Den svartgråa tiken gick med långa kliv över den stora Numoorislätten. Hon hade en lång eldfärgad lugg som föll ner över hennes olikfärgade ögon, det vänstra är havsblått, den högra är gyllenbrun. Tre ärr löpte över hennes nosrygg liksom tre ärr över hennes rygg och hennes högra öra var halvt borta. Minnen från det förflutna, men hon hade lämnat det bakom sig, trots att det då och då påminde henne, men det gjorde inte lika ofta längre.
Hon är helt ny i detta land och kände inte alls till områdena häromkring.

Det blåste rejält och det torra klimatet gjorde att det såg öde ut, men ändå levde det liv i detta torra råa landskap, Hon hade bara hört om stäppen, aldrig besökt detta område, men hon hade kommit till Ötamon, pratat snabbt med sina barn innan hon lämnade flocken igen. Hon tänkte att Arroya måste vara någonstans. Bara hon visste att hon var okej och mår bra så kunde hon slappna av. Hon sörjde även den valp hon förlorade vid födseln, men vad kunde hon göra? hon hade försökt allt för att rädda valpen men inget hjälpte, Naturen/livet är verkligen grym ibland.

Hon visste också att flocken Trehonta, hans flock hade sitt revir  här på stäppen, så hon var noga med att inte gå in i deras revir eller stöta på honom. Deras avslut var inte bra och även om hon sa till honom att hon aldrig ville se honom igen så innerst inne älskar hon honom fortfarande. Han var ändå den som vann hennes hjärta och hon skulle kalla det första kärlek. Hon visste även att innerst inne älskade dottern Hyacint sin far också, men de är båda rädda för att väcka hans ilska om det stötte på honom igen och av respekt så höll dig sig undan.

Mörka moln hopade sig på himlen och innan hon visste orden av så vräkte regnet över landskapet. Hon ger ifrån sig en djup suck,  tiken är inte så förtjust i att det regnade, skulle hon vidare sen så var det svårt att se något när det regnade och det blåste. 
Hon går vidare och sveper lätt till med sin svans och ser sig omkring med sina ögon.

Hon slickar sig om nosen och fortsätter sin färd på stäppen, en vind kommer farandes och får tag i hennes päls och rufsar till både hennes päls och man och lugg.

En svag vargdoft träffade plötsligt hennes känsliga nos och hon stannade till och vädrar i luften, och hela hennes kropp blir stel av rädsla men samtidigt av glädje men det visade hon inte. Den doften skulle hon känna igen var som helst, hans doft.

hon klipper lite med öronen och får en fundersam min, skulle hon följa doften eller skulle hon söka efter skydd? Hon bestämmer sig för efter någon minut att försöka skynda sig ut från området innan han hittade henne.

Den gyllene hanen travar på över stäppen. Han har lämnat revir än en gång för att sträcka på benen. Om han inte kommer hem till kvällen spelar ingen roll. Öronen står spetsade på huvudet och den vassa gula blicken sveper över området som ligger utsträckt framför honom.
Vinden på stäppen bekommer honom knappt längre. Han har vant sig och även om vinden kan vara obarmhärtig så är det inget problem. Hanen känner sig väldigt hemmastadd här. Lätt uttråkad och rastlöst som han brukar känna sig gäspat han stort, stannar upp och ruskar på hela kroppen, innan han fortsätter traska på med energi i stegen.

Hon skyndar på sina steg, allt för att inte stöta ihop med honom. Hon mindes natten för länge sen, då han hade försökt döda henne och deras ena dotter. Även om han inte trodde att de var hans döttrar så visste hon själv att de var det. Hon sveper med svansen och ser sig omkring i regnet, hennes lugg blev mörkare utav regnet och hon ruskar lite på sig. Hon höjer sitt huvud och ser sig omkring efter något skydd, hon visste inte hur långt bort hon hade kommit från området nu, men kanske hade hon lyckats att ta sig ut från området.

det sista var att hon skulle förarga honom, hon mindes mycket väl hur irriterad han blev när hon inte höll sig i sin gamla flocks revir. Men nu bodde hon i sin son och hans partners flock, hon trivdes väldigt bra där och Hyacint verkade också trivas där.

Hon får syn på en grotta i närheten, hon slickar sig om nosen och styr stegen ditåt, hon kunde fortfarande känna hans lukt, nu dock svagare, men han var nog i närheten. Något fångade henne i ögonvrån och hon stannar upp och får syn på en gyllene figur längre bort från henne, trots regnet och vinden så kunde hon känna igen den figuren vad som helst.
Hon klipper nervöst med öronen och ser sig omkring, grottan kunde hon glömma, om hon gick in i den och han fann henne där så var hon illa ute. Hon styr stegen bortåt från honom och grottan, fortsätter mot Höstskogen.

