Lövskogen ser kal och sorglig ut med sina nakna träd. Löven på marken syns inte de heller. De är täckta av ett mjukt snötäcke. Den lilla långbenta valpen vandrar över snön och lämnar mjuka tassavtryck efter sig. Tassavtryck som avslöjar vart han kom ifrån, men inte vart han är påväg. För valpen har inget mål. Han bara vandrar. Alltid ensam. Alltid. Öronen står spetsade på huvudet. Det ser nästan ut som att de ska tippa framåt över pannan. Vinden drar mjukt genom den raggiga valppälsen. Pälsen är fluffig och raggig får valpens kropp att se något större ut än vad den är och få honom att likna en långbent björnunge. Han luktar inte valp eller varg. För ett av valpens sätt att kamouflera sig på är att ta till sig omgivningens dofter. Det är ingen kraft utan bara en säkerhetsåtgärd. Så hans päls doftar skog och snö och mossa. Dessa starkare dofter döljer vargdoften rätt bra. Men är man närmare valpen och riktigt anstränger sig för att känna lukten kan man ändå känna lukten av valp och varg. Svansen håller han på ett speciellt sätt. Den är rätt lång och völdigt fluffig och vilar böjd i en båge över ryggen så att svanstippen vilar mot hans sida.

Han fortsätter vandra framåt. Väjar för träden som inte tycks vilja väja för honom och han vill inte gå in i något. Snö vilar i hans päls och avslöjar att det för bara en stund sedan snöade. Snön smälter inte i pälsen som den borde. Den ligger kvar. Valpen stannar upp och ruskar på den lilla kroppen. Sedan sätter han sig ner med ryggen mot en trädstam. För att inte lämna ryggen fri. I skogar vet man aldrig vad som lurar bakom trädstammarna. Den eldröda blicken har börjat glöda mjukt. För natten är påväg. Och under vinterhalvåret är dagarna inte särskilt långa. Mörkret anfaller snabbt. Den tomma nästan döda blicken stirrar tomt framför sig. Men man kan ändå, om man tittar riktigt nära, se hans vilda själ som lyser där inne. Valpen har inte ätit något på dagar. Men han är van att svälta. Hans kropp är van vid det. Därför har magen slutat kurra sedan länge. Den vet att det inte hjälper. Kanske sitter valpen och väntar på att något byte ska vandra fördi. Det är ju trots allt en skog och borde finnas gott om bytesdjur.

[Pax till Demethra]

| åå, kan liksom se honom framför mig. Vill bara rolla med min goda Goria, springa fram och hjälpa! =oo |

Lövskogen låg stilla, gav inte många ljud ifrån sig.
Alla de djur som annars hoppat runt i jakt efter mat, var nu spårlsöt försvunna.
De flesta hade gått i ide, fåglarna hade flyttat.
De visste av erfarenhet vad som var på kommande, den isande kylan som höll i sig i flera månader, snötäcket som nu låg så fint, men som sen kom att vara en dödsfara när den växte sig til lstora mängder och begravde allt som kunde kallas mark och botten.
Det som fanns kvar var vitklädda harar som irrade runt med kurrande magar i beniga kroppar efter kvistar och annan föda.
Småfåglarna som satt uppburrade med tre lager fjäderbylten för att hålla värmen och därmed såg ut som små runda bollar med en skarp näbb och två glittrade pärlögon.
Andra smådjur som inte lät sig bortjagas av vintern fanns, alla lika giriga om den lilla föda som fanns.
Enstaka hjortspår kunde man se, där dom gått lätt på tå, rädd för alla faror, också dom sökande efter nån klen föda att mätta sig med.
En mörkbrun varg var i denna stund det ända småfåglarna och de skygga hararna hade som sällskap.
Röda tecken prydde hennes smäckra kropp.
Kristallblå ögon skiljde sig från dom varma färgerna hon bar som pälsfärg.
Tassarna bar henne över det tunna snölagret, och huvudet var i lugn höjd position.
Demethra gick längs utkanten av Lövskogen, på väg tillbaka mot Reviret.

