Den mörka lilla tiken vandrar mållöst över slätten. Hon förundras över dess bredd. Dess storlek. För ännu har hon inte lyckats hitta ut. Inte för att hon direkt har något emot att befinna sig här. Det är en trevlig plats. Det är inte det. Hon vill dra vidare. Hon vill se sig mer omkring. Hon vill träffa nya vargar och finna sig själv mitt i äventyrens hjärta. Men på ensam tass händer inte mycket. Har hon förstått. Hon kan finna sig i situationer som kan kännas obekväma. Men inte mer än så. Hon känner sig uttråkad. Rastlös. En suck lämnar henne och hon travar på med lätta steg.

Vinden sveper mjukt över slätten och solen står högt och värmer vargens rygg. Det är behagligt väder. Man känner att våren är på väg att få ordentligt grepp om världen. Det är på väg att kliva in och är nästan där. Värmen är behaglig efter vinterns kyla. Inte för att hon direkt har något emot kylan. Men det finns baksidor med både värme och kyla.

Törstigt tar hon sig fram till en liten sjö som hon haft i ögonvrån ett tag. Det kan vara skönt att ta sig lite vila innan hon fortsätter. Det låter som en bra plan. Hon sätter ner framtassarna i det svalkande vattnet som fortfarande har grepp om vinterns kyla. Så skönt. Nosen sänks till vattenytan och snart bildar tungan vilda ringar på den annars spegelklara ytan.

När hon har druckit sig otörstig höjer hon huvudet. Vatten droppar från hakan och hon slickar sig om nosen. Den klara skogsgröna blicken sveper lätt över området som bereder ut sig framför henne och på var sida. Vargen tar ett steg bakåt. Upp från vattnet och ruskar sedan på hela kroppen. Sedan sätter hon kroppen i rörelse igen. Travar iväg bort till ett träd och dess skugga. Där sätter hon sig ner, lätt lutad mot trädets stam.

[PAX TILL FINADO]

Han kände hur den varma vinden lekt med hans mörkblåa päls. Han tittade upp och undrade hur himlen kunde vara så där blå. Ett leende kläde hans små läppar innan han fälld ihop sina vingar och börja åka i en spiral mot marken. Ur hans ögonvrån såg han skumt av vatten. Hans tunga smekt hans tora överläpp. Vingar ändrade rörelse för att nå hans nya mål. 

Med en mjuk landning så landade han på en gren på ett träd. Hans svarta ögon höll fortfarande sjön med blicken. Ett ljud under honom fångade han uppmärksamhet. Blicken föll på saken som gjord ljudet. En varg. Hans svans börja snabbt vifta bakom honom. 


"Hej, vad heter du?" Frågade han glatt och hoppade ner till en lägre gren för att komma närmare vargen.

(Ett halvt repligt svar ^^`. Har inte rollat med Finado på mycket lång tid.)

Det kittlar liksom till i hennes medvetande. Det är fortfarande en lustig känsla som hon inte riktigt kan förklara. Men hon har börjat få föraningar när det befinner sig andra vargar i närheten. Men det som gör känslan så lustig denna gång är att det berättar att något befinner sig rakt ovanför henne. Men... kan vargar klättra i träd? Hon har börjat inse att vargar kan se ut på många olika sätt. Men det är fortfarande mycket som är underligt för henne.
Så hör hon en glad röst som hälsar henne och frågar om hennes namn. Och då får hon det bekräftat för sig. Det befinner sig någon rakt ovanför henne. Hon höjer nosen upp mot trädets grenar. Där får hon syn på en blå varg. Han är blå! Och fjärilsvingar sticker ut från hans rygg. Och han är liten. Ett leende breder ut sig över tikens läppar. Ett vänligt och varmt leende.
"Hej. Mitt namn är Orkidé. Vad heter du?" Svarar hon glatt och den korta lilla stumpen som ska föreställa hennes svans börjar vippa från sida till sidan.

Han besvarade honans leende med sin egen leende. Han hukade sin aning innan han gjorde en avspark från grenen. Han lät sig själv glida igenom luften innan han börja slå med vingarna. Han landade med en mjuk landning bara en meter mellan honom och honan. Han såg hur älvsanden sväva ner där han hade gjort sin bana.

"Jag heter Finado." Svarade han. Sedan börja han gå runt honan. Varför skulle det flesta varg vara så stora? Själv så hade han ingen bekymmer över det fakta. Men ändå. Varför skulle det var så stora? Efter en liten stund fundering så lät han tanken fall i glömska. Men bry sig egentligen. I alla fall inte han. Han lätt till slut blicken åka upp till vargen huvudet. Han ställde sig på bakbenen för få en bättre över blick över vargens ansikte. Det första fångade hans uppmärksamhet var vargens färg på ögonen. ljusgröna. Han föll tillbaka att stå på alla fyra av sina ben. Han stod och studerade honans ansikte.