[Regnade det? xD]

Regnet öser ner men det bekommer inte hanen. Hans päls hålls torr av solenergin han lagrat i sin kropp under lång tid. Solstäppen är perfekt för att hämta krafter. Stormstäppen är något mer intressant att utforska. Vargens gyllene päls tycks glöda av solenergin i hans kropp och liknar nästan smält guld. Vinden sliter i honom gör att han inte ser så långt. Kanske borde det bäst att söka skydd en stund? Kanske mojnar stormen om ett tag?

Han känner sig lite extra butter. Stäppvargstiken Hana var inte mycket att ha. Hon försvann lika fort som hon lovat att bli hans. Baah! Går inte att lita på tikar över huvud taget. Den här gången hade han ju funnit en tik av hans egen ras. Men det sket sig ju. På hon plågas i evighet i Chaibos grottor.

Han kliver på utan avbrott när han plötsligt uppfattar rörelse längre fram. Hanen försöker fokusera blicken. Känns inte den där gestalten igen? Är det en eldfärgad lugg han skymtar? Men individen längre fram verkar smita åt andra hållet för rörelsen blir mindre och mindre. Det lockar honom att följa efter. Han sätter av i full stäppar fart. Något som få andra vargar kan slå.

Hon joggar fram över marken och regnet. Hon ruskar lite på huvudet, muttrar lite åt regnet och ovädret. Det blev motvind och det gjorde det svårare att gå framåt, hon sänker ner huvudet och går sakta men bestämt framåt. Hon bara tog sig ut från området och till Höst skogen så skulle det bli bra.

Hon kunde nästan se hans arga blick framför sig, men bakom den kalla personligheten dolde sig en varmhjärtad hane, som visade sina känslor på sitt sätt men han hade alltid brytt sig om henne. Minnena fick henne att dra på munnen, men hon skakade på huvudet och fortsätter att gå. Det var i det förflutna, hon blickar framåt, även om hon saknade honom mycket ibland.

I sina egna tankar så ser hon sig inte för utan helt plötsligt så försvinner marken under hennes tassar och hon snurrar runt ett varv och landar med ett tungt duns på marken igen, Hon ser sig förvirrat omkring, hon hade snubblat över några stenar som hon inte hade sett. Marken var fuktig och lite gyttjig så hennes päls, hår och ansikte var tänkt med smuts. "guud vilken klumpedus jag är" Hon riktar blicken bakåt och ser den gyllene figuren komma snabbt emot henne.

Hon försöker resa sig upp snabbt men innan hon hinner komma upp känner hon att han står över henne. Nackhåren reser sig på henne, hon försöker inte visa något medan hjärtat slår som det skulle hoppa ut ur hennes bröst. - Eekkk!! jag är ledsen om jag råkade av misstag gå in i din flock revir, jag var på väg härifrån.  snälla. döda mig inte, Zod.. Hon tystnar, han kanske inte ville att hon skulle säga hans namn, de var inte partners längre och tillhörde inte samma flock så hon hade inte nog inte rätt att säga hans namn. Hennes olikfärgade ögon flackar nervöst fram och tillbaka.

Tiken snubblar över något. Klant!
Den gyllene hanen hinner ifatt henne innan hon hinner resa sig och han ställer sig över henne för att hindra sig från att komma upp. Han blottar tänderna och morrar.
Tiken är både genomblöt och smutsig.
"Varför höll du dig inte borta!" Det är inte en fråga utan hotet vilat tungt i hans stämma när han spottar ut orden. Raggen är rest på hans kropp och den långa svansen ser nästan dubbelt så stor ut. Öronen står spetsade på huvudet och han har en väldigt dominant hållning när han ser ner på henne där hon ligger under honom.

Hennes ögon flackar nervöst fram och tillbaka, det där var allt för en vanlig fråga han ofta ställde till henne när de var partners. Hon hörde hans morrande och hon hörde hotet i hans stämma. Han är arg på henne igen, även om de inte är tillsammans längre så avskyr hon att han blev arg på henne, Hon såg det genom hans dominanta hållning och hon klipper nervöst med öronen - Det var inte precis som jag letade efter dig mumlade hon försiktigt fram. - jag är ledsen, jag ville inte stöta på dig, det var därför jag skyndande mig ut från området. Hon möter inte hans blick, varför skulle de stöta på varandra nu? efter så lång tid borta från varandra, hon har hållit sig borta från honom och hans revir, aldrig sökt efter honom, aldrig begärt att han skulle komma tillbaka och hjälpa till med valparna. Hon letade efter Arroya.Hon hade vandrat runt, bara planlöst letat efter ledtrådar, men dottern var spårlöst borta.

