Dagen var varm och torr men vinden hade inte mojnat. Tramptass stod i skuggan av ett gammal olivträd och såg ut över det öde landskapet. Det var varmt och han var törstig. Den milda vinden förde med sig den salta doften av hav men också andra, främmande lukter. Lukten av vildhäst och outforskade områden. Hade han inte haft flocken att tänka på kanske han skulle ha gett sig av söderut för att upptäcka platserna han aldrig varit på innan. Han vred på huvudet och såg bort mot Blodbergen som reste sig mot himlen i horisonten. Det skulle ta flera dagar att komma tillbaka till reviret, men den gamle hanen var inte bekymrad. Han visste att Malvado var kvar och höll ställningarna. Flocken var trygg i hans tassar (or naaat D;).

Tass' blick fastnade på en av de svarta små frukterna som hade fallit från trädet. Frukter kunde innehålla vätska.Han petade sakta på den med tassen så den rullade iväg och fastnade i en spricka i marken. Försiktigt plockade han upp den med tungan, den var hård och smakade så bittert att det drog ihop sig i munnen på honom. Missnöjt spottade han ut den och såg för ett ögonblick på den med likgiltighet innan blicken åter riktades ut över de torra vidderna. 

Med en suck slog han sig ner intill trädstammen. Hans uppdrag här var avklarat. Några timmars vila skulle han ge sig själv innan det var dags för avfärd. Hade han tur kanske han skulle stöta på en ensam vildhäst på vägen tillbaka. 

De såg ganska aptitliga ut, de där hästarna. 


[Privat med Laali]

Solen värmde henne där hon låg mot det torra, vindpinade gräset. Den milda vinden smekte över hennes rygg och delvis utfällda vingar. Raggen stod rest över hennes nacke. Den korta svansen hölls stelt ut bakom henne tillsammans med de långa stjärtfjädrarna. Tungan sökte sig ut mellan hennes blottade framtänder för att fukta nosen. En låg, sträv morrning bubblade i hennes strupe mellan andetagen. Den gula blicken pendlade mellan korpgamarna som rörde sig runtom henne.
     Laali högg demonstrativt mot sitt eget byte. Tänderna begravde sig i den unga grävlingen, och hon morrade ner i dess fäll utan att släppa de stora, svarta fåglarna med blicken. De var kanske tio stycken, hon hade inte räknat dem. Gamarna hade dykt upp snart efter att hon lyckats fälla den redan sårade grävlingen, och fortsatte envist att stirra på henne med sina runda ögon. Deras kala, rynkiga huvuden sträckte sig då och då mot henne och kadavret innan hon snabbt reste sig upp och höll ut vingarna för att göra sig själv flera gånger större än vad de fräcka fjäderfäna var. Då drog de sig tillbaka. Tillfälligt. På gungande, nonchalanta steg var de snart tillbaks runtom henne, lika nära som förut.
     Hon tänkte inte låta dem ta hennes byte. Hon hade jobbat alldeles för hårt för att ge upp det till en flock med storfotade asätare. Fakargen morrade förargat när en av gamarna högg mot henne och bet henne i svansen.  Med en hastig rörelse snodde hon runt för att hugga tillbaka. Öronen på hennes huvud ryckte när de, i samma stund som hon vände sig, nåddes av ljudet av de andra korpgamarnas vingar och studsande steg. Det kräk som bitit henne flög undan när hon anföll, men dess anhängare passade på att komma nära och svärma över hennes för ögonblicket fria byte. När hon snabbt vände sig tillbaka så satt de redan med flaxande vingar och näbbarna huggande över hennes grävling.
     När hon kastade sig mot fåglarna i ett försök att skrämma bort dem så insåg hon snabbt att hon låg i underläge. Så snart som de fått chansen att ta över bytet så blev de aggressivare, och hon möttes av deras näbbar, klor och vilt viftande vingar. Laali gav upp ett ljudligt skall när en bet henne i kinden, varpå hon lyckades bita ett av fäna i vingen. Hon drog omkull fågeln, och högg efter den som bitit henne. I ett ryck dök hon efter kraften inom sig, samlade den och rev tag i gräset runtom den närmsta gamen. Hon tvingade fram långa, gröna blad ur rötterna, slet fram dem ur marken som korta, piskande rep. De tvinnade sig om den fallna gamen och ströp dess nacke. De snurrade sig runtom en annan gams ben för att fälla den. Men det var inte tillräckligt. De var för många för att hon skulle kunna vinna, och Laali förstod att hon inte hade den chans hon önskat.
     Hon högg snabbt förbi gamarna, mot grävlingen. Tänderna begravdes i kadavret, och hon ryckte hårt i ett försök att få med sig åtminstone något. Fåglarna högg efter henne, och hon drog med gräset i de närmstas ben och fjädrar i hopp om att få behålla såväl ögonen som öronen. Det var med ett snabbt knyck hon lyckades rycka loss ett stycke av sitt eget byte, och hon kastade sig bakåt med ett hastigt skutt för att komma undan från de vassa näbbarna. Hon släppte kraften igen när hon vände om och snabbt lyfte från marken. Hon landade bara en liten bit bort igen, men det var tillräckligt för att hon skulle lämnas i fred medan asätarna trängdes över grävlingen.
     Det var med smal, upprörd min hon blängde på gamarna, innan hon tog med det lilla hon lyckats behålla av bytet och vände om. Den flätade väskan gungade vant över hennes rygg när hon ruskade på kroppen och satte fart på benen. Argt svärande flera långa, våldsamma ramsor tvingades hon lämna grävlingen bakom sig. Hon kunde känna de många små såren och märkena hon fått av gamarna, men inget kändes allvarligt. Troligtvis syntes det inte allt för mycket. Hoppades hon. Hon stannade upp för att gnida kinden mot sitt ena framben, innan hon höjde blicken mot ett par gamla krokiga träd längre bort. För långt bort för att hon skulle se dem mer än avlägset, men tillräckligt nära för att hon skulle välja att vända stegen ditåt. Hon suckade bistert innan hon satte fart på benen igen, i riktning mot träden.
 
