Landskapet var för den svartvita hanen okänt. Den torra gulaktiga marken, den spröda gula gräset, och den väldigt sparsamt växande växtligheten, det sistnämnda kunde visserligen påminna honom om det som varit hans hem, men för han som växt upp på slätten då kunde han tydligt se skillnaderna.
Den turkosa blicken flyttades lätt mot himlen, solen var på väg nedåt, i en rasande fart, fortare än vad den brukade göra på Numoorislätten. Himlen var eldfärgad, orange och röd närmast solen.
En djup suck lämnade honom, han hade vandrat i från det han kallat sitt hem med ett brutet löfte, och han kände sig fortfarande sorgsen, vilse. Han hade litat på honom.
Han behövde rensa tankarna och hade på vägen efter flocken bestämt sig att han kunde ta en avstickare, att han behövde samla tankarna, hitta rätt väg igen.
Så nu gick han där, i ett okänt landskap i en okänd del i landet. Han visste inte vad han förväntade sig att finna härute, men han fortsatte vandra bortåt.
 Ett nytt ljud, ett som han lärt sig inte passade in i savannens vidder, nådde hans öron och han stannade upp för att höja huvudet och lyssna efter det igen. Han var nyfiken. Han hade inte riktigt kunnat placera det korta ljudet någonstans. De spelande öronen på huvudet snappade åter upp ljudet och han vred huvud och blick åt det håll det kommit ifrån. Men åt det hållet fanns inget annat än träd och snår, och kanske ett vattenhål som torkat ut., det var iallafall en sänka med något mörkare jord på botten som kunde vara lera.
Nyfiket började han röra sig i riktningen mot snåren, vem visste vad det var som kunde gömma sig mellan dem, och ljudet lät som ett lätt jämmer, han behövde bara se efter. Om det var en skadat varg måste han agera.
 Han gick förbi snåren och träden först för att se ner i vattenhålet, det fanns ingen i eller runt sänkan.
Ljudet hade tystnat, kanske hade källan hört honom?
 Den vita nosen sattes till marken och drog in dofterna i korta andetag. Doften av varg var tydlig, någon som befunnit sig på området en längre tid, därför var det svårt att avgöra åt vilket håll främlingen befann sig nu.
"Hallå?" hans röst var relativt ljus och mjuk för att vara en hanes, men inte så att den blev feminin. Han hoppades att främlingen skulle visa sig och tala med honom, eller om den var skadad tillkännage sin närvaro.
Han vände sig om och såg mot snåren, det bästa stället att gömma sig på här. Det var då han fick syn på den, det var mycket diskret, men den fanns där. En lya i en kulle som doldes lätt av snår och ett träd som såg ut att tillhöra ingången.
Kanske var främlingen därnere?
Han gick närmre men stannade fler talet meter ifrån öppningen.
"Hallå?" ropade han lågt igen, medan han höll blicken på hålet i marken ifall någon skulle komma upp ur den.

Dagarna flöt på, ibland rörde han sig utanför, gick runt området utan något mål. Vissa gånger jagade han och ganska många gånger lyckades han antingen hitta något eller fånga ett djur att äta. Allt för att överleva. Sanningen var den att allt han ville var endast att allt skulle återvända till hur det var när alla var små, de var så frid fyllda tider med lek och skratt. Så när de andra hade bestämt sig för att vandra vidare kunde inte Ökker följa med. Han ville verkligen följa med men han kunde bara inte. Han kunde inte lämna denna plats. Här fanns glada minnen, men där ute fanns läskiga saker. Okända saker. Det var inte säkert.
Ökker låg i den lilla lyan, han var nog lite stor för den egentligen men ensam fick han plats. Ett lätt jämrande lämnade honom där han låg sovandes. Det fanns en del drömmar som följde honom var gång han sov. Just denna var den värsta, den började så gott men slutade så hemskt. Han var med sin familj, en trevlig dag och de lekte, skojade och sprang runt. En helt vanlig dag, men sedan blir det mörkt. Åska och blixtrar slår ner runt omkring honom och han ser sina syskon framför sig, maskar krypandes ur munnen och ögonen som på den lilla lurviga haren han en gång hittat i en håla. De vandrade efter honom, försökte dra med honom till vart än de besökte. Men han var rädd och när föräldrarna även de stiger upp framför honom vaknar han. Den är alltid likadan, förutom att var gång så byter drömmen ut den som talar, men de säger alltid samma sak. Det är ditt fel, du stoppade oss inte.
Denna gången vaknade han till när han hörde en röst, öronen spetsades och han reste sig knappt till en sittande position. Var hans familj äntligen tillbaka? Han satt stilla och inväntade ännu ett ljud som bekräftade detta och till slut hörde han ännu ett hallå, mycket närmare denna gången, men han kände inte igen rösten. Försiktigt stack han ut den mörkare nosen på hans annars ljusa kropp och lät nosen röra sig för att fånga den andres doft. Han tittade varsamt på den andre, andades ganska tungt då han stack ut huvudet och prövande rörde öronen framåt.
"He-hej.." Stammade han lite nervöst fram. "Vem-" Han harklade sig lite försiktigt. "Vem är du?" Hans röst var ganska ynklig trots att han försökte låta stark och tuff.

