[Nahahahahahaha pax till broder Zephie xD]

Molnen täckte himlen. Luften var pressande tjock av fuktighet. Nästan så att det var svårt att andas. Solen doldes bakom en slöja av grå fluffighet.
Nyaldi låg på slättens gräs, blickade ut över de öppna vidderna med uppmärksamma gröna ögon. Vinden fick stråna att bölja, likt krusningar på en stilla vattenpöl. Det kändes som om hon i timmar kunde observera det den simpla skönheten utan att glöden av intresse skulle slockna.
Aldi. Aldi. Aldi. Dansa med mig Aldi sjöng skuggan brevid henne i en lugn visa. Hon fann ro i att höra dess stämma, kände sig säker med dess ljuva toner viskandes i örat. Svansen slog i takt med sången, och hon fann sig själv nynna med utan ord. Det kändes skönt att förlora sig i rytmen och inte behöva tänka på annat.

[Vilken mega roman asså! Häpna över inläggets längd! xD]

På späda valpben tassade den unga hannen framåt över slätten. Gräset vek sig under hans barnsliga tyngd. Och trotts hans arma storlek, var han mer än kraftigt byggd. Pälsen slöt sig som ett skal runt den runda kroppen och ett par oanatomiska tassar trevade fram efter grepp på marken.

Hans sinne var lätt och nyfikenheten tycktes slående i hans kroppsspråk. Zeph visste inte vart han var på väg, men kände snart något som hördes i hans eget huvud. Förvirringen fick honom att titta vilt omkring sig i frågan om vem som fanns i närheten av honom, men när han inte hörde något mer fortsatte han.
"Aldi. Aldi. Aldi. Dansa med mig Aldi."
Han tvärnitade så hårt att han föll ner på sina egna framben då han kände en främmande röst som talade ut hans systers smeknamn.
"Aldi! Är det du?" ropade han högt i ett ylande ljud.

Med slutna ögon nynnande hon vidare. Skuggans toner var ljuva och sövande i hennes öron, dock så var, med största sannolikhet, hennes egna röst inte alls lika len och ren i tonen.
Hennes fantasikompis slutade tvärt att sjunga när hennes brors röst fick tystnande att gå om intet.
"Zephie! Här borta!" ropade hon som svar, och slog glatt med svansen. Ögonen, gröna likt hennes fars, var nu istället öppna och uppmärksamma. Leendet var direkt framme, vita glimmande tänder i relation till den svarta fällen. Valpen reste sig, blicken sökte efter brodern.

"Systra mi, här äro jag!" vrålade den lille samtidigt som han sprang fram längst marken.
Han tittade vilt omkring sig och följde hennes tankar för att söka efter sin syster. De orangefärgade ögonen såg runt i omgivningen. Och plötsligt, så såg han henne, en bit framför honom. Han tog fart, snavade nästan, men ramlade inte. Närmare. Närmare. Nästan framme.
Han stannade in och flåsade till rejält. Rösterna runt omkring honom blev allt starkare och han hörde hennes röst bland dem. Även en okänd röst som han inte kunde fästa vid en varelse.
"Kom så brottas vi!"

Nyaldi hoppade smidigt upp på alla ben, istället för den liggande ställningen hon tidigare haft.
Den mörka svansen slog till i luften, hårt och kraftfullt likt en piska - men lekfullt så som anstod en valp. Leka gjorde hon gärna, och länge. Hela tiden om hon själv fick välja.
"Zephie!" gav hon som svar, och gjorde ett klumpigt hopp-utfall mot sin bror. Alla tidigare tankar på vackra melodier och storslagna utsikter var som bortblåsta, i den orkan som var en valps fokus. Få i hennes ålder klarade att hålla intressetest samlat länge nog för att klara de mest simpla saker.
De gröna ögonen, så lika sin fars, var vida av lycka. Det simpla nöjet att få leka med sin bror.
Ena tassen, luddig och mjuk, riktade ett slag mot Zephyrs ansikte.

Han fnissade djupt, men slutade för en sekund när han fick en fet smäll i ansiktet. Han andades djupt, morrade, på skoj, och gjorde ett utfall emot sin syster.
Han högg barnsligt emot hennes högra öra, men osmidig som han var skulle han säkerligen missa henne med en bra bit. Han bestämde sig därför att direkt snurra runt, hoppa upp i luften och försöka landa med hela sin tyngd på hennes.
Han försökte återigen hugga emot hennes ena öra, och hoppades den här gången att han skulle lyckas.
Han passade även på att trycka en tass emot hennes bog.

Efter att hennes tass träffat spände hon benen och hoppade långt åt sidan för att undvika hans motangrepp. Det lyckades, delvis, för han missade hennes öra men landade istället nästan på henne. Det var bara precis han hade missat, och det enbart tack vare hennes plötsliga hopp ur vägen.
Hon lekmorrade för att verka tuff, och bakom henne hörde hon skuggan göra likadant. Det fick henne att känna sig säkrare, större på något underligt vis.
Dock förådde svansen henne, för den svängde av och ann så snabbt att kvar enbart blev en mörk solfjäder.
Hon kastade sig framåt, slog tassarna i marken med baken högt i skyn. Svansen fick hela kroppen att svänga.


[koooooort xD]