”Förbannat”, mumlade hon med fulla munnen av fjädrar. Frustrerat spottade hon ut de kvarhängande fjunden som fastnat emellan hennes tänder. Runt om henne låg det rester av 4 fåglar, och det väldiga antalet fjädrar vittnade om den tidigare slakt. Men fåglarna var inte ätna, de var fulla i sitt skick, förutom att deras vingpar låg utspridda från deras kroppar. Varya höll i den sista fågeln och det sista vingparet. En min av koncentration klädde det näpna anletet när hon justerade sitt grepp om vingen. Redo för ingreppet lade Varya tassen över fågelns kropp och började långsamt med precision, sära vingen från fågeln.
     Ötamon kändes annorlunda nu jämfört med den gång hon lämnat. Det var en svunnen tid, och Varya kände sig knappt bunden till sin födelseplats och alla minnen här. Man kunde tro att hon uppsökte platsen gång efter gång på grund av hennes sentimentala känslor, men inte riktigt så var det. Varya gillade Ötamon, hon tyckte det var en fin skog och hon gillade fina saker.
     Eftermiddagen var ännu ung, och hon hade varit vaken länge. Vissa dagar föll hennes dygnsrytm tillbaka efter hennes egna interna klocka, och inte hennes pappors. Men hon var stor nog att ta hand om sig själv, så istället för att vittra bort någonstans bland rosenbuskarna hade hon tagit sig en resa till grannlandet. Månblommorna var så vackra, även när solen var vaken.

[Hoppar in med Andúnë, hoppas det går bra (: ]

Efter den tid hon spenderat i Måntemplet kunde hon inte känna annat än tacksamhet. Alla de vänliga själarna som vistades där, all den kunskap de delat med henne och all de värme och kärlek som de givit varandra... Det hade varit en magisk plats, fylld av allt hon önskade i livet, i ett hem.
Men det hade inte varit hennes hem.
Så efter att ha tackat Mivria, Ghadam och de andra för deras enorma gästvänlighet, och med ett löfte om att åter besöka dem en dag, hade Andúnë gett sig av från Måntemplet. Hennes färd fortsatte. Under tiden hon spenderat med vargarna i templet hade hon kommit till insikt, och nu hade hon ett nytt mål på sin färd. Det fanns någon hon måste möta.

I lite smått i blindo vandrade hon österut, då det var den enda riktningen hon hade att gå efter. Och inte hade hon hunnit långt från templet innan hon uppfattade doften som låg i luften, avslöjade att hon inte var ensam.
Social som hon var, tvekade inte den stora blandrasen att röra sig mot doftens källa. Sällskap var aldrig fel, enligt Andúnë. Visst hade hon haft några otrevliga möten, men de gjorde henne inte tveksam till att söka upp främlingar. Hon gillade att tala med andra, så enkelt var det.
"Hallå?" 
En frågande hälsning lämnade hennes strupe och den varma rösten spred sig bland träden. Det klara eftermiddagsljuset fick den bruna pälsen att blänka då de långa benen stillsamt förde henne framåt mellan de lummiga träden.

Varya hade just justerat sitt grepp om den sista vingen när en varm hälsning ekade ur det smaragdgröna dunklet. De vita öronen spetsades på hennes hjässa och hon höjde huvudet uppmärksamt. Den klarblå blicken spanade ut över undervegetationen.
     ”Hallå?” frågade hon tillbaka. Blod hade koagulerat runt hennes mun och nos, färgat den urblekt rödbrun. Den enda doften i hennes nos var den av blod, inte förrän en högrest brun varg bröt sig loss ur de gröna skuggorna. Ungtiken reste sig upp och log brett. Noga med att inte kliva på sina specimen tog hon några steg närmare och för att möta främlingen. Fällen var varmt brun med fläckar på bakdelen. Hennes ena öga ramades in av ett vackert mönster.
     ”Åh,” andades hon förtjust, ”är det en måntatuering du har?” Varya tog ännu ett steg närmare. Hennes hänfördhet lyste upp hennes bleka anlete.

