| Detta mötet är skrivet ur Filias perspektiv och är ett möte mellan två av mina egna karaktärer, om ni undrar över allt PP:ande |

Solen stod högt på himlen, men gav inte ifrån sig någon märkbar värme, ty vintern var på väg. Det syntes på det vaga lagret av frost som fortfarande låg i gräset under den grå honans tassar där hon vandrade. Det tinade inte längre om dagarna, utan låg kvar dynget runt. Snart skulle stora delar av landet täckas av snö, och kylan skulle bli än mer påtaglig. Kyla var dock aldrig något som direkt berörde honan, hon hade sin inre eld som aldrig riktigt slocknade, lät henne inte kylas ner. Hon var inte helt säker på om det var kraften i sig, eller om det var Kia som styrde den från sin avlägsna plats inom kroppen. Det spelade dock inte så stor roll så länge hon var just det, avlägsen. Hon visste inte riktigt varför hon hade tagit sig upp till denna vackra silvriga skog, varför hon hade lyssnat till den vaga viskningen som månen gett henne några nätter tidigare. Ingen aning om vad hon skulle finna, annat än att det tydligen var något viktigt, något av värde för henne. Hon stannade dock upp då hon vagt kunde förnimma doften av revirsmarkeringar. En flock, här? Varken Herodotus eller Qu hade någonsin talat om en flock i Silverpile. Kanske det var en ny, liten flock? Hon tänkte dock inte låta nyfikenheten ta överhanden, hon visste bättre än att vandra rakt in på en främmande flocks revir, speciellt nu när hon själv tillhörde en flock igen. Hon ville knappast skapa osämja, Qu hade nog mycket av det redan. Hon stannade upp på behörigt avstånd från reviret och lät den rödgula blicken svepa över omgivningen, granskade den vackra naturen som fanns omkring henne. Hon hade aldrig besökt skogen tidigare, kanske hennes tassar hade fört kroppen hit någon gång, men inte då hon varit den som styrde. Det var någonting särskilt med atmosfären i skogen som tilltalade henne, det låg ett lugn över den, en fridfullhet. Hon slöt ögonen och tog ett djupt andetag, drog in den friska luften i lungorna. Om det inte vore för att hon hade hittat Qu, och den flock som verkade hysa i den här skogen så var nog detta en sådan plats som hon skulle kunnat tänka sig att hålla till i. Ett vagt prasslande ljud i de frusna löven avbröt hennes tankar och ögonen öppnades, svepte över omgivningen. Ingen doft fanns att finna, inga övriga ljud att förnimma, men framför henne, uppe i ett av de många silvriga träden stod en vit hane med blå tecken. Blå, väldigt bekanta, tecken. ’’Filia?’’ yttrade hanen med en osäkerhet och förvåning i rösten. Hon kunde knappt tro sina ögon då hon mötte hanens nötbruna blick, han levde, han stod där framför henne , livs levande och till synes vid god hälsa. ’’Stripe’’. Hennes stämma var mållös, och det kändes som att någon slagit all luft ur henne i det ögonblicket. Där, framför henne, en varg från hennes förflutna, från hennes födelseflock. Hon fann inga ord. Ett leende lade sig på hans läppar då han med en ninjas graciösa rörelser med enkelhet tog sig ner från trädet, landade på nästan ljudlösa tassar och tog sig några meter närmare henne. ’’Du anar inte hur underbart det är att se dig vid liv’’ sade han, fortfarande med leendet på läpparna. De hade lekt tillsammans som valpar och tränat, om än hon aldrig hade kunnat hålla jämna steg med honom, ens när han varit blott ett halvblod. ’’Jag trodde jag var den enda som fanns kvar…’’. Hon lyckades till sist hitta fram till rösten igen och harklade sig vagt innan hon fortsatte. ’’Jag sökte i, jag vet inte hur länge, evigheter kändes det som, men utan resultat. Nu, när jag nästan hade gett upp allt hopp om att någonsin träffa någon av er igen så står du här, framför mig. Jag har svårt att tro det om jag ska vara ärlig’’. Ett vagt leende drog sig i hennes ena mungipa för några sekunder. Det var helt klart en otroligt känsla, obeskrivlig. ’’Jag hade också börjat ge upp hoppet lite innan jag till slut fann några av mina syskon, färre än jag önskat, men fler än jag vågat hoppas på’’. Hans ord ingjöt en liten låga av hopp i hennes inre om att kanske, bara kanske, så kunde hennes egna syskon kanske finnas kvar någonstans i landet. Alla hade de splittrats efter att flocken gick under, även hon och hennes syskon trots att de inte hade tillåtits delta i krigandet. Hade blivit kvar som valpvakter tillsammans med många andra av valparna. Så vitt hon kunde minnas så var det endast Stripes kull som hade tillåtits vara med, trots att de inte varit mer än ungvargar, men hon anade att ninjablodet hade haft en roll i det hela. De hade dock kommit efter dem, de få som var kvar på reviret, knappt mer än valpar och ungvargar utan någon vidare stridserfarenhet. De hade blivit slaktade. Hon mindes blod och skrik, sedan hade Kia tagit kontrollen över kroppen och minnena falnade bort. ’’Det är trevligt att se dig igen Stripe, hur har du det numera? Är du medlem i flocken som håller till här?’’. Hon var genuint intresserad av svaret, såg honom fortfarande som något utav en flockbroder, trots att det var lång tid sedan de faktiskt befann sig i samma flock. Ett leende lade sig på hans läppar då han vände blicken åt det hållet där vars reviret fanns. ’’Jag leder flocken. Tillsammans med en hona vid namn Theia’’. Hon följde hans blick och nickade sedan vagt, tänkte inte riktigt på att han kanske inte kunde se det. ’’Så du följer i dina föräldrars tassavtryck?’’