De mjuka tassarna trampade ljudlöst ner i sanden. Den ljusbruna varghonan lämnade otydliga tassavtryck efter sig, som blev tydligare ju närmare vattnet hon kom, tills en våg kom rullade med ett brusande ljud mot stranden och sköljde bort större delen av de tydligaste avtrycken.
Det var en varm dag, och lövskogens skugga en bit bort lockade, men havet erbjöd också svalka. Så länge man höll sig vid vattnet var den allt mer gasande solen inget problem. Ett par mörka safirögon, mörkt blåa som havet själv spejade ut över strandens små sandkullar och på vissa ställen, nära vattnet, små runda stenar. Slipade av vågorna som nästan aldrig upphörde att rulla in över stranden med ett förvarnande brus.

Li grävde ner tassarna i den fuktiga sanden. Klumpar av sand fastnade i hennes päls, men hon ignorerade det och for iväg från sin ihopkrupna position. Som en meteor for hon iväg. Farten saktades ner efter 5 meter, men hon fortsatte springa. Musklerna och senorna sträcktes och slappnades av i perfekt harmoni.

Han kände hur fartvinden lekt med hans mörkblå päls. Ett lycklig leende pryde han läppar. Han älskade att flyga. Han såg ner på vågorna som glänst av solens ljus. I han ögon såg det ut som en härlig lek mellan solen och vågorna.
Plötsligt uppmärksammade han en rörelse på stranden. Hans blick drogs till rörelsen av nyfikenhet. Han spärrade chockat upp ögonen. Det var den största vargen som han någonsin hade sett. Han börja flyga efter den enorma vargen. Grad för grad kom han närmare vargen. "Vad heter du och varför springer du?! Är det nöjdes skulle?!" Ropade han efter vargen. Nu var han vi den stora vargens öra. Han var ungefär lika stor som den enorma vargs huvud.

Enorma xD


Hon tvärstannade. Sanden flög omkring henne och det blev ett djupt spår efter hennes tassar när hon bromsade in.
"Va? Eh.. Alltså.. Jag springer för att det är kul, antar jag."
Frågan gjorde henne förvirrade, och den pyttelilla vargen var verkligen pytteliten.
Li var visserligen förvirrad, men oartig var hon inte.
"Mitt namn är Li, men vad heter du?" De stora ögonen såg vänligt på den mörkblåa vargen.
Hennes öron klippte lite och svansen svängde.

Han stirrade intresserade på den enorma vargen. "Jag heter Finado." Sa han och log vänligt. Han börja snabbt flyga runt Li. Han studerade den främmande honan. Hur kunde någon varg bli så enorm. "Hur har du blivit så stor?" Frågade han och stannade framför huvudet på Li. Hans svarta ögon stirrade in i honans högra öga.

Ett fnysande skratt lämnade henne. Han var som en liten fluga som surrade runt henne. Inte störande, men hans frågor var onekligen lustiga.
"Hur har du kunnat bli så liten?" frågade hon roat. Hon mötte hans blick en stund innan hon vecklade ut vingarna. Sedan hon mött en varg i Lövskogen så hade hon bestämt sig att träna regelbundet på sin flygkonst.
"Har du lust att flyga en sväng?" undrade hon. Vingarna bredde ut sig, stora och vackra.

(Off: Hon pratar genom hans huvud, det är hennes kraft, hon nämligen inte prata.)

"Vet inte..." Sa han och la huvudet på sned och såg ut som den valp som han var. Han studerad honan när hon vecklade ut sina vingar. Hon hade fågelvingar. I hans ögon var det konstigt att vargar hade fågelvingar. Men trots det så tyckt han att det var vackra.
Han ryckt ur sin be aktning när Li frågade om det skulle flyga en sväng. Han skrattade en klingande skratt. "Visst kan vi det." Sa han med ett strålande leende och flög en bit för att ge den enorma honan mera plats.

Hon kröp ihop. Sedan, helt plötsligt fot hon iväg, upp i luften. Vingarna slog mot hennes sidor och hon vann höljd. Försiktigt vinklade hon på högra vingen. Genast började hon svänga höger. En försiktig vinkling på båda vingarna fick henne att dyka neråt. Snabbt vinklade hon dem uppåt och den bruna honan åkte med ett svischande läte uppåt. Däruppe slappnade hon av och glidflög bara.
Li spanade neråt för att se om den lilla vargen, Finado, hade kommit upp i luften.

