[har suttit här i en timme och försökt komma på någonting bra D: ]

Solen sken ner över den gröna täta skogen där den silvriga varginnan rörde sig fram. Stegen var lätta och graciösa, kände man inte henne så var det omöjligt att säga att hon var blind. Det fanns rötter, stenar och omkull fallna träd över allt och hon satte sina tassar precis på dom rätta ställena för att inte tappa balansen.
Leendet klädde hennes silvriga ansikte och hon stannade till vid en liten växt som såg så vissen och ensam it. Huvudet tippades lätt på sida och Ayira la sig ned med växten mellan hennes framtassar och slöt ögonen. Ett mjukt hummande började spela i den fuktiga morgon luften.

"And meet me there
Bundles of flowers
We wait through the hours of cold
Winter shall howl at the walls
Tearing down doors of time

Shelter as we go..."

Stämman var mjuk och klingande, smälte in med skogens mjuka viskningar. Den lilla växten framför henne rörde sig sakta under hennes sång, återfick sin gröna livliga färg och en vacker röd blomma slog ut framför henne. Långsamt öppnade hon ögonen och log mjukt, känslan då någonting åter får livet och växer sig starkt var någonting som hon fann tillfredsställande, att se hur det går från litet till stort.
På något sätt kände sig Ayira tillfreds i denna skog, kanske var det växtligheten som gjorde det eller var det kanske att hon visste att Akayru var med henne. Kanske var det både och.

[Aka kom!]

Hans rörelser hade den skoningslösa styrkan hos en rovfågel, att han för stunden befann sig i sin vargform till trots. En stund som varat längre än på länge. Längre än någonsin sedan hannen för första gången upptäckt sin förmåga att skifta form. 
Varje rörelse var fylld av spänts. Akayru hade betraktat henne på avstånd en längre stund nu, som i smyg. Han hade sagt att han bara skulle gå iväg och dricka vatten - vilket i och för sig var sant - men hade börjat springa så fort han varit utom hörhåll. Allt bara för att kunna se på Ayira i hemlighet. Beundra henne. Hannen kände sig fånig. Hade gjort det enda sen han börjat tassa ljudlöst i skuggorna med blicken fäst på den silverglimrande. Men innan känslan av skam blev kvävande blev det värt det.
För första gången hörde den unge hannen Ayira sjunga. I samma ögonblick stannade han, höll till och med andan. Långsamt slöt hannen ögonen, la all sin koncentration i sin hörsel. Det vita huvudet lutades mot närmaste trädstam. Han rös. Om hon bara visste hur stort det var för honom att återfinna sig själv i samma område så här tätt inpå sitt förra besök, eller bara att umgås med en annan varg. Eller hur tacksam Akayru var att denna vargen var just hon.
Han suckade djupt när hennes sång ebbade ut, ruskade på sig och skred i samma rörelse fram med ett mjukt leende på läpparna "Jag är tillbaka!"
Hannen hade varit noga med att inte dröja alltför länge för att inte göra henne misstänksam. Nu kunde han bara hoppas att honan inte märkt något även om hennes nära band till skogen var tydligt. Lika uppenbart som det var vackert. Akayru suckade igen. Hannen slöt upp vid hennes sida och hindrade sin impuls att röra vid ansiktet han redan höll så kärt. Han var fortfarande väldigt osäker på i vilken form och hur mycket han skulle yttra sina känslor. Känslor han var så ovan vid att han knappt kunde eller vågade sätta namn på ens i sitt eget sinne. Det besvärade honom, men han var noga med att inte visa det utan fortsatte istället bara att le. Men den vite ungvargen stod nu ändå mycket nära, så nära att deras pälsar kittlade varandra i sensommarbrisen. 

Blommans mjuka doft spred sig sakta och tassar rörde sig emot den ljusa varginnan och hon log mjukt, för nog visste hon vem det var. Den stilige varghannen hon träffat för några dagar sedan vid strandens livliga vatten, den varg som hade get henne känslor som hon aldrig förr hade känt men ville inte bli av med.
-Jag är tillbaka
Ayira såg upp emot Akayru med ett stort leende och nickade lätt innan hon sakta reste sig upp och nuddade lätt med sin mörka nos emot hans kind. En kittlande och elektrisk känsla spred sig igenom kroppen och hon slöt ögonen.
"Välkommen tillbaka." rösten var lika mjuk och sjungande som alltid. Ögonlocken öppnades och hon såg emot honom med sina livlösa men gnistrande ögon, blåa som is. Ett lätt fnitter lämnade henne innan dom ljusa tassarna började röra på sig, eleganta men snabba steg. Långa och ljudlösa för ett vanligt par öron, trotts hennes förlorade syn så såg hon allt framför och runt henne. Alla stenar, rötter, träd och växter. Allt som befann sig på marken eller hade någon kontakt med marken. Hon hoppade över omkull fallna träd, duckade för låga grenar och satte tassarna precis på rätta ställen för att inte tappa balans.

