Det var mera tumullt i Skuggfall än vanligt, han hade hört i flera dagar nu hur det skulle förberedas för en större gladiatormatch inne i arenan. Han hade knappt varit inne i skuggfall teater då vakterna oftast stoppat honom när han försökt ta sig in där tidigare. De hade sagt att matcherna inte var till för valpögons som hans. Åh om de bara visste. Men idag hade han en plan, han hade med mycket övertalande fått en gammal handlare att ta honom under hans beskydd. Handlaren var en Ragana som ofta sålde horn och tuggben av olika älgar och hjortar, något Ydris först hade tyckt var väldigt konstigt då vargen själv hade ett par ståtliga horn på huvudet. Men Ydris ställde inte onödiga frågor, han var bara överlycklig att idag skulle han få se på en riktig match! Raganan gav honom en allt för stor älgfäll som Ydris skulle bära, han hade en likadan och sen en liten väska med ben. “Ja hoppas du tar å gör lite nytta på samma gång pojk” brummade Raganan och sen bar de av mot teatern. Ydris såg helt oproportionell ut, kappan släpade i marken efter honom och nu som då steg han på den och höll på att falla omkull. Men tillsammans så såg de ut som far och son och det var det som var tanken. Vakterna gav dem knappt en blick då de följde strömmen av vargar som var påväg in mot arenan. “Tack så mycket farbror!” tjöt Ydris för att överrösta sorlet men bröt sen kontakten med den gamle mannen. Han hoppade upp för trapporna och när han tagit så högt upp han förmådde tittade han storögt omkring sig. 

Matchen hade redan börjat och han började jäktat söka efter en passlig sittplats men det var så fullt överallt. Vargar steg på hans älgfäll så han rycktes bakåt och hans egna klumpiga steg gjorde att han krockade in i en och annan. Men så såg han en svart ungvarg som verkade ha allt för mycket plats runtom sig, han kånkade sig fram och satte sig bestämt ned bredvid honom. “ojnej ojnej.. vad har jag missat” sa Ydris uppgivet när han tittade ner mot arenan, den ena hade klart överhand. Ydris sneglade på ungvargen och sträcka på sig lite “Du måste dra mig härifrån om du inte gillar mitt sällskap” sa han bestämt. För han vägrade lämna sin nyfunna plats.

Stephano hade aldrig sett något så spektakulärt förut, vilket syntes på både ansiktsuttryck och kroppshållning där han stolt rörde sig bredvid sin moder. Munnen var öppen och de gula ögonen glittrade av nyfikenhet. Det var första gången som han tillåtits att följa med, och efter en av brödernas historier hade han inte tvekat en sekund med att göra Nilo sällskap.
    Tillsammans tog de sig uppför ett par trappor och ivrigt slog han sig ned. Dock verkade det som om modern hade andra ärenden i trakterna än att se på matchen, och lämnade honom därför ensam i vimlet av folk. Det gjorde honom inget, utan tvärtom kändes det maffigt att han kunde klara sig själv. Dessutom hade han mycket plats, och Stephano var säker på att det var den bästa utsikten.
    Det var inte förrän nu Stephano insåg hur våldsamt det var, och med blandade känslor såg han på hur de två individerna slet och drog i varandra. Det var underhållning, men han kunde inte helt förstå hur det kunde vara underhållande. Skådespel och föreställningar var bättre så vis, ingen kom till skada.
    “Vad har jag missat! Du måste dra mig härifrån om du inte gillar mitt sällskap.”
    Stephano slet blicken från arenan och lät blicken falla på en främmande individ, något äldre än han själv. Hans utseende var unikt, och det var något absolut fängslande med det. Svartvargen kom på sig själv med att stirra och ett leende sprack upp på hans läppar samtidigt som han nickade i en lätt hälsning. En nyfikenhet kunde tydligt synas i hans ansikte; då det inte var en av hans starkaste sidor att dölja sina känslor.
    “Änsålänge inte så mycket. Och du är mer än välkommen att göra mig sällskap.” Hans röst var vänlig likt alltid, och hans blick vilade nyfiket  på främlingen. Stephano hade så många frågor till den andre, att han inte visste riktigt vart han skulle börja. Det var inte ofta han stötte på andra vargar än hans syskon och kusiner, att han var tvungen att försöka ta vara på varenda sekund. “Jag gillar din päls, eller vad kallas det?” Han sneglade på den skimrande pälsen som liknade mer en ödlas hud än en vargs.

[Pratat med Ydris spelare och vi avslutar här.]