Färgerna var fantastiska, starka och livliga. De tycktes inte ha något slut där de dansade över himlavalvet i svajande rörelser. Det var som ett spel av färg, av energi, av liv. Månens till synes matta sken överglänstes av norrskenets. Detta var dock inte norr, inte riktigt. Någonting med det hela kändes skevt, om än underbart. Det var närvarande natt som dag, tycktes aldrig falna. Nästan så att det kändes smått onaturligt, som att någonting var på gång. Vad det var visste inte den grå honan där hon satt i det frostbitna gräset och beundrade alla färgerna som lyste upp himlen. Ett lätt snöfall ringlade sig ner mot marken och lade sig i gräset, smälte för ovanlighetens skull inte. Vintern var kommen, även till slätten. Kanske var det kallt, kanske inte. Hon kunde inte riktigt avgöra det då hon aldrig riktigt frös tack vare den eld som brann inom henne. Det var en fridfull stund, en tillvaro som hon var väldigt tillfreds med, som hon uppskattade, kanske rent utav älskade. Det var länge sedan som hon tagit sig tiden att endast sitta och begrunda någonting, ta in omgivningen och slappna av. Måntatueringen över hennes vänstra öga spred sitt sken i natten tillsammans med norrskenet och månen, gick ton i ton, smälte in så perfekt. Hon slöt de rödgula ögonen för en kort stund och lyssnade till de vaga antydningarna av månens viskningar. Månen var ännu inte full, och hon hade alltid svårt att höra dess röst när helst den inte var det. Hon hade dock börjat lära sig det, sakta men säkert. Hon befann sig nästan mitt ute på slätten, i utkanten av Qu's revir. Ensam med endast sina tankar och alla de färger som lyste upp natten i sitt färgglada spel.

| Paxat till Achilles |

Achilles hade oroligt vandrat över slätten, och bar på mycket tankar som inte riktigt ville låta honom få ro. Kanske var det den lite osäkra ställningen flocken hade nu? Qu's något instabila läge gjorde Achilles rastlös, och till och med han som alltid brukar vara glad såg lite sluten ut. Men ja, det var nog även det här norrskenet på himmelen. I början hade han tyckt att det bara var vackert, men nu visste han inte vad längre, ingen av vargarna han pratat med om det här verkade veta vad som var på gång, och varför det aldrig försvann, och det oroade honom. Ingen verkade veta något alls.

Men så stannade han upp när han fick se att nu framför honom en bit bort, där satt Filia. Utan att tänka på det själv så började han le när han såg henne, och oron i kroppen släppte något. Av någon anledning så kände han sig mer hemma när han träffade henne. Kanske var det för att när han levde borta i ett helt år, så var hon den enda som faktiskt hade kommit och hälsat på? Mötet med henne hade blivit kopplat väldigt mycket till hemma, speciellt nu när hans mor inte längre fanns kvar i flocken. Men Filia fanns kvar, och han var glad över att hon inte verkade ha några planer på att lämna flocken. Det gav en trygghet. Ett lugn. Något som inte förändrades, när allt annat verkade göra det. Så vitt han visste så kunde hela Numoori vara på väg att gå under, men åtminstone så visste att hann Filia skulle finnas kvar.

Hon satt och betraktade himmelen medan hennes måntatuering mjukt lyste upp hennes siluett, medan snön som börjat falla reflekterade himmelens varierade färgskala.

Han visste inte om han borde störa henne, men han ville inte heller gå. med tanke på den lugnande känslan han fått av att se henne så kändes det mer trevligt att stanna. Han närmade sig henne snett bakifrån och satte sig en liten bit ifrån henne. Och lät blicken vandra upp mot himmelen. Och satt där tyst för att inte störa hennes tystnad. Men då han själv inte var väldans road av det skrämmande Norrskenet så sneglade han mot Filia, för att se om hon var rädd. Men han blev förvånad när han såg att hon verkade njuta bara. Inte ett stråk av rädsla. Han log svagt och såg upp mot himmelen igen mot dansen av färger. Ja, varför skulle han vara rädd egentligen? Han kunde inte påverka himmelen, han kunde inte påverka snön. Han kunde bara leva i nuet och njuta av stunden. Hon fortsatte sitta där i tystnad, och försökte avslappnat ta in all skönhet omkring honom.