Välkommen.
Ja, så var det. Så kände han sig. Välkommen. Akayru mötte hennes blick. Drunknade nästan, men känslan som ilade inom honom var inte rädsla. Om hon bara visste. Hannen skulle kunna berätta det för henne nu med detsamma. Men det fick vänta. Han ville behålla känslan för sig själv bara en liten stund till. Låta den sjunga inom honom. Klinga lika vackert som Ayira's skratt.
Det fanns ingen tvekan i hans steg när han slöt upp vid honans sida. Som spegelbilder rörde sig vargarna fram; Över stock och sten, förbi snår och träd. Vitt och silver parallellt, ljudlöst och helt synkroniserat. Hela tiden vilade ungvargens ögon på honan. Fylld av fascination över att hon synen till trots rörde sig minst lika graciöst som honom själv. Den vites blick var så mjuk att den nästan skälvde där den oblygt följde henne. 
Sådan skönhet..
Marken under deras tassar hade börjat slutta en aning. Framför dem låg en uppförsbacke. Någonting inom Akayru svarade instinktivt på förändringen i terrängen. Hans muskler spände under huden, arbetade hårdare. Solen spelade fritt över deras kroppar då vegetationen plötsligt glesnade. Gräset exploderade i hundratals blommor i alla sommarens färger. Några luddiga humlor surrade runt i bladen. Någonstans hördes ljudet av vågor. Ändå hade Ayira all hans uppmärksamhet.
"Du är vackrare än havet." sa han, helt utan nervositet.
Han visste inte vart modet kommit ifrån. Men det var hans sanning. Och  nu var det sagt.

Leendet sprack upp ännu mer och ett lyckligt skratt fyllde luften mellan dom två vargarna som rörde sig i ett sånt synk att dom såg ut som en och samma varelse. Ena halvan vit som snö och andra silver och gnistrande som ett nyfallet snötäcke. Men där sprang dom, två individer, samma fart och samma kroppshyddor. Den ena något större och lite egna drag som längre svans och längre hår men bakom det så såg dom otroligt lika ut. En silvrig och en vit.

Då dom nådde uppförbackens topp saktade hon ner och rörde sig fram med lunkande långa steg. Flöt fram bland blommorna och hon log mjukt och stannade upp, slöt ögonen för att läsa in området. Solen hade hittat ner och värmde deras ryggar, varma vindar lekte i den tjocka pälsen. Akayru hade stannat bara någon meter ifrån henne och Ria slog upp ögonlocken, såg emot honom.
Orden som lämnade Akayru spred en eldhet känsla inom henne, hjärtat hoppade till och hon kunde inte få fram ett ord. Ett ögonblick, två ögonblick, det tog henne en liten stund att förstå vad han verkligen hade sagt. Under den tiden hade växter och blommorna runt henne växt drastiskt utan att hon hade märkt det, hennes känslor hade helt enkelt spridit sig till växterna runt henne och även om hon inte sa något så var det inte så svårt att se att hon verkligen tyckte om det hon hörde. Försiktigt närmade hon sig Akayru och rörde vid hans kind med den mörka fuktiga nosen, andades in hans mjuka doft för att ge honom en lätt puss(....slick..?? Ord? D: ) på kinden. Hennes förmåga att säga någonting som han nyss gjort så försökte hon visa honom istället.

[VAD SKRIVER JAG?!?!!! Dx]