Efter en stunds väntade stack en mörk nos till och börja med upp ur hålan och Sirocco höjde nyfiket huvudet. Han fick snart se mer av individen som, trots skuggorna och dunklet i lyan, såg ljus ut.
Han log vänligt och uppmuntrande mot vargen som doften talat om för honom var en hane.
Orden som nådde honom flöt på en nästan bristande ynklig röst, och Sirocco drog för en sekund bak öronen osäkert, men de hittade fram igen direkt.
Försiktigt tog han ett steg närmre med nosen lätt vibrerande för att söka doften av den andre, se om det var densamme som fanns vid vattenhålet.
"Jag heter Sirocco" började han försiktigt och log vänligt.
"Jag hörde ett jämrande och tänkte kolla så att det inte var någon skadad varg som låg här" fortsatte han förklara.
Han ville att främlingen skulle förstå att han inte var till något hot för denne, han ville inget illa.
"Vad heter du?" frågade han nyfiket den jämngamla hanen.
"Är du skadad?" frågade han kort efter - för att vara på den säkra sidan.

Hans nos rörde sig fort medan han långsamt kröp längre ut ur lyan medan han tittade på den andre. Den andre verkade inte jääätte farlig trots allt. Hans öron vinklades prövande fram och bak medan han tittade på den andre med de gula ögonen öppna till bredden. Hans bröstkorg rörde sig med stora rörelser tack vare en viss nervositet över den nya individen.
Sirocco. Hans öron pekade försiktigt framåt innan den andre talade igen. Han var inte skadad, det var han faktiskt inte. Men han hade ont, på insidan i bröstkorgen. Sorg och saknad.
"Joo... Jag har ont här.." Han höjde sin högra tass så att den pekade mot hans bröstkorg. "Men det vet mamma hur man fixar! Och hon kommer nog tillbaka snart. De lämnade, men jag stannade för det är bättre här. Så de kommer nog tillbaka snart." Sade han lite självsäkrare - som om det var en självklarhet att det skulle hända - men med en passiv och fortfarande ynklig röst som talade om hur rädd han egentligen var. Han kröp ut ytterligare lite igenom hålet för att få ännu en bättre syn på den andre och ett litet leende spred sig på hans läppar medan svansen svagt svajande bakom honom, även om den andre inte kunde se det då hans bakdel fortfarande låg kvar inne i mörkret.
"Jag heter Ökker." Sade han glatt och stolt över namnet hans föräldrar tilldelat honom.
"Jag brukar bli bra ganska fort!" Trots att han låg ner i öppningen så puffade han stolt upp bröstkorgen i några sekunder innan han fortsatte. "Men detta vill inte gå över." Öronen vek sig osäkert bakåt igen. Han visste inte helt själv vad problemet var.

Den jämngamla hanen kröp ut ytterligare ifrån hålan och Sirocco log uppmuntrande. Osäkerheten Sken om hela den andres varelse, och Sirocco kunde inte hjälpa att känna annat än medlidande. Känslan var för honom välkänd. Han mindes den som om den vore igår. Misstänksamheten, rädslan.
Öronen spetsades på den andres huvud igen och snart svarade han jakande. Då han höjde tassen för att peka mot bröstet, för att sedan fortsätta tala, så brände det till i hans egna. Så närvarande, nytt trots tiden som gått.
Han ville inte fråga, men han behövde. Han kände det långt i märgen. 
"Hur länge har de varit borta?" Han såg på hanen, han ville inte förstöra hans förhoppningar, men på dofterna i området att döma hade han varit ensam ett längre tag, doften av familjen som han önskade tillbaka hade till och med försvunnit ur hans fäll och marken i närheten.
Då han sa sitt namn var Sirocco lättad att ha något att kalla honom vid. Ökker. Namnet var för Sirocco nytt och han hade aldrig hört något liknande, men det var inte så att han ogillade det. Nej ovanligt kunde vara bra.
Men så återvände Ökker till det föregående ämnet och orden fick medlidandet i den mörka unghanen att växa. 
Han önskade att han kunde hjälpa den andre, men han visste inte hur.