[Försöker fortfarande lära känna karaktären bättre, så ursäktar om det blir lite rörigt ^^; Och det här blev mycket längre än vad jag tänkt...]

Tramptass låg länge och följde det torra gräsets svaga rörelser i vinden. Många tankar plågade honom. Zemi. Åskvilja. Misstagen och arrogansen. Men mest av allt tänkte han på den vite, och Tenkai. Hade han svikit dem? Devils var inte vad de en gång hade varit. Men var det bra eller dåligt? Han kunde inte avgöra. Så mycket ansvar hade lagts på hans axlar och han var inte säker på att han hanterade det rätt. Vem skulle hindra honom från att gå för långt? En djup suck lämnade honom. De hade ett ganska sövande rörelsemönster, de där grässtråna. Innan den gamle hanen visste ordet av hade han sjunkit in i den sorts rastlösa, lätta sömn som infinner sig när man tvingas vila på en otrygg och främmande plats. Sömnen var drömlös men välbehövlig. 

I vanlig ordning så var det inte de dova dunsarna av vargtassar som först påkallade hans uppmärksamhet, utan det var känslan av ett främmande sinne som närmade sig. Tass kisade ut över slätten, ögonen hade inte hunnit vänja sig vid det plötsliga ljuset. Han slöt dem igen och låg kvar på marken. Han kunde känna hur den främmande honan kom närmare. Hon verkade vara på väg rakt emot honom. Det var märkligt, med tanke på att hans kropp borde vara gömd i det höga gräset. Sökte honan också skugga under träden månntro? Kanske tillhörde hon Murderotics flock, kanske inte. Det var fortfarande hans plats.  

De här träden är upptagna. Hans röst var barsk och honan skulle endast höra den om hon inte hade avskärmat sitt sinne från telepatiska inkräktare.