| hojoj, så längesen jag rollade emd henen.. är så ovaaan xP |

Den lilla valpen sitter kvar där han sitter tryckt mot trädet. Svansen har placerat sig kring hans tassar. Kylan rör honom inte i ryggen. Det bildas små vita moln kring nosen av hans andedräkt. Han höjer sakta blicken till några uppburrade små fåglar som sitter på en gren i ett naket träd en bit bort. Det är inte ens värt det. De har ju knappt något kött alls på kroppen. De är bara skinn och ben. Den eldröda blicken sänks igen. Söker inget särskilt framför honom. Sakta börjar det snöa igen. Stora tunga snöflingor faller till marken. Lägger sig i den mörka pälsen på valpen. Han rör inte en muskel sitter kvar där han sitter. Har inga planer på att röra på sig ännu. Han vet att det inte kommer bära frukt att bara sitta där om han vill ha något att äta. Han måste jaga om han ska finna något att fylla buken med. Ändå rör han inte på sig. Sitter helt stilla som om han frusit fast i marken han sitter på och trädet han vilar ryggen mot. Han sitter helt rak i ryggen. En hållning som inte alls passar en liten valp. Han borde vara livfull och glad. Men det har han förmodligen aldrig varit. Han borde leva ut som den valp han är. Han sitter bara där. Lever sitt liv i ensamhet utan att ha någon större kontakt med andra vargar. Han är inte bra på att söka kontakt. Han har aldrig lärt sig det. Hans unga liv började med träning. Hans kropp skulle härdas tidigt. Hans sinne och medvetande skulle även det tränas hård. Det är så hans liv sett ut från dag nummer ett. Valpen klagar inte. Det var den enda verklighet han kände till.

Demethra's nos vibrerade i tystnaden för att ta upp de lukter som skogen andades ut.
Långsamt nersinglande snöflingor föll ner över tikens kropp. De landade mellan hårstråna på hennes vinterpälskläda rygg men hann knappt landa innan de lösts upp av hennes överstigda korppsvärme.
De låga öronen vinklades bakifrån till sidorna. Allt för att ta in den ypperliga mängden ljud.
Framför tikens lugnt framskridande kropp blottades en grå varg uppefter ett träd, så stilla att man kunde överväga att undra om den frusit sig till döds.
Kroppen var liten, en valpfigur, ryggen i onaturlig ställning rakt uppefter trädet. Ögonen stirrande uppåt på några klena småfåglar i ett träd snett uppåt framför ungen.
Det som avslöjade att dne ännu var vid rörelseförmåga var huvudet som senare sänktes neråt när vargen släppt fåglarna med blicken.
Blicken var glödande (?) så som en eldvargs kunde vara.
Men om denne bärt elementet eld, borde den inte sitta så som den nu gjorde.
Demethra stannade upp coh rynkade ögonbrynen, tillförst hade hon inte trott att det varit en varg, den satt så konstigt och så stilla och släppte dessutom inte ut nån lukt.
Men tikens blick skärptes och hon följde figurens former och insåg att valpens vargformer kvarstod. Sakta säntke tiken huvudet på samma gång som hon fortsatte sin väg närmare varelsen. När hon kommit på ett tiotal meter ifrån denne stanande hon upp och lyfte värdigt huvudet.
Blicken betraktade ungen, minen var hård.
Hade denne ingen ansvarig mor som borde vaka över den, en mor som följde varje steg den tog för att ingen fara skulle dräpa den?
Valpen satt kvar fortfarande även om Demethra bara inväntade modern och valpens spralliga syskon.
Inga kom, och inga skulle komma.
- Vad gör du här ensam, rösten skar genom den tysta luften.
tonen var lugn men med klang av hot, ingen brådska.
Det fanns inget frågetecken i orderna, det var mer som en komentar och konstaterande att han var ensam, än en fråga varför han var det.

Att sitta där med ryggen mot trädet har ingen betydelse för valpen. Inget har egentligen någon betydelse. Inte att han sitter där. Inte vinden som sveper mellan träden och ylar sin klagosång. Inte snön som faller och girigt täcker marken för att deklarera sin makt. Inte tiken som är på väg åt valpens håll. Endast ett öra som vinklas åt tikens håll vittnar om att han hört att hon är där. Men han vrider inte på huvudet. Visar inte på andra tecken att han lagt märke till henne. Öronen vinklar framåt igen. Klipper mjukt till och blir sedan stilla. Den mjukt glödande blicken är fortfarande fast på en punkt någonstans långt framför honom. Ögonen glöder på ett sätt som kan likna skuggvargens. Och hade inte hans far råkat ut för det öde som drabbat honom så hade valpen kanske kunnat se sitt blod som delvis tillhörande skuggvargen. Men så är det inte. Det är inte vad han är född till. Det är inte vad han valt. Det är bara vad han är. Inom honom bor ett mörker som är helt medfött. Ett mörker som slukar honom. Som han inte kan göra någonting åt. Inte ens om han känt till ett annat sätt att leva.
Tiken talar till honom. Hon låter nästan manande. Som om hon snarare vill skrämma honom än att ens försöka låta lite orolig och prövande hjälpsam. Det låter i alla fall så i valpens öron. Valpen reagerar inte ens på orden. Han sitter kvar där. Kylan letar sig in i märgen. Hade valpen varit någon annan så hade han kanske våldsamt skakat av köld. Hackat tänder. Men inte nu. För kylan har alltid varit en del av honom själv.