Hennes tankar avbröts tvärt då hon lade märke till en rörelse i ögonvrån som fick henne att vända blicken åt det hållet. Achilles. Hon kunde inte säga att hon förväntat sig att någon skulle dyka upp, var nog snarare rätt så överraskad över faktumet. Hon hade inte lagt märke till hans doft, hade varit så förlorad i sina tankar. Synen gladde henne dock, väldigt mycket, kanske till och med lite för mycket. Hon var väldigt tacksam över att ha honom som sin vän, men hon kunde heller inte förneka att det fanns någonting mer där bland känslorna, något som endast verkade öka för var gång hon såg honom. Varje gång hennes tankar lades på de flyktiga, underliga känslorna så kunde hon heller inte låta bli att känna en viss osäkerhet. Tänk om han inte kände likadant? Det sista hon ville var att hon skulle förlora honom som vän över någonting sådant. Ett vagt leende lade sig på hennes läppar när hon granskade hans gestalt där han slagit sig ner en kort bit ifrån henne. Han sade ingenting, verkade inte vilja störa henne, även om det verkade som att han inte var där av samma syfte som hon var. Han verkade inte överdrivet hänförd av norrskenet ovanför dem, så varför hade han stannat och slagit sig ner bredvid henne, för hennes skull? Kanske var det önsketänkande, kanske inte. Tankarna var upproriska och hade inget slut, skulle inte ha förrän hon gjorde någonting åt det hela. ''Hej''. Stämman var som vanligt vänlig och lugn, om än hans känsliga hörsel kanske skulle kunna lägga märke till en vag osäkerhet i den. Hon riktade blicken mot honom ännu en gång, tvingade sig själv att slita sig från norrskenets trollbindande färger och rörelser. Hon drog in luft som för att säga någonting mer, men orden försvann för henne, seglade iväg i natten och lämnade henne sittandes tyst. Hon vinklade smått osäkert på öronen och blicken svepte flyktigt iväg från honom igen. Varför var hon tvungen att känna så som hon gjorde? Varför skulle det hela vara så komplicerat och komma i vägen för allting? En låg suck lämnade henne, det var hopplöst. Hur kunde hon ha gått från en god vän med en massa att säga, till detta? Det var ju bara löjligt. Hon hade aldrig haft svårt för ord eller inte vetat vad hon skulle säga, vad var detta? ''Det är en vacker natt'' sade hon till sist för att tystnaden inte skulle bli alltför obekväm, men det var nog kanske ganska tydligt att det inte egentligen var det hon hade i tankarna längre.

Achilles bugade tyst till hälsning och man kunde höra ett tyst mumlande "mhm" när hon kommenterade den vackra himmelen. Achilles fokuserade på de granna färgerna som sprang över himmelen, och aldrig tycktes vila. Hans öron klippte, precis som att han väntade sig att norrskenet skulle ge ljud ifrån sig. Och det var nästan så att han kunde höra och känna den magnetiska energin i luften, som blev till ett pulserande i hans känsliga öron.  Han blev både skrämd och fascinerad på samma gång, och han satt där som hypnotiserad av den synliga magin som dansade fram.

- "Hör du?" Nästan viskade han, fortfarande med blicken mot himmelen. Ljudet var obeskrivligt, och han tänkte inte på att han troligen var ensam om att höra ljudet, precis som att det inte längre var många som kunde höra de mesta ljud omkring sig, och hur de mest obetydliga ljud fyller hans öron med ett evigt brus som han ständigt måste försöka sortera bort för att inte få huvudvärk. Han glömmer som oftast bort att ingen delar detta med honom, och han kan inte heller jämföra med hur det låter för en vanlig vargs hörsel. Men han skulle nog inte heller byta bort det om han fick chansen, för att han skulle missa de trevliga ljud han var van vid, som att höra de dova hjärtslagen från vargar omkring honom. Ljudet från varje hjärtslag som Filia's hjärta gav ifrån blev till en energiimpuls som Achilles kände av, och det rytmiska ljudet gav honom ett lugn och en styrka i den respektingivande skräcken han kände inför Norrskenet. Om Achilles plötsligt skulle förlora sina krafter så skulle han inse hur mycket han skulle sakna ljudet av hennes hjärta bredvid honom just nu.

