En färgglad prick låg och solade på en stor sten vid ett mindre vattenhål nära några gejsrar som då och då sprutade upp glödhet vatten i luften. Likt ett stort kattdjur sträckte hon ut sig på den varma stenen och rullade över på ryggen. Hon hade ingen lust alls att rör på sig idag denna sten var helt enkelt för skön för att lämna. Men som alltid var hon tillslut tvungen att resa på sig även om hon gjorde så motviligt. Med halv trötta ögon betraktade hon världen runt om sig inget verkade vara utanför de normala Ljuden av varelsarna som bebodde denna plats ekade över det öppna landskapet.
Xhiro ruskade på hela kroppen för att bli av med tröttheten. Med ett rejält skutt lämnade hon den sköna stenen och travade iväg från vattenhålet. Hon hade hållit samma kurs mot öster i ett par dagar. Hon hoppades att hon skulle nå Kaiwood snart helst om 2 dagar om hon fick bestämma. Men tyvärr var hon ju inte härskare över tiden själv så det fick ta den tid det tog så enkelt var det. Hon skulle sakna detta ställe fastän hon inte var så förtjust i landskapet det fanns ju alldeles för få träd och andra vackra växter jämfört med djungel. Men det vackra skatterna hon hade hittat här hade helt klart varigt värd mödan att ta sig hit.
(jag suger på att skapa roll XD)

Molnen hade skingrat sig på himlen och solen hade sökt sig fram, kastade ett varmt sken över det karga landskapet. Fortfarande var luften fuktig, som om dimman inte ville släppa sitt tag om området, men det verkade mer inbjudande nu när solskenet värmde marken.
Andúnë hade fortsatt sin färd efter det korta mötet med den bittra honan som mest hade gapat och varit arg utan någon vidare anledning. Andúnë kände att det inte direkt hade gett henne vidare mycket, inte mer än en anledning att faktiskt fortsätta sin vandring. Och kanske hade det var lika bra. Hon visste inte hur mycket mark hon hade kvar att lägga bakom sig, så det var bara att vandra vidare. Annars skulle hon ingenstans komma.

En rörelse fångade den långbenta varginnans blick. Där, längre bort, kunde hon se skepnaden av en varg som rörde sig över landskapet.
Andúnë stannade till, betraktade denna en stund. Hon tvekade, skulle hon försöka undvika denna varg? Fortfarande låg minnet från det otrevliga mötet hon hade haft i tankarna. Men å andra sidan, hon hade ingen rätt att döma ut denna främling. Alla var ju olika, kanske detta skulle bli trevligare. Dessutom längtade hon efter någon att ha ett ordentligt samtal med. De senaste mötena hon hade haft med andra vargar hade var så väldigt... ogästvänliga. 
Hon ruskade lätt på huvudet, och tog sedan några steg mot främlingen. Ett ljust skall lämnade hennes strupe då hon ville göra sin närvaro märkt, och sedan lät hon de långa benen smidigt föra henne över marken mot den andra vargen.
Ja, hon behövde få ha en ordentlig konversation. Hon hade levt ensam alldeles för länge.

Hon stannade när hon hörde skallet och vände sig i riktningen ljudet hade kommit ifrån. Osäkerhet spred sig i hennes kropp hade hon råkat gå in på dennas revir?. Hon hade inte känt eller sett några revir markeringar någonstans. Skulle hon stanna eller fly? hon hade ingen lust att bli anfallen av främlingen. Xhiro drog ett djup andetag och försäkrade sig om att allt skulle gå bra främling kanse bara ville prata med henne. Med försiktiga steg började hon närma sig främlingen som tydligen var en hona från vad lukten sa. Honan såg ut att vara mycket äldre än henne själv vilket gjorde henne en aning nyfiken. Hon stannade ett på acceptabelt avstånd '' Hej främling jag ber om ursäkt om jag har gått in på ditt revir  jag är bara på genom resa '' sa hon och log vänligt medans hennes långa svansen vifta långsamt bakom henne.

Den andra, mycket färgglada, varginnan gick Andúnë till mötes och mycket snart var de inom hörhåll för en konversation. När den andre så bröt tystnaden mellan dem stannade Andúnë upp och ett leende spred sig över henne läppar. Ja, detta kunde arta sig till att bli ett väldigt trevligt möte. Precis vad hon behöver.
"Nej, ingen fara. Jag är själv på genomresa, och detta område tillhör inte mig, och inte heller någon annan såvitt jag vet. Din ursäkt är inte nödvändig."
Hon granskade den färggranna honan som hon nu stött på i det karga landskapet. Mönsterna och färgerna som slingrade sig över den i basen bruna pälsen var fascinerade, och vackra enligt Andúnë. Själv hade hon inga slingrande färgstrimmor, endast små leopardmönstrade fläckar i sin bruna päls. Och måntatuteringen då, men den lös endast om natten. Och nog kunde hon önskade att hon hade haft mer sådant, nu när hon såg hur fint det var på den andra honan. 
"Mitt namn är Andúnë. Vad är ert?"
Det verkade lämpligt att presentera sig. Hon ville lära känna den andra honan bättre.

En suck av lättnad lämnade hennes svarta läppar '' åh va bra händer mej alldeles för ofta att jag råkar vandra in på någons revir '' sa hon och log smått åt främlingen. Det var ju inte hennes fel att hon råkade gå in i andras revir. Dom hade helt enkelt varigt för slarviga med att uppehålla bra revir markeringar.
De blå gröna ögonen studerade främlingen med stort intresse det var ju första gången hon hade stött på en individ med så få färger i pälsen!. Hon kunde ju se en enorm fördel med den tråkiga pälsen tiken bar att jaga måste vara rena barnleken för henne.
Xhiro slängde ett snabbt öga på sin egna fäll och suckade. Hennes egna fäll var mycket vacker i mångas ögon även hennes egna. Men den var hemsk att äga om man skulle jaga o smyga då var den helt värdelös!.
Hon la huvudet på sne när hon fick veta främlingens namn Andúnë vilket ovanligt men vackert namn. '' väldigt vacker namn ni bär '' sa hon i en glad ton  innan hon tog till ord igen'' mitt namn är Xhiro'' hon gav Andúnë en liten bugning '' vart ligger ert slut mål på er färd? '' 
(förlåt för segt svar)

Andúnë hade full uppmärksamhet på den färgglada honan medan denne talade, och hon nickade kort som tack då den andre sade att hennes namn var fint. 
"Ni bär också ett fint namn, Xhiro."
Hon gav svaret efter att den andre hade presenterat sig, och hon menade det hon sade. Det var fint, mycket finare än hennes egna ifall Andúnë fick säga vad hon tyckte. Men det var nog ingen idé att börja jämföra, de skulle nog bara säga emot varandra. Tanken fick henne att le.
"Nej, jag har inget definitivt mål på min färd. Men just nu känns det som att jag bör röra mig söderut." Hon log emot den färgglada. "Duraneir vägleder mig."
Hon drog ett andetag. Det var ett tag till skymningen, men snart skulle natten infinna sig igen. Hon längtade lite.
"Och ni, Xhiro? Har ni något mål?"