Morgonen var frisk, ett lätt regn hade dragit igenom skogen och fukt låg kvar i mossan. Fåglarna kvittrade mellan träden och han kunde nästan känna andarnas viskanden emot hans päls. Det var nästan en liten dunge där han stod, morgonens sol lös igenom på marken i större fläckar än på andra platser. Hans ögon var slutna, han koncentrerade sig, sökte. Pannan var rynkad i djupa väck då energiernas färger blev fler och hans vy något större. innan den drogs tillbaka. Han fnös ljudligt och öppnade de röda ögonen. Han kunde fortfarande känna energierna från omgivningen med det var så vagt att han nästan trodde han inbillade sig. Han måste öva mer inför nästa träning med Modern, måste få visa att han faktiskt kunde! Med öppna röda ögon flög han emot trädet, den lägsta grenen satt väldigt långt ner, speciellt för att vara Kaiwood, kanske var det ett ungt träd? Hur som haver slog hans tänder om den, det hade varit knappt att han kommit upp till den ändå. Vad han förväntade sig att få ut ifrån det hela visste han inte, men att hålla sig kvar med blott nacke och käkar var tungt, men befriande. Han släppte igen och landade åter på marken med tassarna. Kanske skulle han ha av grenen? det skulle bli hans mål, den där grenen skulle gå av innan han var klar! Han backade åter några steg innan han flög mot grenen igen, åter för att kunna greppa den, men denna gången ruskade han kraftigt på huvudet innan han släppte, märken skapades på trädet, detta kunde ta hela dan! De röda ögonen doldes snabbt bakom de mörka ögonlocken och han såg på trädets energier. De stod fortfarande stadigt på marken, varför skulle det inte göra det, men grenen fladdrade lätt till innan den återgick till sin fasta form av energi, som något läckt ut ur trädet där han lyckats märka det. Han log lätt. Intressant. Han skulle precis öppna ögonen för att ta sig an grenen igen då en välbekant energi klev in i hans fält. Vad gjorde Hon här? Hennes energi var, precis som resterande syskon, något rödaktig i hans syn, även om de började förändras ifrån varandras färger för varje dag. Abizou. Han visste att hon kämpade för att göra modern nöjd med henne, precis som alla andra, men hennes kropp förstörde för henne och hon var därmed svagast till kroppen, och därför ville han inte klassas som henne, men han hade ingen aning om vad för kunskaper hon ägde, hur mycket hon lyssnade under lektionerna och dömde henne därför inte öppet, men att ens nämnas att vara i samma klass som henne var en dålig grej, det visste alla. Även systern själv. Han vred huvudet emot henne och öppnade ögonen, han skulle se henne tids nog.

Den unga blekgrå honan visste inte riktigt varför hon vandrade runt mellan träden den kyliga morgonen. Kylan tärde alltid så hårt på hennes redan svaga kropp, och inte hjälpte det faktumet att hon ännu inte ätit någonting. Revbenen kunde tydligt skymtas under skinnet på henne, nästan så att man kunde tro att de när som helst skulle få huden att spricka. Hon hade knappt någon känsel i de magra tassarna, och kroppen huttrade av kyla. Ändå envisades hon med att fortsätta framåt, vägrade stanna upp, vägrade ge upp för svagheten. Det var ingen vidare tvekan om att hon ärvt sin moders tjurskalliga sinneslag, vägrade ge upp. Kroppen fick stupa, men sinnet gav sig inte oavsett utmaning det ställdes inför. Det betydde dock inte att hon inte totalt hatade sin situation och önskade att hon kunde få vara frisk, få samma chans som hennes syskon fått. Hon visste att det inte var något som skulle ändras, men hon tänkte inte finna sig i det. Doften av den ena brodern nådde henne, befann sig längre fram längs med den väg hon styrde stegen åt. Hon var van vid att alla såg henne som svag och otillräcklig, trackade ner på henne när helst tillfälle gavs, använde henne som en trampbräda för att själv glänsa. Det gjorde henne alltid förbannad, ursinnig, men ack, det var sant. Hon riktade den blekgula blicken in mellan träden där hon kunde skymta sin broder när han