Hon kom på sig själv med att återigen dröja kvar med blicken på honom lite för länge och tvingade den att vändas upp mot himlen igen. Letade upp månens nästan helt runda gestalt bland alla svajande färger. Hade hoppats på att få höra några vägledande, stödjande ord, men icke. För att vara ärlig så sade den inte alls mycket vettigt för tillfället, ältade endast fraser hon hört otaliga gånger förut. Kanske påverkades månen av norrskenet den också? Svårt att avgöra. Hon vände tillbaka blicken mot Achilles då han talade, frågade om hon hörde något som han uppenbarligen verkade höra. Ett smått fundersamt uttryck lade sig över hennes anlete och hon skakade vagt på huvudet. Hon försökte avgöra vad det var han syftade på, men hon anade att det var något ljud som var alldeles för lågt för henne att höra. ''Det enda jag hör är månens viskningar och våra andetag, fast min hörsel är ju långt ifrån lika bra som din''. Ett leende lade sig på hennes läppar för några sekunder då hon talade. Hon funderade lite över vad det var han kunde tänkas ha hört, men insåg att det troligen var ganska svårt att lista ut utan att ställa en fråga. Även om hon fick ett svar så var det inte säkert att hon skulle förstå det heller, om det var ett ljud som inte existerade hos vargar utan ljudkrafter. ''Jag antar att det är lite som med att jag inte riktigt kan sätta mig in i hur det känns att frysa''. Hon vände ner blicken mot sina tassar då hon lyfte en av framtassarna och tände en liten låga omkring den, spred sitt sken och sitt vaga sprakande ljud. Ett ljud som hon antog att Achilles uppfattade väldigt annorlunda mot för vad hon själv gjorde. ''Din värld måste bestå av så mycket fler ljud än vi andra kan höra...''. Stämman lät lite frånvarande, som om hon förlorat sig lite i sina tankar. Den lilla flamman omkring hennes tass var nästan trollbindande där den svajade i den vaga vinden. Hon hade aldrig riktigt uppskattat sin eldkraft när hon varit yngre, men hon hade börjat inse att den hade sina fördelar och att hon troligen skulle sakna den om den försvann. Hon lät flamman vandra upp längs med benet, över ryggen och ut till svanstippen där hon lät den stanna upp och sprida sitt sken och sin värme. Hon vände tillbaka blicken mot Achilles och granskade honom under några få långa sekunder. Tog in hans siluett i skenet av både norrskenet och eldflamman. ''Achi...''. En klump satte sig i halsen på henne så fort hon börjat tala. Hjärnan försökte hitta några ord för att fortsätta på ett sätt som inte skulle låta helt galet. Varför hade hon börjat säga något? Nu var hon ju tvungen att fortsätta, på något sätt. Hon svalde och klippte smått osäkert till med öronen. ''...jag är glad att det är du som är här''.

Achilles log mot henne. 

 - Jag antar att jag inte har så mycket att jämföra med. Det finns fortfarande ljud jag inte kan höra. Det är svårt att föreställa sig en så tyst värld, samtidigt som jag också kan avundas det.

Han tyckte det var svårt att förklara. Han ville gärna kunna det, men han visste inte riktigt vad det skulle leda till.

Achilles blev lite överrumplad när Filia talade sen. "Jag är glad att det är du som är här". Det gladde Achilles, mer än han trodde att höra henne säga det. Achilles hade på ett sätt vant sig vid att många omkring honom skulle försvinna förr eller senare. Lämna honom. Som att alla betyder allt för Achilles, men han inte skulle betyda lika mycket för andra. Achilles hade egentligen inget emot det. Han ville inte vara självisk och hålla kvar andra omkring honom, inte för hans egen skull. Men han var glad att Filia inte verkade vara på väg därifrån. Han ville åtminstone ha henne kvar, när alla andra försvann.

Han hade hållit kvar ögonen i hennes, och kände en hetta i nacken och nickade till slut och harklade sig. 
 - Bra. Jag menar.. 
Han vek undan mot blicken och såg mot norrskenet. 
- Jag menar jag är väldigt glad att det är du som är här. För det spelar inte så stor roll vart vi är, eller vad vi gör så länge du är med.
Han vågade inte möta hennes blick längre utan studerade istället de dansande färgerna som sprang över himlen.