Hon reser sig upp från sittande när främlingen svävar ner till marken. Finado presenterar sig främlingen som. Orkidé ler vänligt mot honom. Men så börjar han gå runt henne. Det känns lite obehagligt faktiskt. Och nu när Finado är på marken ser hon hur liten han är. Kan vargar vara så små? Hon vänder sig mer honom. För att hela tiden stå med ansiktet vänt mot honom. Hon kan höra små fragment av hans röst. Utan att han öppnar munnen. Som om det är hans tankar. Hon tippar huvudet på sne. Studerar honom nyfiket när han reser sig på bakbenen.
"Vad gör du?" Frågar hon, fortfarande nyfiket. Lätt och vänligt.
Den klara skogsgröna blicken hålls fäst på den lilla blå hanen. Färgen är inte så överraskande. Hon har sett gröna vargar. Vingarna är fina. Han påminner om en fjäril.

"Tittare." Svarade han simpelt med ett lite leende. Han slicka sig lätt om läpparna och plötsligt kom på varför han kom hit från första början. För att dricka vatten. Snabbt vände han sig om och börja små springa till vattnet. Han stannade upp en decimeter från vattnet innan han börja gå den sista biten. När han kom fram lutade han försiktigt över vattnet och börja dricka.

Han höjd huvudet och vände sin nattsvarta blick mot honan. 
"Så vad gör du här?" Frågade han vänligt mot honan.

(Förlåt för segt svar)

Tittare? Orkidé tippar huvudet frågande på sne. Vadå? Hon förstod inte riktigt. Så far främlingen iväg mot vattnet längre bort. Han verkar vara törstig. Men det känns ändå konstigt att han bara stack iväg sådär.

Fortfarande nyfiken på främlingen sätter hon benen i rörelse och följer tyst efter. På avstånd. Studerar den lilla blå hanen. Så ser han upp på henne och frågar vad hon gör här.
"Jag ser mig omkring". Blir hennes var. För det är närmast sanningen. Hon är faktiskt inte själv säker på var hon egentligen gör eller vart hon borde gå. Hon vandrar och ser sig omkring helt enkelt. Så det är det rätta svaret.

Han vände hela kroppen mot honan i snabb rörelse. 
"Så har du hitta något intressant?" Frågade han honan och riktade blicken mot hennes gröna. 

(Kort svar...  ^^`)

Hon ler lätt och vänligt mot Finado.
"Jag hittade dig". Svarar hon honom. Det är det intressantaste hon har hittat hittills. Och det är hon glad för. Det är trevligt med någon att tala med. Orkidé är inte direkt den som föredrar ensamheten och tystnaden. Men det är den tillvaron hon fått finna sig i sedan hon lämnade sin mor och sina hemtrakter.

Han tittade fundersamt. Var han intressant? Ett stort leende sprak fram på hans mörka läppar. Ingen varg har någonsin som han kan minnas sagt att han var intressant. Hans familj brukar bara säga att han var irriterande. Han börja hoppa på stället av lycka. Men plötsligt stannade han upp och riktade blicken åter igen mot honan.
"Var någonstans kommer du i från?" Frågade han och nyfikenhet lös igenom hans ögon.

Hon ler glatt åt den mindre hanen när han börjar skutta upp och ner på stället. Det är nästan så att hon själv börjar studsa hon med. Orkidé har väldigt lätt för att smittas av andras glädje. Finado verkar vara en riktigt trevlig varg.
"Hm.... Norrifrån". Svarar hon. Hon har vandrat så länge nu att hon inte riktigt minns var hon har vandrat. Men hon började där det var kallt och snöigt. Och vad hon har lärt sig så är det oftast så i norr. Men inte för mycket norrut.
"Var kommer du ifrån, Finado?" Hon bollar tillbaka frågan och ser nyfiket på honom.

[De vet varandras namn va? xD Om jag inte minns fel... Ursäkta för supersegt svar men jag har inge haft någon lust för Numoori nu under sommaren men försöker komma tillbaka igen. Vill du fortsätta rollet eller ska vi avsluta då det stått stilla så länge?]

Han stannade upp en stund. Norrifrån. Han la huvudet frågande på sned. Han undrade hur det var i norr. Var det verkligen vit året runt där upp? Fanns det inga träd där? Var det verkligen så kalt att man frös så fått man satt sin tassa där? Uppenbarligen inte. Orkidé säger hon är där ifrån och hon såg normal varm ut. Orkidé skull inte ljuga för honom. Han hade aldrig förstått sig på varför folk ska ljuga.  

"Jag kommer från Silverpile" ,Svarade han på honans fråga. "Hur är det upp i norr?" Frågade han med nästan valpaktie röst. Han satt sig ner och tittade upp på honan. Men det tog inte lång stund innan han börja trappa med framtassarna.

(Ja, det vet varandras namn xD. Gör inget att du är segt. *host* Själv är man snabb som blixten att svara *host*. Men hur som helst om du inte vill kör längre kan vi avsluta. För mig gör det inget.)

[AVSLUTAR det här rollet då det stått stilla så väldigt länge. Förlåt! Känner du för att låta dem mötas igen så vore det kul. :)]