[Reserverad för Kele.]

Genom det steniga landskapet vandrade en varg framåt med kontrollerade rörelser. Steg efter steg togs på den smala stig denne följde och det var med en målmedveten blick som han höll ögonen fästa på omgivningen. Ett majestätiskt drag låg över den unge hanen där han vandrade, även om han på intet sätt var stor eller vidare ståtlig. Han hade kunnat vara vem som helst i en stor klunga, men det var något utöver det vanliga med honom. Något som inte riktigt gick att beskriva.
Och han var inte ensam.
I hans kropp fanns en till, en annan varelse. Den som gav honom styrka och kärlek, den som visade honom vägen och ledde honom framåt i livet. Och det var tack vare denne som han stod ut från mängden, det var Hon som gjorde honom till något annorlunda.
Allting var tack vare henne.

En örn skrek på himlen ovanför hans huvud och blicken vändes ditåt. De klart blåa ögonen granskade fågeln och en plötslig impuls att kasta sig upp mot skyn och låta vingarna breda ut sig kom över honom, men han kvävde den. Hon ville ha honom på marken, så det var också där han skulle stanna.
Så blicken vändes åter ned i samma veva som en lite kraftigare vind svepte över det karga landskapet. Och med ens stelnade den unga hanen till, höjde åter nosen mot skyn men denna gång för att dra ett djupt andetag. Doften av varg hade kommit svepande med vinden, och då de blåa ögonen smalnade av hörde han rösten i huvudet som manade på honom. Detta var värt att undersöka.
Det var alltid värt att undersöka enligt henne.
Så med samma målmedvetna blick började han åter röra sig, denna gång i en annan riktning. För att uppsöka doftens källa, se vem mer det var som rörde sig i Blodbergen.

Kele låg på rygg i sin grotta. Det sluttande taket, för lågt för att hon själv skulle kunna stå helt upprätt även vid dess högsta punkt, var rött som resten av bergen. Den rödorangea stenen var det hon kände till, och hon såväl älskade som fruktade den. För stunden var den hennes vän. Taket var hennes vän. Klorna krafsade mot den sneda ytan när hon sträckte ut benen och lite förstrött rev med tassarna mot den. Hon hade ännu inte jagat, och skulle eventuellt inte heller göra det denna dag. Senast igår hade hon fått sig ett gott mål, en tjock bagge ur fårflocken. Det låg ännu ben strödda över stenarna ett stycke utanför grottan. Inte för nära för att väcka uppmärksamhet, men tydligt nog för att tala om att hon fanns i närheten. Och även utan benen talade hennes doft om att grottan var hennes. Hon hade bott där länge. För stunden var hon försjunken i tankar. Vinden viskade utanför grottans mynning, vilken var väl dold av torra buskar. Trots den låga, breda öppningen så blåste det inte in, och inne i grottan hade hon lyckats få upp värmen något endast genom att vara där.

"Far" viskade hon för sig själv. Tänkte högt. Var var de någonstans nu? Hon krafsade långsamt mot taket. Var de okej? Hade de klarat sig? Hon såg mot den för henne upp och ned vända mynningen. Varför väntade hon fortfarande? Det hade gått så lång tid. Kanske borde hon ha gett upp för länge sedan. Hon log lätt. "Du sade alltid att jag var envis." Rösten var tyst och späd. Hon kunde vänta lite till. Ett litet slag till.


[Ååh, fail-trött-inlägg ftw :'D Ska sova nu, svarar på Dimi/Locura rollet imorgoooon~]

Ben och torkat blod.
I den bergiga miljön där det lilla växlivet som fanns överskuggades nästan helt av de massiva stenmassorna verkade synen inte helt missplacerad. Det var nästan som om det var någonting man kunde vänta sig i det smått kyliga området som inte direkt sjöng av liv och glädje.
Hans klor skrapade mot det hårda underlaget där han vandrade, alltjämt sökande efter den främmande vargen vars doft avslöjade denne. Men ingenting intressant verkade gå att finna, förutom synen av benknotorna som hade fått honom att le lite smått. Om dessa rester av livet nu passade så bra på denna plats så kanske även han borde passa bra.
Demonen viskade i hans öra, fick honom snabbt på andra tankar. De skulle ju leva tillsammans, han och Ristaka. Det fick han inte glömma.

