Timo rusade genom korridorerna med andan i halsen, sökandes efter sin syster. Egentligen hade nog vem som helst gått an, han ville bara visa upp vad han hittat, men något sade honom att systern var den rätta kompanjonen i det här fallet. ''Lora?!'' ropade han så det ekade. Han rusade in i ett rum, stannade tvärt upp då han insåg att det var tomt och rusade sedan ut lika fort igen. Vart var hon?
Han fortsatte att springa och då han skulle till att runda ett hörn så saktade han inte av lika mycket som han kanske skulle ha gjort, och på andra sidan fick han syn på just den han sökte. Han försökte bromsa in, satte till och med ner rumpan i marken, men han fortsatte att glida och kraschade rakt in i henne så de blev en enda hög av spretande ben på golvet.
Efter några sekunder av inte så graciösa rörelser så satte han sig upp och ruskade på huvudet. Det där hade kommit som en överraskning. ''Oj, hur gick det?''. Han hade med ens glömt bort varför han ens sökt henne i första taget. Han själv hade inte fått ont av kollisionen, men hade hon?

| Lurlei |

Broderns uppspelta röst hade studsat mellan stenväggarna hela vägen till henne öron och hetsat upp henne rejält. Men hon hann knappt få upp farten innan han dök upp bakom ett hörn och blotta sekunden senare for rakt in i henne. Hon hade sett hur han försökt använda stjärtbromsen och allt, men inget hade funkat och nu låg de i en trasslig hög av valphull, spretande ben och för stora tassar. Det gjorde ont, främst i nosen bultade det, men ändå strömmade ett livligt skratt upp ur hennes strupe.
"Du skulle sett din min!"
Utbrast hon i mun på brodern då han frågade om hon var okej.
"Jag trodde dina ögon skulle hoppa ur så stora som de blev."
Fortsatte hon fnittra förtjust. Men varken krocken eller Timos förvånade ansiktsuttryck sekunden dessförinnan hade fått henne att glömma upphetsningen i hans tidigare rop.
"Vad ville du då?"
Frågade hon med ett brett leende som blottade hur en av hennes övre hörntänder saknades. Lyckligt ovetandes om detta viftade hon på svansen.

Han skrattade nervöst till svar. Det hade nog inte varit hans stoltaste ögonblick. Förhoppningsvis fick ingen annan reda på hans klumpiga upptåg. Fast, kunde han verkligen lita på att Lurlei inte skulle fläcka ner hans hårt förvärvade image? Å om typ Alek fick veta skulle han säkert skratta sådär fult åt honom. Och inte låta honom glömma det. NÅGONSIN. Usch.
''Ja asså, jag försökte ju styla lite där, men jag tappade kanske kontrollen lite, bara pyttelite, lovar''. Han försökte uppenbarligen borsta av sig händelsen som någonting trivialt och planerat, men han var ändå väl medveten om att han misslyckats. Varför var han inte naturligt cool som Alek, och Lev och alla andra?
Systerns fråga drog honom tillbaka till verkligheten igen. ''Juste, det ja. Jag ville visa vad jag hittade ute. Jag tror det kommer från en sån där slingrig grej, men den är helt torr och tom, jättefrän. Kom!''. Inom ett ögonblick så var han uppe på tassarna och började i jäktade steg röra på sig. Hoppades att hon skulle följa med honom, och inte ta för lång tid.

Lora gav sin bror en menande, tveksam blick som tydligt signalerade vad hon tänkte om hans bortförklaringar. Men hon lät det passera utan att kommentera det ytterligare. Och hans fortsatta ord gjorde henen riktigt uppspelt.
"En orm menar du?"
Frågade hon nästan andäktigt och benen hade redan satt av i full fart. Hon mer hoppade än sprang framåt men höll jämna steg med sin bror utan större problem. Hade det inte varit för att hon inte visste vars de skulle hade hon velat rejsa och se vem som kunde komma först. De nådde ut utanför bergsväggarna, hon hade hört Lune kalla det för slottsgården, och nu var deras steg räknade. Man fick inte gå för långt under bar himmel utan vuxna, det hade hon fått höra sedan dagen hon föddes. Flocken letade fortfarande efter en som kommit bort så det var svårt att inte ta deras varningar på allvar. Hon saktade av något och började istället lägga sin energi på att studsa upp och ner i varje steg och göra små roliga rörelser med tassarna.
"Var äre då var äre då?"
Tjatade hon uppspelt.