- jag skall hålla mig borta från dig precis som jag har gjort den senaste tiden och du kommer inte se eller höra något från mig.. hennes röst är som en viskning. Men hjärtat tog ett skutt när hon tittade snabbt på honom och hans gyllene päls som glänste som smält guld och hans gula vassa blick. hon vred undan huvudet, "damn, hon älskar fortfarande den där kalla hårda stäppvargen" men han skulle förneka allt. han sa det ju själv, han hade aldrig älskat henne,  såsom hon har älskat honom.

Hon slänger ur sig ord som han bara lyssnar på med halvt öra. Hon har alltid varit bra på att komma med ursäkter. Han fnyser åt henne.
"Du kan inte hålla dig borta". Säger han morrande men morrandet tystnar sedan. Hon kan inte hålla sig borta. För hon älskar honom fortfarande. Det kunde han se när han försökte döda henne förra gången och varför skulle hon röra sig i det här området om hon inte någonstans innerst inne hade hoppats på att möta honom igen.

Även om han dödade henne?

Han var ond mot henne förra gången. Då hon kom med valpar och påstod att de var hans. Men ärligt talat skulle han förmodligen inte kunna döda henne hur mycket han än skulle vilja. Även om han skulle vilja vara med henne. Han har alltid hatat att hon är blandblod. Inte ens halv-stäppare.

Han hatar att han älskar henne.

"Någon annan har rört dig". Han säger det endast för att tvinga fram en reaktion hos henne. Han kan känna en annan flockdoft på henne denna gång. Har hon bytt flock? Har hon ny partner? Han vet inte. Men han vill att hon ska kräla i stoftet.

Hon rycker till vid hans ord "jag höll mig borta för att jag älskar dig fortfarande din dumma idiot" bannar hon för sig själv i huvudet.
Hennes öron rör sig fortfarande fram och tillbaka, hon ville röra vid honom men hon avstår den impulsen och låter honom gorma på henne, hon är van att bli sparkad på. Hon var ju en blandras, en som blivit illa behandlad slagen misshandlad och ja vad man skall kalla det.

Hon tänker inte gråta, det retade upp honom ännu mer "varför kan jag inte släppa och låta dig gå, låta mig gå vidare i livet?"
De olikfärgade såg upp på honom, han ville se reaktion, se henne kräla i leran, som en liten värdelös smutsig mask. Hon kunde säga sanningen eller ljuga, men om hon ljög skulle han ändå lyckats sniffa reda på sanningen förr och hon skulle få veta hut.. Hon är fortfarande tyst, men till slut öppnar hon ögonen och säger sanningen - jag har bytt till en ny flock, min gamla splittrades, och ja någon annan har rört mig, men inte längre, jag har ingen längre. Det var länge sen, Nevrast och hon skildes som vänner och sedan efter det har hon varken låtit någon annan hane röra henne eller tittat åt en annan hane.

visserligen fanns det ju hanar i flocken men hon brukade hålla sig undan när hennes "period" var igång. "åhhh gud.. han kommer hata mig ännu mer, han kommer döda mig" - så du vet sanningen nu, jag har aldrig ljugit för dig, så vad händer nu? tänker du fortsätta att hata mig och döda mig?

Hon rycker till vid hans morrande, ser besvikelsen och svek i hans ögon. "jag kan inte ljuga för dig, men du sa själv att du aldrig har älskat mig" tårarna stiger i hennes ögon, men tvingar dem tillbaka, den hon älskar så mycket och saknat kommer aldrig bli hennes igen, Han vill inte veta av henne, vad skulle hon göra? var det bättre för dem båda om hon försvann, så all hans möda kunde lyftas. Hon mumlar några ord, tyst. Hon reser sig upp tar några linkande steg framåt. "du kommer alltid att vara min livs kärlek, även om du hatar mig som pesten" den enda tanken hon sänder telepatiskt till honom, Hon går linkande vidare den händer gången låter hon tårarna rinna nerför hennes kinder, de blandas med smutsen och regndropparna..

Aldrig mer, aldrig mer skulle hon ge sitt hjärta till någon hane, hon älskar bara en, men de kom från två skilda världar. Hon är trött på allt, trött på sitt liv, trött på att bli behandlad som en nolla, som ingenting värld, en som man kan ha kul med och sen slänga undan. Öronen hänger slapp utmed sidorna. Om hon bara hade varit en renrasig eller hade åtminstone lite stäppvarg i sig. hur hade de blivit då?

hon orkar inte längre.. Vart skulle hon ta vägen.. Hon hade sårat och gjort honom förbannad, men han älskade henne inte elelr hade han aldrig gjort det? hon visste inte. han kunde lika gärna döda henne nu.. så blev alla befria.