(woops fel karris, är det okey eller ska jag skapa om rollet?)

Tarai låg på den varma svarta stenen han hade utsett till sin viloplats och såg fundersamt på främlingen som fanns längre ner en bit bort. Hon rörde sig konstigt och farligt, då och då var hon farligt nära att ställa tassen i sprickan där lavan lyste fram och Tarai slog vad med sig själv om hur länge det kommer att dröja tills hon ställer sig fel.

Honan satte sig ner och det var då hon på riktigt fångade Tarai's uppmärksamhet. Hon använde sig av dimman likt honom. Hon nådde en fågel med dimman som försvann i den och kvävde den långsamt och i Tarai's ögon hänsynslöst. Han var alltid emot långsam död. När honan började äta hoppade han ner från stenen och rörde sig mot henne, graciöst och lätt hoppade han mellan floderna av lavan och hans tassar hamnade alltid på stark, hård mark som säkert höll hans vikt.

"Hoppas måltiden smakar, likställd."
Han kände sig osäker men tänkte se hur honan skulle reagera. Hon såg inte ut att vara en renrasig dimmvarg, något konstigt var i hennes utseende, dessutom hade hon mycket atavismer som han la märke till och som inte skulle låta henne stanna kvar i flocken men vem vet, kanske hon bodde i ett annat internat än vad han när flocken fortfarande fanns.

'Det är oförskämt att inte presentera sig...'

"Det är oförskämt att jaga på någon annans mark." parerade han och studerade honans rygg innan hon valde att vända sig om och möta hans gråa blick.

"Du är blind." konstaterade han när han såg hennes ögon, hon hade gråa ögon som han, dimmiga och matta men man kunde klart se att hon var blind.

"Skickligt av dig att använda dimman här. Det är för torrt här."
sa han.

"Kommer jag ha rätt att undra om du har tillhört någon internat förut innan Chaoset kom?"

Tarai la huvudet på sne, dimman som ständigt låg runt honom tunnades ut ibland eller tvärtom djupnade och nästan gömde hans vita siluett bakom sig som om den själv ville skydda sin unga mästare.

Atavism, tänkte han när hon inte svarade direkt på hans fråga. Om man får en fråga måste man svara ärligt och direkt. Allt annat är fel. Kanske hade han fel om denna hona trots allt. Vem vet, det fanns ju kanske fler dimmvarg flockar. Tarai's gråa ögon fick en hånfull glimt. Han tänkte skrämma honan lite även om han så blev tvungen att hitta mer man än det var tänkt idag.

Tiden runt honan saktade in, Tarais ögon låg på henne och han hörde hur honans andetag blev långsammare, hjärtslagen saktade in tills den slutade slå alls. Han höll nu ett hårt tag om tikens tid i världen och släppte inte taget om den. Kroppen förbrände maten han åt idag på bara några minuter. Tarai reste sig upp och satte sig bakom honan innan han lät hennes tid flöda. En plötslig och kraftig känsla av hunger slog till i magen men Tarai var nöjd med sig själv. Han lyckades stoppa tiden för honan och hålla ett långt tag om den, 30 sekunder är inte lite det.

"Jag bara undrar. Inte många dimmvargar som bodde fritt i Numoori. Vilken internat tillhörde du, likställd? Jag kommer från gruppen T."

Tarai lutade huvudet åt sne när hon talade.

"Du fick ingen grupp..?"
Hans röst dog ut. Hon måste ha varit en av de få som flocken blev av med. För mycket olikheter, för mycket individuella drag, i flocken var det viktigt att inte utmärka sig från andra.

"Du räknades som obotad av individuell atavism.."
han mer konstaterade än frågade då det inte fanns någon annan förklaring.
Skötarna ansåg henne som obotlig och gjorde sig av med henne. Oftast betydde det döden för den valpen men Tarai fick nu en känsla att hon räddades på något sätt undan det ödet.

"Men hur kommer det sig att du lever?"
undrade han.

Tarai ryckte på axlarna. Han har aldrig haft några föräldrar så förolämpningen honan gav honom var inget han tog åt sig. Det fanns inget han kunde sörja över och ingen han längtade efter. Hans mor lämnade över honom till Skötarna precis som många andra honor gjorde med sina ungar. Alla var lika värda och därför var det också ointressant vart dina egna ungar hamnar. Det viktigaste var att du som hona gjort din plikt och nu hade frihet att göra vad du vill med livet och tjäna flocken.