Den plötsliga, barska röst som uppenbarade sig i hennes huvud fick Laali att abrupt stanna där hon stod. Egentligen kunde hon inte riktigt beskriva det som att höra en röst, det var snarare som om orden plötsligt var i hennes huvud, som en tanke som inte var hennes och inte var tänkt i hennes stämma. Det var obehagligt. Hon stelnade till, och instinktivt grep hon efter kraften. Innan hon hunnit göra något med den så släppte hon den dock snabbt igen. Hon grymtade lågt. Just typiskt. Här hade hon hoppats på att finna en plats att vila på, och så var det upptaget. Hon drog ett djupt andetag, släppte bytet och höjde nosen i riktning mot träden. Doften av varg nådde henne, en hane. Flockvarg? Det låg något väldigt bekant över doften, påminde om spåret hon följt innan världen drunknat i norrskensljus för ett tag sedan.
    ”Tar du upp alla träden menar du?”, hojtade hon, i hopp om att vem främlingen än var skulle höra. Hon hade varit på väg att fråga om hanen var så tjock att han behövde alla träden, men hindrade sig själv. Om det var som hon misstänkte så kanske hon kunde få svar av den här främlingen, men i så fall behövde hon akta sig för att bli bortschasad det första hon blev. Hon ville egentligen bara stanna till och äta där hon kunde komma undan från eventuella gamars blickar som kunde försöka ta det lilla hon lyckats rädda av sin måltid.

[Ursäktar segt svar ^^;]

Tramptass suckade tungt utan att svara på honans fråga. Han låg orörlig ett ögonblick och väntade på honans nästa drag, när hon inte sa någonting reste han sig upp och kikade trött över gräset för att försöka få en skymt av henne. Den unga svartvita honan stod inte långt därifrån och tittade försiktigt bort mot honom. Tass sniffade i luften och blev plötsligt nyfiken.

"Vad har du där?" Han kisade med ögonen för att försöka urskilja vad det var som låg där mellan honans framtassar. Mat. Utan tvekan. Den gamle vargen log förnöjt. "Vet du vad, om du ger mig din grävling så får du en plats här under träden.. Under det lilla trädet där." 

Det var en bra deal. Den kunde hon inte säga nej till. Inte om hon inte ville spendera dagen i gassande sol. Tass såg stilla på den bevingade vargen i väntan på svar. Hon såg lite ut som en skata tyckte han. En skatvarg. Han hade träffat en tigervarg innan. Och en fågelgam. Men aldrig en skatvarg. Besynnerligt.

Hanen reste sig upp. Hans kroppshydda var flera gånger större än Laalis. En kraftig, väldigt stor hane. För ett ögonblick var hon åter nära på att kommentera på att han faktiskt var tjock nog för att kräva alla träden, men hindrade sig själv på nytt. Fakargens blick smalnade av när hon blängde på honom då han började tala. Hans försök till en deal fick ett smalt flin att sprida sig i hennes anlete. Han ville ha hennes grävling? Det lilla hon lyckats rädda undan gamarna? För lite skugga? Jomantackar. Hon kunde minsann fixa skugga på egen hand om det skulle vara så. Men hans doft höll henne kvar, fick frågor hon ville ställa att dyka upp i hennes inre. Var det här de befann sig?
    "Ha! Så lätt får du inget. Det där trädet är ju knappt värt att påstå sig ha en skugga. Du får komma med något bättre om du vill ha den här." Hon visste att hon mycket väl kunde bli avvisad helt för sina ord. Det var hon som först närmat sig och velat ha skugga, men hon hoppades att hans intresse för hennes byte skulle vara tillräckligt för henne att få ut något av. Även om bytet i fråga knappast var mer än en liten munsbit för en varg i hans storlek.

Ett snett leende lekte på hanens läppar då honan skrattade åt och avböjde hans erbjudande. Antingen var hon bara dum eller listig nog att förstå att hanen verkligen var sugen på den där grävlingen.

"Nåväl." Muttrade han efter en lång paus. "Du får en skuggplats under de där träden där och.." Han flinade roat åt honan medan han funderade på vad han kunde erbjuda henne. ".. Och en storslagen berättelse. Så fantastisk och fylld av makt, kärlek och begär att alla andra historier och sagor kommer kännas mediokra efteråt." Det var ingen som slog Shiro i att berätta den här historian, men han skulle iallafall ge det ett försök. Gillade inte skatan den så kunde han åtminstone äta upp henne, hon var inte mycket större än grävlingen.