Utan att riktigt veta var hans skulle fortsätta så stannade han upp, lät de blåa, pupillösa ögonen svepa runt omgivningen. Sökandes efter något som kunde väcka hans intresse eller ge honom en ledtråd om varifrån den främmande doften kom. För trots allt var det ju den som lockat honom från första början, kanske han borde slutföra sitt sökande också. Det var ju trots allt det som lett honom på villovägar, som gjort att han tagit en liten avstickare från sitt slutgiltiga mål.
Huvudet ruskades lätt i ett försök att få bort luggen från ögonen. Lika fort var den åter på plats och skymde delar av hans sikt. Han brydde sig inte så vidare mycket, han hade blivit van vid den efter 19 år.
- Hallå..?
Ett leende krökte hans läppar då han talade, lyssnade efter någon sorts svar eller något litet läte som skulle kunna urskilja den främmande vargen från det steniga landskapet.
Egentligen borde han inte vara så brydd, egentligen borde han bara strunta i detta. Det är vad han hade gjort tidigare, bara gått rakt förbi utan att bry sig. Men han kunde inte göra det längre, eftersom att han inte kunde tänka på bara sig själv. Han hade ju Henne nu, och han var villig att göra allt Hon bad honom om. Även om det så gällde hans liv. Och nu hade Hon bett honom söka upp denna varg, därmed skulle han också göra det.

[Alltså, jäääävligt skumma inlägg blir det här, ja.. xD]

En röst bröt Keles tankar, och hon rullade runt på mage. Hon såg åt grottans mynning. Vem var det som talade? Försiktigt reste hon sig upp - så mycket hon kunde resa sig under det sluttande taket - och gick mot utgången. Hon kikade ut genom de torra grenarna, utan att se något. De gulorangea ögonen sökte snabbt av området innan hon steg ut ur grottan. Vinden var inte lika hård längre och kylan inte lika påtaglig. Det betydde dock inte att det inte fanns där. Hon ruskade på sig, strök med tungan över nosen och såg sig på nytt om. Medan blicken sökte över området sträckte hon på benen, spretade med tårna.

"Hallå?"


[Yuss, glömde svara här tidigare tydligen XD Blev ett litet lagom spännande svar ^^; ]

Det dröjde ett tag, men han hade inte bråttom så det gjorde honom inget. Och när svaret så letade sig fram till hans öron spetsades dem samtidigt som huvudet vreds åt det håll ljudet kommit från. Det prasslande ljudet av päls som ströks mot torkade kvistar lockade på hans uppmärksamhet. Han tog några få steg framåt, rundade ett utskjutande klippblock, och stannade sedan åter. Då rörelserna i de uttorkade buskarna blev tydliga lades huvudet en aning på sned. Ett väl dolt gömställe, det var han tvungen att erkänna. Han hade inte anat att det fanns något bakom den bladlösa växtligheten som verkade ha kämpat in i det sista mot det karga området. Men torkan hade tagit livet ur buskarna, till slut.
- Vem där?
Klorna rispade mot det steniga underlaget då han med några få släpande steg vände sig mot buskaget och vargen som hade uppenbarat sig bakom detta. De klart blåa ögonen såg med en dämpad nyfikenhet mot platsen där den andre befann sig, granskade den varg som lika gärna hade kunnat säga sig komma från tomma intet.
En liten, nätt hona hade stigit fram från bakom de torkade grenarna. Hennes färger påminde Kaiito om hans egna. Hon verkade höra hemma på denna plats, verkade passa in bland de rödaktiga stenblocken.
Hon väste i hans huvud, han kunde känna Hennes avundsjuka. Men Hon hade ingenting att oroa sig för, Kaiito hade endast ögon för Henne. Dessutom hade Hon faktiskt bett honom undersöka vem denna främmande varg var, så han gjorde trots allt endast som Hon ville. Vem visste, kanske denna hona var någon som de behövde och kunde dra nytta av?
Det lugnade demonen när han tänkte så. Hon hade inte tid att tvivla på honom, inte nu. Trots allt visste Hon att hans kärlek till Henne var enorm.

