De hade flugit i några timmar nu och de hade blivit mer än vänner,de hade blivit bästisar. Men det kanske bara var hon som tyckte det,hon viste inte om Finado tyckte det?
Solen gick ner och med den gjorde värmen det också,mörkret började ta över stranden men de var nära öarna det kände hon på sig.
-Vill du ta en paus och sova lite eller vill du fortsätta en bit till?, hon tittade frågande på hanens svar.Hon själv var trött i vingarna och skulle gärna vilja sova lite men om Finado ville flyga en bit till så gjorde hon det.

Han öppnade munnen för att säga att det skulle fortsätta att flyga, men stäng den. Han kom ihåg en gång när han hade flyget med sin föräldrar och hur det hade nästa svimmat. "Vi kan villa." Sa han och log mot honan. Själv skulle han nästan kunnat flyga hela natten. Men han var inte säker på att honan skulle klara det. Han vill inte hans ny vän skulle dö av utmatning.

Finados mun öppnades och hon väntade på ett svar men det kom inget istället stängde hanen munnen igen.
Hon tittade förvirrat på hanen medan hon sneglade blicken rakt rfam för att se att hon inte flög in i något.
"Vi kan villa.",hon lyssnade på hanens ord och började sakta åka ner mot marken.
Solen var borta och månen började ta form på himlen.
-Var tycker du att vi sak vill?,tittade hon upp mot Finado.

"Hm..." Han tittade runt. "...Vi kan villa där." Sa han och riktade nosen mot en sten som stack ur vattnet. Det var inte dräkt stor men de skulle få plats på. Han börja flyga ner mot stenen. Medan han gjord det så slängde han en blick för att se om Luna hängde med.
Han landade ljudlös på stenen och tittade ut över havet. "Tycker du att havet är fint?" Frågade han ur tom luften.

Hon tittade sig omkring medan hon väntade på ett svar "vi kan villa där.",hörde hon Finado säga och vände sig hastigt om,hanen pekade med sin nos på en sten som stack ut ur vattnet. Hon tittade på stenen,den var inte stor men de skulle få plats.
Hon följde efter Finado men lade en bit efter,hon följde hanen när han landade ljudlöst på stenen."Tycker du att havet är fint?",frågan kom oväntat och hon stannade till lite.Om hon gillade havet? mmm hon hade inte tänkt på det innan.Hon landade mjukt på stenen och tänkte en stund medan hon tittade ut mot havet.
-Ja vem gör inte det,i solljuset liknar det som små diamanter flyter på ytan,hon hade inte märkt det själv men hennes röst hade blivit mjuk och harmonisk.

Han vände ansiktet mot Luna med ett bländande leende. "Ja, verkligen." Sa han och tyckte om Lunas svar. "Diamanter." Mumlade han för sig själv och la sig ner på marken utan att ta bort blicken från havet. "Viken sak tyck du är vackrast?" Frågade han med en harmonisk röst till Luna.

Hon glimtade ett leende från Finado och gav ett halvt tillbaka.Blicken var som frusen ut mot havet som nu var lika svart som kol.
"Viken sak tyck du är vackrast?",hon vände sig ner och såg att hanen hade lagt sig ner,hon själv satte sig ner och funderade på frågan.
-Det går inte att välja,allt är vackert,sa hon med en len röst och såg upp på den stora månen.
-Vad tycker du är vackrast?,rösten var låg men man kunde ändå höra den.

"Som du säger, allt är vackert. På sitt eget sätt." Sa han fundersamt. "Men om jag måst bestämma så väljer jag... vattendroppar." Sa han och log. Han reste sig upp och flaxade med vingarna några gånger. Han börja känna sig rastlös. Han stampade i takt med framtassarna och ylade mot månen som skumt på himlen.

"Som du säger, allt är vackert. På sitt eget sätt,men om jag måst bestämma så väljer jag... vattendroppar.",hon tittade förvånat på honom,vattendroppar?? men alla får tycka vad de vill.

Månen var nu högst upp på den kol svarta himlen och stjärnorna höll den ensamma månen sällskap på den klara svarta himlen.
Hennes blick var som frysen på månen och bara när Finado sa någonting som hon slet loss blicken från den.

Hanne satte sig upp och började rastlöst flaxa på vingarna och stampa i takt med framtassarna, ett ylande kom sedan och hon ville också yla men hade inte gjort det på länge så hon visste inte om hennes ylande lätt förfärligt eller inte.Hon tittade upp på månen och tänkte att testa måste hon ju göra. Hon samlade sig och slappnade av i hela kroppen och utan att hon han reagera ylade hon mot månen.
Ett stort leende dök upp på hennes ögon och läppar, hennes ylande lätt inte alls konstigt.

Han hörd hur honan ylade med honom. Hans blick vände mot Luna. Månen gav hennes päls en vacker lyster. Han hade aldrig sätt något liknade.
"Du ylar vackert och du är vacker." Sa han med ett leende till Luna. Han tystnade för att kunna höra hur honans ylande lödde igenom luften. Vattnet gav Lunas ylande en lite mystes effekt. Han sätt där och lyssnade på honans ylande.