Vid en närmare översikt av platsen lade Andúnë märke till alla de döda fåglarna som låg omkring den främmande vargen. Hon rynkade smått på nosen då den fräna doften av blod nådde henne och hon kunde inte låta bli att undra hur detta hade skett. För det verkade inte alls som att den unga honan hon nu stött på hade ätit det minsta från något av sina byten.
När hon mötte den andres blodfläckade ansikte stannade Andúnë upp. Den andre hälsade tillbaka, uppenbarligen lite osäker, precis som henne själv.
Förtjusningen som sken i det svartvita varginnans ögon gick inte at ta miste på när dennes blick lades på Andúnës ansikte. Och den ivriga rösten när frågan ställdes fick ett litet leende att placera sig över Andúnës läppar, även om hon fortfarande var aningen misstänksam tack vare den tunga doften av blod som låg i luften omkring dem.
"Ja," svarade hon med sin lugna stämma. "Det är en måntatuering. Något jag har ärvt från min far. Han var månvarg."
Hon såg vänligt mot den blodiga honan. Det var något underligt som hade skett här, men än så länge gav den andre henne ingen anledning till att se otrevligt gentemot denne. Den andre verkade vara en ung, livlig själ med intet ont i själen.
"Mitt namn är Andúnë. Vem är du?"

Den svarta svansen viftade ivrigt bakom henne trots att Varya kunde se något som liknande tvekan hos honan. Hälften månvarg, berättade Andúnë. Varya nickade energiskt några gånger utan att försöka hämma sin energiska förtjusning.
      ”Jag är Varya.” Ett brett leende spred sig på hennes läppar. ”Du vet, en månvargs tatuering slutar lysa när den dör.” Hon vände sig om, tog sig tillbaka till sin plats bland fåglarna och deras separerade vingpar och satte sig ner. Den klarblå blicken naglade fast sig i Andúnës och hon log igen.
      ”Synd va? De är ju så vackra.”

Öronen ryckte svagt vid den andra honans ord. Det var något oroväckande med ordvalet, även om den andre verkade allt annat än fientligt inställd. Och Andúnë valde att hålla fast vid sin vaksamhet, för det kändes inte som att hon riktigt ville lägga sin tillit till den svartvita som presenterat sig som Varya.
"Vilken tur att jag inte har planerat att vandra vidare till efterlivet ännu." Fortfarande var rösten vänligt, med samma ton som den skulle ha haft ifall hon talat om vädret. Det kändes som att än fanns det ingen anledning till något annat.
De gråa ögonen hölls fästa på den andre, samtidigt som hon försökte ignorera hur mycket stanken av död retade i hennes nos. Hon var inte van vid detta, inte heller tyckte hon vidare mycket om det.
"Jag har fortfarande mycket kvar att göra i det här livet, innan jag är redo för nästa."
Oavsett vad den andre syftade på tackade Andúnë nej, bestämt men vänligt.

Varya skrattade, plötsligt medveten om att vad hon sagt måste låtit väldigt illa i Andúnës öron. Skrattet var hjärtligt och lätt.
     ”Åh, förlåt!” Skrattet ekade vidare i hennes ord. ”Jag menade inte…” Hon tvingade sig att sluta skratta och vred sig lite i stället. ”Åh,” pustade hon ut, ”jag menade inte så. Trodde du jag tänkte försöka döda dig?” Varya log brett igen. Det var tydligt att hennes vanliga sällskap var allt mer familjär med sättet hon pratade, och hon kom att inse för varje gång hon träffade en utomstående vad som var acceptabelt och inte.
     ”Du är väldigt vacker. Du passar in här bland månblommorna. Kommer du härifrån?”

Oavsett vad det var med den andra, så verkade det som att denne saknade någon del i den sociala kompetensen. När Varya nu skrattade bort sitt tidigare uttalande så var det med en väldigt lättsam ton, men Andúnë kände nästan hur hennes misstänksamhet växte sig ännu starkare. Hon hade verkligen ingen aning om var hon hade den andra.
Men likaväl fortsatte hon att tala, med den varma, vänliga rösten hon alltid hade. Hon hade svårt att bryta gamla vanor.
"Nejdå. Du verkar inte vara mördar-typen."
Trots orden hon valde var hon ändå osäker. Men det tänkte hon såklart inte erkänna, inte åt den svartvita honan. 
"Tack." Vacker. Det var en komplimang, men Andúnë kände lite att hon inte visste riktigt hur hon skulle hantera det. Speciellt med tanke på att den andra verkade kunna säga lite vad som helst. 
"Nej. Jag kommer inte härifrån." Andúnë hade vandrat under större delen av sitt liv, så länge att hon knappt kunde minnas varifrån hon kom. "Och du själv? Är du härifrån?"