Laali lyssnade till hanens nya förslag, och stod sedan tyst en stund. Tveksamt, funderande. Hon hade kämpat för den där grävlingen. Hon spände tankfullt läpparna. Nosen ryckte när hon än en gång vädrade i luften efter främlingen under träden. Jo, hon var säker på att det var den doften. Hon hade följt den för länge för att inte känna igen den.
    Laali såg ner på bytet framför sina tassar. Hon skulle behöva jaga igen om hon gav bort den. Men hon trodde inte heller att hon skulle få samma chans som denna igen. Vad det var för historia han hade att dela visste hon inte. Det kunde lika gärna vara något hon kunde ta vara på som något helt befängt. Var det värt det?
    Men om hon stannade och lyssnade så kanske hon fick möjligheten att ställa fler frågor, om historien inte täckte dem. Om det han berättade inte var mer än en valpsaga.
    Efter en stunds övervägande rätade Laali på sig med ett ryck. De hopfällda vingarna klappade hennes sidor i ett par korta rörelser när hon såg på den väldigt stora hanen. Han var så fruktansvärt stor jämfört med Laali själv.
    "Okej," svarade hon med tydlig stämma. Vid gudarna hon hoppades att hanen var en som höll sitt ord, och att historian inte bara var en löjlig valpsaga. Hon fick jaga igen senare. Det var inte som att hon skulle svälta över det här. Hon klev åt sidan, utan att släppa den enorme hanen med blicken och utan att vända sig från honom. Hon lämnade sitt byte där hon stått. När hon var på säkert avstånd från bytet, och så säker hon kunde bli för stunden på att hanen inte skulle vända och äta henne istället, så tog hon ett snabbt skutt mot träden, fällde ut vingarna och flaxade upp bland grenarna. Väl där uppe vände hon snabbt tillbaks blicken mot främlingen. Bland grenarna kände hon sig i alla fall lite säkrare, om han tänkte hitta på något.

Honan funderade länge på förslaget. Tass kunde nästan känna hur hon försökte hantera och sortera alternativen. Den gamle hanen sneglade på grävlingen och det började i vattnas i munnen på honom. 

"Okej." Svarade hon tillslut. Tass andades ut och följde den lilla skatan med blicken då hon lämnade sitt  byte och flög upp i ett av träden. Den bruna hanen reste sig långsamt upp och gick fram till grävlingen och slukade den i ett nafs. Ja, det var värt det. Den smakade utsökt. Han slog sig ner i skuggan igen och gjorde det bekvämt för sig innan han harklade sig och tänkte tyst hur han bäst skulle börja berättelsen. 

 "Det fanns en gång två flockar, den ena god, den andra ond." Nej, han skulle inte berätta Tenkais historia. Inte nu, det kändes inte rätt. Men det fanns en annan historia han kunde berätta. Han slöt ögonen och andades långsamt ut innan han såg på den svartvita varghonan igen. "En gång för längesedan föddes en varg, en helt vanlig varg i en helt vanlig familj..." Tass fortsatte berätta. Han berättade om hur alla omkring vargen dog och hur han tvingades driva bort alla som kom för nära. Hur det formade honom till ett ursinnigt, okontrollerbart monster. Att det enda som drev vargen framåt var törsten av blod och skräcken i andra individers ögon innan han släckte deras liv. Tass berättade att vargens liv fortsatte så i många år tills han en dag träffade en mörk hona som inte var rädd för honom. Tvärtom, hon var, precis som han, fylld av så mycket hat mot världen och önskade inget annat än att ta hans liv. Någonting inom de båda vargarna vaknade då, någonting som hade slumrat i så många år. De fick för första gången uppleva riktig vänskap. Vänskap som växte ur hat och som utvecklades till så mycket mer än bara en ytlig relation. "De blev oskiljaktiga och bosatte sig i en skog lika död som deras kärlek till andra." Tass tog en kort paus och slöt ögonen. Han hade inget minne av att han hade berättat det här för någon innan och han blev förvånad över hur varm han blev inombords. Med en suck fortsatte han berätta om hur de två vännerna levde i skogen i en tid som kändes tidlös. Men hur allt förändrades då varghanen en dag bestämde sig för att ta en längre tur, hur han hittade ett litet berg som han klättrade upp på. Hur han av en slump råkade väcka en slumrande björn. "Den var så fruktansvärt stor, dess kroppshydda tog upp hela himlen." Tass gestikulerade och såg upp mot himlen, som att han kunde föreställa sig hur stor björnen faktiskt var. "Vargen hade inget annat val än att slåss mot den ursinniga björnen. De slogs länge, solen sjönk bakom trädtopparna och tunga regnmoln drog in över de stridande djuren. Klippan blev hal av blod och regn. Tillslut kom det dödande slaget, vargen föll ner på klippan med en dov duns. Han var död." Tass tystnade. Lät orden sjunka in en smula innan han fortsatte. Han berättade om hur honan fick reda på sin väns död. Hur hon, förblindad av smärta och sorg kastade sig ut från klippan för att återförenas med sin vän i döden. Men hur döden hade gett dem en andra chans och hur de båda återuppstått och kunnat återförenas igen.