hoppade upp emot en gren och slöt käftarna om den, såg ut att vilja bryta av den. En låg fnysning lämnade henne samtidigt som hon skakade på huvudet. Den där taktiken skulle inte fungera, om han inte ville hålla på i flera timmar. Hon klev in i den mindre gläntan som han befann sig i och slog sig ner på en plats där solens strålar faktiskt nådde marken, i hopp om att försöka få bort lite av den värsta frossan. ''Vill du sträcka nacken eller?'' sade hon och slängde en menande blick mot grenen som han nyss hängt i. Rösten var inte särskilt dömande, inte ens kaxig. ''Det kommer ta dig evigheter om du gör på det där sättet. Mor säger ju alltid att teknik oftast är betydligt mer användbart än ren styrka''. Hon skakade återigen på huvudet. Vilket du skulle vetat om du lyssnat. Hon var frestad över att säga det hon tänkte, men av någon anledning gjorde hon det inte, varför visste hon inte riktigt. De brukade ju alltid förlöjliga henne, så varför gjorde hon inte detsamma när hon gavs tillfället? Hon sträckte sig efter en tjockare kvist som låg fallen på marken, för tjock för att kunna bita igenom med ett bett, men med endast ett knyck med käken så knäcktes den i två delar. Hon slängde iväg de båda delarna och vände sedan blicken för att möta broderns. ''Min kropp må vara svag, men det gör mig inte till en efterbliven idiot som ni ofta verkar tro'' fortsatte hon, denna gången med en smått irriterad stämma, om än fortfarande förvånansvärt lugn. Hon sneglade kort upp emot himlen där hon kunde skymta den mellan trädkronorna, solen hjälpte väldigt mycket mot frossan, den hade nästan helt försvunnit, återstod endast i form av vaga huttranden emellanåt. Sedan vreds blicken ännu en gång tillbaka till brodern, inväntade hans reaktion och svar. Detta kunde bli roande, eller också irriterande.

Och mycket snart kunde han skymta hennes bleka gestalt mellan träden. Av någon anledning avundades han henne, inte för hennes styrka, för den var just nu nästintill obefintlig, inte heller för hennes intelligens, han visste ju inte hur stark den var, men för hennes färg. Hon slapp ha en färg som hela tiden vittnade om vem deras fader var. Hon slapp påminna om ett avskum. Visst Lelirium hade det värre som var helt brun, han själv hade ju åtminstone sina svarta ben, och nos. Hennes ord roade honom enbart, hon kunde ju själv försöka först kasta sig dit upp och sedan ha sönder den. Han tvivlade på att hon ens skulle kunna nå upp. Hennes lilla visning med den sönder bitna pinnen imponerade inte det heller. En sådan teknik gick inte at använda när man flög genom luften, eller redan hängde i den, man skulle direkt falla ner på marken igen om man inte var väldigt snabb. Eller kanske? Han sneglade mot grenen med den röda blicken innan den åter gled tillbaka till systern då hon talade igen. "En vekling, ja. Din kropp är inte ens i närheten av att kunna kallas frisk och välmående, men ditt sinne har jag aldrig klagat på. Du verkar  vaken och med på mammas undervisningar och du bevisade nu att du tar till dig. Men de flesta test klarar du inte" Han hade slagit sig ner han med, lugnt, medan han talade. "det är där du faller" Hans röst var inte hånfull eller retsam, bara ärlig och innerlig. Han önskade inte att reta sin syster, och inte heller ville han att hon skulle känna sig sämre till mods än vad hon oftast redan gjorde. Nej familjen var viktig, men mer än så skulle det nog aldrig bli. Han funderade på att strunta i att hon var där och fortsätta hoppa efter grenen, den träningen kändes både i benen, käken och i nacken för att behöva hålla sig kvar, och gjorde antagligen mer än vad systern trodde. Hans mål var inte bara att bryta av pinnen utan att träna. Hur mycket styrka byggde man genom att direk ha av den? Visst taktik och teknik gav mycket i en strid, men lägg till styrka till båda dem, ja det vore väl än bättre? Det trodde han på. Men han satt kvar, hade systern mer att säga? Ville hon träna kanske? Samarbete var viktigt.