[Ingen fara, bättre sent än aldrig! :'D btw, detta inlägg blev ganska... skumt, xD]

Hon vände sig mot främlingen som uppenbarat sig i stenlandskapet. En hane i ungefär samma storlek som hon själv och med bruna nyanser som påminde om klipporna runtomkring. Hon vägde honom snabbt med blicken och fastnade vid de klara ögonen. Hon hade aldrig sett så klara, ljusa ögon förut. "Vem är det som frågar?" Hon rätade omärkligt på sig. Höjde nacken något, men höll svansen avslappnat hängande.

[Wooh, kort! :'D]

Han studerade honan som uppenbarat sig. Hon var i samma storlek som han själv, hade samma färgtoner som han själv. Men han tvivlade på att de var lika varandra på mer än just utseendemässigt. För trots allt, vem kunde jämföras med honom? Han var unik. Det hade Hon lärt honom.
Hennes motfråga fick honom att le aningen bredare, det verkade som att hon kunde tala för sig själv. En egenskap som faktiskt fick henne att stiga lite i värde i hans ögon, för han klarade inte av de allra svagaste. Det fanns ingen plats för dem i denna värld.
- Namnet var Kaiito.
Rösten var len, aningen släpande. Huvudet ruskades lätt, luggen rörde sig åt sidan för några ögonblick men föll sedan åter framför ögonen.
- Få jag nu veta ditt?

[Fantasibrist ;p]

Hans sätt att se på henne, leendet och rösten fick henne att höja omärkligt på ena ögonbrynet. Han trodde sig säkert vara bättre än henne, trots att han verkade yngre än hon själv. Luggen som låg i hans ansikte såg lustig ut. Kaiito.

"Kele" svarade hon kort. Hon gav honom en lätt skeptisk blick. "Vad gör du här?" Meningen var obetonad och saklig.


[*Fantasi-brist-five* Yeah!]

Namnet lades till minnet samtidigt som han fortsatte att se på honan som presenterat sig som Kele. Dennes röst var rak och saklig, och frågan som kom här näst var föga förvånande med tanke på tonläget.
- Vad jag gör här? Får jag inte vara här? Det låter nästan som om du äger det här området.
Han flinade lite retsamt mot henne.
- Men om du måste veta så är jag på väg mot Samudr. Och man kan väl säga att jag letar efter vargar på vägen som kan tänkas vilja slå följe med mig.
Det var sant. Ristaka berömde honom för hans väl valda ord. Även om han inte skulle dra sig för att ljuga fanns det ingen anledning till att göra det i nuläget, och det tyckte inte Hon heller. Därav kom berömmet som värmde inom honom. Det kändes bra att vara henne till lags.
- Vad gör du själv här?
Det fanns ett nästan barnsligt tonfall i hans röst och intrycket av att han retade henne var lätt att få. Och även om han försökte hålla sig saklig och disciplinerad, såsom Ristaka ville, var han fortfarande bara en ungvarg.

[Mobilinlägg, ursäkta eventuella stavfel.]

Japp. Han var en sådan. Öronen vinklades en aning bakåt då hans barsnliga röst nådde dem, och hennes min förblev skeptisk.

"Det här är mitt hem" svarade hon på den tillbakakastade frågan. Samudr? Var låg det? Hon drog ett djupare andetag och vände ansiktet en aning så att inte längre pekade rakt mot främlingen, även om blicken hölls stadigt fäst vid honom. "Var ligger det här Samudr?"