Han nickade febrilt där han joggade fram. ''Ja, orm var namnet ja'' svarade han och ökade på takten så att de båda bitvis sprang. 
Det dröjde inte allt för länge innan de kom ut på slottsgården och han stannade upp för en sekund och såg sig omkring. Vilken av alla tusen stenar var det nu igen? Det var en ganska stor en bredvid en mindre spetsig en. Där!
Han var mycket väl medveten om att de inte tilläts gå så långt bort från fästningen, hade lärt sig det den hårda vägen då Vassya hade hittat honom fastklämd mellan ett par stenar i ovädret. Äventyrslystnaden och nyfikenheten fanns dock alltid där i bakgrunden, hotade allt som oftast att ta över. I det här fallet så hade han inte behövt söka sig mer än ett tiotal meter bort från slottsgården för sitt fynd.
Systern hoppade ivrigt på platsen och han nickade mot en sten en bit bort och sprang fram till den. ''Kolla, det ser ut som en orm, fast den är tom och torr. Varför tror du den är så?''. Ärligt talat hade han ingen aning, men den verkade inte vara något hot som vanliga ormar ibland kunde vara. Den rörde sig ju inte ens. Prövande sträckte han ut en tass och petade på den. Ingenting hände.

Lurlei ville inte erkänna det med hon var faktiskt lite rädd för ormar så det var med viss försiktighet som hon följde med till stenarna Timo pekat mot. Storögt såg hon på vad som tycktes vara ett tomt fodral eller skal till en orm.
"Wooow"
Utbrast hon, det såg hur häftigt ut som helst. Hjärtat hoppade över ett slag då brodern sträckte fram sin tass och petade på det, men det var helt klart inte en levande farlig orm. Skönt. I några ögonblick funderade hon på vad det kunde vara. Det kanske var en orm som fått barn med en snigel, så att ormen hade ormiga snigelskal den behövde flytta mellan. Eller kanske någonting skrämt ormen så fasligt att den krupit ur sig själv och flytt?
"Jag vet inte men det är Det Coolaste Någonsin vi Måste ta med det hem!"

Systern verkade lika fascinerad av fyndet som han själv, vilket gjorde honom glad. Han hade aldrig sett något liknande förut, så det var helt klart någonting de behövde ta med in och spara.
''Jaaa! Det måste vi!'' svarade han entusiastiskt och nickade.
Han sänkte huvudet och prövade att greppa den med tänderna, men så fort det knastrade lite i det torra fodralet så släppte han taget och såg fundersamt ner på den.
''Hur ska vi få med den in utan att ha sönder den?''. Det var en väldigt bra fråga. Han började se sig omkring efter någonting att plocka upp den med. Kanske en pinne? Fast det fanns inte direkt många sådana i den här delen av reviret bland all sten.
Ibland blev han ärligt talat lite less på att bara se sten. Han hoppades att resten av världen hade mer att erbjuda när de väl tilläts uppsöka andra platser. Fästningen skulle alltid vara hans hem och trygghet, men han ville se annat också.

"Hmmmm"
Yttrade hon högt och teatraliskt samtidigt som en djupt fundersam min drog över hennes anlete. Om de hade haft något som kunde lyfta det tunna ormskalet mjukt och försiktigt hade ju det här varit hur lätt som helst, eller om de haft något praktisk kraft.
"Du känner ingen plötsligt magi övermanna dig?"
Frågade hon med ett litet flin.
"Ingen praktiskt vind eller jord eller javetinte... ormskalsbändning! som väckts inom dig inför detta dilemma?"
Blicken hon gav Timo var både frågande, skämtsam och något retfull.

