Den röda blicken svepte långsamt över området. Stenar, sand och hav var
det hans blick såg. Samt en blåsvart varg vilken han genast kunde
identifiera som ledaren. Hans tassar förde honom vant fram över den steniga
marken och han slöt upp vid dennes sida i tystnad.

Blicken sökte sig likt ledarens ut över havet med ett suckande läte. Detta var
hans hem och han tvivlade starkt på att han skulle gilla en plats lika mycket
som denna. En vindil grep tag i hans gula man och fick den att dansa nästan
som om den hade eget liv innan den lika hastigt som vinden kommit lade
sig tillrätta då vinden svepte vidare.

"Namastē" hälsade han sedan artigt på ledaren med en hastig men inte desto
mindre nickande rörelse som förmodligen skulle tolkas som en bugning.
Eller försök till i alla fall.

"Vacker dag, inte sant?" Enligt hans mening var det en mycket vacker dag
även om någon annan kanske skulle klassa detta väder för något annat än
vackert. Denna plats kunde inte vara annat än vacker för honom. Han slöt
ögonen och andades in havsluften i djupa andetag.

Under ett ögonblick verkade han helt ha glömt ledarens närvaro men sedan som
om det just slog honom öppnade han ögonen och vände huvudet mot denne.
"Något som tynger er, Aamon?" Frågade han ledaren och granskade denne
genomgående med sin röda blick. Att han tilltalade ledaren vid namn hade ingenting
att göra med bristande respekt. Ytterligare en vindil for genom hans man.

|| hihi, pallar inte skriva hindi hela tiden x'3 du får ha fantasi nog att låttsas att han
pratar hindi hela tiden ;o Namastē betyder förresten goddag ||

[Vet vad du menar, bara jobbigt att översätta. Dessutom tycker jag det är enklare att skriva på svenska, det gör ju inget i flockforumen. Men ja, de pratar hindi hela tiden! ;D]

En röst nådde hans öron, ryckte bort honom från ett minne av en vacker varg med strålande ögon och glödande klor. En varg som han aldrig någonsin skulle kunna glömma. En varg som hade betytt mer än hans egna liv. Och ironiskt nog var det han som tog hennes.
"Namastë, Bonzo."
Den blåa blicken stannade dock kvar på havet, följde vågorna.
Aamon visste redan att den andre hade slutit upp vid hans sida, visste att dennes gula man blåste i vinden likt hans egna blåa gjorde. Behövde inte se för att veta.
Och sannerligen, nog var det en vacker dag. Men han hade inga direkta ord att ge åt den andre som svar på frågan som ställdes. Så han nickade bara stillsamt, fortsatte att följa vågorna med blicken. Inväntade fler ord från den andre, undrade vad som skulle komma härnäst.
Och sedan kom frågan.
Det hade varit ett oundvikligt ämne, för nog visste han att alla kunde se hans blickar. Tomma och borta, som om han var i en annan värld.
"Det är svårt att undvika att inte se det, antar jag," svarade han. "Javisst är det något som tynger mig, men det är väl ingen nyhet direkt. Bara det som alltid har tyngt mig, sedan dagen det hände. Jag antar att du vet vad jag talar om. Riia..."
Han uttalade namnet försiktigt, och när han gjorde det sköljde en våg av minnen över honom. Hon hade varit perfekt. Och han hade tagit sin egen lycka ifrån sig själv.

|| är fast på vårt lantställe med en mobil med assegt internet :c ledsen för kort och de ev. Stavfel som kommer dyka upp||

Han nickade långsamt. Jo han visste vad ledaren talade om.
Men själv hade han aldrig haft en hona eller något han värdesatt lika högt, förutom flocken då förståss, och hade på så sätt svårt att leva sig in i dennes sorg.
Därför förblev han tyst. Blicken återgick till att stirra ut i havet.

"Vi är oroliga för dig"sade han lågt. Med vi menade han naturligtvis flocken.

[Aah, det gör inget ^^ Vet själv hur jobbigt det är att skriva på mobilen D;]