Hon kände hur Finados ögon tittade på henne när hon ylade,"du ylar vackert och du är vacker",sa han och hon blev varm i hela kroppen,hennes kinder blev lite röda och hon hoppades att hanen inte såg det.
Hon märkte att Finado blev tyst och hon undrade varför?,hon såg en liten glimt att hanen hade satt sig ner och hon fick en konstig tanke i huvudet att han lyssnade på henne när hon ylade.
Vinden kom och lekte försiktigt med hennes päls och vingar,månen lyste med de tusentals stjärnorna som satt där uppe.
Hon slutade att yla och ett leende smög än en gång upp på hennes läppar.
Hon lade sig ner på stenen och vände blicken upp mot Finado.
-Tack så mycket, ditt var också fint,sa hon med en mjuk röst.

Han skrattade. "Tack, men dock inte lika vackert som du." Sa han med en len röst. Han vände huvudet och tittade upp på stjärnorna som gnistrade på himlen. Det svarta ögonen reflekterade natthimlens mörke.
"Förresten var är din flock?" Frågade han och gick fram till stenens kant. Han tittade ner i vattnet och såg sin spegelbild. Det han såg förvånade honom nästan. Han hade aldrig var tillräcklig lugne för att se sin egen spegelbild tidigare. Han tittade förundrade på den mörkblåa vargen som tittade upp mot honom med tom ögonhålor, så såg det i alla fall ut när det reflekterade i vattnet. Han såg även det mörkblåa aura som skin runt spegelbilden.

Hon var trött och ögonlocken sjönk sakta ner men hon försökte att hålla dem öppna för hon ville inte vara oartig.
När Finado sa att hennes ylade var vackrare än hans visste hon inte vad hon skulle svara.
Hanen gick fram till kanten på stenen var på och tittade ner i vattnet,hon undrade vad Finado gjorde?"Förresten var är din flock?",frågade Finado när han stod vid kanten, mmm sist hon såg sin familj var de på slätten eller var det i lövskogen? hon hade glömt var de fanns.
-Jag tror att de finns i lövskogen eller på slätten jag mins faktiskt inte,sa hon med en osäker trött röst.
-Var är din flock?,ännu en trött mening kom ur hennes mun och ögonen blev tyngre.

Han tittade upp på honan. "Min flock finns någonstans i Silverpile" Sa han och fanatiserade om det silvriga pilträden som fanns där. "Det är fin där. Allt liknar silver och om du vill kan jag vissa dig någon vacker dag" Sa han med ett leende.
"Du förresten, skulle du inte villa?"Frågade han och tittade lite studerande på Luna. Han hade svårt att bedöma om någon var trött eller inte.

Hon möte Finados blick men lyssnade bara med ena örat för nu var det vara viljan som höll henne vaken.
"Min flock finns någonstans i Silverpile"
Det är fin där, allt liknar silver och om du vill kan jag vissa dig någon vacker dag",hon försökte att konsetrera sig på orden hanen sa men det ända hon hörde var Silverpile fin liknar silver vissa dig någon dag.
Hennes hjärna kändes som deg och inget höll i hopa.
"Du förresten, skulle du inte villa?",jo det skulle hon och nu kunde hon inte hålla ögonen uppe mer,hon lätt ögonlocken åka ner och det blev svart.Hon han aldrig svar Finado,hon somnade direkt.

Han såg hur Luna föll ner i sömnens rike. Han tittade en stund på honan medan hon andades lugnt. Han förstod inte hur andra vargar kunde bli så trötta så snabbt. Själv kunde han var upp ungefär tre nätter i rad innan han bliv trött.
Snart bliv han åter igen rastlös. Han tittade upp mot himlen. Han vill så gärna flyga bland stjärnorna, i den kalla nattluften. Men kunde han överge Luna bara några sekunder. Hans blick facklan mellan Luna och stjärnorna. Till slut hoppade han upp i luften. Luna såg ut att sova hårt, så hon skulle inte vakna på längre.
Han kände den kalla vinden kittla hans kinder. Ett lycklig leende kom på hans läppar. Han flög högt i himlen innan han stört dök mot vattnet, för sedan rätta upp sig och dra med den högra framtassen igenom vattnets ytan. Vattnet skvätte runt honom.
Tillslut bestämde han för att det var dacks att flyga tillbaka till Luna. Han såg hur solen börja stiga upp bakom horisonten. Han kände sig skamset när han flög mot Luna. Hade varit borta längre än han hade för avsikt.