Han skakade på huvudet. ''Nä, jag har inte sett skymten av någon kraft ännu''. Stämman tydde på att han var väldigt otålig och längtade efter den dagen då hans, förhoppningsvis, coola kraft skulle visa sig. Åh vilken underbar dag det skulle vara, han kunde riktigt se det framför sig.
Han skrattade lätt åt systerns skämt. ''Men själv då? Kan du prata med ormar och säga åt dem att göra en massa saker kanske? Det vore väl något?'' kontrade han och gav henne en wink med ett av ögonen. ''Eller är du rädd för ormar syster?''. Det vore problematiskt om hon visade sig vara en ormviskare.

"Pfft! Ser jag ut som en fegis va?"
Fnös hon åt broderns fråga och drämde till honom med ena tassen. Hon fick dock ge honom att ormviskning hade varit en väldigt cool kraft, om man inte var rädd för ormar. Vilket hon, såklart, inte var. Mitt i det nystartade tjafset slogs hon av en riktig snilleblixt.
"JAG HARE!!"
Utropade hon med en teatralisk lycka och studsade lite på stället.
"Vi gör en bår! En ormskalsbår! Vi hittar en platt sten va, o lägger den balanserat på två pinnar å så kan vi pilla upp ormgrejen försiktigt på stenen å bära den mellan oss tillsammans tillbaka hem!!"
Hon var faktiskt: ett geni.

Han försökte undvika att träffas av systerns tass men den drämde likväl in i hans framben.
''Vill du verkligen ha ett svar på det?'' fortsatte han och fnissade samtidigt som han flyttade sig ur vägen för fler eventuella tassar eller tänder. 
Han märkte dock snart att Lurlei kommit på helt andra tankar då en plan för ormskalets transport flög ur hennes mun. Genast så spetsades öronen och ett exalterat uttryck tog plats i hans ansikte.
''JA!'' utbrast han. ''Det kanske funkar!''.
Sekunden senare så började han söka av området omkring dem efter passande verktyg. Det skulle vara så coolt att ha ett ormskal i sitt rum, en trofé av deras påhittiga lösning.

Ett frenetiskt letande utbröt. Många alldeles för små och klena pinnar från bergets förkrympta björkar var lätta att hitta men det tog ett tag att finna den första tillräckligt stabila pinnen. Kort där efter fann Timo en till passande pinne som han bröt av på en lagom längd så den matchade den första. Den platta stenen var däremot ett lite svårare uppdrag. Det kunde man inte trott, så enormt fullt med sten som Norspiret var. Men det var inte vilken sten som helst de behövde, utan en balanserad platt sten i precis rätt storlek.
Precis då Lurlei var beredd att ge upp så hittade de tillslut en som kanske kunde funka. Men då inleddes bara nästa svåra steg i ekvationen, att sammanställa båren och få upp ormskalet på det. Det var enormt pilligt, och svårnavigerat, men till slut lyckades de ändå med mycket möda och stort besvär få hem sin trofé. När de väl var framme insåg Lurlei att de kanske kunnat fläta en liten bår av alla björnriskor, som mamma ibland gjorde korgar av, eller bara hämtat en av Ayiras korgar, men hon var för trött för att bli riktigt sur över det. Dessutom hade de ju lyckats, och i deras rum låg nu det coolaste fyndet någonsin.
Det krävdes många stränga tillsägningar till alla i flocken (oavsett om de visat minsta intresse i ormskinnet eller inte) för att försäkra att ingen kom och pillade på det och råkade ha sönder något, men tillslut låg de nöjda intill varandra och beskådade sin vinst.
Riktigt bra jobbat faktiskt.


[Avslutat]