Inte en min rördes i ledaren ansikte då han hörde sin flockbroder tala. Säga att de var oroliga för honom. Och på något vis borde det väl kännas bra att höra de orden, men det gjorde det inte. Det kände verkligen inte bra. Det kändes bara fel.
"Ni har ingen anledning att oroa er," svarade Aamon. "Jag kommer att klara mig, precis som jag alltid har gjort."
Det var han som var deras ledare, och de var hans ansvar. Han skulle oroa sig över dem och ta hand om dem, inte tvärtom. Han kunde inte framstå som en svag individ, en sådan som man behövde oroa sig för. Då skulle han mest troligt inte vara ledare över flocken länge till, och det var inte någon han önskade skulle hända.
Han gillade ansvaret, gillade positionen. Ville skydda sin familj.
"Det är endast tankar och minnen som inte lämnar mig ifred, och det kan endast jag själv hjälpa mig emot. Det är något jag måste ta itu med, ingenting som borde plåga er andra."
Han försökte att vara vänlig, försökte att inte dra sin börda över flocken. Försökte skydda dem, helt enkelt. Men i grund och botten ville han inte heller att de skulle lägga sig i hans minnen och hans tankar. Han hade dödat sitt livs kärlek, kunde de inte låta honom ta itu med det på egen hand?
Kanske det var egoistiskt av honom att tänka så, men vem skulle inte göra det?
Minnena var allt han hade kvar efter Riia, och han ville spara dem. Ville inte att någon annan skulle lägga sig i, försöka få honom att glömma dem. De var hans, och ingen annans.
Men så kom han på sig själv och vad han hade haft i tankarna. Och med ens kände han en svag skam. Det som skulle komma först, hans plikt, vad flockens bästa. Att tänka i sådana egoistiska banor gick inte för sig, inte alls, det visste han om.
Men samtidigt var det svårt att hålla in allt detta, just för att det rörde ett så pass känsligt ämne.

Han lyssnade uppmärksamt till ledarens ord. Han tvekade inte på att att ledaren skulle klara sig, snarare när. Men han höll sig tyst, ansåg att han redan hade sagt för mycket och han hade råkat komma in på ett känsliigt ämne även om det inte var menat så.
Huvudet höjdes och sänktes åter i en kort nickning. En gest för att visa att han noga lyssnade.

Då tystnaden åter sänkte sig över dem lät han den förbli. Han hade inga planer på att bli den förste att bryta den. Han hade inget mer att säga egentligen. Men ändå stod han kvar där.

Aamon lät tystnade hålla i sig ett tag, eftersom han ansåg att det inte fanns något fel i det hela. Tystnade var, och skulle alltid vara, ett sätt för alla levande varelser att koppla av och samla sina tankar. Och i det fanns det verkligen inget fel att hitta. Ifall man inte kunde göra det var man förlorad.
Det var åtminstone så han såg på saken.
Och under tystnade som nu följde försökte han trycka bort tankarna på Riia, så att han skulle kunna fokusera på vargen han samtalade med. Så att han skulle kunna bli mer engagerad i verkligheten och komma bort från sina fantasier och drömmar.
Kanske även för att han inte villa visa något mer tecken på svahet inför en av sina flockmedlemmar.

"Vad har fört dig hit ut?" frågade Aamon sedan och vände blicken mot den andre.
Varje gång han såg på Bonzo slogs han var den färgsprakande manen som den andre besatt, mycket gällare och livligare än hans egna blåa. Men det spelade ingen större roll, eftersom Aamon ansåg att han aldrig hade passat i färgen som Bonzo hade. Blått var hans färg, han trivdes med den. Samma färg hans eldkrafter hade. Varför visste han inte, men när han använde elden som flammade inom honom så hade den aldrig varit just eldfärgad, utan alltid blå.
Blå som himlen och havet...
Och ändå tillhörde han varken luften eller vattnet. Han var en eldvarelse, och skulle alltid förbli så.

Ett litet leende kunde skymtas på Aamons läppar när han hörde den andres svar. Visserligen fanns det ingen inom flocken som hade en direkt större humor, men visst kunde alla kasta en kommentar lite här och var som fick något att dra på läpparna.
"Självklart," sade han med en aning road röst. "Vad skulle annars ha fört dig hit om inte dina tassar?"
Han tystnade sedan för några ögonblick, fortsatte se ut över havet. Vad var det egentligen med detta oändliga vatten som påminde honom så mycket om det förflutna? Det var underligt, för Riia hade aldrig varit särskilt förtjust i havet. Men kanske det var just därför han så gärna tillbringade tid här.
I vilket fall som helst var det aningen konstigt.
"Att vi behöver samla tankarna eller att vi har andra ärenden är egentligen bara dumt att säga. För i grund och botten är det alltid våran vilja och våra tassar som för oss till alla de ställen vi besöker, ingenting annat."
Poetiskt, som vanligt. Aamon hade alltid varit en varg med djupa tankar, och en sådan som gärna talade om dem för andra. Så att han kunde få andras åsikter. Så att han kunde få någon som kunde ge nya synvinklar och perspektiv. Någon att utbyta frågor med.
Han var inte rädd för att tala om det han hade i tankarna.