Sömnen var borta och hon vaknade sakta upp,solen började vissa sig i horisonten och värmen började än en gång komma tillbaka.
Ögonen var fortfarande tunga men hon kämpade för att få upp dem ännu mer så att hon kunde se havet glittra i solens låga strålar men istället för att se havet glitter såg hon att Finado var borta. Hon hoppade upp på alla fyra tassarna och såg sig omkring,var kunde han vara? hade han ramlat ner i vattnet, hade han gått och letat efter mat eller hade han lämnat henne här helt själv på stenen?
Hon gick fram till kanten på stenen och försökte se om det fanns några tecken på att han hade ramlat i men det fanns inget.
Hon viste inte vad hon skulle göra,hon kunde inte flyga för hon har aldrig kunnat flyga direkt efter att hon har vaknat för det är som om man ska störta när som hällts.
Hon lade sig ner på stenen igen och kröp i hopa, vinden hade blivit starkare och kallare och hon frös som en mus men hon ville inte lämna stället för om Finado var ute och sökte efter mat och sedan kom tillbaka ville hon inte gör honom orolig att hon hade försvunnit.

Han såg hur Luna skakade på stenen. Han kände hur skulden växt och nästan åt upp honom in från och ut. Han ökade takten tills han landade på stenen.
"Förlåt att jag bara försvann, det var inte mening att du skulle ha vaknat, jag hade tänkt komma tidigare men jag glömde tiden... och det var inte mening att oroa dig... om du bliv orolig?" Sa han fort med en röst sa var dränkt av skuldkänslor. "...Kan du förlåta mig?" Sa han med en kväv röst till slut och sänkt huvudet skamset. Han vill inte att Luna skulle bli sur och lämna honom. Han vill inte en av det snällas och i hans ögon en av det vackrast honan som han någonsin sätt skulle lämna honom.

Hon hörde någon landa på stenen och hennes ögon öppnades,det var Findao som hade kommit tillbaka.
"Förlåt att jag bara försvann, det var inte mening att du skulle ha vaknat, jag hade tänkt komma tidigare men jag glömde tiden... och det var inte mening att oroa dig... om du bliv orolig?,kan du förlåta mig?",hon tittade på honom och såg att han hade skuldkänslor.Hon ville inte att han skulle få det,han kunde jo bara ha väckt henne försiktigt och sakt till att han skulle flyga en liten runda men men det som är gjort är gjort.
-Du kunde ha sakt till att du skulle flyga än runda,jag hade inte blivit arg om du väckte mig för att säga det,hon sa det med en mjuk och lugn röst.
-Och självklart förlåter jag dig,du ville bara ta en liten flygtur.

Han lugnade ner sig när han hörd att Luna förlät honom. "Jo... det kunde jag. Men jag vill inte väcka dig." Sa han och log ett svagt leende. Han tittade runt. "Ska vi börja flyga vidare." Sa han och sträckt på sig för att försöka se öarna. Hans mage kurrade. Han ryckt till av förvånade och tittade på sin mage. "Eller vi kanske ska hitta något att äta." Sa han och log lite förnärmade.

Hon tittade på honom och såg ett svagt leende på hans läppar,hon gav ett leende tillbaka.Hon hörde ett knorrande ljud och tittade sig omkring för att se vad ljudet kom ifrån men när hon såg att Finado tittade ner på sin mage förstod hon att det var hans mage som ville ha mat.
"Eller vi kanske ska hitta något att äta.",sa han och log lite.
-Ja det kanske vi ska gör för din mage värkar rätt hungrig,sa hon och skrattade lite.

Han stämde inte i honans skratt.
"Så vad ska vi äta?" Frågade han och log mot Luna. Han vände ansikte och lätt solen varma honom medan han väntade på honans svar.

-Vad brukar du äta för nått?,hon reste sig upp och tittade mot stranden.Om de grävde runt i sanden kunde de nog hitta insekter att äta och om de letade i vattnet lite skulle de nog hitta små fisk som det kunde äta.
Hon lyfte från marken och flög sakta mot stranden men stannade för att kolla om hanen förstod att han skulle följa efter.
-Kommer du eller ska du stå där hela dagen?,hon log mot hanen och flög vidare mot stranden.

Han funderade snabbt. "Jag fördrar frukter, men det verka inte finnas här." Sa han och tittade runt. "Men vi kan ta insekter." Han vände blicken mot honan. Hans blick följde efter Luna när hon flög en bit. Han ryckt till när han hörd honans röst. "Jag kommer." Sa han smått skrattande och följd efter Luna.
När han kom fram till stranden så landade han mjukt på sanden. Han tittade runt och letade efter några insekter som han och Luna kunde äta.

Hon flög till stranden och hörde Finado komma efter henne,de landade lätt på den mjuka sanden och hon såg hur hanen tittade sig omkring.Hon började gå omkring och gräva lite här och där för att se om några insekter hade grävt ner sig.
-Ja det här går ju bra, om vi fortsätter i den här tagten kommer vi nog att hitta något innan vintern har kommit om vi har tur,hennens röst var skämtsam och hon skrattade lätt.
Hon såg någonting hoppa lite längre bort och hon smög försiktigt närmare den hoppande saken. En gräshoppa hade tagit sig modet att utforska stranden,ett mycket dumt vall om hon fick säg säga det själv.