Hon skakade vagt på huvudet och himlade med ögonen då hon hörde hans ord. Såklart så var han tvungen att dra upp det, det verkade alla göra så fort de fick tillfälle. Bara för att hennes sjukdom hindrade henne från att klara av att göra många saker så betydde det inte att hon var mindre kapabel till att förstå sig på saker, vilket deras ord alltid fick det att låta som. Som om hennes kunskaper aldrig var bra nog på grund av att hon inte fysiskt sett kunde utföra dem. Det var så det alltid hade varit, även om de kanske inte alltid menade det på det sättet. ''Gör som du vill, men klaga inte när du skadar dig då bara''. Hon vände blicken in bland träden där en rörelse fångade hennes uppmärksamhet för en kort stund, men lika fort som det skymtats så var det borta igen. ''Låt inte mor höra vad du kallar henne bakom hennes rygg, du vet hur arg hon blir av det ordet. Sen om du dessutom är skadad så blir hon nog inte precis gladare då du inte kan delta, när du får ansluta dig till mig på åskådarplats''. Hon kunde inte låta bli att använda en något retsam ton när hon pratade. Det fanns sätt att utnyttja sin stora nackdel på, speciellt det faktum att de andra syskonen inte alls ville bli förknippade med henne på något sätt och vis. En smått lömsk glimt drog sig över hennes ögon för en kort stund, en som påminde väldigt mycket om moderns. Hon hade ärvt mycket av hennes sinne, men lite annat. Till sitt egna missnöje så kunde hon inte utnyttja den potential som hennes sinne hade, inte till sin fulla grad, inte så som modern. Hon tänkte dock inte ge upp, hon skulle hitta något sätt att visa sina talanger, de få hon hade.

Tydligen var hon inte road över hans ord, och inte heller insåg hon att det sista var ett sätt för honom att, på det bästa sättet han kunde, ge en komplimang. Den kanske inte var mycket för världen men han tänkte inte ge nån av de andra syskonen en chans att pracka ner på honom för att öppet vara vänlig mot Abizou. Då hon nämnde att han sade något bakom moderns rygg rynkade han först på pannan innan han mindes sina egna ord. Det var något han inte ens använde i tankarna, men självklart skulle han ge Abizou en anledning att se ner på honom. Han blottade snabbt tänderna. Om det var menat för henne eller inte visste han inte ens själv. Hon verkade drömma sig bort. Drömde hon om den fördel de alla hade? Eller den fördel vissa funnit? Som han själv och Paimonia, Abaxas hade nog också funnit sin kraft. Han slöt snabbt ögonen, kände på energierna runt sig. Systerns energi fladdrade hela tiden, som om den inte visste om den skulle hjälpa eller stjälpa henne. Snabbt formades en idé i hans huvud och han flinade. Kanske kunde han? Utan vidare eftertanke flög han mot systern med ena tassen utsträckt. Samma sekund som hans tass nuddade henne så lät han energi flyttas över till hennes kropp, han lät den stabilisera hennes egna innan han var tvungen att backa undan. Den nya energin virvlade runt med systerns innan den lade sig till rätta, han flinade lätt men andades tyngre av ansträngningen. Att föra energi från andra till sig själv var lättare än att ge energi. Han var tvungen att ta isär och riva ner de innersta väsen som ville skydda honom. Bryta ner sina instinkter för överlevnad men det hade funkat. Han granskade henne, försökte urskilja hur hon reagerade på överförningen.