Hon hade sprungit så fort dom små klumpiga benen hade burit henne, bort från sina två bråkiga systrar. Munnen var färgad röd av blod och ännu hade hon inte hunnit reagera på den tunga järnsmaken som dansade i munnen. Allt hon kände var smaken av jord, löv och valnöten som hon stolt och försiktigt höll i den lilla munnen. Systrarna hade velat se vad det var Sunna hade men med sin tjurighet hade hon plockat upp den fort och sprungit iväg utan att tänka sig för ifall dom var med henne.
En brun bekant gestalt började träda upp framför den lilla vitgula valpen och det lilla klumpiga travandet övergick till ett lekfullt skuttande. Sunna skrattade och studsade fram på dom stora mörka tassarna "mAmmma!" mufflade hon fram med nöten fortfarande i munnen och stannade upp framför Nadie med ett brett rött leende.

Något litet sprang in i Nadie, och hon vände sig om med ett ett mjukt leende. Hon hade känt igen ljudet av sin dotters steg på håll. Det var som att hennes sinnen var gjorda för att kunna känna igen och skydda sina döttrar. Hon skulle känna igen dem närsomhelst, varsomhelst. 
    Nadies leende försvann dock snabbt. Hon rynkade pannan och sjönk ner framför dottern. "Sunna!" Det låg inget anklagande i hennes ton, men blicken var lite orolig. "Vad har du gjort? Varför blöder du?" Försiktigt bet Nadie tag i valnöten, ville få dottern att släppa så hon kunde inspektera munskadorna.

Med en oförstående blick släppte hon nöten och tippade på huvudet så dom mjuka öronen vickade över på en sida. Vad menade hon, vad hade Sunna gjort nu?
Långsamt började smärtan göra sig påmind och det var inte fören nu hon kände hur förskräckligt ont det gjorde. Envis som en stock bet Sunna ihop för att hålla tillbaka tårarna trots att dom stora bärnstensfärgade ögonen glasades. Spelade ingen större roll hur hårt dom små tänderna bet ihop, smärtan gav inte med sig och smaken av järn rann ner i halsen och droppade lätt på marken under henne. 
"Jag vet inte." pep hon fram med en liten röst och vek bak ögonen mot den gula nacken. "Det gör så ont."

"Men min älskling", suckade Nadie. Trots att dotter bet ihop hade hon fått en skymt av en ilsken, röd tungspets. Det var inte livhotande - Sunna hade åtminstone inte fått tungan i halsen - men ont gjorde det säkert.
     Nadie la sig ner framför sin dotter, och lät svansen dunka försiktigt några gånger.
     "Kom!" sa hon med ett uppmuntrande tonfall. "Du kan få rida på min rygg, så tar jag dig till Krita. Det blir kul, jag lovar!"

Den lilla kroppen vibrerade och dom bärnstensfärgade ögonen följde moderns mjuka gula, lyssnade till orden och nickade nöjt på huvudet. Den lilla mörka svansen viftade glatt och Sunna plockade upp nöten i munnen igen och klättrade upp på Naides rygg. Det gjorde ont så ont men hon vägrade lämna nöten kvar, tänk om ekorren tog den igen. Eller ännu värre, någon av hennes syskon. Nej det gick inte, absolut inte.  Det var hennes skatt, ingen annans och speciellt inte 


Avslutat