Hon nickade vagt då han pratade lite om sin kraft och att han hade svårt att föreställa sig att leva utan den när han var van vid det. Hon vände blicken mot månen igen. Hon kände igen det han pratade om, det skulle bli väldigt tyst om hon helt plötsligt skulle förlora sin månkraft. Krafterna blev lätt en del av ens liv. Det fanns dock röster som hon gärna ville slippa, som de vaga antydningarna av Kias röst som hon nästan jämt kunde känna i huvudet. ''Jag kan förstå det''. Hon valde att inte utveckla det hela mer, det var inte en diskussion hon ville lägga tid eller tankar på för tillfället. Hon ville inte förstöra den här närmast perfekta situationen. Nervositeten infann sig snart efter att hon avslutat sin nästkommande mening. Hur skulle han ta det hela? Förstod han vad hon egentligen kanske syftade på? Det hade kanske varit dumt av henne att säga det alls, hon borde nog ha hållit tyst. Nu skulle väl allting förstöras inom loppet av några sekunder bara för att hon inte kunde kontrollera sina nedrans känslor. Hon mötte hans blick och förlorade sig nästan helt i de ljust blå ögonen för en stund. Svaret han gav henne fick oron hon känt för endast några sekunder sedan att tyna bort och ersättas av en värme olikt något hon känt förut. En värme som lade sig i hjärtat som för tillfället säkerligen slog några slag fortare än innan. Blicken svepte ofrivilligt ner mot marken och fästes vid hennes framtassar. Det var knappt att hon trodde sina öron. Att det faktiskt kanske var så att känslorna hon kände inte var helt obesvarade var så främmande, ingenting hon hade förväntat sig. Hon kunde inte hindra ett leende från att lägga sig på hennes läppar för en kort stund. När hon sedan efter några evighetslånga sekunder samlade modet till sig att se tillbaka på honom och hon såg honom sitta där och studera himlen så kunde hon inte längre hejda känslostormen inom henne. Utan att tänka sig för så sträckte hon på sig så att hon kom åt att vagt buffa till honom på kinden med sin nos och slog sig sedan snabbt ner igen. Värmen spred sig ut i hela kroppen och hon vinklade osäkert på öronen samtidigt som hennes blick vändes upp mot himlen. Varför hade hon gjort sådär? Han kanske inte gillade det, men hon kunde inte hjälpa det. Hon visste inte exakt varför, men det hade bara känts rätt helt enkelt. Må det bära eller brista. Om det hela inte var vad han önskade så fick hon respektera det, hon var nöjd med att kunna vara hans vän, men om det faktiskt fanns ens den minsta chans att det kanske fanns något mer där så vore det dumt att inte försöka ta reda på det åtminstone. ''Minns du vad vi sade...''. Rösten hon talade med var ganska låg och nästan försiktig. ''...att det var du och jag mot världen?''. Hon syftade på deras möte vid Byoomifallet, den gången då hon kommit för att hälsa på honom. De hade kommit överens om att de tillsammans skulle jobba hårt för flocken och för varandra. Den här gången så låg det nog kanske en än större fråga bakom hennes ord, en som hon knappt vågade tänka på vad han skulle svara, om han skulle svara alls.

Achilles vände huvudet, vågade se på henne igen, utan att släppa henne med blicken alls istället, och nickade medhållande och bara log en stund. Han kunde höra sitt egna hjärta slå, lite för högt, vid tanken på det minnet, hans favoritminne från tiden han tillbringade i Draugai. En stund då han insett att Filia var en del av hans hem, och familj. Han hade inte mycket familj kvar, och var rädd om vad han hade, och har varit rädd om henne från den gången. För han kom på sig själv med att vara som mest rädd för att Filia också skulle försvinna, som så många andra hade gjort. Man han kunde också höra hennes hjärta. För honom var det som en bekräftelse på att hon inte skulle lämna honom. Inte än på ett tag.

"Är det inte fortfarande så..?" Han nickade mot henne. "..Vi mot världen." Något retsamt letade sig fram i hans ögon, men det var fortfarande värme där. "För mig har det aldrig ändrats." Han menade vad han sa, och den här gången var det han som buffade henne på kinden.

Overklighetskänslan var påtaglig hos henne, hon kunde knappt förstå att det här faktiskt skedde. Samtidigt så kändes det på ett sätt så naturligt av någon anledning, som om det var självklart. Hon kunde inte påstå att hon någonsin hade upplevt någonting ens i närheten av de känslor som på så kort tid hade blossat upp inom henne, men det var någonting underbart, det hade hon insett. Hon visste inte vad framtiden skulle föra med sig, vad som skulle ske eller var hon skulle sluta upp, men det hon visste var att hon ville ha Achilles vid sin sida. Så länge som det bara var möjligt. Han var en av få vargar kvar i denna värld som hon hade någon tillhörighet till, och kanske var det en av sakerna som förde dem än närmare, då de var väldigt lika på det sättet. Utan att ge det särskilt många tankar så reste hon sig upp, tog det steg som behövdes för att sluta upp avståndet mellan dem och slog sig sedan ner vid hans sida. Huvudet lutades mot hans hals och hon kunde känna de andetag han tog. ''För alltid''.