Ökker vek endast undan blicken för att dra tassen över nosen och nysa lite lätt - inget han kunde förhindra från att hända - men tittade sedan tillbaka på den andre som nästan verkade lika gammal som han själv och slickade sig själv på nosen för att sedan undersöka den andres doft ytterligare. Han doftade so annorlunda, det var lite läskigt att tänka på vilka platser den andre hade besökt för att vissa dofter skulle följa honom. Han kom från långt borta, långt borta i det läskiga okända. Eller ja, det var det Ökker tänkte i alla fall. Ibland undrade han över vad som fanns på utsidan, alla de hemska och läskiga saker som inte fanns här.
Hans öron vek sig fullt ut bakåt när den andre frågade. Han visste inte riktigt hur långt tid det hade passerat.
"Det har blivit mörkt många gånger sedan de lämnade." Blicken vek sig ner mot marken och han flyttade undan lite ensamma grässtrån med ena tassen. "Men de kommer tillbaka snart. Det vet jag." Sade han utan att flytta blicken till den andre. Det var mer för att övertala sig själv. Självklart skulle de komma tillbaka.

Direkt efter frågan kunde han se hur osäkerheten kröp lätt tillbaka i den andre, hur öronen lades till nacken, blicken slogs till marken och tassarna pillade frånvarande på grässtrån.
Han lät även osäker när han talade, och Sirocco gissade på att hanen inte riktigt märkt hur hans familjs doft försvunnit ur området, hur det bara var hans som bet sig kvar i landskapet.
Om familjen ännu inte återvänt så gissade Sirocco på att det inte heller var planen. Han antog att det varit så att familjen skulle lämna platsen, och lyan - som av utseendet att döma var valpars födelseplats - men att Ökker valt att stanna, av det hans sagt verkade han inte direkt gilla förändring. Den här platsen var allt han någonsin vetat om.
"Ökker" han tvekade, hur skulle han formulera orden? Meningen?
Han tystnade igen och såg bort mot sänkan, försökte hitta orden, som om han skulle hitta dem runtom sig.
Han suckade djupt och vred tillbaka huvudet emot den ljusare hanen.
"Vad sa dem till dig innan de gick?" frågade han tillslut, hoppades på att få veta mer. Han ville inte förstöra hoppet för honom ifall det faktiskt var så att de skulle komma tillbaka.

Vid ljudet av hans namn rykte hans öron till lite och blicken vändes upp mot den andre långsamt.
"De sa att de skulle vandra. Och de ville att jag skulle följa med. Men jag sa att det var farligt på utsidan. Det är bättre här, där jag vet att det är säkert." Han slutade pilla på grässtråt och försökte istället mota ner det under tassen mot marken. "Men de förstår nog det snart. Så jag stannade." Hans röst blev endast vekare och han pratade med lite lägre, mer sorgsen röst än innan. Djupt inne tvivlade även han på att de skulle komma tillbaka till honom och även om det var han som stannat kvar kände han sig övergiven. Men han ville inte tänka dessa tankar så han tvingade sig själv att tro att de snart skulle komma tillbaka även om det var länge sedan de försvann ifrån honom.
Han ville inte direkt berätta att han en stund efter försökt springa efter dem men blivit rädd, rädd för allt runt omkring som han behövde möta om han fortsatte och det var lättare att stanna kvar här. Han skämdes lite när drömmen smög tillbaka till honom. Han skämdes så, han ville skydda sin moder så som fadern gjorde. Och han ville skydda sina syskon för de var de individer han älskade så mycket, men han var för feg. Som den gången han inte vågat bada för han var rädd för vattnet. Tur nog hade han lyckats förklara bort det och hans mamma förstod inte alls att det var det problemet utan hon trodde att han skulle beskydda henne när fadern badade. Helt klart.

