hon fortsatte.
"Måntemplet är inte mer än sagor för mig, men jag vandrar för att få se det med egna ögon, ifall det existerar. Det sägs vara en fristad, en plats för de som behöver vila, och ett tempel för de som önskar tala med Duraneir, Månguden. Så vida platsen existerar kan jag inte svara på, men om nätterna lyssnar jag till månen, och han leder mig hitåt."
Hennes band till månen syntes inte för de andra, då dagens ljus inte stimulerade tecknet runt ögat att lysa.

Nyaldi lyssnade och hummade på de platser som passade.
"Islagunen är rätt så ny, knappt ett månvarv har gått sedan den anlades." sade hon, och någonstans i hennes röst kunde man ana en viss stolthet. 
Hon lyssnade tills tiken talat klart, ögonen glimmande gröna och uppmärksamma.
Hennes beskrivning fick Nyaldi att tänka på en svunnen tid, då Mivria talat sagor åt henne och hennes syskon. Det var som ett stygn i bröstet, för det senare sveket kändes fortfarande som ett öppet sår bara Hans kärlek kunde läka. Konungen skulle aldrig svika henne som det sätt de hade gjort.
"Låter som en magisk plats." sade hon tillslut, men inte lika magisk som islagunen, ekade i hennes tankar.

Andúnë lyssnade intresserad till det den lilla svarta talade om, speciellt då Islagunen var främmande för henne. Kanske det vore en plats att besöka, någon gång när hon hade vägarna förbi Eriinari igen?
"Vad är Islagunen för plats?" Hon såg nyfiket på Nyaldi, då hon för ett tag sedan beslutat att det inte var någon större idé att se på Hathor då denna inte verkade särskilt brydd om att delta i konversationen. "Vem uppförde den? Och vad hittar man där?"
Det här var trevligt, åtminstone den del som Nyaldi bidrog med. Den ödlelika vargen så mest irriterad ut, som om hon bara ville vidare.
"Ja, sannerligen. Jag hoppas bara att den verkligen existerar också, och inte bara är ett rykte."
Andúnë behövde besöka måntemplet. Hon behövde veta mer om sitt ursprung och vad månguden kunde erbjuda henne. Trots att hon var ett halvblod kände hon en stark koppling till himlen nattöga.

Det fanns oändligt med saker hon kunde berätta om Islagunen, men för att inte låta som en ivrig valp valde hon att ta ett lugnande andetag och sortera sina tankar först innan hon öppnade munnen för att tala klingande.
"Det är en plats där man kan vila och återhämta sig i säkerhet. Nordriket har uppfört den för att hjälpa de som behöver det." sade hon summerat, tonen vänlig och inbjudande. Tiken fick gärna ställa mer frågor, men Nyaldi var inte helt säker på hur mycket hon skulle berätta. 
Bakom henne, svart päls glimmande i solen, lade sig Hathor ner. Det var en stel rörelse, lätt ovillig, men Nyaldi kunde inte beskylla henne för att vilja vila om man släpade runt så mycket extra vikt i form av horn och benplattor. 
"Vi är påväg dit, men var inte riktigt säkra på vägen, så vi tackar dig för att du visat oss åt rätt håll." sade hon med ett glatt leende.

Intresserat lyssnade Andúnë på vad den mindre vargen berättade. Detta Nordrike var inget hon tidigare hört talas om, men hon antog att hon det var något gemenskap av vargar. Det fanns ju både mindre grupper och större flockar, för dem som sökte efter sådant.
Dem som sökte efter sådant...
Leendet i hennes ansikte breddades en aning vid tanken på sina egna ord. Vem var hon att döma egentligen? Om sanningen skulle fram var hon inte längre säker på att hon var så annorlunda från de där flocklevande vargarna. Det var inte det att hon inte trivdes med ensamheten, men om sanningen skulle fram så var Andúnë tvungen att erkänna att hon även längtade efter något mer. Vad detta kunde vara var hon inte riktigt säker på i dagsläget, men en grupp eller en flock lät inte helt omöjligt längre.
"Jag kanske besöker denna Islagun någon dag," sade hon med en fundersam stämma. Kanske efter att hon hade funnit måntemplet. Det var ingen omöjlighet.
"Det låter som en bra plats. Det behövs fristäder i den här världen. Det är få platser man kan känna sig riktigt trygg på, och det är glädjande att höra att det faktiskt finns de som vill andra gott än."
Det var som om världen var full av hemskheter, och Andúnë upplevde det betryggande att veta att en plats som Islagunen existerade. En fristad.
"Jag är glad att jag kunde hjälpa till." Fortfarande låg det varma leendet på hennes läppar.

Sällskapet hade varit en trevlig omväxling mot Hathors tysta gliringar och likgiltiga blickar, och hon hade gärna stannat om de inte hade annat att ta hand om. 
Hon såg mot honan, och gav en artig huvudnickning för att gestalta det ankommande farvälet. 
"Tack för all er hjälp." började hon, tonen ren och rak. Ärlig. "Vi behöver fortsätta nu, och vi önskar er all lycka på er färd." sade hon, både för sin egen räkning och åt Hathor. Det anstod henne sällan att tacka eller vara artig om inte det funnits orders från Honom själv att göra det. Nyaldi misstyckte inte, utan hade funnit sig i sin roll som Hathors tolk.
I gengäld behövde hon aldrig vakta sin rygg, för Hathor var hennes osviktande sköld. 
"Om ni någonsin har vägarna förbi Lagunen, fråga efter Nyaldi så kommer du aldrig ha några problem." 
Hon sneglade bak mot Hathor, som långsamt hade börjat resa på sig. Benplattorna klinkade mot varandra, men annars hade hennes rörelse varit ljudlös. Sedan började den stora, mörka tiken gå, och Nyaldi gav en sista avskedsnickning innan hon vek av mot Hathors håll.

[Avslutat? C: ]

Den draklike reste sig, beredde sig på att avsluta mötet. Det enda denne hade gett Andúnë hade varit outgrundliga blickar. Inte ett ord hade yttrats. Detta fick Andúnë att faktiskt fundera mer över denna hona som hon endast fått namnet på. Hathor. Nyfikenheten över denna drakliknande gav henne faktiskt en anledning att söka upp denna Islagun i framtiden.
Hon nickade emot Nyaldi.
"Jag får önska även er lycka på färden. Jag är glad att jag kunde hjälpa till." Hon log fortsatt varmt emot den mörka honan när hon reste sig upp från sin sittande ställning. De båda andra hade rätt, det var dags att fortsätta färden. 
"På återseende, Nyaldi..." En stunds tystnad uppstod innan hon valde att även säga den draklikes namn. "Hathor." 
Och med de orden började Andúnë röra sig från platsen, nöjd över vad det trevliga avbrottet hade medfört. Någon gång skulle hon med säkerhet besöka Islagunen.

[Avslutat.]