 "Och sen levde de lyckliga i alla sina dagar. Som själsfränder." Fanns det någon moral i sagan? Kanske att kärlek och vänskap övervinner allt. Tass var nöjd över sin berättelse iallafall. Shiro hade nickat gillande om han varit där. Han såg på skatan uppe i trädet för att få en utvärdering.

Laali lyssnade noggrant till hanens ord. Han påbörjade något, men tycktes ångra sig och välja en annan historia när han började om. Fakargen knorrade lågt för sig själv när han bytte, men sade inget om det. Hon var tyst under hans berättande, och rörde sig endast kort för att maka på det ena bakbenet när det började pirra av att ha varit inklämt under henne i en inte allt för bekväm ställning lite för länge.
     Om det var en påhittad historia så hade hanen god inlevelse. Där fanns toner i hans röst, beskrivande ord och liknelser som liknade minnen mer än rent påhitt. Laali hade hört tillräckligt med berättelser för att skilja på det som hittades på i stunden och sådant som bar mer vikt. Det gick att tyda i de små detaljerna, sådant som många sällan tänkte på. En känsla av igenkännande, en känsla av de där små oviktiga detaljerna som plötsligt blev levande där de annars ofta glömdes bort helt. När berättelsen kom till delen där båda vargarna dog och återuppstod så tvivlade hon dock en aning på dess trovärdighet. Visst hade hon hört historier om vargar som sades ha väckts från de döda, men det lät alltid lika tillgjort i hennes öron, även när den andres toner lät trovärdiga.
     När hanen tystnade vred Laali framtassarna inåt i en gest som vittnade om överrörligheten i benen, och klappade tassarna samman ett par gånger. Hon spände läpparna i en tankfull min.
     ”Dramatiskt”, kommenterade hon, och vek in framtassarna under bröstet. Stjärtfjädrarna rörde sig för att balansera hennes vikt bland grejarna. Hon sänkte huvudet för att se ner på den väldiga vargen, och gav honom ett tandfyllt leende.  ”Man kan nästan tro att du varit där.”

[Herregud, så snabbt av mig. Ska försöka att inte dröja tre månader innan nästa svar xD]

Ett varmt leende spred sig över hanens ansikte när han hörde honans ord. Han skrattade kort. "Det är bara en saga. Jag ställer mig tveksam till att det går att köpslå med självaste Chaibos och dessutom komma levande därifrån."

Han begrundade under tystnad berättelsen han nyss återgett. Det var så länge sedan. Minnena hade börjat suddas ut. Han var inte ens säker på att allt hade skett på riktigt. Ibland trodde han nästan det hade varit en dröm alltihopa. Med björnen, striden och Chaibos. Men inte Zemi. Hon var ingen dröm. Han kunde känna hennes doft då han tänkte på henne. De giftgröna ögonen vakade ständigt över honom. Hennes röst viskade sånger i hans öra. Han slöt ögonen och såg henne framför sig. Hon stod där och log illmarigt mot honom. Den svarta pälsen skiftade i en mörkblå nyans. Hon var så vacker. Hon hade gjort honom hel. Han öppnade långsamt ögonen igen och såg upp på den svartvita honan i trädet. Det fanns något egendomligt i hans blick. Som att han fortfarande var kvar i sina minnen. Men den känslan försvann på ett ögonblick och den något förbryllade gamle hanen harklade sig. 


"Jag tar din tystnad som att min berättelse föll dig i smaken." Han kliade sig bakom örat med baktassen och gäspade trött. Hon hade trots allt gett upp sin grävling för den. Hans blick föll åter på den lilla fakargen. "Vad gör du här? Du tillhör inte Treontha." Hennes doft avslöjade att hon inte tillhörde grannflocken men mycket mer än så kunde Tass inte lista ut, om han inte undersökte hennes sinne - något som han inte hade för avsikt att göra. Åtminstone inte om honan inte gav honom en anledning till det. Men han kunde inte låta bli att undra varför en så liten fågelvarg befann sig på en så stor slätt.