Varya skrattade lätt, ”mördar-typen”, fanns det en typ? Oavsett ville hon inte tillhöra den typen. Tacksamt log hon i en lätt nickning.
      ”Jag föddes här, ja.” Den klarblå blicken sökte sig österut, några kilometer härifrån låg den gamla lyan hon fötts i, och någon kilometer därifrån var platsen hennes mamma dött på, platsen hon först träffat Even. ”Men nu bor jag i Itrozo.” Blicken sökte sig tillbaka till Andúnë med ett leende.
     ”Du var här för att träffa de andra månvargarna, va?” Måntemplet som månvargarna rest var inte jättelångt bort ifrån deras nuvarande position. ”Jag har inte varit där själv men det låter fantastiskt.” Varya pausade, drömde om ett palats med de allra vackraste vargar och deras måntecken. ”Om inte, så borde du söka upp dem. Du skulle säkert passa in där. Om du är intresserad av Duraneirs och sådär då, alltså.”

Fortfarande smått fundersam över vad den andre egentligen hade för avsikter besvarade Andúnë dennes leende. Men trots de klumpiga valen av ord verkade där inte finnas något annat än hoppfullheten som de unga vanligtvis bar på. En oskyldig glädje över att vara vid liv. Kanske hon hade varit för snabb att döma den svartvita?
Så hon stannade kvar, lyssnade till den andres ord.
"Itrozo är också vackert," svarade hon stillsamt. "Men jag ska råda dig, ifall du inte redan har gjort det, att vandra vidare, utanför de kända områdena. Världen har mycket att erbjuda, speciellt när man är ung likt dig."
Att upptäcka var en av de stora nöjena som fanns i livet, och Andúnë fick känslan av att den här unga ännu inte hade sett så mycket av världen. 
Och världen var något alla borde uppleva. 
Själv ångrade hon inte sekund av sina egna vandringar, även om de drivit henne långt ifrån familjen. Men hon hade fått så mycket tillbaka, framför allt chansen att skapa sitt eget liv och följa sin egen väg.
"Jag kommer faktiskt just därifrån," svarade Andúnë. "Och ja, jag sökte mig till templet för att lära om Duraneir. Det är fantastiskt, precis som du säger." Om hon aldrig hade vandrat hade hon aldrig besökt måntemplet.

Itrozo var vackert, ingen tvekan om saken. Men det bleknade i jämförelse när man kom in under grenarna i Ötamons täta skog. Stammarna var mjukt vridna i vackra rörelser när de sträckte sig emot skyarna och dess rötter kunde vara lika stora som ett vanligt träd där de stack upp säkert en, två meter ur den fuktiga jorden. Tjocka lager av mossa som täckte liken efter fallna träd tillsammans med ormbunkar och andra gröna, bladrika växter gav hela världen ett glåmigt, grönt ljus.
     Varya kände igen hur hon talade om att se världen, det var ett koncept som hon stött på förut och verkade vara ett vanligt mål i livet. Det hade funnits en liknande äventyrsanda i henne som valp, men den hade stillats med tiden – hon ville inte lämna de hon höll kära.
     ”Kanske de.” Varya snörpte på munnen i ett snett, litet leende. ”Vandrar du ensam?” Den skära nosen vibrerade lite när hon sträckte sig efter dofterna i Andúnës päls. Den var av andra vargar, måntemplets vargar, skog, jord… valp? Hade de valpar där nu?
     ”Duraneir,” mumlade hon för sig själv, ”jag har inte hört så mycket om honom från min pappa.” Tenrai var någon de pratade om mer än de andra Gudarna. ”Men förstås, han är ingen månvarg heller.” 