. Hon sade det med en något skämtsam röst och hoppades att han inte skulle ta illa vid av hennes ord, även om hon inte mindes honom som en som brukade göra det. Tiderna kunde förändra en, det hade det säkerligen gjort med henne. ’’Ja, jag antar att man kan se det så’’. Han skrattade till och vände sedan tillbaka blicken till henne. ’’Hur är det med dig då? Jag känner en flockdoft omkring dig. Qu?’’. Hon slog sig ner på marken och svepte den gråvita svansen intill tassarna. ’’Ja, jag fann min farmor efter vad som kändes som en evighet av vandrande helt ensam. Hon välkomnade mig in i flocken, och sedan dess har jag stannat där, och kommit att älska det, de har blivit en familj för mig’’. Han nickade och slog sig även han ner. ’’Jag vet vad du menar, den här flocken har blivit min familj. Det har dock varit svårt att ta sig vidare från alla de hemskheter som skedde den där dagen. Jag har dock mina valpar, vilket jag är tacksam över’’. Det syntes nog på henne att hon blev smått förvånad över det sista han nämnde, det om valpar. De var fortfarande ganska unga själva, även om han var lite äldre än henne. Konstigare saker hade väl hänt dock. ’’Valpar?’’. Det gick tydligt att höra att hon var nyfiken, inbjöd honom att berätta mer om han ville det. Ett leende lade sig på hans läppar, det var uppenbart att han älskade dem otroligt mycket, det kunde vem som helst se. ’’Ja, jag har fyra, om än den ena inte egentligen är min, det är en lång historia. Mina tre egna är det enda jag har kvar av Kura…’’. Han tystnade och hon kunde för ett kort ögonblick skymta en sorg i hans blick, och hon var inte sen med att dra slutsatsen att Kura inte längre var i livet. Hon mindes den svarta honan med det gröna tecknet över ryggen, hur nära hon och Stripe hade varit redan som ungvargar. ’’Jag beklagar’’. Hon hade inte känt honan personligen, endast bytt några enstaka ord med henne, men att förlora en älskad varg kände hon väl till, en känsla hon inte ville att någon skulle behöva uppleva, om än det var oundvikligt. ’’Tack. Det var ganska länge sedan nu, men hade jag inte haft valparna så hade det nog varit ännu svårare. De är snart vuxna nu, det är otroligt hur snabbt de växer’’. Han suckade vagt och vände sedan tillbaka blicken för att möta hennes igen. ’’Själv då? Har du valpar, eller en partner?’’. Hon skakade vagt på huvudet. ’’Nej, inget sådant, men jag skulle gärna vilja ha det någon gång’’. Hon kunde nog inte påstå att hon var riktigt redo för valpar ännu, hade ändå ingen hane, fast, det var ju klart, hon kunde inte riktigt förneka att hon hade börjat få känslor för Achilles. Hon såg i alla fall fram emot att ta reda på vart det hela skulle sluta upp. ’’Det är nog bland det bästa jag varit med om. Vi var fortfarande väldigt unga när vi fick dem, men jag skulle inte vilja byta bort det mot någonting. Jag hoppas att du kommer få uppleva den glädjen en dag’’. Hon log vagt till svar. Ja, det hoppades hon också, en dag.

Tiden rann iväg under tiden de pratade. Allt från lyckliga och sorgliga minnen till tankar om framtiden och allt där emellan. Hon hade ingen aning om hur mycket tid som hade förflutit, endast att det till slut hade börjat skymma omkring dem. De verkade ha så mycket att prata om, likt de gånger de umgåtts som unga. Vänskapen hade inte dött ut med tiden, och det var hon ytterst tacksam för, att där fanns någon att tala med om all historia hon bar inom sig, alla tankar och känslor. Visst kunde hon prata med en del av vargarna i Qu om det, men det var inte samma sak, de förstod inte riktigt, hade inte upplevt allt det där hemska som drabbat Herodotus. Det fanns ett särskilt band mellan dem, och hon hoppades innerligt att de kunde ses fler gånger, lite oftare nu när de faktiskt inte levde särskilt långt ifrån varandra. Det faktum att de befann sig i ganska olika stadier i livet verkade inte spela någon roll, turligt nog. Något motvilligt reste hon sig till slut upp och vände blicken åt det hållet där slätten fanns, om än den inte gick att skymta. ’’Jag borde nog börja bege mig tillbaka…’’ sade hon med en röst som tydde på att hon kände sig något kluven, att hon inte riktigt ville gå, inte ännu. Hon hade visserligen berättat för dem att hon skulle vara borta ett par dagar, men hon ville inte att de skulle börja oroa sig över vart hon befann sig, om något hänt henne. ’’Jag förstår. Jag borde nog också återvända till flocken, jag lovade att försöka hinna med att träna med några av dem’’. Utan att egentligen ge det särskilt mycket tankar så tog hon några steg framåt och strök huvudet mot hans. Hoppades att han inte skulle ha något emot det, vilket turligt nog inte verkade vara fallet då hon endast möttes endast av ett vagt leende. ’’Jag är så otroligt glad att vi träffades igen, och jag hoppas vi kan ses snart’’ lade hon till med den så vanligt vänliga stämman, tätt åtföljt av ett vagt leende innan hon började backa bakåt några steg. ’’Jag också’’. Han försvann i tomma intet och dykte upp igen uppe på en gren i ett av träden, mötte hennes blick för några långa sekunder innan han kastade sig till nästa gren och försvann utom hennes synfält. Med en låg suck så vände hon om och styrde sina steg tillbaka mot slätten. Hon hade återfunnit en varg från sitt förflutna, återfått en älskad vän. Det var nästan som en dröm som gått i uppfyllelse. Det hade varit en bra dag. En underbar dag.