Valpen svarade inte, Demethra rynkade ögonen mer.
Hörde han henne inte, var denne döv?
Ett öra vinklades mot hennes håll, det var det ända hon kunde gå efter. Blicken avr lika stenhårt fastklistrad frammåt, korppen var lika stilla.
Demethra tog ett till steg fram men stanande sedan åter.
Dess päls var som en valpunges, den borde frysa i den här kylan.
Valpen måste ha kommit hitt alldeles nyss för att inte hunnit börja skaka, eller så hade den suttit här alldeles för länge och redan passerat det stadiet.
Ungen svarade inte på hennes ord, öronen svängdes bakåt, sån otacksam unge.
Han kunde vara stum. Självklart hade Demethra hört om stumma vargar, hennes fars moder som varit den äldsta i Demes födelseflock talade inte, i ett vilt krig hade hon misst sin tunga.
En annan hade bitit av den, mycket enkelt.
Demethra hade alltid avundast hennes farmors vägg.
En osynlig vägg hon hade runt sig, ingen kunda ta sig igenom den in till hennes känslor.
Hon var lugn men kylig och tom i blicken när man talade till henne.
I senare år hade Demethra insett att det inte var sådan hon velat bli, glad var hon över att hon inte försökt ta efter farmodern, även om tanken lockat henne som valp.

Nu riktade hon in blicken med fokus på valpen, hade den här inga drömmar och livslust?Bar han inget som kunde kallas gnista. En gnista i livet som gjorde att man levde vidare.
Vad var det som höll denne såhär, han besvarade henne inte och ägnade henne inte en blick.
- Varför sitter du här, svara mig, rösten var tom, utan lugnet eller hotet som innan.

Hans kropp är iskall. Kylan som han fötts med är att skylla på. Värme har han aldrig känt. Inte i någon form. Det är bara kyla han känner till. Kyla och ensamhet. Ingen har någonsin brytt sig om honom. Hans känslor har slagits ur honom. Liksom att kunna känna smärta. Allt sådant togs ifrån honom redan som nyfödd. Han har ingen aning om hur det är. Hur det är att känna. Hur det är att känna smärta. Han känner heller inte kylan. Inte hungern som river i hans lilla kropp.
Tiken talar åter till honom nu. Men denna gången utan känslor. Blicken riktas åt hennes håll. Sedan vrider valpen lätt på huvudet. Så hans eldröda mjukt glödande men tomma blick fästs på tiken. Varför han sitter här? Varför skulle han veta det? Han tänker inte igenom det han gör. Han har inga mål som driver honom. Inga drömmar. Inget hopp. Han bara följer nosen och vandrar sin egen väg. Ensam. Som han gjort så många år nu. Varför han satte sig här? Kanske hade en tanke på mat korsat hans hjärna och han satt sig här på spaning. Men de tankarna existerar inte. De försvann lika snabbt som snön började falla. Så han kan helt enkelt inte svara på tikens fråga. För har har inget svar att komma med.