Andúnë nickade som svar åt den andre, samtidigt som hon förtydligade det med ett kort svar.
"Ja, ensam."
Hon hade haft en följeslagare ett tag, men sedan hade de skiljts åt. Och sedan dess hade hon inte funnit någon ny som ville dela hennes färd. Men hon klagade inte, då Andúnë alltid hade funnit ensamheten stillsam och givande. Hon hade absolut ingenting emot att vara ensam. Snarare tvärt om.
Hon lyssnade till den unga tikens ord när denna fortsatte tala. Sannerligen verkade det som att Varya var en sådan som var särskilt tyst av sig.
"Vi har väl alla någon gudomlig varelse som vi känner att vi kan definiera oss mer med än de andra. För oss med måntecken brukar det vanligtvis vara Duraneir. För de som saknar måntecken brukar det vara någon annan."
Hon såg fundersamt på den svartvita honan.
"Vandrar du själv ensam? Eller har du kanske en följeslagare någonstans i närheten."
Hon kände att hon ville veta mer, då den andra honan slog Andúnë som lite... speciell, så att säga.

Varya hade bara varit ensam på riktigt en gång, en kort men skräckfylld tid efter att hon separerats från sina syskon. Even hade räddat henne, och hon stod i skuld till honom. Det skulle hon göra resten av sitt liv, men det var inget straff, snarare än gåva. Hon älskade honom.
    "Nej, nej, åh, jag vandrar inte," log hon, "och jag är aldrig ensam. Jag tycker inte om att vara ensam, föstår'u." Ett mjukt, kort skratt lämnade henne innan hon suckade djupt. Även om det inte var någon med henne alltid, så hade hon aldrig känt sig ensam sedan hon träffat Grendel och Even. Hon blev påmind om vad hennes mamma sagt en gång i tiden. "Det man håller kärt är alltid med en, eller hur?" Hon lät huvudet falla på sned. "Det brukade min mamma säga iallafall." Hon tystnade, tänkte på sin gamla familj och nya familj. "Vem håller du kär?"

Av orden att döma verkade det som att den svartvita ungvargen hade sitt hem någonstans i närheten. Kanske inte så konstigt egentligen, med tanke på att platsen var både vacker och rofylld. Nog hade det kunnat vara fint att bo här, men det var inte det hems om Andúnë var på jakt efter. Därför fortsatte hon ihäridgt att vandra.
"Du har nog rätt i det."
Tankarna sökte sig till de vargar hon träffat under sina vandringar, och fastade speciellt vid den mörka hanen som hon mött under det stora färgspelet på himlen. 
"Det finns en som jag håller särskilt kär... Men det var länge sedan jag såg honom."
Orden flöt ur hennes mun utan att Andúnë riktigt tänkte på vad hon sade, då hon förlorat sig själv i tankarna för några ögonblick. Men snabbt återvände hon till verkligheten, ruskade lätt på huvudet och lade åter sin fokus på Varya.
"Så du bor här i närheten? Med din familj?" Hon mindes att Varya nämnt fadern som om denne vore närvarande. Modern, som nämnts senast, verkade talas om i ett mer dåvarande perspektiv.

     ”Är det han du söker efter?” Det bleka huvudet tippades lätt på sned med en frågvis blick. Det fanns många som vandrade, det hade hon förstått, alla av olika anledningar. Rastlösa själar kanske. Det kändes nästan som en gåva att finna ro på en plats. Det ändlösa vandrandet verkade ensamt och tärande. Men egentligen visste hon ingenting, bara att hennes plats var där Even var.
     ”Japp,” log hon brett, ”syster, pappa, pappa.” Varya saknade uppfattning om att det hon sade kanske lät udda. I sin tidiga uppväxt hade hon inte haft en pappa, och nu hade hon två. Det kändes mer än rättvist. ”Inte min mamma då, hon dog.” Leendet höll sig fortfarande kvar, oberörd över det hon just sagt. ”Bara en bit bort från här, faktiskt. Men det var många månvarv sen nu.” Hon drog efter andan vid tanken på sina biologiska syskon, Vit och Valkyrian.
     ”Åh!” utbrast hon, ”du som vandrade, om du ser mina andra syskon, Vit och Valkyrian, kan du inte säga åt dom att jag är i Itrozo?”

