[Reserverad för Yoi.]

Han hade lärt sig språket. Mer och mer hade han uppfattat av det, mer och mer kunde han göra sig förstådd och förstå. Han hade faktiskt lärt sig, vilket han vad både glad och stolt över. Samtidigt kunde han inte ignorera den pressande känslan av att han måste lära sig mer, måste lära sig fortare. Det var jobbigt, men det var också sant. Ifall han och hans flock skulle ha någon chans mot resten av världen så var de tvugna att kunna göra sig förstådda. Det var första steget mot att göra Andheraa till en stor flock igen.

Den svarta, muskulösa kroppen rörde sig framåt med stillsamma steg. Där tassarna tog i marken lämnade klorna sönderbrända grässtrån efter sig. Rörelserna kunde beskrivas som majestätiska och hållningen talade klart och tydligt om stolthet. Den blåa manen drogs bakåt av den svaga vinden och ögonen som bar samma färg granskade slätten som han nu vandrade över. Han hade kommit denna väg, nu var han på väg tillbaka. Till sitt hem och sin familj. Han hade sett detta land och det hade inte funnits mycket det hade att ge honom. Kanske i framtiden, men inte just nu. Endast ett främmande språk och pressen han nu hade över sig att lära sig det. Bättre saker fanns det att uppleva.
Så med stadiga steg vandrade han västerut, han ville tillbaka till Det okända. Den plats där han, och alla de andra Lawarerna höll till.

[Random inlägg xD]

Yoi låg under ett träd och dagdrömde.
Hans leende vad varmt och kroppsspråket lungt.
han hade inte ätit på tre dagar, och det var bara ör att han fick sådant dåligt självförtroende när han dödade andra djur. han tykte faktiskt synd om dem.
Yoi hade länge funderat på att bli vegearian.. Men han visste också att det inte skulle hålla i längden. Det var bara att acceptera att han måste döda för att själv överleva som alla andra vargar gjorde här i Numoori.

Ögonen öppnades och de vackra isblå ögonen blottades.
han höjjde på huvudet och fick syn på ett klövdjur, eller med andre ord. ett rådjur inte långt ifrån honom själv.
Det kurrade i magen, men han tänkte inte döda det. Ialalfall inte nu, kanske skulle han kunna inorera hungern och leva endå.
Men nej, när han tänkte efter på bara tanken skulle han se ut som ett skelett snart.

Yoi reste sig, och han gick lungt emot detta klövdjur.
Och för att döda Rådjuret satte han sig ned, spottade ut lite vatten och frös det till en istapp, som var spetsig och dödlig.
Den svävade åvanför honom, och han gjorde ett ljud som fick rådjuret att vända sig åt hans håll.
Istappet seglade iväg ljudlöst genom vinden och rakt in i hjärtat på djuret.
Han reste sig då rådjuret kolappsade på marken.
han gick dit och granskade det.
Han bad till gudarna om förlåtelse för att han tagit detta liv, och sedan, började han att försiktigt äta.. med dåligt självförtroende..

Det var bloddoften som först väckte hans uppmärksamhet och drog honom näramre. Men när den kraftige lawarhanen sedan insåg att även doften av varg låg i luften så blev han aningen mer misstänksam. Man kunde aldrig veta vem man stötte på och i detta främmande land kunde man aldrig vara nog försiktig.
Så det var med tysta steg hans fortsatte framåt medan de stora tassarna placerades framför varandra allt eftersom. Musklerna spelade under den svarta pälsen och de blåa ögonen granskade omgivningen med en fundersam blick. Han undrade ifall detta skulle vara ännu en främmande varg som han inte kunde tala med. Han hade mött många av dem, både de som förtjänade respekt och de som inte var annat än patetiska. Det var nästan löjligt när han tänkte på det, en total främling i ett land där han inte ens kunde göra sig förstådd. Vad gjorde han här? Han började faktiskt ifrågasätta sina egna val. En lång vandring i total ensamhet utan någon förutom sig själv att tala med kunde verkligen få vem som helst att tvivla.

Allt medan han tog sig närmare kunde den svarta hanen allt tydligare se en vit varg, och mycket snart kunde han även konstatera att denne hade fällt ett hjortdjur som denne nu åt ifrån. Och då han närmade sig denne från ena sidan så kunde han inte låta bli att lägga märke till den färgglada manen och de lysande klorna. Och misstankarna vaknade till liv inom honom, kunde detta verkligen vara en annan lawar? Det verkade inte finnas några i Numoori och han hade nästan gett upp hoppet, men nu kanske han mötte en.
Ifall han hade turen på sin sida.
"Namastë," hälsade han med en djup stämma samtidigt som han stannade på behörigt avstånd. Han ville inte gå för nära ifall det uppskattades, och ifall detta nu var en lawar så ville han inte förstöra chanserna att tala med denne genom att vara otrevlig på något sätt.