Ett sakligt svar gavs åt hans fråga, och det verkade inte riktigt som att den andre var en vidare glad individ. Kort och konsist, det verkade vara hela det som honans personlighet byggde på. Snabbt, enkelt, rakt.
Inget fel i det, nej. Men kunde det inte bli lite långtråkigt?
- Det ligger åt nordväst från dessa berg, alldeles vid kusten. Jag har mitt hem där.
Hans nya hem. Han hade knappt ens besökt platsen ännu, kanske vandrat över gränsen till det utan att tänka vidare mycket på det. Kanske bara snubblat över området, utan att riktigt ha någon koll på vad han gjorde. Men han skulle få tid att uppleva den långa stranden och det karga landskapet, omsvept av den salta havsluften och omgiven av vågornas brus. Han visste så pass myckte om Samudr för att Ristaka hade berättat för honom, förklarat för honom. Hon ansåg att det var viktigt att han visste var de skulle grunda sitt kungadöme.
Hon gjorde så mycket för honom...

Vid kusten. Kusten betydde havet. Hon hade aldrig sett havet. Bara hört talas om det. Hon kastade en blick över de röda klipporna och långsträckta bergväggarna. Hon trivdes här. Men...

"Är det... långt dit?" Hon tvekade för ett ögonblick i meningen och rätade något på sig i hopp om att det skulle passera obemärkt. Hon ville inte framstå som allt för nyfiken. Hon var bara... nyfiken på havet. Hennes fader hade berättat om det när hon var liten. Det lät vackert.


[Vet inte alls vad jag ska svara, så blev lite derp XD Och Kele vet inte att man kan nå havet åt söder, eller något annat håll heller.]

Frågan som ställdes verkade så undrande och talade om för honom att det fanns en viss nyfikenhet bakom den eftertänksamma och strikta fasaden som honan verkade vilja visa upp. Något som intresserade honom.
Huvudet lades lätt på sned, vilket fick luggen att flytta sig nog mycket för att man tydligt skulle se ett av hans blåa, pupillösa ögon.
- Följ med? Så får du se.
Rösten var fortfarande stillsam och lugn, aningen hes. Hon log mot henne, lite vänligare än det tidigare retsamma leendet.

[... finns inte ord för fantasibristen jag har just nu xD]

Hon tvekade återigen när han talade. Följa med? Hon stod tyst ett ögonblick. Hon ville se havet. "Varför ger du en främling chansen att följa med dig?" Nyfikenheten blev tydligare, men hon motade envist bort den. Fanns det en hake? Hon kände honom inte. Han kände inte henne. Varför valde denna Kaiito att erbjuda henne att följa med istället för att helt enkelt säga om det var långt eller ej?


[Kele är förvånansvärt svår att rolla XD En utmaning!
Vi kan bilda en "Vad-ska-jag-skriva?" klubb! *high-five*]

Han skrattade till lite lätt, uppenbarlien aningen road av det hon sade. Men samtidigt var det inte oartigt på något vis, utan endast lättsamt och inbjudande. Han visste inte ännu vad han hade att göra med i denna honan, men han visste att han inte kunde döma ut henne innan han hade lärt känna henne lite bättre. Och det var precis vad han hoppades på att få göra.
- Om du vill få du gärna stanna här för mig.
Sade han sedan med en lättsam ton. Öronen vinklades aningen bakåt för att sedan rätas upp igen utan någon direkt anledning.
- Jag tänkte bara att du kanske behövde lite äventyr. Dessutom kan vi lära känna varandra på vägen. Jag kanske har oväntade sidor.
Det lät nästan som att han försökte sälja sig själv. Men kanske var det också det han gjorde. Till viss del. Men inte var han till salu, han hade redan en ägare som han aldrig ville bli av med. Om man nu kunde se det på det viset.
Huvudet lades aningen på sned och han såg på henne med en nyfiken glimt i den klart blåa ögonen. Väntade på hennes svar.
- Så, vad säger du? Du kan ju alltid vända ifall du anser att jag är helt omöjlig att vara i närheten av.
Han flinade retsamt.