Som svar på den första frågan hade Andúnë egentligen inte så mycket att säga. Hon var osäker. Hon var på jakt efter något, och tanken på att träffa Iwaku igen var lockande. Men fortfarande var hon inte riktigt säker, för hon valde att låta månen vägleda henne, och hon var inte säker på var hon skulle hamna.
Så hon nickade bara kort, innan hon fortsatte lyssna till den unga vargen som alltjämt talade med den glada, bekymmerslösa rösten. 
"Jag beklagar," sade hon som svar på påståendet om att den andres moder var död. Att förlora en familjemedlem var aldrig lätt. "Du får glädjas åt familjen du har kvar." Hon log tröstande.
Det ryckte svagt i öronen och hon lade namnen som Varya sedan uttalade på minnet. Vit och Valkyrian. I nuläget var dem främmande, men kanske att hon skulle möta någon av dem. Världen kunde trots allt vara förvånande liten ibland.
"Om jag träffar någon av dem ska jag ge dem meddelandet."

”Det gör jag,” svarade hon tveklöst. Familjen var allt, det hade hon förstått tidigt i livet. Och när Gudarna hade varit grymma och tagit de ifrån henne hade Tenrai gett henne en ny.
     ”Tack så jättemycket, Andúnë.” Varya lämnade tiken med blicken för att se ner mot marken och fåglarna som vinglösa och utspridda låg omkring henne. Lukten av blod hade börjat reta hennes aptit.
     ”Jag är hungrig, är du?” Leendes såg hon upp emot den brunfällade igen. ”Du får ta en. Men inte den här.” Varya nickade menade åt den sista fågeln fortfarande med den vänstra vingen kvar. ”Och inte vingarna, dom sparar jag.”

Det gladde henne att Varya verkade uppskatta hennes ord, och hon upprepade de två namnen som den svartvita hade nämnt. Vit och Valkyrian. Hon skulle minnas dem, och ge dem meddelandet ifall hon mötte dem.
"Inga problem." Ett varmt leende låg på hennes läppar, och rösten fortsatte vara lika lugn och vänlig precis som alltid.
Blicken svepte över de döda fåglarna som låg bakom den unga honan. Fortfarande var det något med platsen som gav henne en underlig känsla, som om något var fel på något vis. Men kanske det bara var inbillning, och hon sköt känslan åt sidan. 
"Nej tack, det är bra. Det är inte allt för länge sedan jag åt," sade hon, alltjämt leende. Även om Varya verkade vara en mycket trevlig person så kändes det ändå olustigt att ta en av alla de fåglar som hon verkade... experimentera med.
"Om jag får fråga, vad ska du med vingarna till?" Andúnë kunde inte längre hålla sig. Hon tvungen att få veta vad den svartvita egentligen höll på med.

Det var med genuin tacksamhet som Varya log mot den äldre varghonan. Det hade varit länge sedan unghonan slutat sitt idoga letande, men syskonen var grunt begravda i hennes sinne och när hon mötte andra på resande fot var hon noga med att nämna dem.  
     ”Din förlust,” sade hon när Andúnë avböjde, och ryckte lätt på axlarna. Snabbt och lätt lade hon sig ner och drog en vinglös fågel intill sig. Den brunfällade tikens fråga fick henne att se upp med ett oberört leende.
     ”Jag ska göra en fäll!” Orden var ivriga men något otydliga då munnen var fylld av fjädrar som hon börjat plocka av från den döda fågeln. ”Jag ska fästa ihop dem till en lång mantel!” Varya släppte fågeln emellan hennes tänder när hon insåg sin fula ovana. ”Förlåt, det är inte artigt att prata med munnen full.” Hon skrattade kort och lätt medan hon reste sig igen.
     ”Såhär,” sade demonstrativt hon när hon placerade ett vingpar ovanpå varandra med det översta paret strax lägre än det andra. Varya såg upp på Andúnë igen och log brett.

[Förlåt för långsamt svar.... Hehe]

[Väljer att se det här som avslutat. Varya bestämde sig för att gå och försöka fånga mer fåglar till hennes mantel och frågade Andúnë om hon ville hjälpa till, men tänker mig att Andúnë diskret, men förskräckt, avböjde hennes inbjudan. :)]