Såklart Tarai förlorade sina föräldrar, men han fick också mycket. Sådana kvaliteer som kärlek, vänlighet, tillit, medkänsla, mildhet, ärlighet var inte något som lärdes ut eller sågs som användbart. Istället fick Tarai lära sig misstänksamhet, lugn, ansvarstagande, lojalitet för sin klan, och kanske var det just det som tillät honom växa upp och överleva när han separerades.

"Tror inte jag förstår tyvärr. Men det spelar ingen roll då Flocken är död."

Hans röst fick plötsligt en auktoritär ton och blicken blev åter matt, grumlig.

"Jag måste be dig att lämna denna plats. Min nya flock TDN håller sitt revir här och vi gillar inte främlingar. Speciellt främlingar som tar vårat byte."

Tarai har för länge sedan lämnat åldern där han kunnat passa in som valp. Ett halvår i verkliga livet var fem år i hans tid. Han har hunnit växa upp och hans kropp tillhörde numer en graciös ungdom mer än ett barn.

Hennes kaxiga ord funderade han på med ett obehagligt lugn. Han var någon man inte kunde beröra med oartighet eller rent av förolämpningar. Hans lugn var upplärd från barnsben.

"Om du inte lämnar denna plats blir jag tvungen att döda dig."

Meddelade han med en neutral lugn ton, han var inte rädd för honan och han kände dessutom av sin egna styrka mot hennes. Han var Tidernas Mästare, han var Dimmornas herre. Han var starkare och erfarnare trots sina unga år än denna stackars hona.

'Förlåt, jag var oförskämd...antar att det är bäst att jag ger mig av...'

Tarai såg honan resa sig upp och försiktigt gå ifrån honom. Han betraktade henne med en enorm lugn och dimman som ständigt var runt honom lättade en aning som för att ge honom chansen att se honan gå iväg tydligare.

'Men hur kommer det sig...' honan stannade till och frågade utan att vända sig om mot honom.
'Att en ungvarg som du, inte har några problem med att död? Se hur blodet sprutar från oskyldiga varelser. Se hur deras färg i deras ögon blir grå och död.'

Tarai såg fundersamt på henne, hennes slanka kropp och synligt mjuka päls. Hennes fråga hade han inte någon klar svar på. Han har aldrig dödat, men skulle utan tvekan kunnat göra det om han blev tvungen. Han var ingen sadist, han skulle inte orsaka sina offer onödigt lidande.

Han såg ner mot den svarta marken, mot sina tassar innan de inlärda orden han fick lära sig i sin gamla flock uppenbarade sig i hans minnen.

"Vår plikt är i dimma -
Vi gör det vi kan.
Vi ger vad vi har,
Vår plikt är i dimma.
Tvivel har blivit passion,
Passion har blivit vårt öde.
Allt annat är konsten
I ivern att vara sig själv."


Läste han utantill och flinade sedan. Han var inte säker på om honan hört detta förut eller om hon skulle förstå det han menade. Han kunde själv inte komma på varför han skulle kunna döda andra, rent fysiskt klara av det, rent mentalt acceptera. Kanske för att han trodde att döden inte var slutet. Kanske skulle själen av döda bli något annat, deras atomer skulle bygga upp nytt liv. Nya varelser och nya saker i denna värld.

Tarai ryckte på axlarna. Han brydde sig inte om vad honan tyckte och tänkte, han hade egna tankar att reda ut för att sedan ha tid att bry sig om någon annans. Hon var ingen för honom även om hon kom från hans flock.

"Det gör ingenting.."

sa han enkelt, han såg hur honan skapade dimman och kunde inte låta bli att inte låta sin egna Dimma komma fram, utforska främlingens. Kanske pratade de med varandra precis som Tarai talade med honan. Hon ville ta reda på hans namn, visst det kunde hon få.

"T 3-5-0-0."

Han såg på henne med ett lurigt leende på läpparna. Hans barnnamn, den han svarade på när han blev kallad av flockens Skötare. Så länge sedan det var men minnerna var fortfarande färska, blödande.

"Tarai. Min mentor gav mig det namnet när hon valde att ta mig hit."

Han tänkte på Artemis, den högresta gyllene honan. Så tacksam han var att Ödet lät honom stöta på henne.

(okej eftersom Tarai tydligen är död så avslutas detta roll, antar jag?:3)