Hon stod tyst en stund efter att han talat. Hennes min röjde inte hur snabbt tankarna rörde sig i hennes huvud medan hon funderade. Han kunde vara trevlig. Men han kunde lika gärna vara en jobbig individ. Hon hade mött jobbiga individer förut, och det var sällan de visade sin jobbiga sida förrän man börjat umgås med dem. Kanske.

"Okej" mumlade hon tankfullt. Hur långt kunde det vara? Hon hade aldrig sett havet, ens från bergens toppar. "Varför inte?" Hon höjde lätt på det ena ögonbrynet, och en nästan road glimt sökte sig in i hennes ögon. Nästan. Det var inte som att hon hade något att förlora. Hon kastade en snabb blick på de röda klippväggarna. Nej, hon hade inte mycket att förlora. När hon såg på främlingen igen var det med antydan till ett leende i mungipan. "Leder du vägen?" Hon kunde det här området av bergen utan och innan, men åt vilket håll detta Samudr låg kunde hon inte säga. Det fick Kaiito visa.

[Gud, förlåt för min seghet, men har det allmänt jobbigt i livet just nu D:]

Han noterade den antydan till ett leende som han fick från henne och besvarade det med ett snett flin.
- Visst.
Sade han enkelt och vände sedan ryggen åt henne. Utan att tveka valde han att följa en smal stig som verkade ringa sig mot bergens toppar. Och visst undrade han ifall så var fallet, men Ristaka visste vägen. Hon kunde hela landet, och han litade på Hennes ord. Det var hitåt de skulle.

En efter en placerades hans tassar på det hårda underlaget medan de två vargarna vandrade genom de rödaktiga landskapet. Det var inte svårt att förstå varifrån dessa berg hade fått sitt namn, för den röda stensorten som de till större delen bestod av talade ett tydligt språk. Faktiskt så påminde färgen svag om blod, ifall man funderade lite närmare över det. Ifall man tittade två gånger. Och det var svårt att inte göra det, eftersom att den röda stensorten var i princip det enda omgivningen bestod av.
Han kastade en blick bakåt mot honan som hade slagit följe med honom, och kände sig aningen nöjd med sig själv som lyckats få med henne.
- Så, hur känns det? Att vara på väg bort från ditt hem med en total främling.
Han log vänskaplig mot henne.

[Äh, inget att be om ursäkt för C: Livet är betydligt viktigare än Numoori. Ta den tid du behöver, och ta det lugnt C; ]

Hon tvekade ett ögonblick när han vände henne ryggen. En plötslig, tunn känsla av att något ryckte i hennes hjärta fick henne att se på sin grotta. Det sneda taket. De torra buskarna. Läpparna spändes i ett smalt leende innan hon vände sig bort och följde främlingen.

Stigen han tog ledde upp mot bergens höga, platta platåer. En smal stig, upptrampad av får och andra djur. Hon hade själv gått där många gånger. Hon såg på stenväggarna och ut över bergen. Hur van hon än var att se dem så var det som att betrakta dem på nytt. Hon skulle lämna dem. Följa en främling till en annan plats. Om de hade varit här nu hade de skrattat åt henne. Men inte Han. Han hade följt med. På äventyr. Hon skakade kort på huvudet. Kanske var Han med henne ändå. Kanske var de alla det. Kanske... Det här var hennes början. En början på något nytt. Hon kastade en blick på Kaiito. Vem var han? Var kom han ifrån? Hade han vandrat länge? Hon såg ut över bergen igen. De välbekanta bergen. Hon hade aldrig vandrat. Aldrig sett världen. När hon tänkte på det insåg hon att hon inte kunde någonting om världen. Hon kunde stenarna. Fåren, getterna, vinden och fåglarna. Hon hade några gånger tagit sig ned till bergens fötter, där blommorna sträckte sig bortom horisonten och djur betydligt större än det röda landskapets getter betade. Men hon hade aldrig tagit sig längre bort än så. Hade alltid återvänt till grotta.