Han fick åter kontakt med den gula blicken. Men vek undan blicken för att inte bli allt för påflugen, han ville inte att den osäkra hanen skulle känna sig obekväm igen. Has öron vred framåt då den andre började tala och han lystrade till orden. Som han trodde. Antagligen skulle de inte komma tillbaka.
Det som hänt Ökker var på tok för likt det som hänt honom. Hade han varit ensam lika länge? Sirocco hoppades inte på det, han hoppades att han inte behövt vara ensam om nätterna. Men han visste. Visste att ung hanen varit ensam här så länge att inte ens gamla spår av familjen fanns kvar.
"Ökker" åter sade han namnet, men nu lät han inte osäker, bara något sorgsen, en liten ton av medlidsamhet.
"Jag tror inte de kommer tillbaka" Försiktigt blickade han på honom, höll koll på hans reaktioner, om han skull tro honom och bli ledsen, anklaga honom för att ljuga och bli arg. Vad som helst.
Det var fortfarande flertalet meter emellan dem, och det var nog klokast tills dess att Sirocco visste mer vem han hade att göra med. Misstänksamheten som barn var nu bara en skugga av samma känsla, en försiktighet. Man visste aldrig vad som kunde hända.

Det var som en kall våg for igenom honom när den andre talade om den sanningen han så djup inom sig visste var sann. Blicken flyttades ner mot marken igen men inget pillade med något grässtrå. Han kunde känna tårarna bränna och han försökte kväva en liten snyftning. Han visste ju att detta var sant, att de inte skulle komma tillbaka. Han ville inte tro det. Han ville bli arg på den andre, skrika att det endast var en lögn men han visste det sedan länge tillbaka att det var ingen lögn. Det var sanningen som han så länge nu försökt att intala sig själv inte var sann. Han gav den andre en snabb blick innan han snabbt backade tillbaka in i lyan. Vad skulle han göra. Han gick runt ett par varv där inne innan han stannade till. Han ville möta sina föräldrar och syskon igen. Och kanske kunde han det. Han stack ut huvudet långsamt genom öppningen tills han kunde se den andre igen.
"Tror.. Tror du de är kvar där ute?" Frågade han och man kunde höra tårarna sitta fast i strupen på honom med ett uns av hopp. "Ja.. jag vill träffa mamma och pappa igen. Och alla mina syskon." Han blinkade hårt och kröp längre ut igen till hela han var precis utanför öppningen. "Du.. du är ifrån utsidan. Kan du hjälpa mig?" Han talade med sänkt huvud som om det var något jobbigt han bad den andre. Men han ville träffa familjen igen och han var beredd att gå ut och möta det läskiga om den andre ville hjälpa honom vill säga.