Hanen skrattade att det bara var en saga. Om så var fallet, vilket kanske var troligast när berättelsen innehöll vargar som återuppstod, så hade han god inlevelse. Laalis flin mildrades medan hon i tystnad studerade främlingen. Hanen satt själv i tystnad, försjunken i tankar när han slöt ögonen. När han öppnade dem igen och såg på Laali var det med en blick hon inte riktigt kunde läsa. Känslan försvann snabbt när hanen harklade sig, som om han kom på sig själv. Flinet vidgades åter över fakargens mörka läppar.
     ”Du har god inlevelse, om inte annat”, svarade hon på hans ord, innan han ställde en fråga. Laali drog tillbaks huvudet mot halsen. För ett ögonblick var leendet som bortblåst från hennes anlete, innan det snabbt åter uppenbarade sig. Framtassarna kikade fram från under hennes bröst på nytt, och hon korsade dem över grenen framför sig.
     ”Jag lyssnar på dig, är vad jag gör” flinade hon. Ett kort, kraxande skratt lämnade henne när hon fortsatte. ”Innan det? Jagade, men det fick jag inte mycket för. Och nej, jag tillhör inte Treontha.” Hon lutade sig framåt över grenen. ”Men det gör inte du heller.” Ju mer hon tänkte på det, desto säkrare blev hon. Hanens doft tillhörde dem. Men vad gjorde de här, så långt ifrån öknen? Varför hade de lämnat öknen från första början? Hon hade fortfarande inte fått svar på de frågorna, och Laali tyckte inte om att inte veta. Hon ville veta allt.
     ”Djävulsklippan var väldigt öde utan er. Varför lämnade ni den?” Hon mötte hanens blick med ett rävaktigt leende som sade att hon visste mer än vad hon berättade. Hon hade varit där, i öknen, i deras klippa, och det hade varit tomt. Hon hade mött det bevingade lejonet som en gång tillhört deras skara, som hade fått lämna dem, och hon hade bytt ord med honom. Hon hade följt flockens spår, och om än hon inte kunde vara helt säker på deras anledning till att lämna öknen så hade hon flera gissningar. Flera alternativa anledningar. Det var ett mysterium. Som det pirrade i henne, viljan att lösa det. Viljan att veta.

God inlevelse. Jo man tackar. Tass flinade belåtet och pillade bort en sträv pälstuss som hade fastnat mellan tänderna med en av framklorna. Nog hade han god inlevelseförmåga, han hade trots allt växt upp tillsammans med en av landets främste historieberättare.  

"Försöker du vara lustig också?" Den bruna hanen rullade över på rygg och kliade sig i det torra gräset. Skatvargen ville uppenbarligen inte berätta vad hon egentligen gjorde här och egentligen brydde sig inte Tass. Hon var inget hot för flocken.

”Djävulsklippan var väldigt öde utan er. Varför lämnade ni den?”

Tramptass stelnade till mitt i en rörelse och rullade långsamt över på mage igen. Den svartvita honan låg på sin gren och flinade slugt åt honom. 

"Du har väckt min nyfikenhet, skatvarg." Tass såg på henne och försökte avläsa hennes avsikter. Vad gömde hon mer för hemligheter? Varför hade hon varit vid Djävulsklippan? Det kändes alltid olustigt, nästintill smärtsamt, att tänka på att främmande vargar kunde härja fritt och besudla Tenkais heliga marker hur de ville. Men han hade själv gjort valet att leda flocken därifrån. Han fick snällt acceptera det faktum att området nu var fritt för alla. Honan låg fortfarande och flinade på sin gren. Tass fick kväva impulsen att hoppa upp mot grenen och hugga tag i en vinge. 

"Du är inte här av en slump." Konstaterade han utan att svara på hennes fråga. De rödglödande ögonen stirrade envist på henne i väntan på ett svar. Han kanske hade missbedömt den lilla fågeln - kanske var hon ett hot trots allt. Hon fick inte smita nu. Sakta reste han sig upp och försökte se oberörd ut. Sträckte nonchalant på sig och gäspade långsamt.