Demethra tittade fodrande på valpen,
väntade sig ett svar. Men det fick hon inte, det verkade som om han nästan inte förstod frågan. Men en ny reaktion fick hon, som besvaring. En blick, glödande mot henne.
Valpen var fortfarande bara en valp men något fick henne att känna sig lugn i dess närvaro. Den var ytterst skum och kunde inte tolkas som normal. Hennes egentliga reaktion hade varit att fnysa och möjligen ta adjö av valpen med sarkastisk ton "Ha en bra dag". Men inget av detta gjorde hon.
Istället tog hon sig ännu närmare hanen och satte sig intill ett träd cirka 5 meter ifrån sällskapet. Lugna ögon betraktade valpen, synen som mötte henne fick henne att tänka på ett annat sätt. Formulera andra frågor.
- Tänker du under detta möte tala till mig? Har du nått namn? hon kände sig som en släkting som inte träffat valpen på en längre tid och nu försökte skapa ett band. Hon kände sig som en släkting som nyss blivit informerad att valpens andra anhöriga avlidit och att hon nu skulle söka upp valpen och försöka konversiera med honom och få honom att gilla henne. Tankarna gjorde henne irriterad, hon behövde inte ta hand om denne. Denne hade inget att göra med henne och hon hade inget att göra med honom. Men något höll henne ännu kvar, en moderlik känsla som ville vara säker på att allt var okej. Hon stötte bort sanningen att här inget verkade vara okej.
Hennes två viljor samsades om att vänta tills valpen reagerat på hennes fråga och att vänta efter hans svar. Om han bestämde att vara lika ihärdig fick hennes verklighet vinna. Då skulle hon gå, hon kunde inte sitta här med denne i all evighet och beundra en vit fläck på marken med ynglingen.
Tyvärr inte. Lycktligtvis inte.

Han sitter stilla. Ser på tiken. Stirrar tomt på henne. Varken dömande eller studerande. Han följer henne med blicken när hon sätter sig vid ett träd några meter bort. Öronen klipper till på hans huvud när hon talar igen. Frågar om han tänkt tala till henne. Tänkt? Nej. Sen frågar hon om hans namn. Eller rättare sagt om han har något namn. Klart han har ett namn. Men det är inget namn han fått av kärlek. Det är ett namn som endast ska beskriva vad han är född till. Vad han skulle tränats till.
"Thirio". Mumlar han med sträv och död valpstämma. Inga känslor alls finns i rösten.
Thirio. Besten. Mörkermonstret hans far försökte skapa. Men han han inte komma långt med träningen innan han föll för sin egen skapelses krafter. Spetsas på is och sedan uppäten av sin egen avkomma. Ja, uppäten. För en svältande valp som fötts in i mörkret är allt någon form av föda. Och han har aldrig någonsin ätit mer energirik föda än vargkött.

Demethra såg stilla mot valpen,
den var enkelt sagt, inte normal.
Vilket inte gjorde den till skum,
han var valp. Han borde förtjäna
ett lugnt liv utan en regel som gjorde
honom som han var nu.
Långt inne i även den stjälen borde en valp finnas.
Ett ljus, en glädje.
Men det ljuset verkade inte vilja visa sig,
inte heller valpens intresse för Deme's och hans möte.
På hans svar nickade hon bara stilla på samma gång som hon steg upp.
Med obrådskande lugna steg började hon gå förbi honom,
hon tänkte inte besvära honom mer.
Han var inte på hennes ansvar. Inte en chans.
-Ta hand om dig Thirio, och se till att få skaffat mat.
Annars kommer du lämna där du sitter.

Tiken verkar ha tappat intresset för honom. Om det ens fanns något intresse från början. Spelar det någon roll? Valpen är van vid ensamheten. Det är så hans värld ser ut nu. Har gjort länge. Det såg han själv till.
Ett öra klipper till när tiken talar och går förbi honom. Ännu en som inte bryr sig. Det är så världen ser ut. Ingen bryr sig om någon annan än sig själv. Den här valpen gör inte ens det. Det finns inget nöje i världen. Bara ondska och mörker.
Han lägger sig ner i snön. Den snöfläckade pälsen får honom att se ut som en liten gråsvart sten. Kanske hade han kunnat tas som det om han inte var fluffig och raggig. Och de eldröda lätt glödande ögonen ser ut som två eldflugor. De är själlösa. Kanske det. Det finns i alla fall inget i världen som driver honom. Ändå är det något. Kanske är det längtan efter att få fylla buken av vargkött igen? Det läckraste kött som finns.
Han ligger där i snön. Låter tiken lämna platsen om hon vill. Vem bryr sig? Ingen.

När hon nästan lämnat platsen
stannar hon och vänder sig om,
han ser håglös ut.
Vad drivs han med?
Det var det som flög genom henne,
hon suckade lågt och vände åter blicken frammåt.
Hon hade känslor, visst hade hon det,
men hon kunde inte hjälpa honom.
Hon hade brått.
Annars så kanske hon stannat.

|Avslutat?|

[Om inte Deme vill fortsätta försöka ta kontakt så antar jag att det är AVSLUTAT nu. ^^]