Solen hade gått upp för någon timme sedan, men det blåsvarta honan hade vägrat vakna och låg envist kvar i skuggan under en buske. Hon gillade inte att sova under jord och fann sig därför alltid en plats under någon form av vegetation i reviret.
Tids nog sträckte hon på sig i alla fall, öppnade ögonen och reste motvilligt på sig. Hon hade somnat just som hon beslutat sig för att söka upp Black dagen efter. Med en gäspning vandrade hon iväg från sin sovplats. Först skulle hon bara hitta lite vatten. Hon hade börjat lära sig vart det fanns vatten på reviret och hade ett litet vattendrag i tankarna medan hon tog sig fram. Hon fann snart vattendraget och fortsatte därefter. Hon var uppmärksam på ett färskt spår efter Black medan hon rörde sig mot revirets mitt och Blacks lya. Även om man inte alltid fann honom i lyan var det ett gott ställe att börja på.

(Pax till Black)

Black hade just vaknat och sträckte på sin stora kropp i lyan. Han låg tyst och stirrade ut genom öppningen med ena ögat stängt en stund, lyssnade på morgonens ljud. Han kände doften av reviret och av flocken. Ett medvetande närmade sig. Det var Tears. Precis innan han kunde uppfatta hennes tankar och känslor blockerade han hennes sinne - bestämd att inte göra intrång. Han visste att det var så hon ville ha det, och insåg att han brydde sig om vad hon ville.

Black hade börjat vara mer morgontrött på senare år. Han kunde känna åldern nafsa honom i nacken. Efter att ha ryst till vid tanken reste han sig upp med en grimas, gäspade stort och fuktade nosen med tungan på väg ut från hålan. Han ruskade fukten ur pälsen och såg sig omkring. Solen sken genom grönskan och kastade rörliga skuggor över hans muskulösa gestalt. Han undrade precis var Tear var någonstans när hon dök upp. Plötsligt stod de öga mot öga. Nåja, öga mot buk - Black fick titta nedåt en aning för att möta hennes blick, något han var van vid. När han såg henne log han varmt.
"Du överraskade mig faktiskt lite. Jag är inte helt van vid att inte veta exakt var personer i min omgivning är, för att inte tala om deras inre." Han böjde ner huvudet i mankhöjd och såg henne i ögonen med koncentration.
"Vad tänker du på?" frågade han nyfiket.

Hon hade kommit fram till lyan och kände på lukten att han ännu inte lämnat boningen. Hon var nästan framme vid öppningen när han lämnade lyan. Hennes blick lyftes upp till den stora vargens ansikte medan hon tog de sista stegen fram till honom. Ett leende bredde ut sig i hennes ansikte när hon mötte de gröna ögonen i det ärrade ansiktet. Hans ansikte var egentligen skrämmande om man bara såg till det yttre, men leendet på läpparna och det varma i ögonen gav honom ett angenämt intryck.
Ett lågt fniss lämnade henne när han sa att hon överraskat honom, hon visste ju att det var så gott som omöjligt. Hon höjde flinande på ett ögonbryn när han frågade vilka tankar som rörde sig i hennes huvud. Svansen svajade långsamt bakom henne när hon öppnade munnen för att svara.
"Jag hade tänkt fråga om du behövde hjälp med att kolla revirgränsen." sa hon leendes.
En tyst vind rasslade blad högt ovanför dem men nådde inte ner mellan de höga träden till de båda vargarna. De svarta öronen klippte på tikens huvud när vinden rasslade löven. Hon hade inte behövt sakna ljudet av rasslande löv under vinterhalvåret tack vare den varma temperaturen i skogen. Löven hade inte fallit och avsaknaden av ljud hade aldrig funnits.
"Eller du kanske hellre kollar gränsen själv?" frågade hon med ett något utmanande leende som fick ögonen att glittra och ögonbrynen att höjas.