Det brände i honom, som hettan ifrån skogsbranden, av skulden som drog över hans hud i hettande vågor när han såg ögonen hos den andre tåras. För att denne sedan skulle byta ögonkontakten för att helt enkelt se ner i marken. Sirocco hade inte menat att såra den andre, men han kanske kunde sagt det bättre? Hade han förstört det nu? Allt han velat var att hjälpa, men hur hade han tänkt att han skulle göra efter att ha kastat den hårda sanningen i främlingens ansikte? Lämna honom där och klappa sig på skuldran och sagt 'bra jobb, du hjälpte verkligen där'? Det brände i bröstet när Ökker sedan backade tillbaka ner i hålan, försvann för hans syn. Men det var inte det att han backat tillbaka som skar i Sirocco, det var den lilla tillbakahållna snyftningen innan han backat tillbaka.
Han kunde höra de dämpade stegen inifrån lyan, och tog själv några steg närmre, men stannade återigen någon meter ifrån, väldigt osäker på vad han skulle göra, hur han skulle agera.
Skulle han gå? Säga något? Hans öron låg osäkert i nacken medan han nervöst blickade ner i hålan.
En svag känsla av lättnad spred sig i bröstet då han åter igen såg det ljusa huvudet dyka upp ifrån under jord.
Ynglingen ställde honom en fråga och öronen spelade mellan att spetsas framåt och tillbaka i nacken igen, fortfarande osäker på vad han skulle kunna säga.
"Det är dom Säkerligen" svarade han försiktigt, vart annars kunde dem vara? Om den inte lämnat Numoori, tanken skrämde honom, för han vågade inte uttala den till den andre. Men samtidigt var den för Sirocco ganska otrolig, han kunde inte se att någon kunde ha en anledning att lämna landet när deras ungar fortfarande fanns kvar i det, eller i alla fall en av dem.
Ökker talade igen, något osäkert och kom sen helt ut ur lyan, och Sirocco kunde se hela honom för första gången.
Kunde han hjälpa honom? Han hade ingen aning om hur, vart?
åter igen osäker drog han bak öronen så de doldes i den stora vita resta manen. Blicken vandrade ifrån den jämngamla till sänkan och tillbaka.
Skulle han att med honom på sin egen vandring, och hoppas att familjen fanns på vägen? Eller skulle han kanske ta honom till Qu? Men han ville ju inte till en flock, han ville till sin familj, sina syskon. Återse dem igen.
"Jag" hans blick fastnade åter på den andre, men han backade något steg utan att tänka på det.
"Jag vet inte" andades han tills lut, men fortsatte innan den andre hann svara eller reagera negativt.
"Jag letar efter min egen familj, min flock, och jag vet inte vart din familj är. Kanske om du ville följa med mig, och då kanske vi skulle stöta på dem på vägen, eller om du kanske ville följa med mig och lära dig om Numoori så kanske du har något att berätta om sen eller....." Han kände att han bara pladdrade osäkert på och tystnade. Han slöt de turkosa ögonen och andades in djupt. Försökte lugna sig. Han tog ännu ett andetag och försökte igen.
"Jag kan bara försöka" åter öppnade han ögonen och lade blicken på Ökker.
"Men bäst vore om du ville följa med mig så jag kan lära dig om Numoori, men det är du som bestämmer själv" Han hoppades att den andre ville följa med honom, för han skulle känna sig så hemsk ifall han blev tvungen att lämna honom här.

Han tänkte en stund på vad den andre sade och tittade lite osäkert omkring sig. Han hade hoppats att om han bara stannade kvar här och väntade så skulle hans mamma och pappa bli oroliga och det bet i honom att inse att de inte skulle komma tillbaka. De menade allvar med att lämna lyan. Ökker övervägde att följa med den andre. Tillslut så kom han fram till ett svar och sade försiktigt, med en lätt sväng på svansen:
"Jag vill." Han tänkte över sin mening lite. "Jag vill följa med och lära mig mera." Han reste sig upp och tittade på den andre. Svansen var låg och öronen vinklades fram och tillbaka osäkert.

Den stund det tog den något större hanen att svara kändes som en evighet. Rocco hoppades på att han skulle välja att följa med, att han inte skulle behöva lämna honom här, för stanna kunde han inte.
Ökker såg ut att fundera innan han talade. Han ville? Ville han följa med eller ville han stanna? Han verkade fundera ytterligare några sekunder, evigheter, innan han svarade igen. Hans ansikte klövs av ett leende och svansen började vaja lätt bakom honom, han visste itne till en början vad han skulle säga, hut han skulle göra nu. För Även om han hoppats på att den andre skulle slå honom följe hade han inte riktigt räknat med det, då Ökker verkade väldigt reserverad och kanske till och med rädd, iallfall i början.
"Det glädjer mig" Hans röst var genuin och glädjen färgade tonen. Ja det gladde honom att han skulle få sällskap, den ensamma vandringen hit, speciellt efter att Ninäd inte dykt upp som han lovat, hade tärt på Siroccos annars så glädjefyllda sinne. Han vandrade fram till den andre och buffade han vänskapligt på hans bog med sin nos. Solen hade nästan helt försvunnit bakom himlens krön och det hade blivit mörkare, träd och buskar var blott svarta siluetter mor horizonten där himlen var färgad i eldens färger, rött som blödde ifrån solen.
"Men det börjar bli mörk, så vi kan vila i lyan och fortsätta imorgon" Han hoppades att det var okej för Ökker, han ar lättad, nervös och glad, allt på samma gång, det var längesen han sovit tillsammans med någon i en lya.
Ökker nickade bara osäkert åt förslaget, efter en del funderande.
Sirocco log mot honom, han hoppades det var nog att lugna honom. Sedan gick Ökker först ner i lyan och Rocco följde efter, spänd och för första gången på länge förväntansfull för morgondagen.

Avslutat <3