Honan sa ingenting till svar. Men det gjorde ingenting. För Akayru blev det faktiskt bara enklare att hantera så. Hantera sina egna känslor, orden han sagt och framför allt enklare att ta in synen framför honom. Allting ikring dem frodades. Blommor och gräs dansade mot himlen, växte på ett vis han aldrig tidigare haft privilegiet att skåda. Målades i de starkaste färger. Alla lika vackra som honan som väckt dem.
Än en gång bevisade Ayira bara för honom vem hon var. En fantastisk varelse. Helt ärlig och blottad i varje rörelse och gest. Framför honom bokstavligt talat blommade honans känslor till svar. Som om hon inte gett honom nog skänkte honan honom även sin närhet. Så varsamt som hon närmade sig; Akayru visste inte hur det var möjligt, ändå fann han sig än mer överväldigad av en värme inom sig som tycktes glöda hetare än solen över deras huvuden.
Så nuddade Ayira's tunga vid hans vita kind. Hans hjärta, det gjorde.. Ont? En förbryllad rynka veckade hannens panna. Nej, det han kände var inte smärta. Om namnet på känslan fanns i hans vokabulär så hade den ändå aldrig tidigare funnits i hans hjärta. 
Ändå fanns där fortfarande något omoget och nästan skrämt inom honom. Något som skälvde och kände sig alldeles ovant inför alla dessa emotionella gåvor honan gav honom bara genom att finnas till. Så för att inte fullkomligt bryta ihop under allt det storslagna och nya han kände så försökte den unge hannen desperat att distrahera sig i sina tankar. Det var dock bara att erkänna att det var omöjligt att denna tråd inte skulle ha med henne att göra.
Akayru kunde inte komma över hur annorlunda hon var i jämförelse med andra ur Oga han mött. Inte bara färgmässigt till utseendet, utan även i ord och handling. Visst var hon lika vältalig och artig som det förväntades av en Ninjavarg, men hon var många gånger mer genuin och öppen. Ayira rörde något inom honom som ingen tidigare snuddat vid. Målade hans innersta väsen lika vackert som alla blommor hon fick att växa ikring dem. Den vite hannen besvarade hennes slick.

Hans beröring spred en värmande känsla inom henne och viljan att vara honom nära, närmare skrek inom henne. Det var någonting med honom som var annorlunda jämte mot dom andra individer hon möt. Det var som ett tak av säkerhet och styrka låg över henne då Akayru var i närheten, ett tak hon ville stanna under, ett tak hon ville ta hand om.
Växterna fortsatte att växa runt dom och Ayira såg vad som hände och tog ett steg back och satte sig ner med blicken vänd ner mot marken. Hon såg lite generad ut och det var hon också, känslor som detta var någonting hon inte förstod och när även omgivningen hade snappat upp det så visste hon inte alls var hon skulle ta vägen. Det var inte så att hon ogillade känslan utan snarare tvärt om men då hon inte visste hur hon skulle visa hur hon kände för honom.
"Förlåt." rösten vad låg och den silvriga tiken såg försiktigt upp emot Akayru. Hon var så varm i hela kroppen och speciellt i ansiktet att hon kunde inte hjälpa det men kände sig röd som en valmo. Om han bara visste hur generad hon kände sig.

Det var svårt att avgöra hur länge ögonblicket varade. Om det var något denna unge hanne i alla fall visste säkert så var det att det var för stunder som dessa han ville leva. Mitt i något nytt, fylld av skräckblandad förtjusning. Då färgerna var mättade. När kroppen ville fly från allt det nya men han gjorde det medvetna valet att stanna. När hjärtat sjöng. Så ville han leva.
Med ett enda ord sög Ayira tillbaka honom i verkligheten. Eller egentligen fungerade hon mer som ett ankare, det var något annat som ansvarade för den egentliga tyngden. Inte mer än en skugga skvallrade om tankarna bakom hannens leende ansikte, ett mörker borta lika fort som det dykt upp. Något som hela tiden fladdrat i hans bakhuvud. Som diskreta men envisa kittlanden. Akayru hade skyllt på fjärilarna. Både dem i magen och de som dansade med humlorna över det smaragdgröna sensommargräset. Hannen rörde lite frånvarande på sina tår. Det var svårt att njuta av nuet när ett annat tillfälle av vikt var alldeles för nära. Den rödbruna blicken sökte hennes blå. Ville vila i havet i honans ögon en stund. Innan han tvingades ta tag i att välja vem han skulle behöva be om ursäkt till. Helst ingen. Just nu ville hannen bara ta Ayira i sin famn. 
Så det gjorde han. Ordlöst skakade han på sitt huvud som enda svar på hennes nervösa uttalande. Sen var Akayru's vita kind intill den silverglimmande. Han blundade. Smekte försiktigt honans ansikte med sitt eget. En djup suck lämnade honom.
"Jag har något jag måste berätta för dig. Vill du lyssna?"

Andetagen var korta och hennes rörelser små, hon behandlade tillfället som om att det var gjort av en flaska av tunnaste is och inuti behållaren fanns en giftig gas.
Då Akayru närmade sig såg hon upp emot honom med sina ljusa ögon, nosen var fortfarande riktad ner emot marken. Hon ville känna honom nära, känna den säkerhet som hon kände då hon befanns sig i hans närhet. Andetagen blev långsammare och Ayira slöt ögonen då hon kände hans beröring, må denna varma känsla aldrig försvinna var den enda tanken som for i hennes tankar.
"Ja Akayru, det vill jag."