"Jag hade tänkt fråga om du behövde hjälp med att kolla revirgränsen. Eller du kanske hellre kollar gränsen själv?" log honan. Black besvarade hennes leende och skakade lätt på huvudet. Han undrade hur hon kunde vara så pigg vid den här tiden.
"Jag behöver inte hjälp, men sällskap vore trevligt." 
Det var lättare för honom att hålla koll på passerande främlingar eftersom han bara behövde gå längs revirets kanter och sträcka sitt medvetande utåt, leta efter andra. Om han hittade ett var det bara att kolla ifall individen var vänligt sinnad eller inte, och vad denne gjorde där. Detta tog bara några sekunder för honom medan andra behövde leta upp främlingar via sitt luktsinne och försöka fråga ut dem. Han brukade göra detta på egen hand, men om Tear ville följa med så fick hon gärna göra det. Hon var en behaglig person, ungefär som han tänkte sig att vatten var för icke-infernos. Han började gå i riktning ut från reviret med lyan bakom sig och såg mot henne för att hon skulle följa med. Medan de gick småpratade han, delade med sig av planer och ställde frågor.
"Vad tycker du om din tid här hittills? Har du hunnit bekanta dig med någon?" undrade han. "Jag planerar att hålla ett flockmöte inom kort."

Hon log brett mot den ärrade vargen och nickade kort. Visst förstod hon att det var enklare för honom att kolla revir gränserna än om hon skulle söka upp vargrna som befunnit sig i närområdet nyligen. Det var ju inte svårt att se det positiva och enkla med att ha en förmåga som hans. Samtidigt blev hon väldigt glad över att han sa att hennes sällskap hade varit trevligt. Då hade hon ju en vettig annledning att följa med honom.

När han satte av slöt hon upp vid hans sida. Hennes ben rörde sig fortare än hans och hon pendlade mellan att se upp mot hans ansikte och marken hon gick på. Mer än en gång hade hon varit oförsiktig i skogen och snubblat över större rötter som stuckit upp ur marken.
Hans frågor var inte direkt svåra men dem krävde ändå en viss tankeverksamhet.
"Jag har tyckt om min tid väldigt mycket men det har varit svårt att vänja sig vid en flock och ett ställe att sova på." hon tystnade och funderade "Jag har bekantat mig med Ronia och träffat på Vitnos några gånger...Men jag förstår mig inte på honom. Vad gör man på ett flockmöte? Upplys mig som inte har en aning." hon flinade mot honom och svansen rörde sig från sida till sida bakom henne när hon vandrade på vid Blacks sida.

Black lyssnade till hennes ord och log vid valparnas namn, innan han öppnade munnen för att svara. 
"Jag har aldrig hållit ett möte förut, men jag har deltagit i många under min tid som krigare hos flocken Cierzo. Ledaren väljer en passande plats, ställer sig där och kallar på medlemmarna genom att yla högt. När alla samlats talar ledaren om varför denne samlat dem, och sedan beror det på vad för situation flocken är i." 
Han såg sig omkring och formulerade noggrant sin förklaring innan han fortsatte tala med sin varma, mullrande stämma. 
"Ledaren har oftast ett ärende eller flera som denne vill ta upp med medlemmarna. I mitt fall är det bland annat att dela ut ranger och presentera min familj ordentligt för medlemmarna ifall de inte hunnit bekanta sig med dem. Jag hoppas det ger dig en klarare syn på saken." Han gav henne ett snett leende med öronen vinklade framåt.

Det var inte svårt att föreställa sig Black som en krigare, han såg ju verkligen ut som en. Blicken fästes åter på Blacks ansikte. Hon tyckte om att vandra med honom, att bara få vara nära... Med ett litet, generat leende såg hon tillbaka på marken och klev över en större rot som stack upp ur marken.

Svansen svepte bakom henne vid nämnandet av ranger. Så spännande. Undra om hon vågade fråga någonting om hennes rang...
"Hur många fler är vi än din familj och Vitnos?" frågade hon och kastade åter ett öga på honom.

Det prasslade till i ett träd några meter framför dem, men ouppmärksam som hon var avfärdade den svarta varginnan det som en apa eller någonting liknande och fäste ingen uppmärksamhet vid det. Dessutom blåste den svaga vinden deras lukter mot prasslet så det fanns inte någonting som varnade om någonting annat.