[Kort, men verkligen fantasibrist ;p]

Han lyssnade till den andres ord och var tvungen att hålla med
för dem var onekligen sanna.
"ja utan viljan så kommer man ingenstans" han nickade
sakta då han sade orden som att bekräfta dem för sig själv.
”och inte heller utan tassar” fortsatte han sedan
något tystare och mer till sig själv som en upprepning av den
andres ord.

Blicken hade övergett sitt tomma stirrande ut över havet och
granskade ledaren.
”Fast tassarna skulle inte föra oss någonstans om vi inte hade
viljan till det” fortsatte han med eftertanke.
”Dem är endast slavar till viljan” Han hade ingen rädsla för säga
vad han tyckte, ens till ledaren. Han ansåg att om man inte
förtroende eller mod tala med ledaren så hade man sökt sig till
fel flock. Och det var något han inte hade gjort. Detta var hans hem.

|| Har ingen aning om vad jag ska skriva D: vi kanske ska börja avsluta? ||

[aah, kanske... men vi får se, jag tror jag har kommit på något nu ;D]

Ännu ett leende drog över Aamons läppar då han hörde Bonzos ord. En varg som länge stått vid hans sida, som alltid hade varit en vän. Och en uppskattad sådan. Det var en varg som Aamon alltid ansåg att han kunde vända sig till, oavsett vad det gällde. Varför det kändes så var han inte riktigt säker på, men han litade på sina instinkter.
- Dessa djupa ord säger en hel del om din personlighet. Även om jag inte kände dig skulle jag gissa att du var en varg med många tankar.
Huvudet vreds mot Bonzo och de blåa ögonen mötte den röda blicken under den gyllene luggen.

Han granskade den andre under tystnad ett tag, funderade över vilka ord han skulle välja. Han hade funderat på det ett tag, allt medan gruppen hade utvecklats hade också han själv utvecklats. Och det kändes som att de verkligen var en riktig flock nu, precis som de varit tidigare.
Och med en flock följde ranger...
- Jag har funderat över det ett tag, att tilldela alla en plats inom våran grupp. Eller flock kanske man kan säga, för vi börjar mer och mer likna en sådan.
Blicken vändes åter ut mot havet och samma stillsamma röst talade åter mot Bonzo.
- Ifall du fick välja, vem skulle du vilja vara i denna så kallade flock? Och när jag ställer denna fråga är det inte för att pressa dig eller testa dig, det enda jag ber om är ett ärligt svar, min vän.
Han följde vågorna, då de en efter en slog upp mot land. De var vilda, otämjda. Kanske var det sådan Aamon ville vara. Men han behöll sin lugna fasad, sitt lugna inre. Precis som han alltid hade försökt göra enda sedan dagen då han tagit sin älskades liv. Den upplevelsen hade förändrat honom totalt, han var inte längre den vilda, dryga hanen han varit då. Och kanske var det därför som han med tiden hade blivit mer och mer sedd som en ledare över de andra.

Ett svagt leende drog över Aamons läppar alltmedan blicken hölls fast vid horisonten. Han fann det hela lite roande, även om det var rent allvar som låg bakom Bonzos ord. Men han kunde helt enkelt inte hjälpa det, på något sätt var det nästan lite skämtsamt.
"Ja, platsen under betan... Den trånar nog de flesta efter nu när det klart att både alfa och beta redan finns i denna flock."
Leendet dog inte ut medan han talade och inte heller flyttades blicken från havet. Aamon anade att många inom flocken letade efter en hög position, en hög rank. Och han såg inget fel i det, det betydde endast att de hade ambitioner och mål. Det var sådant som kunde gynna flocken, göra gott för den. Och vem ville inte ta sig till toppen under sin livstid, göra sig värd att minnas?
Men det gjorde saken svår för honom. Eftersom att det fanns så många som faktiskt ville ha den platsen skulle han ha svårt att dela ut den. Verkligen svårt. För alla hade någonting att tillföra där, det trodde han.
Och sedan var det inte heller endast den anledningen som gjorde det hela svårt.
"Jag har frågat mig själv om och om igen, men jag finner inget svar. Alfan står högst, sedan kommer betan. Men vad kommer sen? Rådgivare? Eller den mäktigaste krigaren som leder oss i strid? Jag vet inte."
Aamon tystnade och satt några sekunder alldeles stilla. Sedan vändes den klart blåa blicken emot Bonzo och han talade stillsamt.
"Vad anser du?"