[kort men... jah ;___;]

Hon var lika välvillig som alltid. Ändå kände hannen sig lättad. Osäker över vad annat han hade kunnat förvänta sig, egentligen. Sekunderna tickade förbi, så tydliga att han ansträngde sig för att inte börja räkna dem. Andades bara in och ut i Ayira's päls, så nära att han kände doften av hennes hud. Den mörka blicken var bara tunna springor mellan trötta ögonlock. Ungvargen såg att hon blundade. Såg på varje detalj av hennes ansikte, målade anletsdragen i sitt sinne. Om han väntade längre med att tala skulle det bara bli svårare från och med nu. Läpparna pressades samman, särades. Intensivt drogs luften in genom munnen, silverpälsen svepte över hans mungipor. Inte visste Akayru att bli kittlad kunde kännas så intimt.
"Jag kommer att ge mig av. På en träningsresa. Med min kusin", uttalandet blev lite för hastigt innan ungvargen hann lugna sin nervositet och avslutades med eftertryck. 
I någon sekund stannade han med ansiktet i hennes päls. Sen drog han långsamt tillbaka huvudet för att kunna läsa hennes reaktion. Förhoppningsvis skulle Ayira även i detta läge förbli lika öppen och ärlig, men lika mycket tyngd som hans ord hade fanns även i situationen mellan dem. Situationen. Hannen ogillade hur det ordet lät som beskrivning för vad den här stunden och känslorna som hörde till var. Så kantigt och formellt. Akayru hade kunnat säga så mycket mer, det visste han. Förklarat. Om resan - om vad han kände. Men det gjorde han inte. Istället bara väntade han in hennes reaktion, något vaksamt i sin blick. Hade hon frågor skulle han svara. Hade hon invändningar.. Skulle han svara på dem också. Hur eller vad hade han inte helt kommit fram till, inte än.


OFF: äsch. du rollar Ayira så fint så ♥

Iväg, han skulle bege sig av på en resa. 
Utan att säga någonting utan tog tillvara på det ögonblick hon hade med honom tätt intill sig, innan det var försent.
Då han drog sig tillbaka såg hon emot honom med sina tomma ögon och log lite försiktigt, hon ville inget mer än att följa med men visste att det skulle vara omöjlig. Nog är hon en ninja hon också men hennes blindhet kunde leda dom till ett slut.
"Kommer du tillbaka?" orden var sköra och hon kände sig lite oförskämd och vinklade bak öronen en aning. 
Ack hon borde ha sagt någonting annat men det var det enda hon fann intresse i just nu. Honom och att han fanns i närheten.

En enda fråga var allt han fick. Ingenting om hur kan du eller varför eller vill du inte stanna. Nej. Frågan var så enkel. Så enkel att den lämnade honom mållös. Akayru ansåg sig vara någon som var vältalig. Kapabel att leverera repliker som var välslipade och träffsäkra. Om än han hade ägnat mycket tid i enbart sitt eget sällskap så var konversationerna innanför pannbenet många och långa. När mötena med främlingar legat så glest på tråden som var hans liv i Numoori's väv att stämbanden svek och lämnade hans röst hes och dammig; inte ens då var han på något sätt avig eller socialt obekväm. Sällan frågade någon om hannen levt nomadlivet själv länge. För det märktes inte på honom. Akayru hade, oavsett sällskap, alltid känt sig ensam. Kanske var det därför. Efter mötet med Nyxe hade han dock börjat känna sig.. Annorlunda. 
Ett enda svar var allt Ayira ville ha. Déjà vun var nästan skrämmande stark. Tror du vi kommer att ses igen då... vi skiljs åt? Orden som här i gräset föll över hennes läppar kändes som en omkastning av frågan från deras första möte. Redan där i sanden under en brinnande sol hade den vite hannen sagt att han inte skulle gå någonstans. I den stunden hade det varit hans absoluta sanning. Sen dess hade han inte vikt från silvertikens sida. Men hur goda avsikter han än hade haft i ögonblicket återstod fortfarande faktum. Akayru hade varit självisk. Hans brunröda blick vilade trött på hennes ansikte. Hon såg så orolig ut..
"Jag tänker inte be dig att vänta på mig."

