Hon rörde sig långsamt genom skogen. Den spirande eldskogen hade ersatts av den av dimmtäta döda skogen. Bara ett tjugotal meter höger om henne fanns mardouf. Hon hade passerat det område hon nu visste var Draugais område, och hon undrade om hon hade tillräkligt med kunskap för att kunna gå hem än. Men det låg en form av tjusning att vara ensam såhär. Aldrig i livet skulle hon svika sin flock, den var det som stod alldra högst på hennes lista, men att ljuga om sin identitet, att vara ensam och ingen, det var berusande.
Hon rörde sig ut till kanten av skogen. Dimman låg ännu tjock här och det pirrade i magen av att närma sig kanten på den evighetsdjupa sprickan som gick under namnet Mardouf. Luften låg stilla men hennes känsliga nos uppfattade ändå en doft ungefär samtidigt som hennes krafter kände värmen hos en levande. Hon log, flinade rent utav, men stod stilla där hon stod invid ravinen. 


[Terra]