Aamon vände åter blicken ut mot havet och följde vågorna med en stillsam min.
"Ja, inget fel finner man i stridens hetta. Krigare är en position som jag skulle vara stolt över att ha, i vetskapen om att jag försvarade de mina."
Visst fanns det ära och heder i att slåss. Det berodde bara på vad man slogs för. Aamon hade alltid tyckt att krigare skulle vara något som han gärna hade velat vara ifall han nu inte hade blivit alfa. För att slåss och dö för det man älskade kunde han inte se något fel i. Det verkade som ett värdigt slut på livet.
Men nu var han alfa, och den positionen innebar samma sak. Han skulle slåss för de han älskade, dö för dem ifall det krävdes. Men krigare lät bättre när man förknippade positionen med det ödet.

Han sköt undan tankarna på sig själv i strid och fokuserade på orden som hade sagts. Och till viss del kunde han hålla med om det som Bonzo sade. Visserligen var en krigare en mycket viktig tillgång, speciellt om det var den mäktigaste av dem alla. Men visst hade flockens rådgivare en ännu viktigare plats. För det var denna varg som kom med goda råd och fanns där ifall man behövde stöttas på något vis. Nästan som ledarens vänstra hand, eftersom betan sågs som den högra.
"Men jag håller med dig, rådgivaren är viktigare," sade Aamon bara för att sedan tystna.
Det syntes i hans ansikte att han funderade, dock kunde man inte urskilja vad det var som rörde sig i hans tankar. Det var ett mysterium, och det var så han ville ha det. Han gillade inte att avslöja det som rörde sig i hans huvud för andra. Inte om han själv inte valde att göra det.
"Vilka egenskaper anser du krävs av en sådan, en rådgivare?"
Rösten var allvarlig, man kunde inte missta sig på det. Aamon tog verkligen detta med att välja positioner åt alla de som var med i flocken på allvar.

|| felåt att jag inte svarat D= ||

Blicken granskade ledaren som om han förgäves försökte läsa dennes tankar. Utan resultat. Han gav upp och lät blicken söka sig ut över havet igen. Han lyssnade uppmärksamt och tyst då ledaren talade. Då den andre riktade en fråga mot honom sänktes tystnaden över dem. Att han blev tvungen att tänka efter hade inget att göra med att hans intelligens var låg. Tvärtom. Filosofisk som han var hade alla svar fler tänkbara svar enligt honom för på en fråga fanns det aldrig rätt och fel svar. Det var endast det att vissa svar var mindre rätta. Det gällde då att välja ut den utav dem som kändes mest rätt och det blev även det som slutligen lämnade hans läppar.
"Tillit"
Vishet var en egenskap som betydde mycket även den men utan tillit skulle den egenskapen inte vara mycket värd. Tillit var nyckeln till allt. Han blev åter tyst. Väntade på att ledaren skulle säga något. Själv hade han inget mer att säga. Inte för tillfället i alla fall. Det enda som rörde sig på honom var ögonen då de följde vågornas rörelser och pälsen som vinden lekte i.

Aamon satt orörlig. Det var knappt så han andades. Likt en staty, en varg av sten som för evigt var dömd att blicka ut över havet. Han lyssnade till vinden, till vågorna och till det ord som hade sagts. Och han försökte avgöra vad som låg bakom det, ifall det var sanning eller lögn.
Tillit. Det var ingenting man kunde ta, ingenting man kunde tvinga sig till. Det var något som man fick, en gåva till de som förtjänade det. Och kanske det även var sant att tillit var den egenskapen som han skulle söka i en rådgivare. Någon att lita på, någon att luta sig mot. Tanken lät faktiskt väldigt lockande.
"Tillit..." sade han med en utdragen ton medan han funderade över ordet. Och sekunden senare kom han fram att det endast fanns sanning i det som Bonzo hade sagt. Tillit var den viktigaste egenskapen, det var egentligen det enda han borde söka i någon som skulle kunna bli likt hans högra tass. Det vore inte rätt av honom att försöka finna någon annan egenskap hos de högt rankade, hos någon annan flockmedlem egentligen. Han måste kunna lita på dem.
"Det är det som binder allting samman."
Han tystnade igen, fortsatte att se ut över vattnet. Funderade, lät tankarna flöda. Detta samtal handlade egentligen inte om tillit, det handla om andra saker. Det handlade om rangen som rådgivare. Rangen som Bonzo liksom många andra ville ha.
Men vem av dem förtjänade den?
"Ifall jag skulle ge den positionen till dig, vad skulle det innebära?"
Blicken hade vänts mot den andra lawaren och de isblåa ögonen granskade hanen som Aamon hade vid sin sida.

|| jag är verkligen ledsen att jag inte svarat i detta roll men kommer nog inte göra det, har nada rollspelslust för tillfället tyvärr. Du kan klassa detta rollspel som avslutat om du vill ||