Ayira såg bort och kände sig dum, hon ville verkligen inte att han skulle gå men hon ville inte heller hålla honom kvar. Hans ord gjorde så ont inom henne men hon tänkte inte visa det för honom, att visa sig svag var en svaghet som kunde förkorta livet om man visade det runt fel individ.
Tyst ställde hon sig upp och tog ett, två, tre steg tillbaka och satte sig ner med nosen riktad ner mot marken innan hon såg upp emot honom med ett mjukt leende. 
"Om ni vill att jag ska vänta här, så gör jag det." stämman var aningen rak och tonlös samtidigt som den var mjuk. Hon hade ändå inget bättre för sig så vänta kunde hon väl göra, bara hon kunde få se honom ingen. En gång till iallafall, bara en liten stund. 
Det gjorde så ont inom henne så att hon ville bara krypa ihop i ett mörkt hörn och vara ensam, men hon kunde inte göra det nu. Istället försökte hon visa att hon var helt okej med det, han skulle ju komma tillbaka. Iallafall ville hon fortsätta tro på det, att han inte skulle glömma bort henne.

När honan såg bort slöt han sig. Passade på. Gömde sig i sig själv så som han gjort hela sitt liv. Så mycket hade sats i rullning inom honom den senaste tiden. Det hade börjat redan innan han mött Ayira. Men hon hade fått processen att ta av på allvar. Nu, när hans blick stals från hennes ansikte bromsade han utvecklingen. Två steg fram och nu inte ett bakåt, utan två. En darrig utandning lämnade hannen. Allting tycktes klarna för honom nu. Som när den senaste av sommarnätter går över i höstmorgonens första frost.
När honan backade stod han kvar. Stegen kändes så mycket längre än dem var. Avståndet symboliskt. Akayru klängde vid det. Höll ansiktet neutralt även om han visste att honan inte kunde se honom. Han inbillade sig att honan kunde känna om han log. Genast tvingade han undan tanken. Vanföreställningar. Hon var blind. Han visste bättre. Det var bättre såhär. Bättre. Bäst för henne. Och för honom själv, påminde han sig om. Klängde vid det lika mycket som gapet mellan deras kroppar.
"Leta efter din far, Ayira." svarade hannen resolut utan att ge något faktiskt svar.
Akayru ville sluta luckan mellan dem. Känna värmen. Allt han hade kvar var känslan han vägrade yttra namnet på, känslan som knappt ens hunnit få finnas. Nu låst djupt någonstans inom honom. Där tänkte han lämna den. Med avsikt att glömma. Han var ensam i sitt mörka hörn av sitt jag igen. Ännu en djup utandning lämnade honom, men den här darrade inte. Det var dags. Ungvargen kände redan att tiden var knapp. Tillät han sig att säga något mer nu, röra henne oavsett om det var fysiskt eller verbalt, skulle det vara över.
Nära ljudlöst lättade hannen. Vargen var nu falk igen. Medan fågeln steg vilade dess mörka blick hos honan. Ayira. Han lämnade henne som han anlänt. Tyst som en viskning, plötslig som en explosion. Sen lämnade falkögonen honan. Vändes mot himlen. Akayru såg sig inte om.

And promise me this:
You’ll wait for me only,
Scared of the lonely arms
Surface, far below these words

And maybe, just maybe I’ll come home

Tomt, so tomt och stilla.
Ensamheten kröp sig tätt på henne då Akayrus närhet försvann, på samma sätt som den dykt upp. Från tomma intet hade han kommit och satt djupa, starka känslor hos henne och från tomma intet försvann han igen med en del av henne. Förvirrat började tiken att springa över platsen med ett bultande hjärta, det sved inom henne. Hennes trygghet och värme hade blåst bort med vinden och förvirrat sprang hon, sprang allt vad hennes ben kunde. Hon ville inte, ville inte känna denna tomma, mörka och smärtsamma känsla igen. Att bli kvarlämnad, bortglömd i det mörker hon lever i.
"Akayru!" gråten satt som en värkande knöl i halsen och kvävde hennes ord. Varför var han tvungen att ge sig av, varför nu och såhär. Ju mer hon tänkte på det ju mörkare blev det runt om henne, stockar och stenar som hon annars ser tydligt blev ett enda grummel. Tårarna rann ner för dom mjuka kinderna och hon stannade upp med darrande ben bredvid ett omkull blåst träd. Dess rötter bildade en skyddande liten grop där Ayira kröp ner, alla kroppsdelar tätt tryckta emot varandra. Hon ville bara försvinna, somna och inte vakna upp nå mer. Dom var alla borta, hennes far, syskon, mor och nu även den individ som stulit hennes känslor.
Borta