Hon ryckte till när Kaiito talade och mötte hans blick. Han log. Hon besvarade leendet med ett eget, försiktigt leende. "Det känns... befriande", svarade hon efter en kort stunds tystnad. Som en ny start. Ett slut. En början. Hon vände åter ansiktet mot bergen. Luften upptogs av ljudet från sträva trampdynor och hårda klor mot stenen. Vinden lekte runtom dem, men just här vandrade de i tillfällig lä. Efter en lite längre stunds tystnad såg Kele mot främlingen i ögonvrån. "Var kommer du ifrån?" En lätt nyfikenhet spelade i rösten.


[Känns att jag nästan inte rollat Kele alls XD]

Han kunde inte låta bli att le när hon sade befriande. Var det verkligen så hon kände? Det måste betyda att han hade lyckats. Och inom honom spann demonen, uppenbarligen även Hon nöjd med svaret de hade fått.
Han visste fortfarande inte riktigt vad han hade att göra med när det kom till denna hona, men något sade Kaiito att det var värt att ta reda på. Två var alltid starkare än en, åtminstone i de flesta fallen. Och samtidigt var det något med hennes personlighet som tilltalade honom. Inte allt för mycket, men en aning. Precis sådär så att han kanske kunde tänka sig att ha henne som något av en vän. Men vänner var farliga, man skulle inte ha dem allt för nära. Men det var heller inte fel att ha dem, så länge man kunde hålla dem på avstånd. För det var trors allt de som stod närmast som kunde såra en mest. Dessutom, han skulle inte ens behöva dem, han hade ju Henne.

När sedan en fråga riktades emot Kaiito var han inte sen med att besvara den.
- Jag kommer från Numoorislätten, ursprungligen. Mittpunkten i detta land, ifall du inte redan visste om det. En enorm slätt där det strövar ganska många vargar.
Tankarna nådde slätten och alla de minnen han hade ifrån den. Leale, Damon, Echo, de små... Men det var endast snabba bilder som passerade hans sinne, innan han återvände till nuet. Det var saker som inte var värda att tänka på, saker som Ristaka inte tänkte tillåta honom tänka på. Dessutom skulle de ändå röjas ur vägen snart, allihopa.

Numoorislätten. Hon vände på ordet i tanken. Vred det. Landets mittpunkt? Han måste ha sett mycket om han visste vad som var landets mitt. För hennes del kunde dessa berg vara världens mitt. Eller ände. Hon snörpte för en sekund på munnen medan hon funderade.

[Vet verkligen inte alls vad jag ska skriva mer här :'D Hon följer efter Kaiito. Ska vi börja dra det mot ett slut?]

[Ah, kanske lika bra... Haha, annars blir det bara en massa småprat. Så drar ett lite avslutande inlägg xD]

Det var en lång vandring de hade framför sig. Inte lika lång som den han varit med om, men likaväl ganska lång. Och under tiden skulle de säkerligen lära känna varandra bättre. Om man nu kunde se på saken på det sättet. Han flinade lite smått vid tanken.
Men framtiden var ingenting man kunde oroa sig över ännu, då den inte var här. Och steg efter steg vandrade han nu genom det rödaktiga stenlandskapet med honan han funnit där till sällskap. Kele. Namnet tilltalade honom på något underligt vis, och han undrade mer om henne. Vad hon kunde. Om det fanns en plats för henne i den flock han önskade skapa. Han hoppades på det bästa, precis som Ristaka. Även om demonen verkade ha vissa tvivel var Kaiito bestämd på punkten att de inte kunde döma ut någon i detta läget. Det var för tidigt för det.
Han kastade en blick mot Kele och gav henne ett retsamt leende. Jodå, nog skulle de lära känna varandra på ett eller annat sätt.

[Tyckte det blev ett bra slut C:
Vi får se var de tar vägen sen - antingen rolla något mer på vägen eller komma fram till vad de kanske har gjort under vägen dit. Om Kele ska gå med i flocken eller inte och så C:

Avslutat]