Tiden segar sig fram, dagarna glider in och ut ur varandra när man inte har något att fylla dem med. Sedan Duva skildes från Bambra hade hon upptäckt att hon inte hade det. Bara malande tankar. 
    Egentligen var det kanske en ickefråga. Om hon var i besittning av ett någotsånär fungerande hjärta — om hon inte saknade medkänsla eller bara en grundläggande förståelse för rätt och fel — kanske hon inte ens skulle överväga det som hon gjorde. Då skulle insikten om att Bambra var en mördare vara tillräcklig för att bryta alla band till henne, även om man bortsåg från det mer personliga sveket som lögnerna utgjorde. 
    Men samtidigt kunde hon inte komma ifrån minnena. Känslorna. Hur Bambra hade fått henne att känna. Att hon älskade henne. 
    Vid Gudarna, hon kunde göra sig själv galen med sånt. 
    Kvällen var precis på väg att övergå i natt och det iskalla regnet öste ner lika friskt som det gjort under de senaste timmarna. Duva hade hittat en liten naturlig lya vid foten av ett träd där hon lagt sig för att — bokstavligen — slicka sina sår; lite tidigare hade hon försökt fälla en mammutkalv men enbart lyckats få ena skuldran uppfläkt av betarna på den rasande modern. Såret löpte hela vägen från skuldran och en bra bit ner på frambenet. Det bultade och sved, och även om det mesta av blodet sköljts ur pälsen med regnet visade det inga tecken på att vilja sluta blöda. Hon gav upp försöken att rengöra det, vilade huvudet mot marken och blundade. 
    När lukten av en främmande varg stack i näsborrarna tittade hon upp. En mörk, regndroppande skugga tornade upp sig utanför öppningen till lyan. 
    "Hallå!" utbrast Duva, ganska burdust, och makade sig närmare lyans öppning för att bli synligare. "Den här är upptagen. Det betyder inte ledig. Du får hitta något annat ställe, hörru."

Det var dags igen, regnet öste ned och Cain gick åter igen med ett byte i käftarna. Inte direkt för att han visste vad det var, en annorlunda variant av någon hjort. Den var tillräckligt stor för att inte vara till besvär för att bära och samtidigt vandra på för att söka skydd för regnet så hanen kunde lägga sig ned och slappna av. Detta var ett ny plats för honom, men en plats där det onekligen fanns gott käk. Det var knappt en vecka sedan han lämnat den bekante och gått skilda vägar, en underlig liten hane med en käft som aldrig slutade tala. Det var nog mest i tristess som denna tre dagars färd höll sig, Cain är inte mycket för att prata egentligen men det händer att då och då faller sådana slumpmässiga tillfällen bara in. Tidsfördriv, det var allt främlingen hade varit. 
Hanen skakade lite på sig, vatten var inte direkt uppskattat om han inte valt det själv. Inte långt bort såg det ut att finnas ett kryp in, men längst riktningen dit hade både blod och en främlings doft nått honom och blev allt starkare. En stund funderade hanen på om han skulle vika av och bara komma bort från doften. Av lukten av döma så var det inget bytesdjur som blivit skadat, antagligen hade en strid utfört sig här eller bara någon som skadat sig på vägen.. Eller låg det en döing där. Oavsett vad det var så var det inget som rörde honom ryggen, hanen vela endast lägga sig ned och äta, bli torr och vila lite. Det var mörkt i det lilla kryp innet och innan han visste ordet av det dök det en snövit hona upp från hålet med en försvarande stämma, av bara själva chocken ryckte Cain till och lite eld sprutade genom hans näsborrar som sken upp hanens guldiga ansikte och bytet mellan käftarna för knappa sekunder. Hanen kollade på henne med trötta ögon och släppte bytet rakt ned framför sig för att kunna tala. "Vilken trevlig överraskning.." Sade han med ironi i stämman. "Ska jag behöva röka ut dig eller makar du på dig självmant?" Sade han med en onormalt lugn och sansad röst. "Jag drar efter att ha fått käka och vila. Du ser rätt så sliten ut så varför göra det värre för dig själv?" Det sades med välmening, på hans sätt. Men de ord som oftast yttrades sig från honom kunde uppfattas som kalla och känslolösa. Det var tydligt att detta hål var hennes, han skulle bara låna det ett tag, oavsett om honan självmant gick med på det eller ej. Sedan kollade han närmare inuti och insåg att det skulle bli en aningen trångt. Men i detta regn brydde han sig verkligen inte. En antändning på sig själv och hanens päls skulle bli torr. Att lära sig det utan att ta skada tog en tid, dock var det inte så att han kunde gå omkring som en vandrande eldboll i flera minuter. Saken var den att elden inte ens rörde honom, utan så pass lagomt avstånd från kroppen att hanen inte skulle vidröra elden fysiskt. "Nå?" Frågade han igen med en mer seriös stämma.