Hanens reaktion var en tillräcklig bekräftelse på Laalis misstankar. Hon hade hittat Devils. Eller åtminstone en från flocken. Frågan var nu bara varför de lämnat öknen från första början och tagit sig hit. När hanen långsamt rullade över på mage grep Laali efter kraften igen. Hon hade ännu känslan av hans stämma bland hennes tankar färskt i minne. En telepat, antog hon. Något hon haft tillräckligt med erfarenhet av, och hört än mer om. En dryg kraft att handskas med. Försökte han något skulle hon stänga av den. Det rävaktiga flinet blev för ett ögonblick snett. Hennes tankar och kunskap var hennes, och hennes enbart.
     ”Åh, jag är bara en passerande skata.” Laali lät leendet falna och ställde sig långsamt upp på grenen där hon legat. ”En som råkar ha ganska stora öron”, tillade hon med road ton. ”Det finns mycket att höra för den som lyssnar.” Och än mer att se för den som tog sig tid att öppna ögonen. Det var många flockar som rörde sig i landet nu. Hon hade känt fler dofter sedan hon anlänt i trakten. Dofter tillhörande andra stora flockar som borde ha befunnit sig många mil härifrån. Varför samlades alla här? Var det en slump? Hur mycket kunde hon ta reda på? Hur många gåtor kunde hon lösa? Och vad skulle någon ge för den informationen? Tanken fick henne att ge ifrån sig ett kort, roat läte. Hon släppte aldrig hanen med blicken.
 
[Vill bara notera att Laali har ett negerande kraftfält som kraft, så om Tass försöker läsa hennes tankar kommer hon använda det för att stänga av hans förmåga. Det är inget permanent (; ]

"Det säger du." En passerande skata. Tass köpte det inte. Någonting var honan allt ute efter. Alla var ute efter någonting. Hämnd, äventyr, en mening med livet. Vad som helst. Han svepte med kraften alldeles nära skatan, trevade efter hennes sinne. Bara lite information, för att stilla hans nyfikenhet. 

Det blev tyst. Stilla. Han var ensam med sitt sinne. Inga andra röster. Inga andras tankar. Det var en ovan känsla att ofrivilligt få sinnet avskärmat. Det var som att honan hade tryckt på en off-knapp och stängt av hans kraft. 


"Det är inte bara dina öron som är stora." Sa Tass och såg med en outgrundlig blick på den svartvita honan. Hennes kraft var också stor. Kanske större än hon själv kunde ana. Han hade gärna utforskat hennes mystiska sinne. Nåväl. Hans kraft var värdelös i hennes närhet. 

"Lämna mig nu." Hennes tid var ute. Nu ville han ha träden för sig själv. Han hade mycket att fundera på. Om honan kunde stänga av hans kraft hade hon kanske kunskaper som han kunde ha nytta av. Kunskaper om hur han kunde skydda sig från liknande krafter. Tass skulle hålla ögonen på skatvargen. Han tittade pillemariskt mot henne och vinklade öronen åt hennes håll. "Vi ses snart."

(Slår världsrekord i snabba svar här!)

”Jag har ganska stora tassar också”, skrattade Laali vid hanens kommentar. Ett kraxande läte. Hon gav honom en spelat besviken min när han sade åt henne att lämna honom. Delvis spelad åtminstone. Hon hade precis funnit dem, och hade egentligen inte fått veta mycket mer. Men bara det här mötet, bara sättet han reagerat på och det hon fått höra räckte för att bekräfta mycket.
     ”Men jag kom ju precis. Mitt byte för skugga.” Hennes flin övergick i en besegrad grimas när han sade att de skulle ses snart. Hon himlade med ögonen. Nåväl. Hon hade förlorat sitt byte och hade inte fått behålla skyddet av träden länge. Hon hade väl ändå behövt ge sig ut och jaga igen snart. Det var lika bra att sätta fart antog hon. De bekräftelser hon fått gjorde ändå den här dagen till en lyckad sådan. Hon gav ifrån sig en ljudlig utandning, och vände ett nytt, mindre flin än tidigare till hanen.
     ”Ses.” Med det klättrade hon högre bland trädets grenar, för att snabbt kasta sig upp i luften och på lätta vingar lämna platsen.
 
[Antar att vi avslutar här ;)]