Han såg hur Li stig upp i luften. Han flög efter henne. Men det var svårt för honom. För det vindar som honan skapade när hon slog med vingarna. Men han kämpade tappert mot vindarna.
Tillslut komma han på att han kunde flyga över honans huvud. Han lätt vinden från honan dra bak honom. Sen flög han över hennes huvud. Han såg hur honan tittade ner. "Vad tittar du på?" Frågade han och tittade i samma riktning som honan.

"Jag tittar efter dig." svarade hon vänligt. Den lille verkade ha lite problem med luftströmmarna som hennes vingar skapade. För att underlätta glidflög hon istället. Tillsammans seglade de ut över havet innan Li vände och med en luftström som hennes vi har skapade drog hon med sig Finado tillbaka in mot stranden.

Han följd med honan mot stranden. Hans blick flög fram och tillbaka på stranden. Letade efter något intressant i sanden. "Varför är du här förresten?" frågade han och vände huvudet mot Li. Vad kunden en så store varg göra på stranden.
Men innan honan fick en chans att svar så såg han något glittra i sanden. Han flög i full fart mot föremålet i sanden. Vad kunde det vara?

Det var frågan. Hon visste inte. Varför var hon så här? Vandeade dit hennes tassar förde henne. Hennes far fanns på andra sidan havet, och hon drogs hit. Hemlängtan. Den var inte så stark, och hon undanhöll Finado den patetiska sanningen.
"För att se havet en gång till. Är det inte vackert?" Det var så lätt att ljuga övertygande i tankar.
Hanen verkade dock få syn på något och kilade genast dit. Li tog försiktig sig ner på land, och med en klockrent korrekt landning var hon åter på stranden. Hennes mjuka tassar gjorde avtryck när hon närmade sig hanvargen och föremålet bakifrån.

Han ögon gnistrade av nyfiket när han så den underliga snäckan. Han hoppade runt snäckan för att kunna se den från olika håll. Den vita skalen gnistrade i solen. Han böjd sig framåt för att se bättre. Han så hur en ljus rosa mönster bildade på snäckan. Han var så fascinerade att han inte upptäckt hur den enorma vargen närmade sig honom.

Hon smög upp bakom, nyfiken. Vad var det han hittat?
Hon skickade iväg en mental fråga till honom.
"Vad är det för något?" Det var en relativt rund sak, med vackert blänkande... skin? Rosa markeringar löpte tvärs över och runt på den lilla saken.
Ett minne ploppade upp i hennes huvud.
Li vandrar med sin far på en mycket vacker strand. Sanden är så ljus att den nästan kan kallas vit. Li får syn på något och springer i förväg. En mjukt glittrade sak, med en len päls. När hon drar klon över det kommer det fram ett ljus som ger henne gåshud. Ljudet skär i öronen. 'Det är en snäcka' förklarar hennes far som just har kommit fram. 'Gudarna skapade inte den har underbara saken för att du ska förstöra den. Se så. Spring iväg nu' den lilla valpen skuttar lydigt iväg.

En snäcka. Det var det den var. Vackert.

Han vände blicken mot honan. "Jag tror det är en snäcka..." Sa han tveksam. Hans blick vände åter igen mot snäckan. Det liknade den snäckan som hans mormor hade. Fast han var inte säker. Han sänkt huvudet och tog upp snäcka. Han vände sig mot honan.

"Ja, det är en snäcka." Svansen svepte lite bakom henne och hon började känna sig rastlös. Sällskap var trevligt men Li behövde vara ensam ibland. Finado var upptagen av snäckan. Borde hon sticka? Nej, det skulle vara elakt mot vargen. Ändå kliade det i vingarna. Honan fällde tveksamt ut vingarna. Fjädrarna prasslade mjukt och hon stelnade till lite. Nu. Nu. Stick! Li kröp ihop på marken med ett hjärta tyngt av skuldkänslor. Sedan for hon upp i luften. Utan ett adjö, utan ett hejdå flög hon iväg. En snabb tanke skickades ner till vargen på stranden.
"Vi ses."

/Du kan ju välja om han ska följa efter eller om vi ska avsluta. Tycker för min del att det börjar bli trögt./

Han såg hur honan flög iväg. När han hörd Lis röst så la han ner snäckan. "Hejdå!" Ropade han efter Li och log ett vänligt leende. Han tog upp snäckan och börja gå sin egen väg. Han letade efter ett gömställ för snäckan så han kunde hitta den igen när han kom tillbaka.

(Avslutade)