Den lilla pusten av eld som for ut genom främlingens näsborrar fick henne att rycka till, men i gengäld avslöjade det ett guldfärgat ansikte med kraftiga horn och ett byte i käftarna. Hanen var betydligt större än hon, och särskilt i sin halvliggande ställning skulle hon troligen inte ha en chans att försvara sig om han bestämde sig för att helt enkelt kasta ut henne ur lyan. Men hon hade alldeles för ont, var alldeles för kall och hungrig för att ha lust att vara gästfri just nu. Trots allt var det här ju faktiskt hennes lya och hon behövde den mer än han. 
    Duva betraktade honom ett ögonblick, rynkade ogillande på nosryggen åt hans kommentar — ska jag behöva röka ut dig? — och sa sedan med ett överraskande fast tonfall:
    "Visst, på ett villkor. Du får komma in om jag får en bit av den där hjorten. En liten bit mat för en liten bit tak över huvudet. Det är rättvist eller nåt."
    Ett ganska resonligt villkor, tyckte hon själv. Hade rollerna varit ombytta hade hon utan tvekan gått med på det. Troligen. Hon hade ju inte riktigt varit sig själv den senaste tiden. Fast å andra sidan, rättade hon sig själv, hade hon i normala fall förmodligen gått med på att dela lyan utan att kräva någon ersättning alls. Det var synd för hanen att han träffade henne nu. När hon var så ... ur gängorna, så att säga. 
   "Vad säger du?" Duva lade huvudet på sned och log ironiskt. "En liten pratstund över kvällsmaten. Det blir trevligt."

Cain stod där och stirrade på honan med halvt tom blick tills hon talade. "Visst, på ett villkor. Du får komma in om jag får en bit av den där hjorten. En liten bit mat för en liten bit tak över huvudet. Det är rättvist eller nåt." Hanen log och skrattade åt hennes förslag. I det tillstånd honan var så hade hon fortfarande stake nog att komma med ett sådant förslag. "Vad säger du?" Främlingen lade huvudet på sned och log ironiskt. "En liten pratstund över kvällsmaten. Det blir trevligt." Hanen höjde på huvudet och log snett "Spicy attityd för någon i ditt skick" Sade han faktiskt smått gillande. Sedan kollade han på sitt byte, det var inte alls länge sedan han åt och egentligen hade han endast dödat denna för tristessen. "Deal" Sade han sedan kort och lät flammorna sluka hanen för att pälsen skulle torka fortare. Sedan backade hanen in i lyan och släpade in bytet hukandes och lade sig på ett så långt avstånd från honan det gick, vilket inte alls... var speciellt långt. Men han behövde lite space. Sedan greppade han tag i bytet och drog in det. Hanen slet loss ett framben och lade det mellan hans framben. "Det är tydligt att du behöver bytet mer än mig... Ta resten..." Sade han ganska lugnt och sköt resterande delen av bytet mot honan med hornen. Sedan började Cain att gnaga på benet han hade mellan frambenen. Hanen var ganska avstängd, kall, men på något sätt låg något varmt och sprakade inom honom. "Din skada, strid eller misslyckad jakt?" Hans stämma var lugn, men med en underliggande ton av tomhet, det fanns inte så mycket känsla bakom frågan. Men det låg i hans natur, Cain var inte den som hade den egenskapen riktigt att lägga känsla bakom ord. Därav den kalla tonen, men hans ögon sade något helt annat för någon sekund då han mötte honans blick för någon kort sekund. Det kunde finnas en hel del andra förklaringar till skadan, men med tanke på dess form och djup så lade han fram det mest logiska. Med tanke på bytena som vandrade omkring här så var det lättare att lägga fram det som alternativ än något annat egentligen.